torsdag 5 maj 2016

Akademisk karriär, eller karriär som akademiker

Tänker på mitt arbete och på hur det förändrats och på hur förändringstakten ökat på senare år. Tänker på skillnaden mellan en AKADEMISK karriär och en KARRIÄR som akademiker. Förr var det samma sak, men idag blir skillnaden tydligare och tydligare. Idag är det två helt olika saker och det är inte ens säkert att akademin ser med blida ögon på försök att göra en akademisk karriär, det vill säga en karriär som är akademisk till innehåll och karaktär. Skillnaden är samma som den mellan en AKADEMISK kultur och kulturen i akademin. Jag ser en trist och oroande glidning i Högskolesverige, bort från det akademiska. Företags- och produktions- och måltänkande, samt ledningsfokus förändrar synen på kunskap och påverkar innehållet menligt. Forskning och högre utbildning är något annat än tillverkning, men den skillnaden håller tragiskt nog på att utplånas.

Hittar ett inlägg i debatten om högskolan som får fungera samtalspartner om detta angelägna. Det är Stefan Svallfors och Mattias Marklund som skriver i tidningen Curie om (problemen med dagens) finansieringssystem för forskning. Det är ett tecken bland många på att något är fel i dagens akademi och att högskolan riskerar att avakademiseras. Jag delar deras oro och tycker deras förslag är klokt och väl värt att ta i beaktande.
Det system för forskningsfinansiering som vuxit fram i Sverige är en kontrollapparat med enorma kostnader, både monetära och intellektuella. Både de sökande och de som ska bedöma ansökningarna lägger ned oerhört mycket tid och ansträngning i ett system där allt färre blir framgångsrika. Systemet rättfärdigas med att vi ska premiera den bästa forskningen. Förmodligen rör det sig också om en allmän rädsla för att människor som inte kontinuerligt tvingas motivera sin yrkesmässiga existens snart blir bekväma, vilket leder till dålig forskning.
Rädslan för att risken att det slösas med skattemedel om man inte kontrollerar verksamheten i detalj spelar troligen också in. Rädsla och oro är inte särskilt bra skäl att agera. Risken är överhängande att rädslan tar över, och det leder visserligen till att det man är rädd för elimineras, men det gör inte sällan även sådana inslag som kontrollsystemet skulle garantera. Lusten att forska, till exempel, är lätt att ta död på om verksamheten detaljregleras. Ekonomistyrningen av akademin anammades med de bästa intentioner, men håller på att bli en medicin som tar död på både sjukdomen och patienten. Forskning är en komplex verksamhet, som utförs i ökänd terräng. Visste vi svaren eller var de fanns och hur de ser ut hade jag aldrig skrivit detta, men nu är det en gång så att forskning handlar om det vi inte vet, ofta om det vi inte ens vet var det finns eller hur det ser ut. Därför kan man heller sällan på förhand avgöra vilka projekt som kommer att resultera i bra forskning. Ändå är det med planerna för forskningen och utifrån föreställningar och löften om saker som konkurrensen om medel handlar.
Att dela ut forskningsmedel efter peer review-granskning av individuella ansökningar betraktas ofta som det bästa eller kanske enda rimliga sättet att fördela knappa resurser. Men detta gäller faktiskt bara när forskarna som söker medel har rimliga chanser att få sina ansökningar beviljade. När beviljandegraden blir alltför låg blir det hela ett slags lotteri, där välformulerade och väl genomtänkta ansökningar ska vägas mot varandra. Vem som till slut får medel påverkas då allt mer av rena slumpmässigheter och triviala skillnader i förmågan att skriva övertygande ansökningar.
Det var länge sedan jag slutade försöka. I nästa ansökningsomgång är jag visserligen med på en ansökan, men det är inte jag som är huvudsökande. Den ansökan betraktar jag som den bästa chans jag kommer att få. Tyvärr hyser jag litet hopp om att få skåla i champagne och bjuda på tårta till hösten, vilket är vad man gör idag. Firar att man fått medel. När resultaten av forskningen kommer höjs knappt på ögonbrynen. Det säger något om situationen. Att erhålla medel är snart lika osannolikt som att vinna på lotto. Antalet arbetstimmar, utförda av välutbildade och högt avlönade forskare, som läggs ner på att skriva forskningsansökningar är många, många. 90 procent av alla ansökningar avslås, och eftersom det är så pass svårt lämnas sällan in rena chansningar. Många gör som jag, ger upp och ägnar sig åt annat och mer meningsfullt, intellektuellt utmanande uppgifter. Trots att det går ut över karriären, som handlar mer om hur mycket pengar man dragit in och hur många publikationer man fått antagna, och mindre om innehållet. Jag är dock inte intresserad av en karriär i akademin, det var för att försöka mig en akademisk karriär och för att utmanas intellektuellt som jag sökte mig till akademin.
Får man tro bibliometriska data – som visar att det vetenskapliga internationella genomslaget för svensk forskning minskat – så verkar inte vårt sätt att fördela forskningsmedel haft något positivt inflytande. Man kan spekulera om varför, men otryggheten i ett system som parar extremt hård konkurrens om forskningsfinansiering med universitet som ofta kräver externa medel för anställning ger förmodligen inte banbrytande forskning. När forskarna blir beroende av att säkra finansiering för det ena projektet efter det andra för att hålla sig själva försörjda, blir de av naturliga skäl inte så benägna att chansa på oprövade vägar. Resultatet blir istället more of the same-forskning, där man använder så säkra kort som möjligt för att hitta finansiering.
Allt handlar om fokus, och om vad forskarna ägnar sin tid åt. Det är ju inte så att Sverige satsar lite pengar på forskning i förhållande till andra länder. Tvärtom. Det talas dessutom ofta om satsningar och behov av mer forskning. Ett sätt att skapa mer forskning utan att det kostar mer är att avskaffa kontrollsystemet och låta forskarna forska istället för att skriva ansökningar. Låt forskarna forska, och finns det misstankar om att forskare inte forskar kan den saken utredas. Det skulle frigöra en hel del resurser och fler skulle få chansen att visa vad de går för. Ett sådant system uppmuntrar till nytänkande, och den som misslyckas får lättare att börja om. Vi skulle få ett mer förlåtande system, som gynnar fler att tänka utanför ramarna. Resurserna som idag läggs på granskning av ansökningar skulle kunna läggas på granskning och uppföljning av forskningsresultat, vilket skulle minska risken för en ny macciariniaffär.
Eftersom det finns flera finansiärer söker forskarna på fler ställen. Systemet är upplagt efter Matteus-principen, ”ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog”, varför de mest framgångsrika ansökningarna efter smärre modifieringar ofta kan användas för att attrahera mycket stora resurser till individuella forskare. Faktiskt så mycket resurser att det inte är möjligt att göra av med dem på ett produktivt vis. Samtidigt faller ett stort antal forskare precis under strecket för tilldelning. Hade beviljandegraden bara varit marginellt högre skulle de inte gjort det.
Den som landar ett projekt får ofta flera, för det anses meriterande att erhålla forskningsmedel. Och ju svårare det blir att få medel desto mer meriterande blir det. Liksom i den ekonomiska världen verkar det inte som möjligheterna och resurserna sipprar ner, snarare sugs de uppåt i systemet. Till dels handlar det också om att man efter några lyckade försök knäcker koden och blir bättre på att skriva ANSÖKNINGAR som vinner bifall. Det är mitt problem, jag är värdelös på att picha idéer men brukar kunna leverera resultat och hålla deadlines om jag bara får chansen att försöka. Att man är bra på att skriva ansökningar betyder inte självklart att man är bra på att forska. Man kan fråga sig vad man vinner på att låta det regna medel över några få forskningsledare som visserligen står som ansvariga på pappret men själva inte bedriver forskning. Nytänkande och kvalitet gynnas knappast av ett sådant upplägg, bara akademikers karriärer.
Alla inser det absurda i detta: givetvis är inte de som hade oturen att hamna precis under strecket betydligt sämre forskare. Detta är något som drabbar unga forskare allra värst. De etablerade forskare som ges en samling stora anslag hinner inte göra av med dem på ett sätt som bäst gagnar forskningen, och de nya som hamnar utanför avslutar sin karriär innan den ens börjat, fastän de kanske hade blivit mycket bra forskare om systemet hade varit ett annat.
Om fler fick chansen att först forska och om det sedan var forskningsresultatet som utvärderades istället för att först skriva ansökningar och konkurrera med dessa med ett stort antal andra forskare för att överhuvudtaget få chansen att visa vad de går för, skulle chansen öka att forskningen faktiskt kom samhället till godo. Ingen blir doktor av en slump eller för att det verkar kul. För att klara av bedriften krävs först en grundutbildning på minst tre, men ofta fyra år eller mer, och sedan minst fyra års heltidsarbete på forskarutbildningen. Det är en samhällsinvestering av rang. Att endast låta 10 procent av forskarna sedan få chansen att forska är ett gigantiskt och obegripligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Talet om att det är av omsorg om samma skattemedel som gallringen utförs rimmar illa med hur det ser ut i praktiken.
Är det verkligen så här vi vill ha det? Vi har för många forskare i Sverige, någonstans måste en utslagning ske. Frågan är om utslagningen idag sker på ett sätt som ger den bästa vetenskapen, eller om vi har omfamnat ett system som medför enorma kostnader och som ger opportun och ineffektiv forskning? Det är dags att börja tänka mer långsiktigt och produktivt kring hur den svenska forskningen bör finansieras och det är vår förhoppning att den kommande forskningspropositionen tar dessa problem på allvar.
När det gäller grundskolan är jag mot betyg som ges i slutet av utbildningen och för inträdesprov för dem som aspirerar på en plats på nästa utbildningsnivå. Där tror jag det är bra att sökande får visa vad de går för innan, eller i alla fall att de verkligen har erforderliga förkunskaper för att tillgodogöra sig utbildningen. När det gäller forskning handlar det dock om högt utbildade människor som redan visat att de har vad som krävs, så att låta dem konkurrera med ansökningar istället för att utvärderas i relation till faktiska resultat är djupt problematiskt. Dagens system gynnar inte kunskapsutvecklingen och påverkar den akademiska kvaliteten menligt.
Vad kunde man göra istället? Att omdesigna systemet för forskningsfinansiering är inte gjort i en handvändning, men på sikt borde några centrala komponenter vara:
Helfinansiera lektorat och professurer vid universiteten och ge ordentligt forskningsutrymme (till exempel 50 procent) i tjänsterna. För att det inte ska bli alltför dyrt behöver möjligheterna att forska i tjänst reserveras för institutioner som bedriver forskarutbildning. Kanske bör man också ämnesvis koncentrera forskarutbildningen till färre lärosäten. Detta skulle dessutom ge positiva effekter för forskarutbildningarnas ”kritiska massa”. 
Om den tid som idag läggs på att skriva ansökningar istället användes för att forska skulle tid frigöras utan att kostnaden ökade. Det borde gå att hitta fler sådana omorganiseringsvinster. Självfallet kan man inte utbilda fler forskare än det finns forskningsbehov av, och då tänker jag inte bara på forskning som bedrivs i akademin. Forskarutbildade behövs på olika ställen och till olika uppgifter i samhället. Om det innebar ökad frihet, hygglig lön och möjlighet att utvecklas intellektuellt tror jag fler skulle söka sig till forskarutbildningen, och dessutom göra det av andra skäl. Tänker återigen på skillnaden mellan karriär som akademiker och akademisk karriär. Tänk om näringslivet uppskattade forskningskompetens mer, och tänk om samhället eftersökte och premierade akademiskt tänkande. Allt mer handlar i allt högre grad om pengar idag. Ekonomiseringen är en sjukdom som sprider sig och påverkar både samhället och akademin på ett negativt sätt. Om pengar är ett mått på framgång kommer kunskap och utbildning betraktas som ett hinder på vägen mot succén och om det dessutom inte belönar sig att studera och utvecklas intellektuellt kommer färre att utsätta sig för omaket. Akademin riskerar att avintellektualiseras, och basen för kunskapssamhället utarmas. Först märks det inte, och när det märks har förfallet gått långt och det krävs radikala åtgärder för att återta förlorad mark. Det finns inga genvägar till hållbarhet.
Begränsa forskningsrådens finansiering till extra kostnader för forskningen (assistenter, datamaterial, etc), infrastruktur (anläggningar, stora datainsamlingar, etc) samt specialtjänster och tvärdisciplinära satsningar. Möjligheten att ”köpa arbetstid” genom projektanslag avskaffas eller begränsas åtminstone kraftigt. Därigenom minskar också tidsåtgång för bedömning och rankning avsevärt. 
Jag har aldrig förstått varför man ska söka medel från staten för tid när man har anställning som statligt finansierad forskare!? Vad är poängen med rungången av pengar? Det som med akademiska hus som kräver "marknadsmässiga" hyror för lokaler som aldrig skulle kunna bjudas ut på en marknad, och överskottet går inte till forskningen utan tillbaka till stadskassan vilket dränerar satsningarna som görs på forskning. Som humanistisk forskare söker jag i princip enbart medel för tid, som jag sedan får köpa av min högskola efter förhandling om storleken på over-head-kostnaden som det ofta uppstår konflikter kring när högskolan kräver mer än forskningsråden vill ge. Staten är huvudman i alla instanser och bråkar alltså med sig själv, vilket i sig kräver resurser. Och eftersom forskningsansökningen som vunnit bifall i hård konkurrens sällan får de medel man sökt och anser sig behöva för att uppfylla syftet med forskningen går det så klart ut över kvaliteten. Även efter att den duktiga forskaren klarat sig genom nålsögat kan hen med andra ord inte göra ett fullgott arbete. Ingen tjänar på detta upplägg.
Inrätta tydliga karriärvägar inom universitetssystemet, från disputation till professur. Tillsätt karriärtjänster i öppen konkurrens och inför tydliga prövningskriterier och externa bedömningar för varje karriärsteg, för att undvika lokal nepotism. 
Avveckla snarast de dyra och i stort sett verkningslösa satsningarna på att rekrytera utländska storstjärnor till de svenska lärosätena. 
Vurmen och vördnaden för utländska storstjärnor är fullkomligt obegriplig. Att odla kontakter med forskare inom sitt ämne, internationellt och här hemma, är en självklarhet. Ju mer specialiserad man är desto färre finns som förstår och han hjälpa. Men att locka storstjärnor till Sverige för att de är internationella kändisar är galenskap. Forskning liknar ibland fotbollen på det sättet. Man tänker sig att konkurrensen, om den bara drivs hårt och konsekvent nog kommer att vaska fram den bäste. Och den som är bäst kan spela ut olika institut mot varandra och förhandla fram ersättningar som trotsar fantasin. För ett fotbollslag ser jag inga problem med den logiken, eftersom fotbollsstjärnans kunskap är förkroppsligad och kommer klubben exklusivt till godo, men när det gäller forskning, som handlar om kunskap som inte är förkroppsligad utan går att läsa sig till genom arbetena som publicerats är det vansinne. Det handlar bara om prestige, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen eftersom den typen av satsningar dränerar systemet på pengar utan att ge något annat än stjärnglans tillbaka (om det nu inte går som det gjorde på KI, vilket är en överhängande risk i ett sådant system). Forskare ska kommunicera med varandra och allmänheten, hemma likväl som internationellt, men det finns inget i det internationella i sig som är bättre. Framförallt är skillnaden mellan människor aldrig så stor som den framstår som. Det mänskliga genomet är allt för homogent för att kunna härbärgera skillnaderna som tankesätet ger illusionen av.
Minska den icke-forskarstyrda finansieringen genom att banta särskilda satsningar och aktiviteter utan uppenbar forskningskaraktär (så som många diffusa ”samverkansinsatser”). Detta innebär sannolikt en omallokering av resurser mellan de nuvarande forskningsråden, inklusive avveckling av vissa forskningsfinansiärer.
Samverkan, tycker jag mig se, handlar ofta om samfinansiering. Det sägs att det finns stora vinster med att kräva samfinansiering, men den enda vinsten är ofta att pengarna man delar ut kan växlas upp. Och båda parter kan ta åt sig äran för projektet som helhet. Dubbelt så mycket resultat för halva priset. I en värld där pengar är viktigare än allt annat är det naturligtvis alla (forsknings)administratörers våta dröm. I praktiken tar det ofta fokus från forskningen när många intressenter ställer olika krav och har olika förväntningar på resultatet. Forskaren befinner sig mellan och reduceras inte sällan till en utförare av tjänster. Låt forskare ägna sig åt forskning, och skapa ett system som erbjuder flexibilitet. Enskilda forskare fungerar på olika sätt och vet bäst själva hur de kommer till sin rätt. Att tvinga in högutbildade och kompetenta människor som ägnat år av studier och forskning i ett stelbent system med, ur forsknings- och kunskapsmässigt hänseende, tveksamma regler för utvärdering av verksamheten, endast med hänvisning till rädsla för att annars riskera att anklagas för slöseri med skattemedel, är vansinne.
En sådan grundläggande omorientering av systemet för forskningsfinansiering i Sverige bör naturligtvis föregås av en ordentlig genomlysning och kritisk betraktelse innan den sjösätts. Samtidigt brådskar det, för det nuvarande systemet synes oss ha nått vägs ände.
Det går fort att rasera en akademisk kultur som det tagit många år att bygga upp. Ju längre vi väntar med att tänka om och påbörja arbetet med att återskapa miljön och rikta fokus mot kunskapen desto mer kommer det att kosta. Vid någon tidpunkt passeras gränsen för vad ett samhälle har råd med, fast det inser man först i efterhand. Jag har kvar tron på möjligheten att göra en akademisk karriär, det är vad som håller inspirationen vid liv och får mig att gå till jobbet trots att det känns tröstlöst ibland. En karriär som akademiker kommer jag dock aldrig ens att överväga. Jag blev forskare för kunskapens skull och för möjligheten att utvecklas som människa samt för att få vara med och bidra till samhällsbygget.

Inga kommentarer: