onsdag 28 september 2016

Sju akademiska dödssynder 1

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskap(er) som hotar en sådan utveckling.
7) Egoism. I en miljö där konkurrensen är hård och ett fåtal lyckas göra akademisk karriär vore det märkligt om egoismen inte frodades. Mot det vill jag ställa min erfarenhet att verkligt framgångsrika akademiker arbetar för att andra ska lyckas.
Ingen äger kunskap, den är allas. För att kunskapen ska kunna komma samhället till del och kunna användas för att göra det bättre, inte bara för ett fåtal utan för så många som möjligt är det viktigt att vara kollektivt vaksam på alla uttryck för egoism. Växer det fram en kultur och en miljö där egoism undanhållande av information blir vardag kommer det att påverka kunskapskvaliteten menligt. Det ligger alltså i allas intresse att uttryck för egoism motarbetas. Kunskapen borde vara viktigare för mänskligheten och livet på jorden än enskilda individers karriärambitioner.

Tyvärr är det snarare så att egoismen idag underblåses. Konkurrens anses främja kvalitet. Därför skapas system och regler som främjar konkurrens. Lärosäten rankas och placeringen på listan följs upp, jämförs och alla förväntas bidra till att man klättrar. Det främjar inte samverkan mellan forskare på olika lärosäten eller mellan olika länder. Forskarlag som konkurrerar med varandra kan så klart peppa sig sig själva och varandra att anstränga sig lite mer och därigenom nå lite längre, men det fungerar bara kvalitetsfrämjande så länge konkurrensen är sund. Om det utvecklas till en kamp på liv och om vinsten anses viktigare än kunskapen motverkar det kunskapsutvecklingen på sikt.

Tjänster ska sökas i konkurrens för att den bästa sökande vid varje givet tillfälle ska få tjänsten. I teorin är det det fin tanke som verkligen sätter kunskapen och kompetensen i främsta rummet. Om det nu inte vore för människorna som var och en för sig är en komplex helhet sammansatt av olika egenskaper och förutsättningar. Vad eller vem som är den bästa är dessutom oerhört svårt att avgöra, och minst lika viktigt för utvecklingen är att forskaren eller läraren fungerar tillsammans med kollegorna. Forskning och undervisning är ett lagarbete, något man gör tillsammans. Det är eftertraktat att få en tjänst i konkurrens, men det är tjänsten som lockar, inte konkurrensen. Därför räcker det att det ser ut som att tjänsten sökts i konkurrens, vilket öppnar upp för trixande och fixande. I den akademiska världen finns gott om exempel på problem av det slaget.

Egoismen vinner förfärande lätt över kunskapen eftersom egoism är en mänsklig och förkroppsligad egenskap medan kunskapen är ett kollektivt och dessutom svårbedömt resultat av vetenskapligt arbete, både individuellt och gemensamt. Just detta är en sak jag lagt märke till och reflekterat över sedan jag gick på högstadiet. Kanske är det just här förklaringen till mitt livslånga intresse för kultur står att finna. Jag har hur som helst aldrig förstått varför även kloka människor (och ibland just kloka människor) har så lätt att falla i fällan att utgå från idealbilder om hur det borde vara istället för att acceptera människans natur, det vill säga förhålla sig både till problemen och förtjänsterna. Ska kunskapen och kvaliteten, verkligen kunna placeras i centrum krävs att man accepterar, förstår och skapar system för att hantera egoismen som alla har men som ytterst få vill kännas vid. Även akademiker söker trygghet, behöver mat på bordet och tak över huvudet. Ska konkurrens verkligen kunna leda till bättre kunskaper och högre kvalitet måste dessa behov tillgodoses först. Om alla som klarat disputationen, (och om det verkligen var ett kunskapens nålsöga, istället för som idag allt mer ett slags formalitet. I all välmening har vi idag ett system som garanterar doktoranden lön i fyra år, vilket är den tid en doktorandutbildning formellt tar, men vad händer sedan, när tiden är ute och avhandlingen kanske ändå inte riktigt lever upp till kunskapskraven … Som sagt, ingen är mer än människa, och människor är sammansatta) garanterades en tjänst och okej villkor, fast bara inte var, skulle man kunna tänka sig att man skapat ett system där kunskapen och kvaliteten står i centrum, men det är inte så det ser ut. Egoismen är ett slags urkraft och över den rår inte riktigt intellektet. Att borttränga det leder inte till bättre kunskaper, tvärtom.

Lägg därtill ekonomiseringen av akademin. Idag handlar forskning och utbildning inte om att förvalta pengarna som det allmänna ger till högskolan, utan allt mer om att växla upp dessa medel. Det handlar inte om att bedriva forskning och ge undervisning, i första hand, utan om att förmera kapital genom att tvinga forskare att lägga en ansenlig del av tiden som pengarna räcker till på att skriva ansökningar till större anslag som söks i konkurrens. Uppdrag söks också med ljus och lykta och idag är det i princip omöjligt att hitta anslagsgivare som inte kräver medfinansiering. Allt mer fokus riktas mot ekonomin, och är det något vi vet om den mänskliga naturen så är det att pengar är det bästa sättet att skapa konflikter, just eftersom pengar gör människan egoistisk, vilket Kahneman visat. Konkurrensen handlar idag alltså om pengar, inte om kunskap. Visst är pengar en förutsättning för forskning och kvalitet, men genom att det är pengarna man konkurrerar om, det vill säga förutsättningarna för att bedriva forskning, inte om resultatet leder det snarare till att egoismen underblåses och förvandlas till något gott (jfr Gordon Geckos ord i 90-talsfilmen Wall Street: Greed is good, vilket kanske stämmer i finansvärlden, men absolut inte i forskningen).

Ekonomiseringen av akademin leder inte bara till att tendenser till egoism underblåses, det leder också till en effektiviseringsiver som säger att snabbare är bättre, vilket i sin tur leder till ett växande behov av mål- och kvalitetssäkringssystem som också kostar pengar (vilket ökar behovet av uppväxling av medlen som samhället lägger på forskning och högre utbildning). Det talas allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste minska, samtidigt som det talas om vikten av att kvaliteten ökar. Det är en ekvation som inte går ihop, det är samma falska matematik som ledde världen in i finanskrisen 2008, vilket vi inte hämtat oss från än. Forskning och utbildning kan inte effektiviseras. Det är en OMÖJLIG dröm som avslöjar vad man prioriterar, och det är inte kunskapen och kvaliteten, utan pengarna. Det går att hålla illusionen vid liv ett tag, men nu kommer allt fler och allt tydligare signaler om att något är ALLVARLIGT fel i det svenska utbildningssystemet.

Konkurrens leder inte till bättre kvalitet, det leder bara till att egoismen underblåses, vilket i sin tur leder till att alla verkliga framgångar i akademin förhindras, och till att förekomsten av skenbara framgångar främjas. Verklig kunskapsutveckling kan bara ske genom kollektiva ansträngningar, genom att alla inblandade arbetar för att andra ska lyckas. Utan att ge går det inte att få, i alla fall inte bättre kunskaper. Forskning och utbildning är något man gör tillsammans, och egoismen är ett lika allvarligt hot mot kunskapen som svartsjuka är det för kärleken.

Inga kommentarer: