söndag 31 januari 2016

All utbildning kan alltid bli bättre

Håller mig kvar lite vid sidan av skoldebatten. Det är som sagt bra och viktigt att skolan debatteras, men det krävs mer än bara tal om skolan för att utbildningssystemet ska bli bättre. Och bättre kan allt alltid bli. En skola som inte har förbättring som mål är ingen skola, utan något annat. Oklart vad. Utbildning handlar om strävan att nå längre, om att använda befintliga kunskaper för att lära sig mer och skaffa fram nya insikter. Skolan står aldrig stilla, den är en del av det samhälle som den växer fram ur. Därför är det befängt att säga att skolan var bättre förr. Sanningen är att både skolan och samhället var annorlunda. Debatten om skolan är skrämmande platt och på tok för onyanserad. Skoldebatten ser ut som andra debatter i samhället idag. Två sidor kastar skit mot varandra och ingen vill lyssna, bara tala. "Vi har rätt. Nej det har vi.". "Det var bättre förr. Nej det var sämre förr." Jag förväntar mig mer, särskilt av en skol- och utbildningsdebatt. Vill se analyser som går på djupet, och framförallt vill jag se visioner om framtiden. Vilken skola vill vi ha? Vad är skolans uppgift i samhället? Innan vi kommit överens om vad vi ska ha skolan och den högre utbildningen till är det meningslöst att debattera enskilda aspekter av undervisning tagna ur sitt sammanhang, med utgångspunkten att det är antingen bra eller dåligt.

Intressant också att debatten inte riktigt verkar sprida sig. Det är i SvD där den börjar som det kommer nya inlägg dagligen. DN fokuserar på annat. Betyder detta att skoldebatten kommer att blåsa över snart och fokus riktas mot något annat? Mycket talar tyvärr för det. Medierna styr, och förmågan att hålla kvar uppmärksamheten på en fråga är idag kort. Det säger också något, om både skolan och samtiden. Har vi skapat ett allt för komplext samhälle som vi inte mäktar med att förstå och hantera? Är det därför debatten faller ner till sandlådenivå: Nej - jo, nej -jo!? Kanske. Vad vi behöver är lugn och ro. Tystnad, eftertanke och en ömsesidig vilja att förstå hur utbildningssystemet skulle kunna bli bättre. Jag tror det är enda vägen till en bättre skola. Och skolan behöver bli bättre, det borde alla kunna enas om.

Läser Peter Wolodarskis krönika i DN, som handlar om Tyskland på 1930-talet. Han skriver under rubriken: "Förintelsen började i ett modernt samhälle -- det kan hända igen." Krönikan handlar om demokratins bräckliga grund, och påminner om hur lätt allt kan förändras, ofta medan den stora massan av befolkningen är upptagna med annat.
Kammarrätten i Berlin var som en ointaglig borg, fri från korruption och dagspolitisk hänsyn, sinnebilden av den högsta juridiska rättvisan i landet.

Trodde alla.  
Året var 1933. I många tyskars medvetande fanns legenden om Fredrik den store, som 150 år tidigare hade velat ta bort en väderkvarn när palatset Sanssouci skulle uppföras i Potsdam nära Berlin. Mjölnaren vägrade att lämna ifrån sig sin kvarn, berättar Sebastian Haffner i ”En tysk mans historia” (Norstedts). Då hotade kungen att tvångsinlösa kvarnen, varpå mjölnaren svarade: ”Ja, ers majestät – om inte kammarrätten i Berlin hade funnits!”

Så stark var domstolens ställning i 1700-talets Preussen, i alla fall enligt legenden.

När nazisterna kom till makten 1933 – efter demokratiska val – dröjde det inte länge innan rättskipningen vittrade sönder. Och det skedde utan att Hitler behövde ingripa personligen.
Om ett år kan Donald Trump mycket väl vara USAs nästa president, och stödet för SD här hemma verkar i alla fall inte minska. Att i det läget debattera skolan utan att först vara överens om vad vi ska ha den till skrämmer mig. Medan vi är fullt upptagna med att kasta skit på varandra pågår vardagen och samhället förändras. Skolan är en del av samhället. Allt hänger ihop. Läser även dagens Understreckare som handlar om massövervakning och dess konsekvenser, som också är en del av samhället och som skolan har att förhålla sig till.
Anledningen till att politiker ändå försvarar massövervakning är, enligt Schneier, att de helt enkelt är rädda att få skulden om ett terrordåd inträffar och de inte i allmänhetens ögon ”gjort allt” för att förhindra det. David Cameron motiverade sin vägran att godta ­Europadomstolens underkännande av det europeiska datalagringsdirektivet 2014 i just sådana ordalag: ”Jag är helt enkelt inte beredd att vara en premiärminister som efter en terrorattack måste förklara för folk att jag kunde ha gjort mer för att förhindra den.” Schneier vill att de folkvalda visar större demokratisk mognad än så – och att våra medier agerar på ett sätt som möjliggör detta. Önsketänker han?
Artikeln, skriven av filosofiprofessorn Martin Gustavsson, är intressant på många sätt, men det jag vill peka på här handlar om en växande oförmåga att ta eget ansvar. Ingen (eller, ja, ni fattar) vill eller vågar, vet ens vad som krävs för att, ta ansvar. Ansvar förflyttas allt mer från individer till olika typer av system eller positioner. Ansvar är idag en formfråga. Vi ser det även inom forskningen där metoden blir allt viktigare. Referee-granskning handlar om att se till att den vetenskapliga METODEN har följts. Och artikelskrivande handlar om att följa manualen med på förhand uppgjorda rubriker som ska fyllas med innehåll. Det skrämmer mig. Dagens disputationer handlar allt mindre om innehållet och allt mer om att granska var artiklarna publicerats och vilka referenser som används. Vidare anordnas kurser i hur man skriver artiklar, och det handlar verkligen bara om hur man skriver en artikel. Den kompetensen anses viktigare än förmågan att gå på djupet och reflektera över innehållet och dess konsekvenser. Innehållet håller på att bli ett slags formalitet som antas följa självklart ur en oklanderlig metodexercis. Skolan är en del av samhället, och samtiden är fixerad vid form. Något annat finns inte tid för i ett starkt prestationsinriktat samhälle. Det oroar mig.

Bristen på självständighet är nu inte bara något som kännetecknar studenter. Det är en vida spridd egenskap i hela samhället. Politiker, forskare och företagsledare följer alla olika manualer och ser till att spåren de lämnar efter sig inte ska ge upphov till några anmärkningar i granskningen som alla idag tvingas underkasta sig. Att lära sig ta eget ansvar blir därför en onödig egenskap, eller kanske till och med en ur maktens perspektiv farlig egenskap? Detta oroar mig, och det är den bristen jag ser och skriver om när jag talar om problemen i skolan. Under handledning med studenterna och även när jag föreläser försöker jag visa hur man kan tänka, för att hjälpa dem att formulera ett syfte som de sedan med olika metoder kan använda i sina uppsatser. "Tänk så här, så blir det enklare att förstå vad som krävs för att skriva en vetenskaplig uppsats", säger jag. Det som gör mig bekymrad är att jag ofta möts av irritation: "Tala om hur vi ska skriva!", säger påfallande många studenter. Det kan även stå i utvärderingar att lärarens uppgift är att se till att studenterna får godkänt på tentan. Nej, det är inte min uppgift. Min uppgift som lärare på högskolan är att fostra självständiga, kritiskt medvetna samhällsmedborgare som kan ta eget ansvar. Och där brister det. Därför kämpar jag för en bättre skola och för höjden i den högre utbildningen.

Dagens studenter har tillgång till enormt mycket mer instruktioner och manualer. Metodundervisningen, som var obefintlig när jag var student, har utvecklats enormt. Och det är bra. Jag har själv varit drivande i den utvecklingen. Tyvärr är det med förfäran jag ser vad det gör med studenterna, och hur det även bland forskare sprider sig en oförmåga att ta eget ansvar och tänka självständigt och kritiskt. Även forskning handlar om att följa manualer. Inom medicinsk forskning och generellt inom naturvetenskapen är metod självklart viktigt, men inte ens där är metodkunskap det enda som, behövs, vilket skandalen på Karolinska Institutet visar med all önskvärd tydlighet. Inom samhällsvetenskap är metod också viktigt, men förmågan att tänka kritiskt, analytiskt är ännu viktigare. Och där brister det. Jag sliter dagligen mitt hår för att få studenterna att förstå vad tolkning och analys är, men jag når sällan fram. Det tär på mig och gör mig ont att se.

Därför förbryllas jag av innehållet i debattartikeln i SvD där ett antal lektorer skriver att: Studenternas uppsatser är inte sämre idag. Vad är poängen med att skriva detta? "Vi känner inte igen oss i beskrivningen av problemen på högskolan. Det finns tvärtom goda skäl att tro att den vetenskapliga kvalitén på studenternas uppsatser har höjts", står det i ingressen. Jag kan nog skriva under på det. Dagens uppsatser liknar absolut forskarnas vetenskapliga artiklar mer än när jag var student. Men det kan ju lika gärna handla om att kvalitén på vetenskapliga texter sjunkit i kölvattnet av att fokus riktats mer på form och mängd än på innehåll och självständighet. Frågan kvarstår: Är det bra idag? Är vi nöjda över skolan och akademin? Jag är det inte. Allt kan (och bör) alltid sträva efter att bli bättre. Även det som är bäst kan vara dåligt. Sverige är världsbäst på jämställdhet, men det finns MASSOR kvar att göra. Och demokratin är som sagt bräcklig och den behöver försvaras, av självständiga, kritiskt medvetna studenter och medborgare som lärt sig hur man tar ansvar. Vem som helst kan följa en manual. Artikelförfattarna skriver också.
Vi har flera av oss läst våra egna studentuppsatser med rodnande kinder och funderat inte bara över vår egen kunskaps­utveckling utan också över vilken bedömning som kunde ges för 20-30 år sedan. Idag hade de i flera fall bedömts som underkända eller svaga uppsatser, med stora brister i teori- och metodbehandling. Orsaken är en omfattande utveckling av pedagogiken kring handledning och uppsatsskrivande där undervisningens fokus nu ofta ligger på själva hantverket att skriva en vetenskaplig text, snarare än på uppsatsens innehåll eller språkliga kvaliteter.
Jag plockar fram mina gamla uppsatser ibland, och jag är benägen att hålla med. Utifrån metod- och teorihänseende lämnar uppsatserna väldigt mycket övrigt att önska. I jämförelse är mina studenter långt bättre på att producera klanderfria metod- och teoriavsnitt. Där är skillnaden enorm. Jämför jag däremot uppsatsseminarierna och granskningen av uppsatserna är skillnaden lika stor, men där såg det bättre ut när jag var student. Vi var mycket bättre på att göra analyser av det material vi samlade in (och där skiljer det sig också mycket. Jag gjorde 10 intervjuer till min B-uppsats. Idag anses det okej att skriva en kvalitativ C-uppsats med lite mer än fem, och även det uppfattas av många som alldeles för mycket). Med tanke på hur pedagogiken har utvecklats borde man kunna vänta sig väldigt mycket mer av dagens uppsatser. För jag fick ingen metodundervisning alls. Jag och mina studiekamrater blev, som det står i debattartikeln, kastade i sjön för att se om vi kunde simma. Det kan tyckas grymt, men våra lärare fanns ju där och hjälpte oss. Vi möttes där vi var och fick den hjälp vi bad om. Och vi tvingades utveckla ett eget ansvar för vårt eget arbete. Den kompetensen går bara att tillägna sig genom egna försök, genom misslyckande och ihärdigt arbete. Det kan aldrig ersättas med någon manual. Där brister det idag, och det är allvarligt menar jag. Kvalitet är inget objektivt mått, så när meriterade forskare jämför dagens uppsatser med gårdagens, och tar det som intäkt för att det inte finns någon anledning att ta Dick Harrison på allvar blir jag orolig. Vad vill man, och hur ser man på dagens utbildningspolitik, på framtiden för den högre utbildningen? Kan det inte bli bättre? Är det tillräckligt bra?

I SvD finns ännu en artikel. Den är skriven av Kristian Mandin (konsult och föreläsare). Han menar att det har gått inflation i utbildning, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag vet inte vem han är eller vad hans undersökning bygger på, men han ställer ett antal pregnanta frågor som jag vill lyfta här för att nyansera debatten och försöka få till stånd ett samtal om skolan och den högre utbildningen, för det är framförallt det jag saknar. Fördjupning och reflektion, istället för pajkastning och förenkling.
Dagens syn på betyg och kunskap är inte så mycket bättre för till skillnad från det tidigare systemet har vi nu ett system där man satt kunskapen åt sidan och anser att alla ska kunna nå godkända och gärna höga betyg i alla ämnen och om det inte blir så är det lärarens eller skolans fel.

Så på gymnasieskolan väljer man därför att godkänna elever som inte besitter rätt kunskap istället för att underkänna dem för då ökar risken att eleven hoppar av eller tvingas sluta och i och med det försvinner skolpengen.
Ekonomiseringen av utbildning och styrningen och kontrollen måste uppmärksammas och diskuteras mycket mer. Det handlar inte om det var bättre förr eller om det är bra nu, utan om vilket samhälle vi vill ha och om vilken kunskapssyn som skolan ska förmedla. Är det form eller innehåll som är det viktiga?
Och så klart rinner detta över till universiteten vars elevkårer består av tidigare gymnasister, präglade i ett system där alla med rätt hjälp kan bli godkända. Men i takt med att universitets- och högskoleplatserna ökar måste rimligen också studenternas förmåga att tillgodogöra sig utbildningen sjunka. För universiteten och högskolorna har på några decennium mångdubblat antalet platser och då bör vi kanske fråga oss om en så stor del av invånarna verkligen har kapacitet att genomföra utbildningarna.

Och det resonemanget leder oss in på den lite obekväma frågan: berodde uppdelningen mellan akademiker och ickeakademiker som historiskt funnits i samhället bara på antalet platser på universitetet och ekonomiska möjligheter att studera eller var det också en fråga om befolkningens förutsättningar att tillgodogöra sig högre utbildning? I klartext: Blir medborgarna smartare bara för att mängden universitetsplatser ökar?

I min artikel i våras hävdar jag att vi drabbats av en utbildningsinflation, man kastar in mer och mer resurser till allt mer utbildning som trots satsningarna fungerar allt sämre. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att samhället behöver en allt högre andel invånare i utbildningssystemet för att hålla tillbaka arbetslösheten och att detta sker på bekostnad av learning outcome, mer utbildning - mindre kunskap.
Även här bygger argumentationen väl mycket på svart eller vitt. Fler eller färre platser? Det är också att förenkla. Jag tror på en utbildningspolitik som är generös med möjligheter och som erbjuder alla som vill plats att läsa på högskolan. Men om det kombineras med krav på genomströmning kommer det att gå ut över innehållet och kvaliteten, för den utvecklingen tvingar fram en pedagogik som riktar sig mer mot form än mot innehåll. Jag engagerar mig i utbildning för kunskapens skull och för att jag tror på bildningens kraft, vilket inte är en formfråga, utan en mycket mer komplex, innehållsfråga. Det skulle jag önska att debatten handlade mer om, fast helst vill jag så klart se att vi inte debatterar skolan, utan att vi samtalar om framtiden och vilket samhälle vi vill ha och vilka egenskaper befolkningen behöver för att närma sig den visionen.

Jag kommer aldrig att slå mig till ro, för allt kan alltid bli bättre.

Inga kommentarer: