lördag 30 januari 2016

Varför är det en rättighet att få tenta om?

Den svenska högskolan är just nu satt under lupp. Det är ett mer än välkommet perspektivskifte från den senaste tidens infekterade debatt om invandring, som hela tiden balanserar på en tunn linje och som riskerar att urarta i hat och hot mot allt som är annorlunda än det det så kallade svenska. Högskolan är den plats varifrån kunskapen som resten av samhället behöver ska emanera från. Hur det är med den saken debatteras nu, och det gör att saken belyses. Det kan aldrig vara fel. Utbildning och vetenskap, lärare och forskare är anställda av staten och arbetar på uppdrag av folket. Högskolan har ingenting att dölja! Därför oroas jag lite av hur debatten utvecklas. Det finns många olika vägar fram, men att anklaga Dick Harrison, eller studentkåren leder inte till något positivt. Jag vill se fokus på kunskapen! 

Talet om kvalitet leder tanken fel, det är en del av problemet. Om kvalitet är det vi debatterar kommer den analytiska blicken oundvikligen att riktas mot metoder för att mäta kvalitet, och eftersom det inte går att varken mäta kvalitet (för det är ett allt för vagt begrepp) eller kvalitetsstyra en så pass komplex verksamhet utbildning och kunskapsproduktion, fastnar man där. I begreppen, metoderna och alla känslor som dessa rör upp. För det kan man göra, debattera begreppsdefinitioner och olika metoders för och nackdelar. Högskolan har en allt starkare linjeorganisation, som också vill och måste göra skäl för sin lön, och här finns något konkret att arbeta med. Hur mycket man än vill finns det inget som talar för att det leder till ökad kvalitet. Jag har dock inga siffror, för hur bevisar man att något INTE fungerar. Det går inte, men det går lätt att se att det var när man började tala om kvalitet och framförallt när kvalitetsstyrningen slog igenom på allvar som problemen i skolan och den högre utbildningen började visa sig.

Fokus i verksamheten ligger på styrning och kontroll och medlet som används är pengar och mätinstrument, för det anses vara viktigt att kunskapen mäts och kontrolleras. Så pass viktigt ät det att många till och med upplever mätandet och kontrollerna som viktigare än det som mäts och kontrolleras. När jag läste Harrisons debattartikel tyckte jag mig se en tydlig frustration över just det, över att pengarna och nyckeltalen stod i fokus, istället för kunskapen. Jag delar den frustrationen, och är övertygad om att den bottnar i att det kollegiala inflytandet över högskolans verksamhet minskat drastiskt och den akademiska friheten kringskärs allt mer. Kunskapen, som är svår att förstå, mäta och kontrollera, hamnar allt mer i skymundan. Och ersätts av pengar och prestige. Det är allvarligt, och därför är det så intressant att det parallellt med debatten om Harrisons debattartikel rullas upp en skandal på Karolinska Institutet, där man nu verkar insett sitt misstag. Som det verkar kommer Paulo Macchiarini nu tvingas bort från sin tjänst på KI. Det är bra, men det räcker inte, anser jag, att nöja sig med det. Högskolan debatteras nu, och som jag ser det är händelsen på KI ett skräckexempel på hur det går när pengar och prestige blir viktigare än kunskap. Som det verkar (men jag vet inte) talar mycket för att Macchiarini är en bedragare, och är han det visar det vilket bräckligt system för kunskapskontroll och kvalitetsstyrning som högskolan bygger på. Betänk att hans artiklar har referee-granskats! För mig är det ett bevis på att kunskap varken går eller bör mätas och styras på något enkelt sätt. Därför bör ingen lita blint på någon.

Vad högskolan behöver är att KUNSKAPEN placeras i fokus. Förmågan att tänka kritiskt och analytiskt måste betonas mycket mer. Och det är humanioras paradgren. Högskolan behöver andra visioner än pengar och prestige, som alldeles för lätt förblindar och sätter den normala vaksamheten ur spel. Bildning går inte att fejka på samma sätt som artiklar, poäng och examina. Bildning har med kompetens att göra, kompetens i praktiken. Inte på pappret. Bildning för människor samman på ett sätt som pengar aldrig kan. Arrogansen och kyligheten som Macchiarini utstrålade i dokumentären var obehaglig och så långt ifrån Fråga Lunds bildade forskare man kan komma. Därför instämmer jag i HumTanks ord om att ersättningen till studier i humaniora bör höjas.
En helårsstudent i humaniora och samhällsvetenskap kostade förra året i genomsnitt 48 917 kronor, enligt Universitetskanslerämbetets årsrapport för 2015. Då är både ersättningen som utgår vid registrering och den summa som betalas ut under förutsättning att studenten klarar sina poäng inräknade. Motsvarande siffra för studenter i naturvetenskap och teknik är 95 397 kronor, för medicinstudenter 136 269 kronor. Visserligen gjordes en justering uppåt för humaniora och samhällsvetenskap häromåret, men siffrorna talar fortfarande sitt tydliga språk.

En så orättvis ordning är inte långsiktigt hållbar. Också humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning måste ha en god och stabil ekonomisk grund att stå på. Det är viktigt framför allt för kvaliteten. Upprepade gånger har antalet lärarledda undervisningstimmar visats vara förskräckande lågt, bland annat i TCO:s rapport från 2013. Och studenter i humaniora och samhällsvetenskap får minst lärarledd tid av alla. Kvalitet handlar förvisso inte bara om tiden som tillbringas i lektionsrummet. Också kursutveckling, kollegiala samarbeten, pedagogiska innovationer liksom pedagogiskt för- och efterarbete utanför föreläsningssalen kräver tid och resurser. På senare tid har röster höjts i debatten om behovet av humanistiskt utbildade personer i en alltmer oförutsägbar och komplex framtid, präglad av automatisering av arbeten inom ekonomi och teknik. Det gör det alltmer angeläget att en gång för alla satsa på att höja kvaliteten inom de humanvetenskapliga utbildningarna.
Bildning är ett slags vaccin mot den livsfarliga blinda auktoritetstilliten som mätandet och styrandet alldeles för lätt leder till. Högre utbildning handlar lika mycket om förmågan att tänka (kritiskt) som om fakta. Och förmågan att tänka går inte att mäta, den kan bara demonstreras i lärda samtal. Humaniora består av många olika ämnen, men det finns en tydlig röd tråd som handlar om tankeförmågan. Inte minst samhällsdebattens utveckling visar på ett skriande behov av bildning och förmåga att hålla sig till ämnet, vilket är vad studier i humaniora främjar utvecklingen av. Ska kunskapen kunna vara i centrum måste det finnas bildade och kompetenta människor som vårdar den, och det är därför den akademiska friheten och det kollegiala inflytandet över högskolan är så viktig.

Hur ska vi göra då? Hur ska vi kunna närma oss visionen om Sverige som en stark KUNSKAPSNATION? Kunskapen måste placeras mycket mer i centrum än vad som nu är fallet, och ett sätt att göra det på är att lyssna på Staffan I Lindberg, professor i statsvetenskap, som skriver idag på Brännpunkt. Jag har inte tänkt på det förut, men när jag läser vad han skriver framstår det som fullkomligt självklart. Varför i herrans namn ska dagens studenter erbjudas flera möjligheter att tentera och tentera om en kurs? Ingen annanstans i världen erbjuds något annat än ett tentatillfälle inom ramen för en kurs. Nationella prov i grundskolan utförs en gång, och det resultatet räknas. Varför gäller inte detta på högskolan, och vem har drivit igenom att det ska vara så?
Vi är enligt högeskoleförordningen (§21, 6 kap. 1993:100) skyldiga att erbjuda minst fem prov­tillfällen för varje moment som betygssätts. Att vi i Sverige har en lång tradition där studenter på universitet kan ”omtenta” om och om igen, gör inte ­saken bättre eller mer rättfärdigad. Mig veterligen finns denna möjlighet till så många omprov inte i något annat land, än mindre möjligheten för studenter att välja om de ”känner för” att göra prov/lämna in uppsats vid första ordinarie tillfälle. Inte ens i våra grannländer Danmark och Norge finns dessa företeelser, inte heller i Tyskland och England till exempel. Så långt jag vet har inte något av USA:s runt 4 000 universitet och högskolor något som kan liknas vid det svenska systemet. Jag arbetade själv där i ett antal år. Omprov var ett okänt begrepp och det fanns mycket tydliga och strikta regler för när en student kan få göra ordinarie prov vid annat tillfälle än det som ligger inom kursen (dokumenterad sjukdom till exempel). Att studenter skulle kunna välja att inte göra ett prov vid första ordinarie tillfälle var helt uteslutet.
När jag läser detta inser jag att det är omtenteringarna och all administration som dessa kräver. Nya frågor måste skrivas, och jag som lärare måste hålla reda på vem, vad, när och hur. Om jag bara var inne på en kurs vore det oproblematiskt, eller om jag fick tid för merarbetet. Möjligheten som idag erbjuds studenterna är en stor del av problemet både för mig som lärare att få tid till forskning och utveckling, och för studenterna att fokusera på kunskapen och den undervisning som erbjuds. Omtentamöjligheterna är ett exempel på inslag i högskolan som flyttar ansvaret från studenten till läraren. Fick studenterna bara ett tillfälle att visa vad de kan, inom ramen för kursen, skulle de tvingas fokusera mycket mer på kunskapen, lärandet och kursens innehåll. Jag är övertygad om att det skulle höja närvaron och koncentrationen och minska utrymmet för andra aktivitet. Frågor av typen: "Hur ska jag göra, jag som är bortrest när det är tenta?", kommer inte att ställas. Och tro mig, det är ingen ovanlig fråga. Jag skulle bara behöva ha en lista med godkända resultat, som upptateras en gång per kurs. Dessutom skulle administrationen minska drastiskt. Studenterna skulle tvingas ta ansvar för sin utbildning på ett helt annat sätt än inom dagens system.
Verkligheten är också att vi som undervisar inte får ersättning för att utföra det extra arbete som detta skapar. Vi får (i bästa fall) betalt för de timmar det tar att rätta tentor och examinera uppsatser en gång. Sedan måste vi antingen utföra detta arbete på fritid/familjetid, eller ta av tid avsatt för forskning. Varför ska vi som individuella lärare och forskare vid universitet och högskolor betala med vår egen forskningstid, eller med familje-/fritidsliv, för att studenter ska erbjudas slappa krav och kunna göra annat i stället för att studera på heltid?
På vilket sätt gynnar mitt gratisarbete, eller minskad forskningstid, kunskapsutvecklingen i Sverige? Jag klagar inte för egen del här, jag undrar bara på vilket sätt möjligheten att tenta om gynnar kunskapen, som jag vill placera mer i centrum. Och jag kan inte se några fördelar med nuvarande system, överhuvudtaget. Enskilda studenter ser det nog som en fördel, men gynnar det kunskapen? Ingenting talar för det, och eftersom det dessutom kostar enorma summor är det en angelägen fråga. Åtgärden är enkel och den kostar inte ett öre, samtidigt som den skulle frigöra lärartid som skulle kunna användas till kärnverksamheten: Forskning och undervisning.
Det handlar om många tusental timmar varje år som offras från det som kunde resultera i mer och bättre forskning (för att inte tala om tid för egna barn och annat).

Om jag har en kurs med 100 studenter och 30 procent får underkänt innebär det att jag ska ta 10–15 timmar från min forskningstid bara för att erbjuda ett omprov, för en kurs. Betänk att kurser ofta har ett flertal betygsgrundande moment. Fem prov­tillfällen för säg fyra kursmoment ger att 20 till­fällen ska erbjudas. Inser ministern vad det innebär för alla de tusentals kurser som ges varje år i vårt land? Forskningen i Sverige skulle omedelbart förstärkas med kanske flera hundra tusen timmars arbetstid om omproven avskaffades och man införde en betygsskala med flera nivåer av underkänt. Massor av ny och bättre forskning – och det kostar inte en krona.
Är det inte just detta som Harrison brottas med och är det inte härifrån hans frustration kommer. Dagens studenter är inte intresserade av lärarnas kunskaper, de vill ha hjälp att klara målen. Vi får inte de studenter och de resultat vi vill ha, vi får vad vi förtjänar. Det är inte människorna det är fel på, det är systemet och dess effekter. Kanske skulle man inte ens behöva ändra i ersättningssystemet? Mycket talar för att genomströmningen skulle öka av sig själv om studenterna tvingas fokusera på det som leder till bättre kunskaper.
Samtidigt skulle genomströmningen av studenter öka – ett erkänt problem i dag – om omproven avskaffades. Får man underkänt på en kurs man behö­ver för sin examen så får man gå om den. Det skapar incitament. Fler studenter skulle helt enkelt komma ut med en färdig utbildning fortare. De skulle ha lägre studieskulder och snabbare börja jobba. Belåningen i Sverige skulle minska, produktiviteten öka. En vinst också för de individuella studenterna. Staten skulle därmed också minska sin utlåning och kostnader för studentlånen. Och prislappen är noll kronor.

Kostnaden skulle vara att ett visst antal studenter misslyckas att få en examen. Men det är redan så i dag, och alla är inte lämpade för universitets­studier, tyvärr. Naturligtvis ska det finnas möjlighet till att göra ett prov eller lämna in en uppsats vid giltigt förhinder som allvarlig sjukdom. Men det ska inte vara en norm som regelmässigt (över-)utnyttjas av alla möjliga mindre bra orsaker.

Ta möjligheten nu ministern. Avskaffa omprov för studenter på universitet och högskolor. Se på omvärlden där möjligheten till dessa många omprov inte finns, och framför allt inte ett val för studenter om man vill göra ett prov eller lämna in en uppsats vid ordinarie tillfälle. Se vad det kostar oss som under­visar, och vad hela Sverige har att vinna på en stor ökning av forskningen inom alla ämnen. En mycket stor ökning av forskning som är helt gratis, ja som faktiskt sparar pengar.
Jag skriver under på detta. Det är en enkel åtgärd som inte kostar något men som skulle tvinga fram en positiv utveckling och placera kunskapen och lärandet i centrum. Tack Staffan I Lindberg för kloka ord och en alldeles lysande och enkel lösning på ett högst komplext problem.

Inga kommentarer: