Kunskap i samtal om lärande

Svarar på en kommentar till en tidigare bloggpost, om undervisning och lärande, här istället, för jag tycker frågan är allmängiltig och viktig. Hur ser vi på lärare, undervisning, lärande och ansvar för kunskapsutveckling? Eva pekar på några saker som jag ofta tänker på.

Det verkar finnas olika synsätt både bland studenter och universitetslärare vad gäller syftet oh nyttan med föreläsningar och seminarier. Vissa studenter avstår helst alla moment som inte är obligatoriska. När jag nyfiket frågat varför så får jag oftast svaret att man ändå bara tenterar kurslitteraturen så vad som helst som sägs på en föreläsning eller seminarium är onödigt. Blir så fövånad över det resonemanget. Trodde att den intressanta kunskapen inte enbart var fixerad och färdig i kursböckerna utan delvis kunde skapas i dialog med lärare och studenter. Själva mötet kring ett ämne är ju intressant. Men det beror ju på kunskapssynen om man tycker så.

Kunskapssynen i samhället har förändrats mycket sedan jag studerade på högskolan. Idag talas det mycket mindre om bildning, och mycket mer om vikten av massivt empiriskt stöd och evidens. Säker, objektiv, kunskap, snabbt, är slagordet och anses vara vägen fram, för både skolan, studenterna på universitetet, forskningen och i samhället. Den synen på kunskap passar som hand i handske med ekonomiseringen av utbildningssystemet och den underliggande logiken om den där ekonomiskt rationella människan som alltid tar kloka beslut, vilket leder till effektiv resurshushållning för allt och alla. Att den teorin inte stämmer bortser man från, att det finns gott om forskning som visar att människor inte är rationella, inte alltid och överallt, anses vara ont förtal. Mer New Public Managment, läser jag till exempel på Brännpunkt idag, är vägen fram. Författarna skriver.

I vår nya SNS-rapport ”Information – ett verktyg för bättre skolsystem” går vi igenom hundratals studier inom utbildningsforskningen kring hur för­äldrar, elever och andra aktörer reagerar på information om skolkvalitet. Till skillnad från vad många hävdar förefaller mätningar av elevernas kunskaps­resultat och tydligt offentliggörande av denna information faktiskt vara ett kostnads­effektivt sätt att höja resultaten.

Kunskap förvandlas av New Public Managment till ett medel för att förbättra skolans och samhällets ekonomiska resultat, vilket är det enda som betyder något. Kunskap betraktas som något man PRODUCERAR och som därför ska mätas och jämföras för att kunna användas i marknadsföringen av sig själv eller skolan man företräder. Klart det påverkar synen på kunskap! Och eftersom ekonomin är målet, blir kunskapen medlet. Jag ser dock kunskap och utbildning som en investering, som målet för ett hållbart samhälle och ett viktigt verktyg i byggandet av ett mänskligare samhälle där människan stor i centrum.

Till exempel reagerar föräldrar i flera länder på ny information om skolors kunskapsmässiga kvalitet genom att välja mer högpresterande skolor till sina barn. En rad studier från olika länder finner även att ansvarsutkrävande av skolor, via exempelvis inspektioner eller offentliggörande av resultat, sporrar underpresterande skolor att förbättra sig. Detta visar att information är viktig även i utbildningssystem med mer begränsat skolval än i Sve­rige. Utan bra information är det nämligen svårt att veta var problemen finns – eller om det över huvud taget finns problem som måste åtgärdas.

Ordet högpresterande skolor säger allt om synen på kunskap. Det finns inga högpresterande skolor! Om det är någon som presterar något så är det eleverna och studenterna, ingen annan. Och om informationen om skolornas resultat hjälper motiverade och resursstarka familjer att välja skola, för att deras barn ska slippa umgås med mindre motiverade och resursstarka barn, så får det naturligtvis den effekt som artikelförfattarna pekar på. Men det har ingenting med samhällets generella kunskapsutveckling att göra, bara med koncentration av lyckligt lottade och framgångsrika människor, vilket leder till ökade klyftor i samhället.  

Även konkurrens och användandet av traditionella managementmetoder har visat sig stärka studie­resultaten. Att elever uppnår bättre resultat vid skolor som använder traditionella management­metoder, som att tillämpa best practices och belöna lärare som uppnår goda resultat, innebär att kvalitetshöjningar kan vara relativt billiga att åstad­komma.

Lärare uppnår inte resultat och det finns inga best practicies! Det är en kunskapsvidrig syn på kunskap som är så långt från bildning men kan komma. Och när den synen slår igenom i skolvärlden, eftersom det enda som räknas är det som mäts, ökar kravet på mer specialiserade och "lättpluggade", pedagogiska kursböcker, som förändrar synen på föreläsningar och vad det innebär att studera. Kunskap handlar i New Public Managment om informationsöverföring och allt mindre om kunskapsutveckling, och bildning som är ett allt för komplext begrepp för att kunna gå att mäta kastas på skärphögen och avfärdas som flum. Kunskapsutveckling handlar om reflektion och samverkan, och det är svårt att mäta. Men när ekonomin är i centrum får kunskapen och innehållet anpassa sig efter mätmetoderna, och på det sättet skapas illusionen om att alla pilar pekar i rätt riktning, medan kunskapskvaliteten, det verkliga utfallet av undervisningen sjunker som en sten. Att den synen på kunskap okritiskt anammats av skolan ser jag som det största hotet mot utbildningssystemet och Sverige som kunskapsnation. Åter till Evas reflektioner.

Även lärare kan tycka det är ointressant att undervisa i vissa lägen vilket visar sig tydligt när han eller hon kan fälla kommentaren "Den här föreläsningen är inte så viktig men kul att ni kom. Jag kommer bara att ta upp det som redan står i kurslitteraturen. Om ni har frågor så kan vi ta dem de sista fem minuterna." Det är så knepigt sådant där, det är som om livet som student bara skulle vara en enda boklista att ta sig igenom och helst utan kontakt med andra, helst inte ens med en lärare. Om man inte bara tar sig igenom några tusen sidor litteratur utan handledning så finns attityden både bland lärare och (extra smarta?) kursare att man inte är tillräckligt intresserad.

Visst är det så att många lärare inte är särskilt intresserade av att undervisas, och det har naturligtvis många olika orsaker. Med rådande syn på kunskap och lärande, och med tanke på att lärarna inte anses tillitsfulla nog att ansvara för verksamheten i klassrummen utan tvingas underkasta sig "managmentmetoder", är det inte så konstigt. Och när salen är fylld av kunder som kräver att du som lärare ska prestera och ge dem kunskaper, eller att du ska vara underhållande och överföra information fokuserat enbart till det som sedan kommer på provet, då tappar alla som sökt sig till läraryrket för att lära och arbeta med kunskapsutveckling självklart intresset. Bara de som lydigt presterar och följer manualen som skapats för att uppnå bästa möjliga (kostnads)effektvitet i verksamheten stannar kvar. Alla som verkligen vill lära är förlorare när kunskapen jämförs med produktion av varor längs löpande band. Det som är ekonomiskt rationellt, är allt annat än intellektuellt utvecklande. Och så länge skolan och kunskapen betraktas som en kostad istället för en investering kommer managementmetoderna och New Public Management att utarma kunskapen, utan att det märks förrän det är försent, eftersom alla nyckeltal som är ekonomiskt relevanta pekar i rätt riktning.

Jag tror att många studenters önskemål om mer pedagogisk undervisning lätt kan uppfattas som att man vill bli mer servad som student. I vissa fall kanske det stämmer men kan det inte också röra sig om att man vill få till en undervisningssituation som bygger mer på möten och samtal kring ämnet?

Jag möter allt mer inställningen att man vill bli servad och att lärarens uppgift är att förenkla och göra vägen till kunskapen enkel. Det är frustrerande för alla vet att det inte finns några genvägar till lärande och kunskapsutveckling, som är ett arbete var och en måste göra själv. Givetvis behövs det lärare, men deras uppgift är att inspirera och gå före. Jag tror på samtalet och möten, men om inte KUNSKAPEN är i centrum, om studenterna kommer till seminariet med inställningen att jag som lärare ska ger dem kunskapen eller tala om vad som står i boken vars innehåll ska diskuteras, vilket är vad kunden gör som anser sig ha betalat för utbildningen och investerat sin tid, då uppstår inget lärande och kunskapen kommer man inte ens i närheten av.

New Public Management ger nog resultat, och det går säkert att mäta. Det betvivlar jag inte, men det är en kunskapsvidrig, ekonomisk styrningsteori som aldrig kan främja bildning. Kunskap och lärande går inte att TVINGA fram, den kan bara lockas. Kunskap tar tid och kräver trygghet, lugn och ro och förståelse för misslyckanden och felnavigeranden. Så länge vi fortsätter betrakta skolan som en produktionsenhet kommer kunskapen och lärandet aldrig att utvecklas.