måndag 19 september 2016

Skapa kunskap, eller förmera kapital?

Vad är högskolans primära uppdrag? Att tjäna pengar, eller att förvalta vetande och utveckla ny kunskap? Det är en avgörande fråga som måste besvaras innan en diskussion kan inledas om hur en sådan organisation ska ledas. Det finns inte ett enda, bästa sätt att leda. Akademin är en annan typ av organisation än ett företag vars uppdrag är att tjäna pengar och förmera kapital. Högskolans uppdrag är att skapa själva grunden som allt annat vilar på. En kunskapsnation kan inte tvingas fram, den måste växa organiskt, underifrån ur befolkningens samlade intresse och kollektiva vilja att veta och förstå. Detta är nu inte alla överens om. Jag läser till exempel vad företrädare för Näringslivets forskningsberedning skriver på DN-Debatt.
Sveriges universitet och högskolor lider av ett ledarskapsproblem. Det är ett strukturellt problem som påverkat verksamheten långt innan den så kallade Macchiariniskandalen blev ett känt begrepp och det har egentligen ganska lite att göra med de scener som nu utspelar sig inför öppen ridå. 
Vi har undersökt detta ledarskapsproblem med helt andra utgångspunkter. Vi menar nämligen att ett alltför snävt fokus på Karolinska institutet och hanteringen av en enskild forskare med atypiska personlighetsdrag riskerar att skapa dimridåer snarare än klarhet kring vilka problemen är och vilka lösningar som egentligen krävs.
Det håller jag med om. Högskolan har problem, och problemen går långt utöver Karolinska och har inte särskilt mycket med Macciarini att göra. Något behöver göras, det håller jag också med om, men sedan går våra åsikter isär. Jag håller inte med Näringslivets forskningsberedning, som finansieras av Svenskt Näringsliv, om att högskolorna och universiteten ska lyssna och lära av näringslivet. Skolor och utbildningsinstitutioner är en HELT annat typ av organisation med helt andra mål än företag vars primära mål är att tjäna pengar. Följaktligen behövs en annan syn på ledarskap. Det som visat sig vara framgångsfaktorer i näringslivet kan inte självklart överföras till högskolan. Varför skulle det vara så enkelt? Olika mål kräver olika ledningsfilosofi. Pengar och kunskap är två HELT olika mål!
Istället måste vi höja blicken och titta på de övergripande beslutsstrukturerna på våra högre lärosäten. Våra universitet och högskolor riskerar alla, på grund av systemets vaghet, att vid varje enskilt tillfälle fatta felaktiga beslut om nya chefer och spetsforskare. Och varje gång det sker åderlåts svensk forskning och devalveras svensk högre utbildning med långvariga konsekvenser för vår konkurrenskraft och välståndsutveckling. Det enskilda och spektakulära fäster här allmänhetens ögon på ett problem som egentligen är allmänt, brett och dolt. Vi talar inte bara om hur statens medel till lärosätenas verksamhet används, ansenliga 66,7 miljarder per år, utan om vilken levnadsstandard våra barn kommer att ha i relation till andra länder i vår omvärld.
Utgångspunkten för Näringslivets forskningsberedning är EKONOMI och INDIVID, samt (behovet av) LEDNING och STYRNING. Det talas om chefer och fokuseras på spetsforskare. Kunskap växer dock inte till på samma sätt som pengar, om ens pengar växer till på det sättet. Det är som jag ser det snarare högskolans påtvingade fokus på ekonomi och spetskompetens som åderlåter högskolan och hela utbildningssystemet på kunskap och förutsättningar för nytänkande och utveckling. Resonemanget i citatet lägger ansvaret för samhällets konkurrenskraft och välståndsutveckling på högskolan, vilket är helt orimligt och förödande för all kunskapsutveckling. Kunskap och pengar måste hållas isär! Det är två olika uppdrag, och ett lands välstånd och samhällets långsiktiga hållbarhet uppstår när det råder balans mellan dessa olika samhällsinstitutioner. Pengar skapas när kunskapen som förvaltas och skapas på högskolan omsätts i produkter och tjänster som bjuds ut på en marknad. Företag är en typ av organisation och högskolan en annan, och deras respektive mål skiljer sig åt. Därför behövs olika ledningsfilosofier, inte samma.
Det är denna bredare problematik som ligger till grund för Näringslivets forskningsberednings nya rapport, den tredje i ordningen, som redan i sin titel markerar behovet av ett generellt vetenskapligt ansvar på ett generellt forskningsproblem: ”Forskningspolitikens glömda fråga: Sveriges akademiska ledarskap”. Här finns lärdomar att dra som alla högre lärosäten nu har en skyldighet att med öppna ögon förhålla sig till.
Vad är det för lärdomar? Och vem ska lära av vem? Är det akademin som ska lära, eller näringslivet? Bara för att man är framgångsrik på ett område betyder inte att man är det på alla områden. Dessutom är det ju så att allt inte alls är frid och fröjd i näringslivet. Macciarini må ha atypiska personlighetsdrag, men hans syn på kunskap och sätt att agera uppvisar skrämmande likheter med, till exempel ledningen för bilföretaget Volkswagen. Hans fokus i forskningen var pengar och framgång, och han ansågs vara en nyckelkompetens. Kunskap är ett kollektivt projekt, och målet med forskning och utbildning är att veta mer och bättre och det man saknar kunskap om. Därför krävs en ANNAN syn på ledarskap än den som utvecklats och visat sig vara framgångsrik i näringslivet. Vad är det högskolan saknar kunskap om? Det framgår inte. Varför? Anses det självklart? Vad har högskolan att lära av näringslivet, undrar jag, i ljuset av det jag läser om i dagens tidning (här, här och här finns artiklar som manar till eftertanke)? Innan jag vet hur Näringslivets forskningsberedning tänker kan jag inte ta ställning till förslagen de presenterar.
Våra slutsatser är kontroversiella men nödvändiga: 
1 Studenternas och de universitetsanställdas reella beslutandemakt över rektorstillsättningarna måste strypas. 
2 Transparensen vid chefstillsättningar måste minska. 
3 Möjligheterna att avsätta svaga rektorer måste öka.
I mina öron låter det som upplagt för just de problem som näringslivet brottas med och som går att härleda till deras ensidiga fokus på pengar och förmerning av kapital. När det är målet för verksamheten blir medarbetarinflytande och transparens problematiskt. Men är det kunskap som är målet är det inte als självklart att så är fallet. Möjligheten att avsätta chefer som inte lever upp till förväntningarna eller som tar beslut som inte leder organisationen närmare målet, som alltså inte är det samma överallt, håller jag dock med om både kan och bör öka.
Tillsättningarna. I dag tillsätts rektorer i realiteten av en så kallad hörandeförsamling bestående av representanter för universitetslärare och studenter, administrativ personal och fack. I denna församling hörs två eller flera tilltänkta rektorskandidater. 
Hörandeförsamlingen beslutar sig sedan i en omröstning för vilken rektor den vill ha. Ett beslut som offentliggörs. Efter detta är det mycket svårt för en styrelse att gå emot hörandeförsamlingen och lika svårt för en av hörandeförsamlingen ratad rektorskandidat att fungera i rollen som rektor. Detta om styrelsen skulle våga yppa en gentemot hörandeförsamlingen avvikande uppfattning, något som i praktiken aldrig händer. 
För hörandeförsamlingen utgör förändringsbenägna och starka chefer ofta ett hot. Likt den fjärde franska republikens tendens att till president välja ”den dummaste” finns här alltid en uppenbar risk att man till rektor väljer ”den svagaste”. Gruppdynamiken i hörandeförsamlingarna är en stark men osund kraft som måste brytas. Där finns en av det så kallade kollegiala systemets stora svagheter.
Om KUNSKAPEN verkligen står i centrum och om den forskade och undervisande personalen endast känner lojalitet med kunskapen är en svag rektor, som ger stor frihet till lärarna och forskarna, att föredra framför en stark chef som har makt att övertrumfa forskningen och den beprövade erfarenheten. Det var ju exakt vad som hände på Karolinska, och det är just vad som händer hela tiden i näringslivet. Ska man tjäna så mycket pengar som möjligt är det kanske rationellt med en sådan ledningsfilosofi, men är det kunskap och bättre vetande som är målet är det långt ifrån självklart.
Det andra och starkaste argumentet mot rådande ordning är att denna hörandeförsamling aldrig kan eller behöver ställas till ansvar för följderna av de rekryteringar som görs. Den styrelseordförande som ställs till ansvar för att ha utsett en svag rektor måste också ha den faktiska makten. Samma sak med rektorn när det gäller strategiska forskartjänster.
Samtal med initierade universitetslärare och studenter kan föras ändå. Men det faktiska beslutet om ny rektor ska tas av styrelsen – formellt regeringen – och hörandeförsamlingens roll begränsas till en möjlighet att fråga ut en kvarvarande kandidat. Den ändringen är viktig och dess motståndare har att förklara varför maktbefogenheter och ansvar inte ska följas åt på våra högre lärosäten när denna ordning är självklar i alla andra delar av samhället.
Återigen, är det KUNSKAPEN som står i centrum är det inte alls självklart att utvecklingen gynnas av att näringslivets personkult överförs till högskolan. Tvärtom ser jag här en uppenbar risk att det leder till att den negativa utvecklingen accentueras. Kunskap och makt måste i möjligaste mån hållas åtskilda, för det är förfärande lätt att dessa saker blandas samman, vilket Macciariniskandalen visat med skrämmande tydlighet. Och jag vänder mig med emfas mot den uppfordrande tonen. Min kritik mot innehållet i debattartikeln bygger på kunskap och beprövad erfarenhet och det är inte alls jag eller företrädarna för akademins kollegium som ska förklara, det är istället Näringslivets forskningsberedning som ska förklara hur de tänker och vad de lutar sig mot i sin argumentation. Bara för att resten av samhället anammat näringslivets ledningsprinciper betyder INTE att högskolan måste göra det eftersom KUNSKAP är ett annat mål än ekonomisk tillväxt.
Transparensen. Alla ropar i dag på ökad transparens som en quick fix för olika uppkomna problem. Men just när det gäller rektorstillsättningarna bidrar systemet tvärtom till att skapa problem. En modell där flera kandidater ska ställa upp i öppen kamp om utnämningen gör att ingen som redan sitter på en tung post i samhället är beredd att offra den för utsikten att kanske i nästa led bli ratad av en hörandeförsamling. De bästa kandidaterna blir inte tillgängliga. Genomskinligheten förvandlas till ett rött skynke. Processen förfelas. Låt oss våga säga och inse att ”ökad transparens” inte är något universalverktyg.
Personkulten som finns i näringslivet och övertron på individens möjlighet att göra skillnad går på tvärs om vad man vet om kunskapsutveckling och därför är det inte alls självklart att transparens är fel. Tvärtom är det ju minskad transparens som lett fram till skandalerna som rullas upp med jämna mellanrum. Minimal insyn är som upplagt för korruption och nepotism. Företagshemligheter och avsaknad av transparens är möjligen en förutsättning för ekonomisk tillväxt och förmering av kapital, men om målet är kunskapstillväxt är det förödande. Därtill är förslaget förkastligt utifrån ett demokratiperspektiv. Kunskap är allas tillgång och näringslivet ska använda kunskapen, inte kontrollera den!
Utvärderingen. Lika svårt som det är att locka de bästa akademiska ledarna till rektorsposten, lika svårt verkar det vara att sedan göra sig av med dem som av olika anledningar inte levererar resultat. Det ska inte behövas några mediala skandaler för att flytta på en svag rektor. Tvärtom bör dylika utvärderingar ske med viss automatik. Efter första rektorsperioden – normalt tre år – bör styrelsen genomföra en grundlig utvärdering av rektorns arbete och lyfta bort densamme om utfallet inte är till styrelsens belåtenhet. På så sätt tillförs ytterligare förändringskraft i systemet; en struktur skapas där starka ledare belönas.
Duktiga akademiker vill forska och ägna sig åt lärande, inte åt ledning. Och kunskapsutveckling är ett kollektivt projekt, så förklaringen liksom lösningen på problemet är följaktligen inte att lyssna på näringslivet för att lösa problemen utan att tänka i helt nya banor. Högskoleverksamhet är väsensskild från verksamheten som bedrivs i produktions- och tjänstesektorn. Kunskap är ett annat mål är pengar. Och, kanske det viktigaste, makt är inte samma sak som vetande. Högskolan levererar inte resultat, utan förvaltar och utvecklar kunskap!
I summering behövs alltså en förändrad och förbättrad styrning av svenska högskolor och universitet. Vi talar om ökad linjestyrning. Där ingår också en rakare och snabbare beslutsordning för tillsättning av internationellt gångbara forskare. Att beslutsvägarna är snabba betyder inte att granskningen ska försvagas, tvärtom. Problemet i dag är att processerna är för komplicerade, otydliga och osynkroniserade. Där bär Macchiariniaffären syn för sägen. Därför måste en linjestyrning införas vid svenska högre lärosäten så att de som fattar besluten är samma personer som sedan får ta ansvaret om besluten visar sig ha varit felaktiga.
"Internationellt gångbara" forskare?! Vad menar man? Ännu ett utslag av en för all kunskapsutveckling personkult som krattar manegen för sådana som Paulo Macciarini. Vad högskolan behöver är en ledningsfilosofi som skapats med stöd i och hänsyn tagen till KUNSKAP och beprövad erfarenhet som från akademin, inte med hänsyn tagen till ekonomisk framgång och med inspiration från näringslivet (som har enorma problem att brottas med, vilket författarna till debattartikeln verkar förneka).
Nu är det upp till hela det högre utbildningssystemet att ta ansvar för att processerna förbättras med förstärkt satsning på excellens vid tillsättningarna – inte tvärtom, vilket vissa oroande signaler från det politiska ritbordet inför forskningspropositionen nu tyder på.
Vad menar man med excellens och på vilket sätt har forskarna och lärarna på högskolan brustit? Vad är problemet man adresserar egentligen? Och vad menar man är högskolan mål? Utan svar på dessa frågor kan inget konstruktivt samtal om vad som behöver göras uppstå. Ett samhälle som underställer forskningen och utbildningssektorn näringslivet och som accepterar att målet för all verksamhet är det ekonomiska resultatet kommer aldrig att bli en kunskapsnation. Det är bristen på insikt om dessa saker och vördnaden inför den ekonomiska makten som är problemet idag. Om kunskapen inte är eller får vara i centrum för högskolesektorn är det ekonomiskt mest rationella att lägga ner hela sektorn.

Inga kommentarer: