tisdag 3 maj 2016

Humaniora och frågan om bildning

Många vill dela med sig av sin syn på bildning. Det är bra och viktigt. Bildning är lika mycket innehåll som engagemang för kunskapens roll i samhället. Under rubriken Humaniora är mycket mer än bildning skriver Anna Victoria Hallberg (fil dr i litteraturvetenskap och rektors utredare vid Södertörns högskola, med humanvetenskaperna som särskilt bevakningsområde) och Fanny Forsberg Lundell (docent i franska, Stockholms universitet samt verksamhetsledare för tankesmedjan Humtank) en debattartikel som jag vill tänka med. I dessa pressade uppsatstider är jag tacksam för all inspiration jag kan få. Tiden finns egentligen inte, men jag behöver friheten som bloggandet innebär för att kunna ge studenterna fullvärdig handledning. Behöver tänka utanför ramarna och bortom alla mallar för att inte gå under. Det var för att lära jag sökte mig till högskolan, för att utmanas intellektuellt och för att utvecklas. Alla kan följa regler, men akademiker (eller i alla fall gäller det för mig) blir akademiker för att lära sig skapa regler och för att kunna agera i okänd terräng. För mig är detta vad både bildning och humaniora handlar om.

Humaniora handlar inte bara om bildning, skriver Hallberg och Lundell. Humaniora bidrar med konkreta kunskaper som kommer samhället till gagn, säger de. Och jag håller så klart med. Sverige och Europa behöver humanistisk forskning, idag mer än någonsin, inte minste för att klara utmaningen som integrationen ställer oss inför. Migration är en fråga som rör oss alla, inte bara anställda på integrationsverket och flyktingarna. Integration är inte ett ensidigt projekt. Integration handlar inte om något vi gör mot dem, utan om vad vi gör med och mot varandra. Integration är är ett mellanmänskligt, ömsesidigt projekt som handlar om vårt samhälle och vår gemensamma framtid. Utan humaniora blir det arbetet väldigt mycket svårare. Därför är det olyckligt om humaniora reduceras till bildning. Fast lika olyckligt är det att reducera bildning till humaniora.
Den senaste tiden har vi kunnat läsa inlägg bland annat i SvD som sjunger den humanistiska bildningens lov. Bildning jämförs i en artikel av Thomas Steinfeld (9/1) med att rikta uppmärksamheten mot ett ”livsnödvändigt historiskt medvetande” och i en fristående uppföljning av samme författare (16/4) presenteras bildningens vara genom att den kontrasteras med tre motsatsord: information, värderingar och kompetens. Inget ont i att diskutera och problematisera bildning, men vi anser att det är dags att humaniora diskuteras utifrån en annan horisont.
Det finns lika många ingångar till humaniora som det finns människor, skulle jag säga. Därför förstår jag inte riktigt varför man ställer upp bildningen som ett slags motpol till humaniora. Bildning är inte en exklusiv angelägenhet för humaniora. Tvärtom behövs ett bildningsbegrepp som inbegriper även kunskap och handlag från andra discipliner. Att reducera humaniora till bildning, eller missta bildning för det enda värdet med humaniora är djupt problematiskt, det håller jag med om. Jag ser bara inte motsättningen här. Humaniora behöver diskuteras från olika håll och med olika utgångspunkter, därför är det olyckligt att försvara humaniora genom att ta spjärn mot Steinfeldt som jag inte alls tycker begränsar bildning till humaniora.
Det är hög tid att konkretisera både vad den humanistiska kunskapen består i och varför den behövs. Att initiera en diskussion om bildning varje gång humanvetenskapernas eventuella onytta kommer på tal är både enformigt och begränsande. Dels understryker återkommande referenser till ett bildningsbegrepp bara humanioras särart, snarare än att se humanvetenskaperna bland andra vetenskaper, dels förhindrar bildnings-centrismen en seriös diskussion kring vad humanistiska kunskapsbidrag består i. Vi humanister är inte bara allmänt ”bildade” eller ”reflekterande” – vi framställer kunskap inom en rad områden, precis som andra forskare.
Är inte det en defensiv utgångspunkt? Humanister är också forskare "precis som alla andra." Vari består motsättningen och vem hävdar något annat? Varför är det viktigt att påpeka detta, förstår inte. För mig hedrar det humaniora att man bevarar bildningstraditionen, till skillnad från "alla" andra forskare som i förfärande hög grad anammat ett strikt ekonomiskt nyttotänkande rörande forskning och högre utbildning. Jag vill se både ett vidgat bildningsbegrepp och en annan syn på humanister och humanvetenskaplig forskning. Humaniora är inte som annan forskning, humaniora är något annat, något unikt och det behövs också. Humaniora sticker ut och står för mångfald i en annars allt mer strömlinjeformad akademi. Ställer vi bildning mot humaniora riskerar båda att försvagas, vilket ingen vinner på. Vi måste tala för och visa på poängen med båda! Annars faller vi i fällan att låta någon annan definiera både vad humaniora är och hur man ska se på värdet med forskningen. Det stärker inte humaniora, tvärtom.
Så låt oss därför, bara i korta drag, konkretisera. Globaliseringen omvälver våra samhällen på ett vis som innebär att flera av de största utmaningarna i dagsläget rör sig inom det humanvetenskapliga området. Ett av de mest tacksamma exemplen är förstås den migrationskris som Europa befinner sig i. Det står klart att religionsvetare, etnologer, historiker och språkvetare besitter avgörande kompetens för att politiker och myndigheter ska kunna fatta välavvägda beslut. Det handlar inte om att leverera enkla lösningar, men att tillföra kunskap som kompletterar de analyser som utförs av statsvetare och nationalekonomer och som belyser kulturella aspekter av migration. 
För att nå dit och för att kunskapen så att säga ska falla i god jord kan en diskussion om bildning och bildningens betydelse kratta manegen för ett sådant klimat. Om humanvetenskaplig kunskap ställs mot annan kunskap och om all kunskap jämställs riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och okunskap. Det är därför jag ser diskussionen om bildning som så oerhört viktig. Den behövs för att samhället ska kunna uppskatta och ta till sig all den värdefulla kunskap som humanister kan bidra med i samhällsbygget. Behovet av bildning har som jag ser det uppstått just för att forskning allt mer kommit att förknippas med enkla lösningar på temat: Forskning visar. Bildning utgör en betydelsefull motpol till ekonomiseringen, snuttifieringen och förenklingen av kunskapen.

Ett exempel: I fredags satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Tyckte även att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag kände mig nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och jag fick frågan om jag fått med allt och tyckte jag var tydlig med vad som var viktigast. Besviken tvingades jag sedan lyssna på mig själv uttrycka självklarheter under tre minuter (för på P3 ska det ju spelas lika mycket musik som det talas) som bara bekräftade fördomarna, som jag var tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är ju för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ständigt hamnar i den där situationen. Jag är hjärtinnerligt trött på det! Talet om bildning är dock inte ett hinder för humaniora utan en förutsättning för framväxten av ett mer hållbart kunskapssamhälle där humaniora erbjuds plats på egna meriter, istället för som idag blir inbjuden med armbågen och på naturvetenskapens premisser. Humaniora behövs, menar jag eftersom få andra (mer direkt "nyttiga" och tillämpbara) ämnen verkar bry sig om akademisk mångfald. Humaniora och bildning är två sidor av samma mynt, inte två saker som utesluter varandra. Som sagt, värdet med humaniora är inte bara bildningen, men bildningen är en betydelsefull del av värdet.
Hur upplever migranter i olika kontexter och med olika bakgrund sin situation? Vilka förväntningar kan vi ha på språkinlärning hos vuxna och hur kan vi hitta en bra avvägning mellan språkstudier och integration på arbetsmarknaden? Vilka kulturella skillnader upplevs som mer konstanta och vilka är satta i ständig förändring? Hur har medborgarskapet uppfattats över tid, och hur definieras det i idag? Hur skiljer det sig i en filosofisk mening från uppehållstillstånd och asylrätt?
Jag skulle viljan lägga till en fråga: Varför uppskattar inte samhället kunskapen som humaniora förvaltar? Varför ser inte politiker och arbetsgivare värdet av humaniora? Det är en fråga som föregriper svaret på ovanstående frågor. Jag ser den frågan som en förutsättning för arbetet med integration. Utan självinsikt kan samhället inte bli hållbart, och där finns en stor del av nyttan med humaniora. Nyttan med humaniora handlar om kunskaperna och kompetenserna att skapa självinsikt. Humaniora handlar om människan, om oss själva. Humaniora är den enda vetenskapliga disciplin som inte bara problematiserar den andre utan lika mycket normen, makten och det som tas för givet. Humaniora handlar om kultur och det som finns mellan människor. Vi har som jag ser det inget migrationsproblem, vi har ett samhällsproblem som bara kan lösas gemensamt. Där spelar kombinationen humaniora och bildning en viktig roll. Det är olyckligt om vi accepterar föreställningen att det skulle handla om antingen eller, när det så väldigt ofta handlar om både och. Just det där både-och, förmågan att hantera komplexitet, är en annan av humanioras förtjänster.
Humanvetenskapen kan här tillföra kunskap till de frågor som diskuteras dagligen i media och i politiken. Vi vill därför presentera tre uppmaningar till beslutsfattare inom samhällets olika sektorer:
Håller så klart med, men lika viktigt är att allmänheten får del av insikterna från humanvetenskaplig forskning. Samhället skapas inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Det är ur folkdjupet politik, kunskapssyn och mångfald skapas och det är först när kunskapen når dit som samhället kan bli hållbart. Humaniora och bildning handlar om demokrati och samhällets intellektuella klimat. Jag ser ett stort behov av en annan syn på forskaren, inte som en expert utan som en utbildad medmänniska som lever i samhället tillsammans med alla andra och vars kunskaper integreras i vardagen, ute på arbetsplatser, på gator och torg samt i vardagen. En viktig poäng med bildning är att det handlar om hur kunskapen omsätts i vardagen och kommer till nytta i samhället. Sanningen är ju den att vi inte bara behöver ny kunskap, lika viktigt är det att kunskapen vi redan har kan användas på ett klokt sätt. Humanioras värde handlar om det, om att kritiskt granska även synen på kunskap. Likställs humaniora med annan forskning riskerar särarten i ämnet och mångfalden i akademin att gå förlorad.
• Vi behöver arbeta aktivt med breddad rekrytering. I vanliga fall används samlingsbegreppet breddad rekrytering med betydelsen att Sveriges lärosäten ska arbeta för tillgänglighet och inkludering. Syftet är att fler grupper i samhället ska ges likvärdiga möjligheter till högre utbildning. 
När breddad rekrytering kommer på tal så finns det också en explicit idé om att akademin genom att inte rekrytera brett missar många talanger och därmed går miste om kompetens. Detta, vilket är den implicita följden, är ett slöseri med intellektuellt kapital som innebär en förlust för hela samhället. Vi menar att ett liknande resonemang kan appliceras på humaniora. Samhället behöver vår kunskap och att inte vända sig till humanvetenskaperna i frågor som rör social hållbarhet leder till en ofullständig och emellanåt enkelspårig diskussion. 
Vad vi också tycker oss se, vilket i sammanhanget väger tyngre, är att humanioras begränsade inflytande inom det offentligas olika områden i värsta fall kan leda till oinformerade beslut. Att rekrytera brett innebär i detta sammanhang alltså att en doktorsgrad inom humaniora ska ha likvärdig tyngd som en doktorsgrad inom statsvetenskap eller ekonomi. Akademin behöver därför fler svängdörrar: det måste bli lättare att ha uppdrag utanför akademin och sedan komma tillbaka. På så vis skulle också den humanistiska kunskapen göra sig mer gällande i samhället.
Instämmer! Vad vi behöver är en annan och mindre instrumentell syn på kunskap, och en annan syn på utbildning. Livslångt lärande handlar inte om att samla på sig kunskaper, utan om att ständigt vara öppen för att lära nytt och lära om. En annan syn på misslyckande behövs också, inte som slutet på något utan som början. Behovet av flexibilitet talas det ofta om, men inte i termer av rörlighet. Flexibiliteten som efterlyses av näringslivet handlar allt som oftast om arbetsgivarnas rätt att välja och vraka bland de arbetssökande . Mångfald handlar inte om hudfärg eller kön, utan om alla aspekter av begreppet och kanske framförallt om olikhet i tänkandet. Här har humaniora en central roll att spela. Mångfald och hållbarhet är utmaningar som ständigt måste hanteras, inte problem som kan lösas med hjälp av riktade forskningsinsatser. Vi behöver en mer öppen och generös akademi som inte dignar under orimliga krav på prestation eller som måste visa ekonomiskt resultat.
• Politiker behöver bli mer medvetna om de humanistiska kunskapsbidragen för att nå de mål för hållbarhet som idag finns uppsatta. Att regeringens delegation för Agenda 2030 som syftar till att ”utrota fattigdom och hunger, förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor samt säkerställa ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser” inte innehåller en enda representant från humaniora ser vi som ett symptom på just omedvetenhet. Inte minst borde man se till att de skattepengar som fördelas till humanistisk forskning kommer samhället till godo.
Tyvärr misstänker jag att det inte handlar om omedvetenhet. Jag misstänker starkt att det handlar om informerat ointresse. Problemet är inte att man inte vet eller förstår, utan att man aktivt valt bort humaniora eftersom ämnet uppfattas som besvärligt. Därför behöver politikerna inte bli mer medvetna, samhället behöver istället en annan syn på kunskap. Bildning är en annan syn på kunskap, och med bildning följer förmågan att uppskatta humaniora. Inte minst därför tycker jag det är olyckligt att ställa bildning mot humaniora. För mig handlar kampen för bildning inte om att föra fram humanioras förträfflighet. Jag ser bildning som en förutsättning för humaniora. Utan en utbredd förmåga i samhället att uppskatta bildning kommer humaniora att få svårt att hävda sitt värde. Humaniora kan inte reduceras till bildning, det är viktigt, men minst lika viktigt är att vara medveten om att bildning inte bara handlar om humaniora. Jag tror faktiskt att humaniora behöver bildningen mer än bildningen behöver humaniora.
• För att kvalitetssäkra humanvetenskaplig forskning och likställa den med övriga vetenskaper, bör forskningsfinansiärerna i större utsträckning ställa krav på att forskningen internationaliseras - både för att svensk forskning ska hålla en hög nivå internationellt och för att den _peer review-_kultur som finns inom akademin ska kunna upprätthållas utan misstanke om jäv. Det handlar förstås i hög grad om att humanisterna själva måste bidra till förändringar av arbetskulturen – att gå ifrån satellittillvaron till att hitta breda internationella samarbeten. Det vore emellertid också önskvärt om finansiärerna kunde ge incitament till denna omvandling av arbetsformerna inom humaniora. 
Naturvetenskapliga modeller och metoder framställs ibland som en förutsättning för att uppnå framgångsrika resultat. Lika ofta framställs humanioras insatser för kulturell bildning som dess kanske största förtjänst. Inget kunde vara mer fel, menar vi. Det är genom att vi lyfter fram och bejakar de faktiska kunskapsbidragen inom humanvetenskaperna som politiker, näringsliv, offentlig sektor och allmänheten kan se och uppskatta humanioras relevans.
Jag tycker detta är en ganska passiv inställning till humaniora. Tanken om att kvalitet är något som går att säkra eller att kvalitet är ett mål man kan styra en komplex verksamhet mot, ser jag som en effekt av brist på både humaniora och bildning. Värdet med humaniora handlar för mig om att visa på negativa effekter av kvalitetssäkringstänkandet. Och varför ska humaniora LIKSTÄLLAS med övriga vetenskaper? Varför ska alla ämnen trängas in i en och samma form? Mångfald är inte ett mål, det är utgångspunkten för liv. Därför måste mångfalden värnas, och det är omöjligt utan motstånd mot enhetstänkandet och strävan efter att hitta den eller det enda och den eller det bästa. Humanioras värde finns som jag ser det där, i förmågan att förstå värdet av mångfald och i kunskaperna och verktygen som behövs för att skapa förutsättningar för mångfald i ordets vidaste bemärkelse.

Inga kommentarer: