Om man inte vet varför man ska prata om det som hände i Köln, tror jag alla mår bäst av att låta bli. Att bara tala om det vedervärdiga, det problematiska, löser inga problem. För vad händer sen, efter att vi talat om dem? För vems skull ska vi tala om dem och det som hände? Frågorna och de potentiella problemen är fler än eventuella vinster som ett sådant samtal skulle kunna ge.
Ebba Busch Thor vill höja straffen för övergrepp. Inte så att jag egentligen har några problem med att våldsverkare får sitta i fängelse, det är inte det jag menar. Jag ligger inte sömnlös över att våldtäktsmän får kännbara straff. Men om det är det enda man kan komma på som lösning på problemen känns det torftigt. Det låter mer som en eftergift till en viss typ av väljare. Och väger man in det faktum att ingen lyckats visa att höjda straff har någon verkan, blir den typen av "lösningar" ännu mer problematiska.
Den som det talas om är utestängd från gemenskapen. Det gör något med den omtalade. Därför är jag generellt skeptisk till tal om. Kan man inte tala med bör man iaktta försiktighet, tycker jag. Förståelse för en annan individ kan man bara få genom att tala med personen ifråga. Bara genom att mötas och utbyta tankar kan förståelse uppnås.
Nu är inte jag så naiv att jag tror att man skulle kunna tala förövarna tillrätta, det är absolut inte det jag menar. De bör åtalas och är de skyldiga ska de dömas, enligt gällande lag. Självklart! Det finns inga ursäkter för det som kvinnorna utsattes för!
Vill man verkligen lösa mellanmänskligt problem måste man dock mötas, i en ömsesidig vilja att förstå varandra. Och alla parter har ett ansvar för det som sker i mötet mellan. Det är svårt att tala med, och enkelt att tala om. Hur mycket man än kanske önskar det finns emellertid ingen enkel lösning på den här typen av problem. Orkar eller vill man bara tala om löses ingenting. Samma gäller byggande av murar, stängda gränser, höjda straff och drönare. Det är uttryck för önsketänkande. Liksom drömmen om evighetsmaskinen som är så svår att värja sig emot i arbetet med hållbarhet.
Vill man bara tala om får man finna sig i att den som bara omtalas och inte tilltalas reagerar. Det kanske går att leva med och problemen blir begränsade om det handlar om individer, särskilt om individerna är skyldiga till brott. Men det finns ju de som vill blanda in kultur i diskussionen och tala om grupper av människor, som vill tala om de hotfulla andra. Vi och dom. Det drabbar även oskyldiga, och inte bara dem, utan även människorna i den omtalade gruppen som vill väl och som kämpar för samma sak. Talet om fjärmar människor och grupper från varandra. Talar vi med varandra ökar chansen att vi tillsammans kan nå en lösning.
Det finns inga garantier och inga enkla lösningar, men om vi inte försöker kommer problemen aldrig att lösas. Låt oss försöka, låt oss tala mer med än om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar