lördag 30 juli 2016

ADHD-dagboken, om kropp, kultur och kunskap

Med ålder, kunskap och tid för reflektion, samt en vilja att veta, kommer insikt och förståelse. Jag vet idag oändligt mycket mer, både om mig själv och sammanhangen jag lever i, än jag gjorde när jag var ung. Denna kunskap är nödvändig för att kunna hantera livet. Tyvärr är det först sent i livet som man får kunskapen och därmed kan hantera tillvaron på bästa sätt. Tänk om jag vetat då, när jag gick i grundskolan, det jag vet idag? Framförallt tänker jag på insikterna om vem jag är och hur jag fungerar. Det är som det är med den saken och jag klagar inte, jag är nöjd med mitt liv, både som det varit och som det är. Men ändå, tänk om jag startat resan med kunskaperna jag har, tänk vad jag då hade kunnat uträtta.

Vad gör en till människa? Som nybliven doktorand sveptes jag med i vågen av postmodernism och köpte, om än lite motvilligt tanken på att allt som betyder något är kulturellt konstruerat. Idag tänker jag inte riktigt så, och jag instämmer i stora delar av kritiken som riktas mot postmodernismen. All kritik instämmer jag dock inte i, för mycket av det som sägs om postmodernism och (sannings)relativism är ovetenskapligt och utgår från felaktiga uppfattningar om det som kritiseras. Få, om ens någon, hävdar idag att det bara finns diskurser, att allt kroppsligt är språkligt/kulturellt konstruerat. Naturligtvis finns det kroppar och materia och självklart går det att veta massor om detta som kan sägas vara sant. Vill man förstå vad en människa är håller det dock inte att söka svaret antingen i biologin eller i kulturen, för svaret finns på en obestämbar plats mellan.

Denna sommar har jag tagit ett stort kliv framåt i förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar. Insikten om att jag (troligen) kan diagnosticeras med adhd och vad detta innebär har mognat och kan nu börja ställas i relation till övriga kunskaper jag har om biologi, kultur och människoblivandet. Jag inser allt mer hur mycket av det som är jag består av biologi, av förutsättningar som jag inte rår över. Kulturen vill jag se som ett slags raster som skapar förutsättningarna för människor att vara och verka i världen. Kulturen styr hur biologin, det givna, ska uppfattas. Även om alla människor är mer lika varandra är alla unika. Sammansättningen av delar som varje kropp består av skiljer sig åt mellan individerna. Jag har dåligt tålamod, har nära till känslor, är impulsiv och behöver omväxling. Jag kan fokusera, men bara korta stunder. Jag har liksom alla andra fördomar och blir frustrerad över vissa saker. Ibland vill jag mer än jag förmår. Muskler kan sägas bestå både av biologi och kultur, för beroende på vilket kön man har och vilka förväntningar som finns på en kan man träna mer eller mindre och bli bra på olika saker. Samma gäller humör och vad man gör. Kulturen skapar möjligheter och utgör hinder. Människa blir man i samspelet mellan. Det är inte ens hudfärg som avgör, utan hur vit eller svart hur värderas i det sammanhang man lever i.

Alla kan inte bli vad de vill, människan föds både med olika förutsättningar och i olika kontexter. Många hinder kan övervinnas, men för det krävs både att man har fysik, tålamod och vilja att göra vad som krävs. Fast om kulturen man lever i är fördömande spelar det troligen ingen roll om man kan och vill. Kulturen kan vara mer eller mindre tvingande och biologin och personligheten kan vara mer eller mindre följsam. Det är ett samspel, och människa blir man mellan. För att komplicera det hela ytterligare ingår man även relationer med andra, kärleksrelationer och vänskapsrelationer, vilka också påverkas både av det givna förutsättningarna och av kulturen de uppstår och utvecklas i.

Jag är uppvuxen i Sverige där manlighet är kulturellt överordnat kvinnlighet. I skolan fick jag skit för att  min kropp inte levde upp till normen. Jag var muskelsvag och hade lätt till tårar. Det var jobbigt att pekas ut på det sättet, men som tur är hade jag vänner som förstod mig och ville mig väl. Det gäng jag ingick i agerade annorlunda än normen, kanske för att vi alla på olika sätt var lite av outsiders. Vi talade känslor och bearbetade problemen i skolan tillsammans. Jag är tacksam för det, för det hade kunnat vara annorlunda. Många andra killgäng utvecklade en annan attityd till varandra, till andra killar, kvinnor och till samhället. Det är ett spel, och det pågår hela tiden. Först sent i livet inser man att man spelar med, och då har man skaffat sig vanor vilka kan vara svåra att bryta. Den som skäms över saker man tar för givet, för att alla i ens omgivning tar dem för givna kan agera på olika sätt. Man kan förneka, acceptera, bearbeta eller kompensera. Hur man gör beror på vilka fysiska och emotionella egenskaper man har och vilka kulturella förutsättningar som finns i de sammanhang man lever i. Människa blir man i samspel mellan en lång rad aspekter, tillsammans med andra människor. Jag kan inte reduceras till en eller ett. Jag består av en lång rad olika saker, som hela tiden förändras.

Här under sommaren har det skrivits en del om adhd och medicinering. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Det är samhället och kulturen som utövar makt på den enskilde och tvingar in kroppar i en kulturell ram. Tänk om vi tog oss tid att lyssna på både varandra och på oss själva. Med ålderns rätt har mina biologiska och emotionella förutsättningar slipats av i kanterna, men det beror också på att jag förstår bättre vad som händer inom mig och hur jag ska hantera biologin. Kulturen både hjälper och ger mig problem. Jag växte upp i ett samhälle där adhd inte existerade, det är en kulturell konstruktion. Egenskaperna existerade, men inte begreppet. Ekonomin och dess krav på effektivitet, människans kollektiva vilja att veta och önskan att få det man vill ha, har spelat roll för hur vi ser på varandra. Det finns ett före och ett efter, även om det enda som förändrats är människans syn på och uppfattning om varandra, och allt detta sammantaget gör mig till den jag är idag. Hade jag vetat det jag vet idag när jag var ung hade jag kunnat agera annorlunda. Då hade jag tidigare kunnat lägga energi på att försöka förstå hur just jag fungerar, istället för att försöka passa in i kulturen som tvingade mig att betrakta mig som annorlunda och konstig. Och hade fler förstått vikten av att först förstå vem man är, och sedan kunna ta ett informerat beslut om man ska medicinera eller söka andra vägar att utvecklas som människa på, hade samhället blivit mer förlåtande och många av problem vi brottas med idag hade kanske kunnat undvikas.

Det finns aldrig en lösning på ett mänskligt problem, och ingen kan på förhand avgöra vad som är den bästa lösningen för just dig eller mig. Vi har de fysiska och känslomässiga förutsättningar vi har, och vi kan förändras, men bara till en gräns. Kulturen spelar en minst lika stor roll som individen, och människa blir man tillsammans och i mötet med andra. Tänk om det var så vi såg på oss själva och på samhället vi bygger tillsammans. Tänk vad annorlunda allt skulle kunna bli då, med små medel och utan att någon behövde göra något genomgripande. Tänk om.

Inga kommentarer: