onsdag 1 juni 2016

Bildning är en bro över mörka vatten 1

SvD publicerar ännu en artikel om bildning. Ännu ett rop på hjälp. Många borde lyssna, men tyvärr får jag känslan att vi som bryr oss ropar i ensamma i en öken. Jag ger dock inte upp. Bildning och humaniora är två saker som jag inte bara brinner för, utan även ser som en nödvändighet för ett långsiktigt hållbart samhälle. Med utgångspunkt i artikeln, skriven av Johan Östling (docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study) skriver jag två bloggposter, och återkommer inom kort med fler tankar i en serie om fem poster med utgångspunkt i fem argument för humaniora.
”Inget begär är naturligare än begäret efter kunskap”, skrev Michel de Montaigne. Lika sant som det var på 1500-talet, lika sant är det i dag. Individer och samhällen behöver välgrundad kunskap för att forma sin identitet, orientera sig i tillvaron och gripa sig an sin epoks avgörande frågor. Men varje tid har också sitt specifika kunskapssystem, det intellektuella, sociala och mediala arrangemang som bildar förutsättning för produktion och förmedling av kunskap. Och vår samtids kunskapssystem förefaller, snart två decennier in på 2000-talet, vara statt i snabb och obeveklig förvandling.
Skriver under på det, att förändringen av själva grunden för kunskapen och lärandet håller på att förändras. Och det går i rasande fart. Förändringen går inte bara fort, den drivs av en i historien sällan skådad säkerhet om att det som görs är det enda rätta. Är det något jag lärt mig av mina studier och min forskning så är det detta att den enda vägen alltid leder fel. Därför oroar det mig att se hur lätt det går att montera ner sådant som tagit generationer att bygga upp. Begäret efter kunskap driver förändringen, men det är inte frågorna som vägleder sökandet, utan svaren. Reformerna som kommer slag i slag införs över huvudet på forskare med mångårig erfarenhet och välkomnas av många, inte minst av företrädare för näringslivet, som ser sin chans att göra sig av med sådant som inte passar deras syften. Förändringsprocessen gick in i en ny fas när Alliansen fick makten och som en av sina första åtgärder beslutade att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Där hände något, och sedan dess har akademin inte riktigt varit sig lik. Hittar en fråga på riksdagens hemsida, ställd av Ibrahim Baylan,
till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Som illustrerar tillståndet i kunskapsnationen Sverige vid tiden för nedläggningen, men som fortfarande är den samma. Förändringarna inom akademin och hela utbildningssystemet styrs inte längre av kunskap, utan av ekonomi och ideologi. Kartan rättas inte efter terrängen utan tvärtom, och det har tyvärr inte förändrats sedan vi bytte regering.
I budgetpropositionen anför regeringen att Arbetslivsinstitutet ska läggas ned därför att man vill minska byråkratin, det vill säga att det är en byråkratisk verksamhet som ska läggas ned. När arbetsmarknadsministern får klart för sig att verksamheten inte handlar om byråkrati, utan om forskning och utbildning, byter man motiv.

På en frågestund torsdagen den 23 november 2006 ställde jag en direkt fråga till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om motivet till nedläggning av Arbetslivsinstitutet och fick följande svar: Jag vill återigen poängtera att det inte är en bedömning av forskningens innehåll detta handlar om utan det handlar om formen, var denna forskning ska bedrivas. Där menar vi att det är fel att bedriva den inom ramen för en statlig myndighet.

I Sveriges Radios Ekosändningar den 1 februari 2007 motsägs detta helt och hållet av utbildningsminister Lars Leijonborg som i stället lämnar följande motivering: Det fanns ju utvärderingar av Arbetslivsinstitutet som var kritiska och det är klart att det också vägde in i beslutet.

Då två statsråd träter om vad som är regeringens politik är det viktigt att statsministern, som ju är regeringens främsta företrädare, uttalar vad som är regeringens ståndpunkt. Min fråga till statsministern är om han avser att vidta någon åtgärd för att klargöra regeringens egentliga motiv för nedläggning av Arbetslivsinstitutet.
Äntligen, var det många som tyckte och tänkte när Arbetslivsinstitutet lades ner, forskarna spreds för vinden och forskningen om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden inte längre bedrevs systematiskt. Och då spelar sådana saker som väl underbyggda argument och stringent logik i resonemangen som föregår nedläggningar ingen roll längre. Sällan har det varit så tydligt att innebörden i begreppet forskningens nytta endast handlar om ekonomi. Forskning som kritiskt granskar kan naturligtvis leda till att lönsamma verksamheter tvingas lägga ner, vilket alla inser är det enda långsiktigt hållbara. Tyvärr är rådande ekonomiska logik allt annat än långsiktig.

Åter till Östlings artikel, och till bildningen som med rådande kunskapssyn och ekonomiseringen av akademin får svårt att hävda sig. Bildning är en långsiktig investering som sträcker sig långt utöver både mandatperioder och ekonomiska rapportcykler. Investeringar i kunskap är investeringar i ömtåliga och flyktiga värden, vilket hotar bildningen som inte går att ta på. Lättare är det att besluta om handfasta saker, men är det bra? Leder det till bättre kunskap, eller bara till bättre ekonomi?
Sedan millennieskiftet har vi i Sverige satsat enorma resurser på att utveckla den akademiska delen av vårt kunskapssystem. Stora summor har lagts på att stimulera innovation och vetenskaplig kunskapsproduktion, bland annat i form av omfattande forskningsprogram och storslagna anläggningar. Det överordnade målet har varit att frambringa ny kunskap som kan stärka konkurrenskraften och bidra till samhällets utveckling.
All kunskap är inte lika mycket värd. Att tänka stort och fritt ses närmast som en subversiv verksamhet. Idag ska man tänka rätt och agera enligt fastlagda regler och i enlighet med en strikt ekonomisk logik. Endast kunskap som stärker konkurrenskraften accepteras. Det är en instrumentell syn på kunskap som bygger på en logik hämtad från näringslivet. Effektivare och billigare och är ledorden och bara det som går att mäta kan räkna med stöd, allt annat betraktas som slöseri med skattebetalarnas pengar. Humaniora utgår från en annan logik, ägnar sig åt andra frågor och ser på kunskap på ett annat sätt. Bildning har ett egenvärde och kunskapssökandet drivs av nyfikenhet. Alla verkligt stora vetenskapliga genombrott i mänsklighetens historia har kommit ur grundforskning utan krav på omedelbar ekonomisk nytta. Kunskap vill jag därför likna vid en naturresurs, en ändlig resurs som måste värnas för framtiden. Nuvarande (ekonomiserade) syn på kunskap liknar den hänsynslösa rovdriften på naturen och dess värden som inte går att mäta i pengar. Kunskap är inget man kan tvinga fram. Ändå är det just detta som händer i akademin. Mot bättre vetande förväntar sig makthavare att forskare ska leverera i enlighet med beställningarna från näringslivet, och eftersom ingen klarar sig utan pengar accepterar forskarna villkoren. Och jag förstår dem, för det är så klart bättre att forska om något än inget, även om man vet att hela verksamheten strider mot allt vett och sans. Ekonomin gör så med människor, men är det så vi vill ha det? Är det bra och långsiktigt hållbart?
Under dessa år har samtidigt förutsättningarna för förmedling av kvalificerat vetande genomgått genomgripande förändringar. Omvälvningarna är mest kännbara för humanister och samhällsvetare, som mer än andra forskare har ett demokratiskt och kommunikativt uppdrag. De hämtar mycket av sitt existensberättigande ur att de för ut sina kunskaper i ett offentligt rum och därigenom bidrar till samhällets självförståelse. Denna aspekt av vad som tidigare kallades universitetets tredje uppgift – numera talar man om samverkan med det omgivande samhället – är sålunda särskilt viktig för just humanister och samhällsvetare. Och det är en uppgift som nästan enbart utförs på det inhemska språket och för en nationell publik.
Den ekonomiska logiken går på tvärs med den intellektuella och därför är slaget redan förlorat på förhand. Om, säger, om vi väljer att fortsätta på den inslagna vägen och jaga kakor som kan ätas och samtidigt behållas. Demokrati, kultur och kommunikation med allmänheten kräver tid och förståelse för komplexitet. Och tid kostar pengar. Det offentliga kostar pengar och en så pass flummig sak som samhällets självförståelse kommer aldrig att kunna försvaras mot strikt ekonomiska argument. Därför är risken stor att bildningen, som jag vill se som en bro över mörka vatten, lämnas åt sitt eget öde. Även om vi behöver bildningen och trots att de flesta förstår det och vill ha den kvar kommer den obönhörligen att gå samma väg som biblioteken, den kommunala musikskolan och annat som inte står sig i den mördande ekonomiska konkurrensen. Om vi inte stannar upp, tänker efter och tillsammans funderar över vad som är hållbart på lite längre sikt. Att värna bildning kostar pengar och tar tid. Och forskning som bedrivs med kunskap som enda mål kan leda till kritik även mot sådant som vi idag anser oss beroende av. Sådan är kunskapen, den går inte att beställas fram och den tar inga andra hänsyn än kunskapen som sådan. För att värna bildningen och samhällets långsiktiga hållbarhet krävs en annan syn på kunskap och nytta! Det som är lönsamt KAN vara dåligt. Det måste vi inte bara acceptera, det är en långt viktigare och mer samhällsbyggande och humanistisk insikt än kunskapen om vad som är lönsamt.

Läget förvärras ytterligare av att det inte bara är ekonomin som utgör ett hot. Hoten mot bildningen finns både inom bildningen själv, i form av dess kompromisslöshet och komplexitet, och i samhället som det kommit att utvecklas. Östling identifierar två omvandlingar som inneburit en utmaning för bildningen.
Omvandlingen de senaste tjugo åren kan beskrivas i termer av två stora rörelser. Den första är utomvetenskaplig och är väl bekant för alla som intresserar sig för mediernas villkor: det handlar om omstöpningen av offentligheten. Mycket kan härledas ur den digitala revolution som internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet har fört med sig.
När allt man vill veta finns ett musklick bort är det lätt att få för sig att bildning är förlegat och så mycket 1900-tal. Den föreställningen är utbredd och den blir mer utbredd ju mer bildningen luckras upp, och förändringsrörelsen underblåses av den ekonomiska logiken. För bildning kostar som sagt pengar, tar tid och kräver möda och personligt engagemang. Det är inte svårt att se frestelsen i genvägen till "kunskap" som google innebär. Vad ska vi då med läxor, lärande och bildning till? I effektivitetens och lönsamhetens namn offras allt som inte är direkt tillgängligt, trots att det sker mot bättre vetande. Systemet är riggat på det sättet, eller det har kommit att bli så systemet utvecklats. Ingen styr över utvecklingen, men vi kan med gemensamma ansträngningar hindra den. Fast då måste vi först bli överens, och sen måste vi kunna samarbeta. Moment 22 är ett begrepp som sällan varit mer relevant, för det handlar om demokratins dilemma, som bildningen kan hjälpa oss förstå. Bildningen som kostar tid och pengar som allt fler inte anser sig ha råd med.

Konsekvenserna av denna medietransformation är djupgående men svåra att överblicka; på många sätt lever vi mitt uppe i denna nya värld. Tillgången på information synes i dag gränslös och det digitala öppnar för nya produktions-, spridnings- och gestaltningsformer. För forskare som vill verka som utåtriktade kunskapsaktörer finns här oanade möjligheter, men också flera svårbemästrade problem.
Alla kan blogga, det är både ett hot och en möjlighet. Risken för information overload är överhängande, och det tar både tid att producera bildningsfrämjande texter, och att läsa dem. Nätet erbjuder möjligheter men det finns också begränsningar. Det är lätt att knyta kontakter, men svårt att upprätthålla dem. Och när allt fins bara ett musklick bort, varför ska man då välja att utsätta sig för motstånd. På väg från en tröttande arbetsdag är det oändligt mycket lättare och lockande att följa minsta motståndets lag. Även om man vet att man inte borde eller att det är skadligt både för en själv och samhället på sikt är det enormt lätt att falla för frestelserna som finns överallt. Det är en djupt mänsklig egenskap, som ekonomin vet att utnyttja. Därför finns det mäktiga lobbyorganisationer som kämpar mot alla försök att införa fett- och sockerskatter och därför är risken överhängande att Donald Trump blir USAs nästa president, för det krävs bildning och förståelse för riskerna med den ekonomiska logiken för att bjuda motstånd och för intellektet att vinna över affekterna.
Ett handlar om tillgång till utrymmet. Under efterkrigstiden var tidningarnas kultursidor en exponeringsyta för humanvetenskaperna. Humanister och samhällsforskare agerade här på en självskriven arena. Sedan 1990-talet har kultursidorna delvis bytt skepnad, en förändring som kan beskrivas och värderas på olika sätt. Klart är dock att bevakningen av ambitiös facklitteratur har tunnats ut och att längre, i god mening akademiska, texter är mer sällsynta.
Den enkla och lätta vinner alltid över det svåra och komplexa, för den som bjuder motstånd kommer alltid att ha ett handikapp. Den som tar fler hänsyn än strikt ekonomiska förlorar i skärpa och kraft vad man vinner i bredd och hållbarhet. Barak Obama är en bildad och klok president. Efter åtta år av popultisk och ekonomiskt fokuserad politik under George W Bush fanns en förståelse för behovet av en annan väg. Där och då fanns en förståelse för kunskapens och tålamodets betydelse. Nu när läget inte längre är akut ligger fältet fritt för enkla lösningar och (orimliga) ekonomiska löften. Det enda skyddet mot dumheten och försvaret för demokratin är bildningen. Därför är slaget förlorat på förhand, om vi inte stannar upp och tänker efter. Kunskapens värde är inte ekonomiskt, vetande har ett eget värde som är långt mer värdefullt än alla pengar i världen. Bildning förenar människor och bygger broar. Ekonomiseringen bygger murar och sliter isär, samt banar vägen för populism och dumhet. Det som är ekonomiskt nyttigt på kort sikt är dyrt på lång sikt. Vi kanske inte anser oss ha råd att vänta på belöningen, men om vi inte gör det kommer vi förr eller senare att få betala priset för vår ignorans. Donald Trump och Jimmie Åkesson kommer inte att finnas där för att ta ansvar, det är du och jag som får betala priset för våra prioriteringar och valen vi gör idag.

Det är naturligtvis inte nätet eller digitaliseringen som är problemet, det är människorna och deras tankar och sätt att agera. Alltid människorna. Genom att välja enkla vägar, snabba belöningar och kortsiktiga lösningar, rör vi oss kollektivt ut på ett sluttande plan. Nätet och digilaliseringen skyndar på rörelsen och förstorar effekterna.
Denna tendens hänger samman med ett andra problem: på de stora plattformarna tränger det personliga och polemiska lätt ut det analytiska och reflekterande. De snabba klicken premieras framför de utredande resonemangen. Någon har talat om en offentlighetens centrifugalkraft – centrum töms och substansen slungas ut i periferin. För vetenskapens del innebär det att spektakulära teorier och oväntade rön kan få genomslag. En mer utrymmeskrävande och sammansatt kunskapsförmedling har däremot avsevärt svårare att hävda sig. Understreckarna här i Svenska Dagbladet framstår i dag som ett närmast unikt forum i svensk press.
Under Strecket är verkligen en fyr i mörkret, en bildningens sista utpost i den öken som öppnar upp sig i uppmärksamhetens ekonomi och den klickokrati som styr utvecklingen mot det som är snabbare, enklare och mindre utmanande. För varje dag utan övning i analys och reflektion utarmas förmågan och bildningens försvar försvagas. Bildningen som är en bro som leder oss över ignoransens mörka vatten hotar att rasa, och det beror idag inte på bristande insikt om betydelsen av underhåll, utan på den där bron anses utgöra ett hinder för tillväxten och därför monteras den ner.

För oss som ser och förstår riskerna är det plågsamt att leva i dessa dagar, men det är samtidigt inspirerande. Jag kommer att kämpa för bildningen och kunskapen så länge jag kan! Återkommer inom kort med fler tankar. Nu ska jag delta på ett möta där nyttan med högre utbildning ska diskuteras. Där behövs försvaret mot bildningen just nu mer än här, därför sliter jag mig från den bubbla av tänkande och reflektion jag lyckats skapa.

Inga kommentarer: