söndag 12 juni 2016

Fem argument för humaniora 4

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Detta är den fjärde posten. Artikelförfattaren är: Thomas Karlsohn (docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet), och utgångspunkten är boken The Value of the Humanities av Helen Small. Karlsohn skriver ...
Ett fjärde kluster av anförda skäl kan samlas under rubriken ”demokratin behöver oss”. Humaniora har enligt vissa av sina förespråkare en särskild roll att spela i arbetet med att forma myndiga och solidariska medborgare. Genom att vidga vår föreställningsförmåga och låta oss möta mänskliga tilltal från andra platser och tider odlar de humanistiska ämnena det mänskliga inom oss på ett särskilt sätt. Den processen påverkar också hur ett samhälles politiska liv gestaltas. Även om de förekommit tidigare har sådana argument blivit allt vanligare på senare år. Inte minst i USA – där traditionen av allmänna grundstudier med humaniora som viktig komponent (så kallad liberal education) är central – har demokratiargumentet funnit fäste. Hos ledande debattörer som Chicagofilosofen Martha Nussbaum är de dominerande.
Det mänskliga är inget i kraft av sig själv, det odlas av oss människor och uppstår mellan, genom interaktion och inom ramen för kultur. Humaniora är vetenskapen om det mänskliga, i hela sin vidd. Och demokrati är en mänsklig uppfinning, liksom bildning. Demokratins problem är brist på bildning, och bildningens problem är brist på demokrati. Bådas problem är avsaknad av tid för reflektion och kritisk granskning. Samhällets mest allvarliga brist och samtidens största risk är att vi kollektivt har fastnat i ett slags effektiviseringens trånga järnbur, vilken tar död på dynamiken och det mellanmänskliga utbytet av tankar och idéer. Detta är allvarligt. Och än mer problematiskt blir det när ansvariga inte ser problemet, utan tvärt om försöker lösa det med hjälp av mera av det som försatt oss i rådande situation. Att skära ner på anslagen till humaniora kan komma att visa sig förödande, och när problemen visar sig kan det vara för sent att göra något åt saken.

Att se och förstå, men att som humanioraforskare göra det från en position vid sidan av är plågsamt. Att tvingas med i den nedåtgående rörelsen, av människor med makt men utan bildning och humanvetenskaplig skolning känns orättvist. Samtidigt är det så demokratin fungerar. Sådana är spelreglerna. Jag vill inte ändra reglerna, även om frustrationen är stor. Och jag kan naturligtvis inte garantera att humaniora leder till evig lycka och samhälleligt välstånd. Några sådana garantier finns inte, den som gör sådana utfästelser ljuger.

Framtiden skapas här och nu i kollektiv handling. Känns som jag upprepar det, ofta. Men det behöver upprepas, för det är en insikt som bär på agens att ta oss ur låsningen. Kollektiv insikt om att det vi kan göra kan utföras redan idag. Var och en av medborgarna i en demokrati skapar det rådande, här och nu, i vardagen. Genom att göra det man brukar upprätthålls och förändras samhället. Idag skapas framtiden. Därför leder det fel att vänta på forskningsresultat som säger bu eller bä. Genom att hoppas på sedan, det som kan komma. Genom att peka på och uppehålla sig kring problemen förvärras paradoxalt nog situationen. Vi behöver bryta mönstret, och studier i humaniora kan vara ett sätt att flytta fokus, från lösningarna till problemen och förutsättningarna. Inom humaniora är frågorna viktigare än svaren.

Vad vi behöver göra är att säga: Stop och belägg. Nog nu. Inga fler effektiviseringar. Inga fler debatter. Dags att sluta förenkla, vi måste upphöra med att söka genvägar genom livet, hög tid sprida insikten om att livet är en omväg mot det oundvikliga målet som ingen vill nå. Livet och samhället är det enda vi har. Det enda. Det måste vi kollektivt inse. Här och nu kan vi inget annat göra än att ta till oss den insikten. Här och nu. Stop, stanna. Får jag be om största möjliga tysssssstnad. Lite lugn och ro. Vad håller vi på med? Och varför?

Besparingar, effektiviseringar, utbildningsreformer och ekonomiseringen av samhället, livet. Till vilken nytta, för vem och varför? Är det någon som vet? För att vi måste. Enligt vem, och med stöd i vilka argument? Dags att ta oss tid att reflektera över detta, över livets mening. Hög tid att börja samtala igen. Lyssna på varandra. Låt den andre tala till punkt. Reflektera! Vi har glömt hur man gör och därför måste vi satsa mer på humaniora i skolan, istället för vinst och betyg. Innehållet, vi måste börja värna innehållet. För samhällets, demokratins och framtidens skull.

Bildning och tid för samtal, kritisk reflektion och ömsesidigt lyssnande. Respekt för det fria ordet, och för dem som inte håller med. Ingen måste ta debatten, av det enkla skälet att debatt är förkastligt för allt vad kunskapsutveckling och fördjupad insikt heter. Samtal handlar om att ta vara på den tid man har, om att vara, tillsammans. Humaniora erbjuder utgångspunkter och uppslag för samtal och främjar på det sättet gemenskap, integration och mellanmänsklig förståelse för olikhet. Humaniora har inga svar och är inte svaret, men för att hitta svar behövs studier och forskning om kultur och det mänskliga. Studier i humaniora handlar om livet, om förmågan att njuta av livet, i dess fulla komplexitet. För att få ut mer av gemenskapen och den tid vi har här på jorden behövs humaniora.

Inga kommentarer: