måndag 25 januari 2016

Debattsamhället

Valrörelsen i USA ser ut att bli en rysare. Stödet i opinionsundersökningarna till Donald Trump håller i sig och ser ut att öka. Låt säga att han blir president. Ryser vid tanken. Han är ingen ledare att hålla i handen när det blåser, för hans enda mål är pengar och hans lösning på alla problem är: Your'e fired! Han vill bygga murar och hetsar mot mexikaner och muslimer. Och vi snackar inte om en förvirrad avatar som härjar på nätets kommentatorsfält, utan en av kandidaterna till USAs högsta ämbete. Jag ser Trump som själva sinnebilden för debattsamhällets ledare, en produkt av rådande medielogik. Hans fokus är framgång, till varje pris. I de fält och på de arenor som räknas och som ger uppmärksamhet.

Här hemma utsätts landets utrikesminister för en obehaglig misstänkliggörandekampanj vars enda syfte är att skada regeringen. Idag förs inte politik med argument och stöd i forskning i riksdagens kammare, utan genom debatt och i medierna. De verkliga makthavarna är kommentatorerna som vet hur det är och hur det ska bli och som får allt mer utrymme i nyhetssändningarna.

Rykten sprids snabbare och snabbare och allt mer av samhällsdebatten handlar om fördömanden och förnekanden. Allt mer tid går åt till dementier och att reda ut olika typer missförstånd. Forskare och andra högt utbildade lyssnas bara på om det som sägs stämmer med det allmänheten redan vet, för ingen hinner, orkar eller förstår varför man ska, lyssna på den som har på fötterna. Det finns ju så många förståsigpåare som hävdar att de vet hur det är.

Allt fler verksamheter utvärderas, för kvalitetens skull. Problemet är dock att den ordinarie verksamheten i princip upphör när kvaliteten ska utvärderas. Och kravet på fler och mer detaljerade utvärderingar ökar, så liksom i politiken finns det i vården och skolan allt mindre tid kvar att ägna sig åt kärnverksamheten.

Fördumningen accelererar och det banar väg för populism och grundlöst tyckande utan argument, som bara fungerar i debatter där tid för eftertanke saknas. Vetenskapen reduceras till producent av rapporter som kan viftas med och allt fler förstår allt mindre av det som sägs av forskare. Allas åsikter är lika mycket värda och den som är bäst på att så split och söndra, den som hörs och syns mest, får rätt, oavsett om det finns grund för vad som sägs eller ej.

Eftersom behovet av utbildning ökar är utbudet stort, men om förmågan att tänka kritiskt utarmats är det svårt att skilja humbug från vetenskap, vilket kurserna i kommunikologi är ett talande och varnande exempel på. Professorn i religionshistoria, Anne-Christine Hornborg, skriver följande i SvD.
Vetenskapsradion har i januari månad under rubriken ”Psykobabbel” granskat kommunikologin, en metod för självutveckling som enligt säljarna bygger på ”senaste hjärnforskningen” och sägs kunna göra chefer till bättre ledare och skolbarn smartare. Vetenskaplig expertis konstaterar att det rör sig om pseudovetenskap och avfärdar den som baserad på myter och humbug.

Som religionsvetare har jag intresserat mig för de nya kurser som idag används på ett stort antal arbetsplatser och noterat att de har starka drag av framgångsteologi. Min bok ”Coaching och lekmannaterapi” har därför som underrubrik ”en modern väckelse” – något som även gäller kommunikologin. Med ”modern” avses att fokus ligger på individen snarare än på själva systemet av relationer, vilket blir tydligt i reklamen för en ledarskapskurs: ”för att leda andra måste du kunna leda dig själv”. Sociologen Frank Furedi säger att vi lever i en terapeutisk kultur, vilket avspeglas i kurser vars centrala frågor kretsar kring temat ”Vem är du och vem är jag” och där målet är att identifiera olika personlighetstyper.

Enligt kommunikologin är det tre kategorier av personligheter som ska kartläggas, enligt den så kallade enneagramläran är det nio och enligt Human Dynamics kurs för lärare redogörs självsäkert för de essentiella skillnaderna mellan den västerländska och den asiatiska personligheten. Begreppet ”väckelse” använder jag eftersom det tydligt handlar om personlig upplevelse snarare än om kunskap grundad i vetenskaplig forskning. Vi har fått lyssna på omvända kursdeltagare som vittnar om starka förändringsprocesser. I missionerande berättelser vill de nu locka andra till samma frälsning.
Hur blev det så här? En förklaring värd att reflektera över nämns och det handlar om ekonomisering och (över)tro på möjligheten att styra komplexa verksamheter: New Public Management.
Hur har dessa ovetenskapliga verksamheter fått sådant utrymme på arbetsplatser, i fackliga förbund och inom skolvärlden? Professorn i folkhälsa Töres Theorell ger några ledtrådar i sin bok ”I spåren av 90-talet”. Den svenska samhällsmodellen genomgick under denna tid en förändring i nyliberal anda, offentliga verksamheter privatiserades, ”new public management”-kulturen bredde ut sig och nya tjänster skapades för att effektivisera chefer och medarbetare så att vinst kunde maximeras. Baksidan av detta system blev att stress och utbrändhet ökade, vilket skapade möjligheter för en ny kår av lekmannaterapeuter att erbjuda helande tjänster till individen och arbetsplatser. Dessutom följde en explosionsartad utveckling av coaching-metoder – för både chefer och anställda – som skulle öka effektivisering (och därmed vinst) genom att mobilisera det ”inre kapitalet”.
Likt en flock får som vilset springer mellan hötapparna har samhället lämnats vind för för våg i tron om att individen vet bäst, vilket i kombination med talet om den onda staten lämnar fältet fritt för populismen och ledare som säger det folket vill höra.

Än så länge finns det kloka röster som med utgångspunkt i hållbara argument försöker motverka utvecklingen och som pekar på problemen medan de fortfarande är i sin lida och det går att göra något åt saken. En sådan röst är Inger Enqvist, som också skriver i SvD.
Det som har hänt kan beskrivas som fartblindhet. Politikerna bedömde att inget militärt hot förelåg, så man kunde dra ner på försvaret. De tänkte sig att en välutbildad befolkning inte behövde någon stark polisiär närvaro. Det sparades på investeringar i infrastruktur, och skolornas och sjukvårdens uppgifter vidgades till att inbegripa sociala frågor.

De omskakande händelserna under de senaste åren visar nu att försvaret och polisen är underdimensionerade och att staten har åtagit sig så mycket att den inte kan upprätthålla kvaliteten i centrala samhällsuppgifter.

Det finns starka skäl att vara kritisk mot politiker och medier som låtit detta ske. Eftersom processen pågått under lång tid rör det sig inte om enskilda personer utan om en politisk miljö som tappat kompassriktningen och där inte heller medierna fullgjort sin kritiska roll utan snarare bidragit till utvecklingen. I dagens situation med hot av flera slag utgör den långdragna diskussionen om ytterligare pappamånad i föräldraförsäkringen en genant tydlig symbol för ett politiskt system som har förlorat insikten i vad som är väsentligt.
Ekvationen går inte ihop, men så länge debatten anses bättre och viktigare än det lärda samtalet, där det finns tid för eftertanke är det där alla argument granskas och det finns en ömsesidig vilja att verkligen förstå och komma fram till beslut som fungerar och hållbara lösningar som inte drar undan mattan för kommande generationers behov av kunskap, trygghet och tillit.

Debattsamhället må se imponerande ut i medierna, och det säljer säkert lösnummer och genererar klick, men det är inte hållbart.

Inga kommentarer: