2) Bildning tillhör finkulturen, och den vill vi inte haFinkultur förknippas med något fisförnämt, dyrt, pretentiöst och därför oönskat av den breda allmänheten. Och bildning har av någon outgrundlig anledning hamnat i det facket, vilket är både beklagligt och missvisande. Så var det inte, det är så det har kommit att uppfattas.
Den gamla bildningen uppfyllde tre syften, alla bundna till social emancipation. Den skapade ett centrum för samhället, bortom den feodala ordningen. Med kunskaper i litteratur, konst, historia och språk som främsta element skulle alla kunna delta och enas (sporten har i dag övertagit de flesta tillhörande funktioner med tävlingen som mål och drivande kraft). Kunskapen skapade förutsättningar för att förstå den egna situationen inom samhället, viktigt inte minst för arbetarklassen. Bildningen förmedlade ett ideal om frihet, även om friheten inom konsten måste vara abstrakt, alltså en frihet i föreställningsvärlden och inte i det praktiska livet.Bildning är en förutsättning för meritokratin som alla värnar men som är så svår att realisera i praktiken. Om bildning vore ett mått på duglighet har alla samma chans att göra sin röst hörd i samhället. Är det istället börd eller pengar det kommer an på förlorar många som skulle kunna vara lämpade möjligheten att ens försöka, och gamla maktordningar cementeras.
Bildning är också en förutsättning för förståelse för sig själv, sin omgivning, kultur, historia och omvärlden. Inför att bildning har ett på förhand bestämt innehåll, utan för att bildning handlar om delad kunskap och om kunskap som många anser vara värd att bevara och bry sig om. Bildning handlar om mänsklig mognad. Och när många kan enas om vad som är viktigt och värt att bry sig om växer sammanhållningen, för alla kan få tillgång till samma förutsättningar att skapa ett hållbart liv och bygga ett inkluderande samhälle. Bildning handlar inte om den bästa kunskapen, utan om kunskaper av olika slag som många kan samlas kring. Däri ligger den emancipatoriska kraften.
Bildning handlar om frihet. Gillar den tanken lika mycket som definitionen av frihet (och bildning), som något abstrakt. Frihet i teorin, i konsten, litteraturen och i skolan är avgörande. Men det blir svårare i samhället. En viktig distinktion. Förstår man vad frihet kan vara och till vad den kan användas, förstår man också dels att det är svårt, dels att den är värd att kämpa för, trots svårigheterna. Bildningens värde är till stor del indirekt.
Idag har sporten övertagit den roll som bildningen hade en gång i tiden. Det gör något med synen på kunskap, med gemenskapen och uppfattningen av frihet. Kunskap kan alla skaffa sig, men alla kan inte bli en ny Zlatan Ibrahimovic. När idrotten tar bildningens plats blir det trångt i toppen och utslagningen under vägs är skoningslös. Kanske har vi här en delförklaring till kunskapsraset i den svenska skolan?
Tanken att bildning tillhör något slags ”finkultur”, bedriven av ”ett högsvansat litteraturfolk” (sagt av Jan Guillou) som helst rekommenderar ”helt obegripliga böcker” (sagt av Leif G W Persson), är däremot en nutida socialkritisk fantasi, i vilken bristen på bildning är ett kännetecken för en ny elit (i själva verket maktmänniskor och opportunister).Tänkvärd reflektion. Genom att misskreditera bildningen som ideal lämnas fältet fritt för andra och mer kontrollerbara maktmedel, som pengar och en lojal publik. Bildning är ett demokratiskt, frigörande och inkluderande ideal som har plats för alla. Därför är det olyckligt om bildning avfärdas som finkultur. Bildning är eller kan i alla falla vara så mycket mer. Bildning kräver inga pengar, bara intresse och en vilja att göra något för sig själv och för andra. Bildning är en bra grund att bygga något hållbart på, inte grädde på moset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar