Kriget i Syrien rasar med oförminskad styrka. Världen är sammankopplad och allt och alla påverkar varandra. Flyktingar, det vill säga människor som förlorat allt och som bara äger kläderna de har på sig knackar på vår port och vädjar om hjälp. Vi svarar med att stänga gränsen, för att vi behöver en paus. Vad hände med medmänskligheten och solidariteten? Så mycket har hänt, så snabbt, här under hösten att jag inte riktigt hänger med. Vad är det som händer? Vart är vi på väg? Känner ett enormt behov av att förstå, men för det krävs tid att tänka. Tid som inte finns. Får nöja mig med att sätta ord på tankarna. Snart är det jul. Då finns möjlighet till lite andrum. Tid för reflektion och nyorientering. Då kan jag läsa vad jag skrivit och komma ikapp. Kanske.
Vad har hänt med Sverige? SD får stöd av närmare 20 procent av befolkningen, och det hetsas mot Gina Dirawi, efter utnämningen till julvärd. I Trollhättan dödades för bara några få veckor sedan människor av annan etnicitet än svensk, och det brinner på flyktingförläggningar. Utanför snart sagt varje affär sitter tiggare i kylan och vädjar om några kronor. Ändå ÖKAR stödet till ett parti vars anhängare skriver hetsande insändare och hatiska kommentarer på medier som Avpixlat och vars ledare säger att, "När vi tar makten, då ..." Sverige slits isär och vårt land uppvisar allt tydligare tecken på långt framskriden schizofreni. Volvo lanserar en ny lyxbil och julkalendern på TV rör upp känslorna och handlarna laddar för ännu ett rekord i julhandeln. Ändå säger vi att gränsen är nådd, att vi inte kan ta emot fler flyktingar och att vi behöver ta en paus. Vi borde skämmas!
Jag skäms över att leva i ett land som Sverige, över att tillhöra den privilegierade delen av ett av världens mest välmående land. Jag känner en förlamande maktlöshet sprida sig samtidigt som galenskapen bara snurrar på. Känns som en evighet sedan jag stod på Götaplatsen tillsammans med tusentals andra och kände medmänsklig värme och solidaritet. Då trodde jag på allvar att det skulle vända, att botten var nådd. Som jag misstog mig. Vilken höst det blev. Vilken galen höst. Jag skäms och känner förtvivlan växa. I USA har 14 människor skjutits ner och England har inlett bombningar i Syrien. Turkiet köper olja av IS och får betalt av EU för att stoppa flyktingar från kriget från att ta sig till Europa. Det gör mig rädd att bristen på logik och samordning är så tydlig, och att så få reagerar på det. Samtidigt reageras det enormt mycket över än det ena, än det andra. Som årets julkalender, till exempel. Stort och smått blandas till en sörja, en brun, stinkande sörja.
Idag ska jag examinera C-uppsatser, formulera några viktiga mail, avsluta arbetet med en nätkurs om hållbarhet och förbereda mig för fyra dagars sammanhållen skrivtid. En lång dag, och sedan tid att arbeta med det jag ser som mitt huvudsakliga arbete: Tänka, analysera och försöka förstå. Tyvärr finns det allt mindre tid för just det. Inte bara för mig som lektor, utan för alla. Ekonomins krav på ökad avkastning, snabbare omsättning och effektivitet gör att ingen vågar säga stopp! Vi som har en anställning går med på försämrade villkor och får mer och mer att göra för varje år, samtidigt som tiden att göra arbetet på minskar. Detta debatteras det om. Och nätet svämmar över av tyckande hut och dit. Alla har en åsikt, även jag deltar i detta så klart. Vi är fullt upptagna med olika aktiviteter, samtidigt som människor dör i vår närhet. Känslan av skam blandas med äckel och rädsla.
Pengarnas roll är det enda vi inte talar om. Pengar talar vi om, hela tiden. Det pengarna gör talar vi dock inte om. Det talas om pengar som inte finns, om pengar som behövs. Priser som går upp och hotande bostadsbubblor. Om skatt som ska sänkas och skatt ska höjas. Det talas om budget och tillväxt, kostnader och investeringar. Men det talas inte om pengars påverkan på människors sätt att tänka, och symptomatiskt nog deltar inte världens ekonomiska ledare i några möten eller debatter. De har sina egna möten. Hemliga möten skyddade av sekretess.
Klyftorna växer. Olika klyftor. Fattig -- rik. Medborgare -- papperslös. Anställd -- arbetslös. Samhället slits isär medan vi är fullt upptagna med annat. Biodiversiteten minskar, arter utrotas, haven värms upp och försuras. Och Sverige stänger gränserna. SDs väljarsympatier ökar. Världens ledare förhandlar om ett avtal som ska lösa krisen. Klimatkrisen är en fråga som går att mötas kring och kanske nå enighet om. Fast om vi och politikerna kunde enas om det där andra behövdes inga klimatmöten. Klimatkrisen är ett av symptomen bara. Sjukdomen är en annan. Den kan bara botas med tid att tänka efter, tid att mötas i samtal.
Reflektion, marginaler och minskat fokus på prestation. Eftertanke, analys och tid att skaffa överblick. Drömmer om det, inte bara för egen del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar