lördag 12 december 2015

Teknik- eller bildningsfokus. Där avgörs framtiden.

Framtiden står i fokus idag. Världens länder kan förhoppningsvis enas om ett klimatavtal. Tanken är ju att avtalet ska garantera att jordens uppvärmning stannar vid 1.5 grader, eller som absolut mest 2 grader. Fast sanningen är ju att ingen vet något om vad som kommer att hända. Hur avtalet kommer att stå sig i kampen om väljare, om det dyker upp kandidater som Donald Trump, eller om världens ledare om några år, i en utsatt situation, kommer att hålla vad de lovat, står skrivet i stjärnorna. Jag vidhåller att framtiden är en öppen fråga, även om den som blir ligger invikt i det som är. Därför reagerar jag på uttalanden om vad som kommer att hända, och i veckan har Googles utvecklingschef gjort just det. Ray Kurzeil sa i en intervju i DN att, "År 2029 är maskinerna smartare än vi". Hanna Fahl skriver.
Jag träffar Ray Kurzweil under Nobel Week Dialogue i Göteborg, dit han är inbjuden att tala på temat framtidens intelligens tillsammans med forskare och Nobelpristagare. Han är tveklöst den mest udda av paneldeltagarna och föreläsarna. En äkta, gammeldags excentriker, med egenheter och idéer som skulle kunna uppfattas som halvvägs till galenskap. Han äger 400 små prydnadskatter. Han tar ett hundratal kosttillskottspiller om dagen, är mycket noga med att använda ansiktskräm, och hoppas vid 67 års ålder på evigt liv. Han har sparat all tänkbar dokumentation om sin pappa – han dog när Kurzweil var 22 – i kartonger för att en dag kunna skapa en avatar som är omöjlig att skilja från originalet.
När en sån som Kurzweil uttalar sig om framtiden betyder det något, för han har inflytande över beslut sim tas idag. Han och Google har makt över tillblivelseprocessen som tar oss in i framtiden. Han vet dock lika lite som någon annan vad som faktiskt kommer att hända. Det är oerhört viktigt att påminna sig om det och att påpeka detta att INGEN VET! Det spelar ingen roll hur klok man är, framtiden är och förblir en öppen fråga!
Han är också, obestridligen, ett geni. I mitten av 1970-talet utvecklade han den första maskinen som högläser text för blinda, inklusive textigenkänningsprogramvara och talsyntes. Sedan dess ligger han bakom en mängd uppfinningar och 2012 anställdes han av Google som utvecklingschef. Och han är en av världens mest berömda futurister, inte minst tack vare sina förutsägelser av framtiden. Ibland slående korrekta, ibland kontroversiella, alltid våghalsigt exakta.

Ray Kurzweils mest uppmärksammade förutsägelse är denna: År 2029 kommer artificiell intelligens att nå samma nivå som mänsklig, och 2045 accelererar den tekniska utvecklingen så snabbt att vi når det Kurzweil kallar singulariteten – en omvälvande förändring i grunden av vad det innebär att vara människa. I fiktionen skildras framtiden ofta dystopiskt där en eller ett par autonoma AI tar över världen – ”Terminator”, ”War games”, Hal i ”2001”. Men Kurzweil är orubbligt optimistisk och talar ofta om maskinintelligens sammanflätad med mänsklig intelligens, en förbättring eller expandering av människan.
Är det dit vi vill? Det är frågan jag menar att vi borde ställa. För vill vi det inte, och med vi menar jag mänskligheten som helhet, har vi makten att inte hamna där. Maskiner utvecklas inte av sig själva, utan av ingenjörer och och entreprenörer som just Kurzweil. Och är han optimist och betraktar sammanflätad maskin-människa-intelligens som något önskvärt så kommer han så klart att göra vad han kan för att det ska bli så. Det blir inte bara så. Därför är förutsägelser alltid mer av önsketänkande än just förutsägelse. Det spelar roll vad vi drömmer om, för risken är stor att vi får det.

Kurzweil är en man med bestämda åsikter och stor makt. Och sådana finns det många i världen. Cheferna på VW, Donald Trump och andra. Varför lyssnar vi på dem? Ingen tvingar oss ... Den som har makt kommer att bli lyssnad på, just för att hen har makt. Där skulle man kunna säga, avgörs framtiden. Det är när makt fördelas i samhället och när vi väljer vem vi ska lyssna på som framtiden formas. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om VAD man lyssnar på, HUR man lyssnar och vilka konsekvenserna skulle kunna bli om det man tar till sig omsätts i handling.
När jag frågar vilket år i framtiden han skulle vilja vakna upp i om han kunde frysas ned i dag, menar jag det som ett tankeexperiment – vilket år verkar mest spännande att uppleva? Men han tolkar frågan gravallvarligt och bokstavligt. Han är kund hos Alcor, ett företag som fryser ned kroppar efter döden, berättar han.

– Men det är min plan D. Plan A, B och C är att leva tillräckligt länge för att den biotekniska utvecklingen ska förlänga mitt liv, och så småningom leda till nanorobotrevolutionen.

Jag menade det hypotetiskt...

– Det är en legitim frågeställning. Det finns människor som är nedfrysta i dag, och frågan är när de kan återupplivas. Jag tror att vi någon gång under det sena 2040-talet eller 2050-talet kommer att kunna återskapa mönstren från deras hjärnor och kroppar och upphäva effekterna av sjukdom och död.
Drömmen om evigt liv är lika gammal som kulturen och det mänskliga medvetenheten om det egna livet är ändligt. Livet som sådant är potentiellt evigt, men våra enskilda, individuella liv är det inte. Dessa två saker hänger ihop. Kulturen ser ut som den gör för att det är så här det är och fungerar. Om individernas liv var evigt skulle kulturen förändras till oigenkännlighet. Om drömmen om evigt liv blev verklighet är det långt ifrån säker att den skulle uppskattas, för ingen vet idag vad det skulle innebära. Är jag fortfarande jag om mina minnen och mitt medvetande överförs till en dator? Inget talar för det, för jag är jag just på grund av att jag upplever livet i den kropp och det samhälle samt den tid jag lever i. Jag är del av den kultur är både påverkar och påverkas av. Därför menar jag att försöken att förverkliga drömmen om individuellt evigt liv är befängd, om den inte till och med är farlig.
Är privatliv något vi helt enkelt måste offra för den tekniska utvecklingen?

– Inte nödvändigtvis. Jag talar inte bara för Google, utan för alla liknande företag – vi tar de här frågorna på stort allvar. Företagen behöver privat information för att skapa tjänster, som din e-post. Men när du använder Googles eller Apples mejl förväntar du dig att företagen ska hålla dem hemliga. Vi behöver teknik som gör det på ett pålitligt sätt, och jag tycker att vi gör ett rätt bra jobb hittills.
Googles makt över människors liv är ENORM. Okritiskt lägger en stor del av mänskligheten sina liv i händerna på företaget med den excentriska utvecklingschefen. Kurzweils drömmar nästlas på det sättet in i våra drömmar. När han säger att Google gör det man gör på ett pålitligt sätt talar han i egen sak. Innan avslöjandena i SCA och VW sa cheferna där samma sak, och blev inte bara lyssnade på utan även beundrade. Människor har en tendens att överdriva det som är positivt och underdriva det negativa. Det har mer än en gång i historien visat sig med förödande tydlighet. Ingen drar till exempel ut i krig före att dö, om man nu inte är självmordsbombare. Alla tror att de kan vinna, samtidigt som man vet att en av parterna kommer att förlora. Inte minst borde den insikten man till försiktighet, både i förhållande till framtiden och i relation till ny teknik. Följande citat tycker jag illustrerar detta på ett skrämmande sätt.
Men är det verkligen hållbart?

– Jag tycker att jag hade mindre privatliv när jag var liten. Då delade en hel familj på en telefonlina och du visste aldrig vem som lyssnade när du pratade med din flickvän. I dag har alla tillgång till privata kanaler som mobiltelefoner, mejl, sms.

Det är en ovanlig ståndpunkt. De flesta skulle säga tvärtom.

– De kanske tycker det på ett abstrakt plan, men om du frågar folk hur de tagit skada av att privatlivet kränkts har de inga konkreta exempel.

Hacket av otrohetssajten Ashley Madison?

– Det var ett företag som inte var så tekniskt sofistikerat, Apple, Microsoft och Google har hundratals ingenjörer som tar integritetsfrågor på allvar. Men okej. Det är faktiskt ett bra exempel.
Googles utvecklingschef "tycker" inte att företagets insyn i och makt över människors vardag är problematisk. Och det är klart han inte tycker det, för han talar ju i egen sak. Och det faktum att han inte ser särskilt allvarligt på hackandet, att han litar på ingenjörerna, gör mig mörkrädd. För det är ett uttalande som fälls av en mäktig man med inflytande över framtiden. Hans drömmar kan man tycka är knäppa, men just nu är det han som har makten och inflytandet. Han har makt över våra tankar och kulturen som skapas, men över framtiden har han ingen makt. Vi, eller den multitud vi är del, kan skapa en annan och mer hållbar framtid. Tekniken är enkel och redan idag är det detta vi gör, fast på ett ohållbart och människofientligt sätt.

Humaniora behövs idag mer än någonsin för att balansera Kurzweils bild av framtiden med andra bilder, mer humanistiskt inriktade och biologiskt förankrade. Med tydligare betoning på bildning får vi en annan skola och en annan syn på vad som är viktigt, och då får vi också en annan syn på framtiden. På kort tid kan väldigt mycket förändras väldigt snabbt, om det blir bra eller ej vet ingen på förhand.

Inga kommentarer: