lördag 13 februari 2016

Intellektuella utmaningar behövs

"Det är svårt", säger många studenter idag. Även forskare säger så ibland. Allt oftare på senare tid luftas de orden, ger uttryck för den inställningen. Det känns som värderingen av ordet svårt håller på att förändras, från att ha betraktats som en önskvärd utmaning till att uppfattas som ett problem. Lätt är ett ord som gjort motsatt resa. Allt ska vara lätt och det ska gå snabbt idag. Kanske är det därför Sveriges förenade studentkårer vill att lärarna ska hjälpa studenterna att klara målen? Deras önskan ligger helt klart i tiden. Regeringen vill korta tiden som dagens unga är i utbildning, och enda sättet är att kratta vägen och göra resan genom utbildningssystemet mer komfortabel. Det får till exempel inte finnas några spärrar, alla som vill ska få fortsätta framåt, även om man inte klarat grundläggande kurser. Det anses vara en viktig rättighet. Oklart varför, för med en annan syn på kunskap hade det betraktats som problematiskt att skriva en C-uppsats trots att man inte klarat B-uppsatsen. Jag tror att det är här som skon klämmer. Det är synen på kunskap som är problemet i samhället och skolan. För jag tror inte ett ögonblick att dagens studenter har mindre förmågor än gårdagens. Genetiskt har inget hänt med människorna, det är kulturen och kunskapssynen som förändrats.

Anledningen till att robotforskningen drar till sig så mycket intresse är en annan sida av samma sak. Om robotar kan göra det som är svårt eller jobbigt blir livet enklare. Och enklare är bättre än svårare. Snabbare är bättre än långsamt, lättare mer eftertraktat än tyngre. Den logiken utgör ett slags klangbotten för det moderna samhället. Det är mot dessa förgivettaganden som allt värderas. Därför får vi den skola vi har och som det kommer allt fler larmrapporter om. När kunskapsbristerna ska åtgärdas är det mer hjälp, tydligare instruktioner och fler lättbegripliga kriterier som anses vara vägen fram. Eller differentierade mål där kunskapen delas upp i mindre och mindre portionsbitar. För länge sedan, innan jag började på högskolan, tentades en hel termins heltidsstudieinnehåll av på ett bräde, med en tenta. När jag läste var den största tentan på åtta poäng (åtta veckors heltidsstudier). Idag är det inte ovanligt att fem veckors studier delas upp och tentas av i mindre delar, ibland i form av så kallade duggor där man vecka för vecka redovisar sina kunskaper. Allt mer fokus läggs därför vid tentorna och poängen, för det är ju detta som allt mer av verksamheten på högskolan handlar om. Och när detta att klara sig blir viktigare än kunskapen kommer det som är svårt att betraktas som ett problem, ett hinder på vägen.

Vad är vi rädda för? Vad ska vi ha den högre utbildningen till? Varför är tentor på 30hp så ovanliga? Finns de ens? Skillnaden mellan att på fredagen kunna visa att man kan det som gicks igenom på måndagen, och att efter 20 veckor klara en tenta som handlar om helheten, är enorm. En liknelse från sportens värld skulle kunna vara att man i höjdhopp lägger samman alla hopp som klaras av och mäter resultatet på det sättet. Då skulle den som orkar hoppa flest hopp klara sig, och den som hoppar högst skulle betraktas som en galning. Varför anses det vara ett problem att utsätta studenterna för utmaningar? Varför är det problematiskt att högskoleutbildningar uppfattas svåra eller att många inte klarar av en kurs? Är det verkligen en kunskapsnation vi vill bygga är rädslan för misslyckanden det kanske allvarligaste hotet. Om tanken är att alla ska klara sig, om hög grad av genomströmning är målet, kommer det att gå ut över kunskapskvaliteten och påverka synen på kunskap. Vet alla att alla klarar sig påverkar det så klart synen på studier och vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning. Respekten för högre utbildning och akademiska examina urvattnas och kunskapens kvalitet sjunker.

Och det är en sjuka som växer underifrån. Den som går igenom en forskarutbildning på sådan premisser kommer naturligtvis att bli en annan typ av forskare än den som verkligen klarat av en stor utmaning. Detta att alla ska skriva artiklar, vad är det om inte ett slags differentiering av målen. Skillnaden mellan fem artiklar och en monografi är stor. Ett större SAMMANHÅLLET verk torde vara svårare att åstadkomma än fem mindre arbeten. Inte självklart, givetvis. Jag förstår så klart att artikelformatet inom vissa ämnen är lika krävande som monografier. Och det är det jag vill ska betyda mer än det gör idag. KUNSKAPSMÅLET borde styra mycket mer än det gör idag. Om högskolans verksamhet mäts mot andra mål än kunskapen går det ut över den kvalitet man säger sig vilja värna.

Jag vill att högskolan ska vara en intellektuell utmaning, ett kraftprov. Jag vill utmanas av studenterna, inte tvingas försvara kunskapskraven. Jag vill kunna svara den som säger: "Det är så svårt", att självklart är det svårt. Vi är på högskolan. Där ska det vara svårt. Om vem som helst klarar av att ta examen, om det räcker att påbörja en utbildning för att vara säker på att få examen är examensbeviset ingenting värt.

Vad som behövs är en annan syn på misslyckanden. Vi måste uppvärdera misslyckanden och sluta se dem som det. Om misslyckande sågs som första steget mot framgång, istället för som ett tecken på svaghet, skulle skolan se helt annorlunda ut. Om fler fick misslyckas och om kunskapen stod i centrum skulle det inspirera till stordåd och alla vet att det verkligen krävs något för att klara av högskoleexamen skulle fler fokusera mer, och detta att det är svårt skulle betraktas som något positivt istället för som idag  som ett problem. Om vi skapar en kultur som räds utmaningar kommer inga framsteg att kunna göras och inget kommer att kunna bli bättre.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad har du för tankar kring att andelen studenter i varje årskull som påbörjar och slutför en högskoleutbilning måste sjunka om kraven på kurserna skärps? Tänket kring att så många som möjligt ska få chansen att studera har redan blivit i det närmaste självklart. Vad ska de göra? Vilka jobb ska de ta? Det är visserligen inte universitetens problem utan politikers uppgift, i slutändan mest individens eget ansvar.

Undrar också hur du ser på att studenter som inte klarar kurserna går om kanske inte bara en gång utan flera för att de inte klarar kurser. Skulle det verkligen ses som ok? Nu är det ju så att om man väl blivit registerad så kan man omregistera sig i stort sett hur många gånger som helst tills man äntligen klarar tentan. Kanske är det inte så vanligt med så tålmodiga studenter men jag vet att de finns.

Som en parentes här kan jag berätta att jag på senare år gått om två kortare kurser utan att ens prova att tentera pga för hög svårighetsgrad. Däremot har jag lärt mig mycket av kurserna, inte minst att mer verbalisera tänkandet , dvs göra det mer medvetet, något som inte behövts i samma utsträckning i tidigare utbildning - till gymnasielärare! (Kan man överhuvudtaget tänka utan språk?) Att detta med att tänka djupare skulle vara svårt för mig visste jag inte. Jag hade ju nära toppbetyg från min hemkommuns pluggymnasium under tidigt 90-tal. Det säger något om den skolform jag fostrats i. Jag blev en hejare på faktarabbling i humanistiska ämnen, mästare i gloskunskap i latin och tre moderna språk och utvecklade ett fenomenalt minne för detaljer som behövdes inför ständiga oförberedda små prov på just detaljer.

Nå åter till saken här... Kan man låta "misslyckade studenter" ta upp plats, i synnerhet om de blir allt fler om kunskapskraven höjs och utbildningsplatserna kanske färre (på naturlig väg)? Under en övergångsperiod kanske många då vill hålla sig kvar och kämpa på eftersom platserna ökat i attraktivitet.

Det här är kanske inte heller universitetens problem men förmodligen måste man då till en början införa en gräns för möjligheten att omregistrera sig.

Funderar också kring det här med social snedrekrytering. Finns det verkligen något som talar för att studenter från så kallade studieovana hem verkligen efter avslutat utbildning klarar sig lika bra som andra studenter med samma utbildning? Även där tänker jag mig att ens bakgrund präglar en mer än att man kan skyla eventuell torftig uppväxt med utbildning. I alla fall så gör nog inte all typ av högre utbildning det idag. Bildar inte en (stor?) grupp av dessa tänkta klassresenärer ett slags proletariat inom sitt yrkesområde, om de ens alltid lyckas få arbete inom sitt område.

Och är det ens alltid självklart att samhället, t ex genom många högskoleplatser, ska bidra till att utjämna skillnader mellan människor? Vissa arbeten kommer alltid att behöva utföras. Behöver alla arbeten högre utbildlning för att utföras bättre? Knappast!

Eva

Eddy sa...

Tack för tankar och synpunkter Eva! Det blev en ny bloggpost.