fredag 1 april 2016

Meningssökandets mening, hot och möjligheter

Skrivarvecka lider mot sitt slut, semesterdagarna som jag tog ut för att kunna skriva ostört har använts väl. Jag blir inte klar med boken, men det återstår tillräckligt lite för att jag ska känna att veckan varit väl investerad tid. Det var svårt att komma igång, och för att inte helgen ska bli förstörd trappar jag ner arbetet genom att blogga lite. Resten av dagen ägnar jag åt korrekturläsning. Det blir bra. Jag är nöjd med vad jag läser. Inledningen brottades jag med i början av veckan, men till slut lossnade det. Det är min bok och den är skriven utan några andra kompromisser än det som har med kunskapen att göra. Det blir den andra boken i en serie om tre. Den första boken väntar jag på besked om från bokförlaget. Har ingen aning om hur det går, men får jag inte manuset antaget kommer jag, som jag sagt flera gånger redan (ber om ursäkt för tjat, men detta att skriva böcker är känslosamt), att ge ut de tre böckerna som e-böcker. På något sätt kommer texterna att publiceras. De representerar en ansenlig del av mitt akademiska liv. Jag ser dem lite som mitt livsverk. Äntligen bottnar jag i tänkandet och känner jag att jag kan bidra med något eget. Böckerna innehåller min syn på kultur; hur man kan studera kultur, hur man kan se på och arbeta med förändring och hur man kan tänka kring organisering av kultur.

Sedan i måndags har jag varit inlåst i ett slags skrivabubbla. Denna bloggpost är mitt sätt att varsamt ta mig ur den där bubblan, ut i världen och kulturen igen. Tanken var inte att skriva om skrivandets vedermödor, utan om det jag tänkt på vid sidan av arbetet med boken. Jag kan inte bara ha en sak igång, jag behöver olika bollar i luften för att bli effektiv och kunna fokusera. Det är så jag kommer till min rätt. Och vid sidan av skrivandet har jag tänkt en hel del, och det som gett bränsle till tankarna är några podcastavsnitt från Freestyle Christianity, som är ett projekt jag beundrar allt mer eftersom det är en plats där det verkligen tänks höga tankar och där det är högt i tak. Jag är inte troende, men jag vill förstå livet, och jag inser att det finns hur mycket klokt tänkt och skrivet av religiösa tänkare som helst. Freestyle Christanity är så långt ifrån dogmatisk bibelexeges man kan komma. Hur kan man tänka och förstå det som ligger bortom vetenskapen, utan att bortse från kunskaperna som forskningen gett oss? Om det handlar samtalen och intervjuerna. Jag är glad och tacksam för att jag fått vara med och bidra till projektet, men det är först på senare tid som jag på allvar börjat lyssna mer systematisk. Och jag lär mig enormt mycket. Lyssnandet fyller mig med samma euforiska känsla som jag levde i under de första åren på universitetet. Allt förstår jag inte och allt ställer jag inte upp på, men jag lär mig enormt mycket. Det är inte en undervisande podcast, utan en samtalande podcast där man gemensamt undersöker meningen med livet. Inte genom att hänvisa till böcker, utan genom att läsa dem kritiskt och samtala med författarna om olika sätt att se på och förstå innehållet, livet och meningen med tillvaron. Finns den i världen och går den att upptäcka, eller skapar vi den tillsammans? Exakt samma fråga som man har brottats med i akademin men som det idag knappt finns tid för längre eftersom alla måste jaga publikationer, citeringar och forskningmedel.

Jag inser att det jag har problem med är att tvingas acceptera färdiga svar, vare sig det är vetenskapliga svar eller religiösa. Men via Freestyle Christianity har jag upptäckt att en filosof och vetenskapsman som Alfred North Whitehead som Deleuze inspirerats av också inspirerat till något som benämns processteologi, som utgör ett slags brygga eller ett rum att mötas för kreativa, utvecklande samtal om olika aspekter av levt liv. Eller för att använda den bild som upphovsmännen till Freestyle Christianity själva använder: En katakomb, dit man får ta sig om man vill undgå katedralbyggarnas och fundamentalisternas, (tanke)kontroll. Akademin håller allt mer på att utvecklas till en katedral, men i underjordens myllrande gångar finns mötesplatser där tanken är fri och där samtalet står i centrum. Deleuze avslutar sin text Post Scriptum om kontrollsamhällena på följande tänkvärda sätt.
Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli ”motiverade”, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till. En orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor.
Att mötas i katakomberna är ett uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över allt, även det som inte går att kontrollera. Jag trivs där, överallt där jag får tänka fritt och där det inte finns några färdiga svar, bara tillblivelse och reflektion. Det vi vet vet vi, och det som är allt för vagt för att veta något bestämt om får vi tolka oss till. Och om det vi inte vet något om kan vi bara kontemplera över. Tre olika sätt att söka svar. På Freestyle Christianity är alla tre sätten lika viktiga och värdefulla i sökandet efter bättre svar.

Vid sidan av lyssnandet, som försiggått under promenader för att få luft och inspiration till skrivandet har jag läst i boken Sapiens. En kort historik över mänskligheten, av Yuval Noah Harari. Den är också oerhört lärorik och den ger ett helt nytt perspektiv på människan. Ännu har jag bara kommit en bit in i boken, så det finns säkert anledning att återkomma till den. Tesen, som författaren övertygande och med stöd i olika typer av forskning, driver är att det som skiljer Homo Sapiens från övriga människoraser är förmågan att skapa myter. Religion är ett slags myt, och vetenskap ett annan. Aktiebolag ett tredje. Och den förmågan har förändrat livet på jorden, dramatiskt. Meningssökandet mening är med andra ord allt annat än en trivial fråga. Isabelle Ståhl skriver i sin recension i SvD följande.
Han tar bilföretaget Peugeot som exempel på modern mytbildning. Peugeot är en gemensam mänsklig fantasi som organiserar och motiverar miljoner människor till handling (det samma gäller enligt författaren för pengar, mänskliga rättigheter, lagar och rättvisa).

Peugeots varumärke utgörs av en stiliserad lejonsymbol som har en tänkvärd likhet med den skulptur av en lejonliknande kvinna som hittades i Stadelgrottan i Tyskland och tillverkades för cirka 32 000 år sedan av människor. Den är ett av de första exemplen på konst, och förmodligen också på religion och den mänskliga hjärnans förmåga att tro på saker som inte finns.

Det moderna ekonomiska systemet hade inte bestått en enda dag om flertalet investerare och bankmän inte hade trott på kapitalismen som man tror på en religion, en ideologi och andra uppdiktade ordningar, menar författaren. Även om dessa uppdiktade ordningar bara finns i människors medvetande vävs de in i den materiella verkligheten. Västerlänningarnas mest omhuldade begär i dag är formade av nationalistiska, kapitalistiska och humanistiska myter som har varit i svang under århundraden, till exempel individualismen. Vänner ger varandra ofta rådet: ”Följ ditt hjärta”. Men själva rekommendationen att ”följa sitt hjärta” är ett mantra som inpräntas i våra medvetanden genom en kombination av romantiska myter från 1800-talet och konsumistiska myter från 1900-talet, skriver Harari.

Efter att ha avhandlat jordbruksrevolutionen och den ”kognitiva revolutionen” går han raskt igenom den vetenskapliga revolutionen som inträdde för ungefär 500 år sedan, betar av den industriella revolutionen 250 år senare och informationsrevolutionen kring 1960. Denna leder vidare till den biotekniska revolutionen, som fortfarande ligger i sin linda. Harari misstänker att den biotekniska revolutionen kommer att innebära sapiens slut. Snart ersätts vi av odödliga cyborger som kan leva för evigt. Hararis framtidsteser är något svepande och föga originella. Historiker gör bäst i att hålla sig till det förgångna.
Det finns säkert invändningar mot delar av Hararis bok, men det han skriver om Sapiens intellekt och hur sökandet efter mening format, inte bara mänskligheten utan livet på jorden, klimatet och framöver riskerar att utgöra ett hot mot allt vi människor vant oss vid och tar för givet, manar till eftertanke.

Sökandet efter mening är en enorm kraft som genom historien visat att den inte bara är god. Viljan att veta kan ses som ett slags begär, som inte alls kan mäta sig med förmågan att tänka kritiskt. Därför kommer den som säger sig ha svaret att bli lyssnad på, för om hen har svaret kan jag få mitt begär tillfredsställt snabbare än på egen hand. Därför har den som säger sig veta Sanningen alltid ett försprång, och därför utgör den som säger: Vänta lite nu, kan det verkligen stämma, ett hot. Kunskap och makt är två sidor av samma mynt, för den som har direktkontakt med Gud eller säger sig veta och förstå vilket språk verkligheten är skrivet på, som en del naturvetare hävdar, kommer att få hjälp att bygga katedraler och bildningspalats i marmor, där den som tänker rätt får komma in och beundra eller tillbedja maktens fullkomlighet. Och den som är kritisk och som ser faran med att organisera samhället på det sättet jagas och riskerar att korsfästas och tvingas därför ner i katakomberna, eller till andra anspråkslösa platser där det går att vända och vrida på saker och ting utan att riskera något.

Veckan går mot sitt slut, och jag återvänder till den plats jag var på nyss. Fast det är inte samma plats. Allt är sig likt, men inget är som det var. Förändring, tillblivelse, rörelse och kreativitet förenar livet på jorden, som människan är en del av och på inget sätt står över. Så länge man håller sig i myternas värld kan man tro på sin egen storhet och förträfflighet, men vi lever i verkligheten, här och nu, mellan då och det som kommer sedan. Och vi är medskapare till världens blivande. Mening finns inte i världen, den skapas mellan oss. Därför handlar den första av mina tre böcker om samtal. Den andra handlar om studier av förändring, i rörelse. Och den tredje om rhizom, vilket är ett annat, mer katakombiskt, ormlikt, öppet och flexibelt sätt att organisera, vad man nu vill organisera. Meningen med meningsskapandet är att det ska hjälpa oss överleva och bygga ett hållbart samhälle. Någon annan mening finns inte. Därför finns det massor att lära genom att lyssna på varandra för att på det sättet skapa en bättre förståelse för vad det innebär att leva. Och livet innehåller både det som är vetbart, det som är vagt och det som är ovetbart. Kunskap om de olika aspekterna kan fås på olika sätt, men alla sätt kan användas även på andra områden än det de skapades för.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad svarar du om någon frågar dig om inte detta med att bygga ett hållbart samhälle bara är fruktlöst utopiskt tänkande?


Eva