måndag 4 juli 2016

En skola värd namnet 5

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Snart, snart är det semester. På väg till Almedalen för att presentera arbetet vi gör i Forskningsrådet för interkulturell dialog. Minst sagt kluven, för dels behöver jag vara ledig. Som vanligt vid denna tid på året är jag helt dränerad på kraft. Dels vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta att som forskare delta jippot. Samtidigt är jag nyfiken. Detta är första gången jag upplever Almedalen på plats och det ska bli spännande. Och vetenskapen behöver komma ut i samhället. Får be att återkomma efteråt med reflektioner. Nu ska den här serien poster om skolan och kunskapen ros i land.
Pseudopedagogik och skolmarknad har blivit två systemfel. Men skulle marknaden genom politiska beslut försvinna skulle kaos inträda, i alla fall under en tid. På sätt och vis är vi gisslan i marknadssystemet, och de kontrollmetoder som den rödgröna regeringen planerar kan mycket väl bli både dyra och tandlösa. Varför tar politikerna inte tag i frågan? Jo, precis som Hultin med flera kunde ducka för invändningar så gör politiker detsamma nu.
Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, har framfört hård men giltig kritik angående friskolemarknaden. Hur bemöts den? I sak knappast alls. Delar av högern svarar: ”Vi ska väl ha valfrihet?!” och tecknar en nidbild av en framtid där barn inte kan byta skola och alla skolor är likadana; det vill säga lika dåliga. I en debattartikel i Aftonbladet av Annie Lööf (C) och Mikaela Valtersson (MP) sker just detta. ”Stödet för friskolor fortsätter att växa” (15/4 2015). Problemen med vinstuttag nämns inte utan man argumenterar för att alla gillar valfrihet och låtsas som om det finns kausala samband mellan sådan och vinstuttag. För detta presenteras inga bevis.
Detta är det allvarligaste i hela frågan, att ansvariga politiker ignorerar grundproblemet. Kanske inser man att problemen vuxit oss alla över huvudet, men det gör det bara än mer cyniskt att inte sätta ner foten, för ju längre man väntar desto svårare och dyrare blir det att göra om och göra rätt sedan. För sanningen är ju den att ett modernt samhälle utan en fungerande skola är snart inte modernt samhälle och kanske inte ens ett samhälle alls. Jag har aldrig förstått hur det kom sig att skolan blev en partipolitisk fråga. Skolan handlar om hela samhällets framtida kunskapsbehov. Skolan är grunden för allt annat, även för politiken. Kan politikerna inte komma överens i frågan borde inga reformer som gäller skolan godkännas, för samhällets och framtidens skull. Att tvingas stå vid sidan av och lyssna på debatter om skolan mellan olika företrädare för olika intressen är plågsamt. Få debatter är mer korkade än politiska debatter om skolan. Och det faktum att politikerna talar över huvudet på lärarna är både ignorant och cyniskt. Skolan handlar om kunskap och lärande, inte om dagspolitik! Skolan är en nödvändig samhällsinvestering, inte en kostnad!
Kanske har inte alla något emot en kader av illa utbildade människor, tänker jag i mina cyniska stunder. Det är sorgligt att Pisa, vårt bästa vapen mot nedbrytande marknadsideal, har utmålats som motsatsen. I en krönika i P 1:s ”Godmorgon, världen!” (3/1 2015) berättade Nina Björk om när hon undervisar en elev om antiken: ”Ur den här kunskapen tror jag inte man kommer att kunna pressa fram en enda procent tillväxt för svensk BNP. /…/ Inte ens om alla svenska skolbarn skulle prestera toppresultat på sådana här prov om antikens berättelser tror jag det skulle ge något utslag i de där Pisa-proven, som i svensk debatt framställs som så viktiga för att veta om svensk skola är bra eller dålig.”
Det är tvärtom, Pisas data är på Björks sida. Det är utbildningssystem med integritet, bildningsideal och jämlikhet som får elever att lyckas på provet.
Antingen tror vi att skolan är bra eller också gör vi det inte. Och det har INGENTING med pengar och tillväxt att skaffa. Ekonomins logik måste hållas på armslängds avstånd från skolan. Skolan är basen för allt, för kultur, politik, marknad och företagande. Gör vi skolan till en marknad går något fundamentalt förlorat. Skolans uppgift är att ge den uppväxande generationen kunskap och den upprätthåller människans och samhällets kontakt med historien. Utifrån ett snävt ekonomiskt kvartalstänkande ser det ut som skolan är en onödig lyx som vi klarar oss utan, men accepterar vi den synen på utbildning hamnar kunskapen i skymundan. Jag kan inte skaka av mig misstanken om att det finns ekonomiska intressen bakom som ser möjligheter till sänkta löner om befolkningens utbildningsnivå sjunker … Det vore dock en fullkomlig katastrof för Sverige. Med kunskap är det så att den är svår att skaffa sig (både individuellt och utifrån ett befolkningsperspektiv), men förfärande lätt att förlora. Skolan är FÖRUTSÄTTNINGEN för ekonomi, inte en ekonomisk fråga. Integritet, bildning och jämlikhet bygger samhällen. En nyliberal marknadsekonomisk logik riskerar hela tiden att rasera grunden även för sig själv.
Pisa visar att det mest likvärdiga systemet, som bäst kompenserar för socioekonomiskt missgynnade elever och med en hög lägstanivå för alla studenter, också är det akademiskt mest framgångsrika. (Och, förvisso, även bra för BNP). Vilket OECD:s Andreas Schleicher, chef för utbildning och kompetens, skriver i ”Seven big myths about top-performing school” (4/2 2015). 
Utifrån Pisa avfärdar Schleicher också andra fördomar som kan intressera Björk. Invandrare sänker inte ett lands Pisa-resultat, utan tycks ha marginell effekt. Nationalekonomen Jonas Vlachos skriver i blogginlägget ”Invandring och skolresultat” (på Ekonomistas) ungefär detsamma utifrån svenska förhållanden. Schleicher tillbakavisar också missuppfattningen att den digitala världen kräver nya kunskaper: ”I de mest framgångsrika utbildningssystemen är inte läroplanen milsvid och grund utan tenderar att vara rigorös, några få ämnen undervisas väl och med stort djup.” Elever som behärskar grundkompetenser väl är också de som är mest flexibla i en föränderlig värld, och världen har alltid varit föränderlig.
Skolan är som sagt GRUNDEN för samhället. Skolan handlar om att förmedla grundläggande kunskaper och en förståelse för vad kunskap och lärande är. Därför är det så olyckligt att vi talar om betyg, resultat och enskilda skolors prestationer. Kunskapen måste vara i centrum, ingenting annat. Och Pisa mäter kunskaper. Man kan säga mycket om Pisa och man kan tänka sig andra typer av prov, men poängen är att alla länder gör samma prov och därför säger resultatet något viktigt om Sveriges kunskapsläge i relation till resten av världen. Att sticka huvudet i sanden eller försöka dribbla bort korten gör bara den som inte bryr sig om samhället, framtiden och kunskapen!
Jan Björklunds största tillkortakommande som skolminister var att han inte förmådde ta kontroll över skolan, det näst största att han försökte på fel vis. Hellre än att stärka från insidan bombarderade han systemet med kontrollinstanser som frestade på. I ett stabilt utbildningsväsende kan till exempel lärarlegitimation vara bra, men i ett poröst kan det vara nedbrytande.
Man kan väga och mäta hur mycket man vill, men det ger inte bättre kunskaper! Bara genom att placera kunskapen i centrum kan man hoppas på att skola och utbildning leder till bättre vetande. Kunskap tar tid och kräver lugn och ro. Det finns inga snabba lösningar eller enkla åtgärder som ger omedelbara resultat. Som sagt, ett utbildningssystem tar lång tid och kräver mångas insatser och en generell omsorg för att bära frukt, men det kan raseras på kort tid. Och varje debatt om skolan tar oss ett steg längre från det som debattörerna säger sig värna. Debatter om skolan är förödande. Bara genom att samtala om kunskap i hela samhället kan vi börja bygga ett utbildningssystem som fungerar.
Men ur Björklunds aska hamnade vi i Fridolins eld. Fridolin refererar ibland till den pseudopedagogik där det till exempel läggs stor vikt vid lust. Tillsammans med Alice Bah Kuhnke skrev han en oroväckande oseriös debattartikel i Expressen: ”Skolan ska genomsyras av kulturen” (26/1 2015). Fridolin och Bah Kuhnke påstod att ”vi vet av modern forskning att lust bryter klass”. Nej, av god forskning – Pisa och The Sutton Trust – vet vi att bra studieteknik, uppövad uthållighet hos eleven och en lärare utan fördomar ”bryter klass”. Lust är en skör grund för studier. 
Tron på lust och motivation är en del av den coachifiering och avintellektualisering som skett och som finns i alla västerländska länders skolkultur, men mindre i asiatiska. Örstadius tes om bristande motivation accepterades lättvindigt, eftersom den låter rimlig, men i den stund du ska lösa ett mattetal är det dina kunskaper som spelar roll och inte din lust, vilket också är vad Skolverket konstaterar. Förhållandet mellan lust och inlärning är inte vad vi intuitivt tror. En ny välgjord studie som undersöker förhållandet mellan motivation och resultat i Pisa kommer fram till att ”svaret är motsatsen till det förväntade. Bland de åtta länder där motivationen gick ner ökade (i genomsnitt) Pisa-resultaten med 10 poäng”. Vilket beskrivs i The Atlantic under rubriken ”Does student motivation even matter?” (24/3 2015). 
Lustfokuset är lömskt och, misstänker jag, något av det som stressar svenska skolelever. Sämre kunskaper i sig stressar också; det är inte så enkelt att gå i högstadiet utan god läsförståelse. Idén om att motivation är avgörande lägger mycket ansvar på en elev, ansvar som är svårt att ta eftersom det kräver något av ens karaktär som man inte har kontroll över. Sanningen, att en struktur för dina studier är bättre än motivation, är befriande för många eftersom det är hanterligt.
Lusten som finns i sökandet efter kunskap är inte grunden för lärande, det är belöningen för långt och mödosamt arbete! Kunskapen är sällan lustfylld att skaffa sig, det är när man har tillägnat sig den och kan använda den som känslan av lust infinner sig, och den känslan blir större och större ju mer möda man lägger ner i projektet initialt. Att börja tala om lust är lika opedagogiskt som att säga att knark leder till döden. Det stämmer inte och elevernas erfarenheter kommer därför att gå på tvärs mot ansvarigas löften. Kunskapen blir mer värdefull ju mer möda som läggs ner i arbetet med att skaffa sig den och ju längre man väntar med känslan av lust desto varaktigare blir glädjen. Här finns massor att göra i hela samhället. Snabba lösningar och omedelbar belöning finns bara i teorin, inte i verkligheten ute på skolorna och i samhället. Kunskap tar tid och belöningen får man vänta på. Förstår man inte det spelar det ingen roll hur mycket kontroller och strategier man utsätter lärarna och eleverna för.
Det finns saker att vara uppmärksam på med Pisa. Sahlberg varnar för att det håller på att korrumperas. Delar av provkonstruktionen har visst lämnats över till konsulter. Kanske är dessa intresserade av att gå från att mäta klassisk kunskap och problemlösning till annat som man hellre vill kräva av medborgare, det som Nina Björk tror att Pisa mäter. Notera gärna arten på olika rapporters namn, som The Sutton Trusts ”What makes great teaching?” och McKinseys ”How the world’s best-performing school systems come out on top”. Det avslöjar något om olika sorters fokus.
Inget system är perfekt, men poängen med Pisa är att alla elever gör samma prov och att resultaten är jämförbara, globalt. Det ger indikationer och är ett bra verktyg i arbetet med att bygga en skola värd namnet, men liksom ifråga om betygen är det viktiga inte resultatet, utan just detta att kunskapen placeras i centrum. Och när det gäller kunskap är det avgörande att man accepterar att det tar tid, att man inser att utbildning är en investering och att ansvariga utrustar sig med tålamod. Om samhället inte litar på lärarna och sätter kunskapen i främsta rummet kommer ingen pedagogik eller reform i värden att kunna kompensera för den typen av brist.
Svenska elevers misslyckande i Pisa hänger ihop med svenska politikers misslyckande när det gäller att skapa ett bra skolsystem. Våra skolbarns sämre kunskaper och förmågor är inte någon slump, utan en följd av de skolreformer som öppnade för ett destruktivt inflytande från kommers och ovetenskaplighet som infördes i början av 1990-talet och tillsammans har visat sig särskilt giftiga.
Konsult- och expertväldet som växer fram i kölvattnet av ekonomiseringen av samhället är själva antitesen till forskning och utbildning, kunskap och kompetens. Jag lutar allt mer åt att vi inte kan få både och, vi måste välja. Och väljer vi att fortsätta på den inslagna vägen kommer det till ett pris. Lärande är en komplex process och forskning bevisar ingenting. Kunskap är något annat än det konsulterna talar om. Konsulterna och experterna ger oss vad vi vill ha, medan forskningen ger oss vad vi behöver, vilket särskilt i utbildningssammanhang är helt olika saker. Friskolor som har att ta hänsyn till aktieägare och som prioriterar vinst vill ha underlag som visar att allt är som det ska, och då passar experterna som hand i handske. Kundundersökningar, telemarketing och olika rankingsystem som kan användas i marknadsföringssyfte är vad aktörerna på en ekonomisk marknad vill ha. Företag säljer en känsla av kvalitet, och fokus ligger på resultatet (vinst, betyg, kundnöjdhet och så vidare) och det är något helt annat än kunskap och kompetens. Där är vinster i skolans värld problematiskt på (minst) två olika sätt, dels för att verksamheten dräneras på pengar, dels för att fokus hamnar på annat än kunskapen. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan vi få en skola värd namnet.
Andra vägar fanns. Vi hade kunnat modernisera enhetsskolan utifrån beprövad pedagogik och oberoende av marknadskrafter. Vår skola har aldrig varit och kommer aldrig att bli perfekt, ett utbildningsväsende är för sammansatt för att nå någon sorts fulländning. Här finns ingen gordisk knut att lösa med ett hugg, till exempel med långsökta bortförklaringar, utan något som kontinuerligt måste hanteras. Varje land och tid har sina positiva och negativa kulturer som blir attityder och spelar roll för samhälle och skola. Utmaningen har alltid varit att utarbeta systemet så att det inte blir sårbart för nedbrytande förhållningssätt, utan i stället bevarar den integritet som gör att goda krafter kan bli så självgenererande som möjligt.
Betänk att det var när Sverige skulle få världens bästa skola som problemen började visa sig på allvar. Sverige hade en skola som betraktades som ett föredöme i världen, sedan gjordes förändringar som skulle göra allt bättre, men det fick motsatt verkan. Nyckeln till förståelse ligger i insikten att inget utbildningssystem kan vara perfekt och därför är allt tal om best practice och evidens problematiskt. Lärande är både en individuell och gemensam process och kunskapsutveckling är en komplex och kontextuell verksamhet. Därför måste lärare få vara lärare, det vill säga ha friheten och ansvaret att göra vad som krävs just där, just då, för just den eleven och utifrån respektve lärares, klassrums och skolas förutsättningar. Lärare måste ägna sig åt kunskapsutveckling, inte åt administration vars enda syfte är att ge systemet vad systemet vill ha. Lärare måste ha ansvaret och samhället måste lita på lärarna. Det finns ingen annan väg till kunskap än att lägga ansvaret för verksamheten där det hör hemma. Eleverna har ett ansvar, liksom lärarna och samhället. En kunskapsnation kan aldrig någonsin växa fram enbart i skolan. Ansvaret är allas och om inte de bästa, mest lämpade och intresserade söker sig till läraryrket kommer utbildningens kvalitet att bli lidande. Betyg, men inte kunskap, kan tvingas fram. Och det visar sig ju också att betygen, särskilt på friskolor blir högre medan Pisaresultaten sjunker. Att i det läget kritisera Pisa för problemen som finns i det systemet är kunskapsfientligt och kommer aldrig att leda till att kunskapen förbättras och vi får en skola värd namnet. Det finns som sagt inget perfekt system, och därför kan skolan inte debatteras, utbildning kan och ska realiseras.
Idén om att våra barn ska tävla i kunskaper med barn i Shanghai eller Finland är både kontraproduktiv och ociviliserad. Konkurrens finns överallt, men en stats utformning av sin grundskola bör ha målet att alla ska klara sig så bra de kan. Vi bör inte använda Pisa för att bli bäst utan för att klokt och generöst ordna en skola där de generationer som växer upp här kan få med sig de kunskaper de behöver. Att göra sitt bästa i ett hyfsat välfungerande skolsystem räcker långt för både lärare och elever.
Slutorden i denna långa artikel sammanfattar allt på ett fint sätt och jag kan bara instämma. Kunskap är inget man ska tävla i, kunskap kan man bara leva i och ägna sig åt på sina egna premisser och utifrån förmåga och intresse. Alla kan altid bli bättre och att misslyckas är bara ett misslyckande om det är så man ser på saken. Problemen i den svenska skolan är inga skolproblem, sjunkande kunskaper är ett allvarligt samhällsproblem. Tror vi att skolan, lärarna eller forskare kan fixa problemen genom att styras av politiker som lutar sig mot konsulter och experter som pekar på olika typer av rapporter som ger dem stöd för att säga det politikerna vill höra, kommer en skola värd namnet aldrig att kunna växa fram. En skola värd namnet kan bara skapas genom att lärare får ansvar och visas tillit, och det är bara möjligt i ett samhälle där läraryrket betraktas som det mest eftertraktade av alla. Det går att mäta, och det borde vi samtala om är undersöka. Det finns inga genvägar till en skola värd namnet, den växer fram mellan oss alla och vi får den skola vi förtjänar!

Inga kommentarer: