Förkyld. Tilltäppt, på lite olika sätt. Vill skriva, har tid att skriva. Inget hänger över mig. Det är nu, liksom, det gäller. Och så rinner chansen iväg. Det är så det känns, och delvis är det så det är. Ändå går det inte att klaga. Det är vardag i text- och tankeproduktionens verkstad. Skapande är inget man kan beställa fram. Ändå är det just så vi ser på det idag i akademin. Forskare, lärare och studenter ska PRODUCERA. Och produktion, tänker man sig, är den samma, över hela linjen. För att få lönsamhet i produktionen måste verksamheten effektiviseras, mer måste produceras på kortare tid, till lägre kostnad.
Ett tankehopp, jag vet. Från min förkylningsfrustration till en hypotes om kunskapskrisen i Sverige. Fast det hänger så klart ihop. Frustrationen som är en naturlig del i allt skrivande blir naturligtvis inte mindre av att den ytterst sällsynta och väldigt värdefulla tiden man har till sitt förfogande löses upp framför ens ögon. Det var ju nu som allt skulle knytas ihop, nu som mina tre böcker skulle göras till en sammanhållen helhet, nu som jag skulle samla ihop mig för språnget till nästa nivå. Försöker att ta det som det är, utan att spilla tid på frustration. Att skriva om känslan gör den lättare att bära. Än finns det tid. Idag, i morgon och halva fredagen finns att spela på. Det kan gå, det måste och ska gå. Även om det är jobbigt. Även om allt med små medel och bara ett uns av förståelse, skulle kunna vara så mycket bättre.
Att producera text och tankar är INTE samma sak som att producera lussekatter och vörtbröd, vilket var vad jag gjorde vid den här tiden på året innan jag antogs som doktorand. När jag väl lärt mig hantverket som bagare kunde jag producera bröd och bullar till tusental närmast automatiskt och utan att tänka på det. Ibland när jag sovit dåligt och var trött kunde jag jobba som i trance. Plåt efter plåt, limpa efter limpa. Dag efter dag. Från tidig morgon fram till eftermiddagen. Arbetsgivaren pressade oss till bristningsgränsen under högsäsongen, innan jul och under semmelsässongen. Under resten av året var det lite lugnare. Därför fanns det, mitt i tröttheten, en känsla av tillfredsställelse över att få gjort så mycket. Gänget vid bageribordet svetsades samman och blev ett team. Vi blev bättre på att samarbeta, och även om arbetet inte var intellektuellt stimulerande så fanns det trots allt något där som lockade. Och när man stämplat ut var man ledig.
Som lektor är jag ALDRIG ledig. Jag tar ledigt ibland, av ren självbevarelsedrift, för att inte bränna ut mig fullkomligt. Det har aldrig varit ett problem. Jag tycker om att ha ett arbete som upptar all min tid och som tvingar mig att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Älskar att läsa, lära, tänka, skriva.
Idag håller mitt akademiska, skapande, arbete tyvärr allt mer på att utvecklas till ett bageriarbete som pågår dygnet runt och där det är ständig högsäsong. Jag förväntas prestera artiklar, enligt på förhand uppgjorda mallar, vars kvalitet bedöms efter var de är publicerade. Och jag förväntas vidare producera fler artiklar snabbare, för att effektiviteten är en del av parametrarna som bestämmer kvalitet i akademin. Det räknas och vägs och mäts. För att man kan och för att det går. För att linjeorganisationen kräver det av oss, eftersom skattebetalarna har rätt att veta var deras pengar tar vägen.
Hur hamnade vi här? Hur kom det sig att akademiskt arbete reducerades till ren och rå produktion, och forskare till kroppsarbetare? Och vart tar pengarna vägen egentligen, summorna som läggs på utbildning och forskning? Att det är detta jag sitter och skriver, att det är dessa tankar jag känner att jag behöver bearbeta innan jag kan ta tag i det ska ska ägna resten av dagen till: Bokskrivande, tänkande, skapande. Att jag som forskare känner mig allt mer som en bagare, att jag är besviken och allt mer fylls av känslan att jag dragit en nitlott, säger något, även om det inte säger allt.
Jag vill och jag kan skriva och forska, även om jag drabbas av förkylning och även om tiden jag har till mitt förfogande krymper för varje år. Men när förståelsen för vad forskning och lärande är för en typ av arbete förändras i snabb takt, när forskare betraktas som kroppsarbetare och när textproduktion likställs med bullbak eller bilproduktion, då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre, då är högre utbildning varken högre eller utbildande.
Ledsen, men det är så här det känns. Förkylningen som hindrar mig bli till droppen som får bägaren att rinna över. Så borde det inte vara, men det är så det är. Och det är en del av den allmänna kris som Sverige befinner sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar