fredag 18 november 2016

ADHD-dagboken, om olika sätt att se på utbildning

På ett sätt misslyckades jag kapitalt i grundskolan. I trean fick jag 3.0, det vill säga medel. I nian gick jag ut med 2.6 i genomsnittsbetyg. Jag försämrade alltså mina betyg. Fast jag lärde mig massor. Bara inte det som skolsystemet på förhand hade bestämt att jag skulle lära mig. Samma sak hände när jag var på språkresa sommaren 1980, i Bournemouth i England. Vi fick göra två prov, ett den fösta dagen för att bli placerade i rätt grupp och ett på slutet för att kontrollera vad vi lärt oss under de tre veckorna vi var där. I bussen till flygplatsen sökte en av lärarna upp mig och sa: "Du har försämrat dina kunskaper under veckorna i England? Hur kommer det sig?" Fast det stämmer inte. Mina Engelskakunskaper förlöstes och jag tog ett stort kliv framåt under de där sommarveckorna. Jag förstod dock inte varför jag skulle lägga en massa tid på att göra ett omfattande prov innan jag åkte hem. I skolan förstod jag heller inte varför jag skulle plugga för betygens skull, eller kämpa för att många rätt på proven där. Lärarna förstod sig aldrig på mig. Jag minns en gång när samhällskunskapsläraren gav klassen ett oförberett läxförhör, och hur han alldeles röd i ansikten deklarerade för klassen att Eddy var bäst. Jag kanske inte var bäst, jag minns inte, men hans röda ansikte och upphetsning över resultatet minns jag tydligt. "Du kan om du vill", sa mina lärare till mig. Och det stämmer. På gymnasiet fick jag fyra och noll i snittbetyg, i läsämnena som i jämförelse med de praktiska ämnena plötsligt visade sig riktigt roliga. I klassen jag gick i på gymnasiet i stan konkurrerade vi inte, och lärarna brydde sig inte så mycket. Vi skulle ju ändå inte läsa vidare. Fast utan press och när jag fick bestämma själv valde jag extra svenska, just för att få högskolebehörighet.

Det som räddade mig var att skolsystemet jag utbildades i inte lade så stor vikt vid betygen, som där och då användes mest som ett slags sorteringsverktyg. Jag brydde mig inte, betygen räckte till den praktiska, tvåårig gymnasieutbildning jag ville gå. Det kändes okej och jag tänkte inte så mycket mer på saken. Jag fokuserade, där som då, på det viktiga, på kunskapen. Det vill säga den kunskap som betydde något för mig, och det var inte något specialintresse, tvärtom. Jag har alltid velat veta och förstå. Jag finner det mesta intressant. Fast på mitt sätt, på mina villkor och efter metoder som jag vet fungerar för mig. Åren på högskolan, som student på 1990-talet, minns jag som sex år av ren glädje. Jag missade en enda tenta och läste mer än heltid. Sedan blev jag doktorand av bara farten, disputerade och fick en lektorstjänst. Docent blev jag 2011. Med facit i hand har jag bevisat för alla (och det är många) som genom åren betraktat mig som en looser, att det är jag inte alls. Revansch var dock aldrig min drivkraft. Det som drivit mig och min bildningsresa framåt är viljan att veta och förstå. Verkligheten är en förunderlig plats, och sen ska vi dö. Kunskapen ger livet mening. Så har jag alltid känt.

Genom hela skolan kämpade jag, och kämpar jag fortfarande, med stavningen. Koden till matematiken knäckte jag aldrig, även om jag finner filosofin bakom fascinerande. Genom alla år har jag försökt, så gott jag kunnat, hantera kaoset som surrar inne i huvudet. Läxor brydde jag mig inte om, i alla fall inte på högstadiet. Skolkade gjorde jag aldrig, även om vissa lektioner var dödligt tråkiga. Jag ville lära mig, därför gick jag till skolan, läste jag tidningen och har jag aldrig slutat ställa frågor. Problemet har alltid varit att mina intressen inte följde läroplanen, att jag inte passade in i systemet och att systemet inte var särskilt flexibelt. 

Hade jag tvingats gå igenom dagens skolsystem hade jag ALDRIG lyckats. Min lust att lära hade malts ner i alla välmenande stödprogram, pedagogiska modeller och det absoluta betygssystemet med alla sina kriterier för olika betyg. Inte så att jag är mot hjälp, men den måste utgå från individens behov och önskningar, inte på externa mål och evidensbaserade praktiker som i konkurrens visat sig vara bäst. Kvalitetssäkringshysterin hade kvävt mig till döds. Mina lärare stod framme vid katedern och pekade på TÄLJAREN, NÄMNAREN, KVOT. "Säg efter mig …", igen och igen, till det satt och kommer att sitta där tills jag dör. Samhällskunskapsläraren, historieläraren, kemiläraren, biologiläraren, snart sagt alla lärare jag mötte när jag gick i skolan på 1970-talet brann för sina ämneskunskaper. Det inspirerade, deras entusiasm för kunskaperna, även om jag satt och tänkte på annat, med utgångspunkt i vad de talade om.

Jag fungerar så, och därför talar jag mig varm för samtalet. I ett samtal finns det utrymme för omvägar, hugskott och perspektivbyten. När jag lyssnar på plenarföreläsningar sitter jag ofta och tänker på annat, liksom i skolan. Jag dagdrömmer inte, jag är fullt närvarande och tar in det som sägs. Men jag lyssnar sällan på det som sägs, om det inte är intressant vill säga, om innehållet inte griper tag. Då lyssnar jag, superuppmärksamt. Annars finns det alltid något att reflektera över, att tänka vidare med hjälp av eller pusselbitar till problem jag funderat över. Utbytet av en föreläsning är enormt mångfacetterat. Så vill jag att mina lyssnare ska lyssna på mig. Talar innehållet inte till dem är det bättre att de tänker på annat, bara de lyssnar. De behöver inte hålla med, men skruvar de på sig, fingrar på mobilen eller reser sig upp och går, demonstrativt, blir jag störd och ledsen. Jag säger aldrig att jag har svaret, att allt jag säger ska antecknas, eller reser anspråk på att sitta inne med den enda, rätta kunskapen. Jag vill mötas av kritiska frågor, reflektioner som visar att åhöraren tänkt själv, inte nödvändigtvis om det jag talar om, men med något slags koppling.

Inget system är perfekt och fungerar för alla, men problemet med dagens skolsystem är att det är oerhört oflexibelt, mål- och prestationsinriktat samt strikt kontrollerat. Det mest problematiska är att eleverna och studenterna bara får en chans. Jag kunde börja om på KomVux, och ta nya tag. Och då var KomVux en fri plats, med lika entusiastiska lärare. Inte heller där läste jag för betygen, utan av intresset som räckte LÅNGT utanför kursplanerna. Under mina två år där läste jag ikapp mig på all skönlitteratur jag missat under åren som bagare, när jag efter tidiga morgnar och åtta timmars kroppsarbete var för trött för att kämpa med orden. Kunskapstörsten var enorm efter fem år i ett yrke som jag kul och inspirerande så länge jag lärde mig nya saker och det fanns utmaningar. Sedan tröttnade jag. På KomVux fann jag friheten berusande, och jag löste allt ja kom över. Där lärde jag mig förstå mina dyslektiska problem, vilket var vad som krävdes för att jag skulle våga börja skriva, vilket varit en dröm sedan unga år.

Vad vill jag säga med detta? Det är fredag, snart är det helg. Idag har jag föreläst på två seminarier på en konferens för chefer i den kommunala förvaltningen i Västra Götaland, om min kulturforskning, med utgångspunkt i min bok om samtal. Jag är så oerhört tacksam och privilegierad, och så känner jag just för att jag fick gå i i skolan i ett utbildningssystem som satte KUNSKAPEN i centrum, där man fick misslyckas och försöka igen. Det ville jag säga, innan det blir helg, för att varna för dagens utbildningssystem och den kunskapssyn som råder där. En sådan som jag hade dömts som looser. Skolan och lärarna hade ställt sig på mobbarnas sida och med stöd i manualerna, kontrollsystemen, prestationsmåtten och fokuset på kvalitet tvingat mig att bevisa för dem att de haft rätt hela tiden i sin uppfattning om att jag är ett hopplöst fall. Jag är så enormt tacksam för att jag växte upp när jag gjorde och att jag fick chansen att utbilda mig på mina egna premisser, genom hela utbildningssystemet.

Jag längtar inte tillbaka till 1970-talet, men jag är glad att jag växte upp då och inte idag. Enda smolken i glädjebägaren, och det sista jag vill säga innan jag tar helg är att jag inte är lika glad över att vara lärare idag, i ett system där kunskapsfokus och (visad) entusiasm snarast ligger en i fatet som lärare. "Tala om för mig vad jag ska kunna så att ja kan svara rätt på tentan och få mina poäng". Tränger bort den tanken, och njuter av känslan av att publiken idag verkade lyssna på precis det sätt jag tror optimerar en verklig kunskapsutveckling. Helgen betyder frihet, och frihet betyder kunskap.

Tänk om skolpolitikerna kunde fatta det och och bygga en skola som sätter kunskapen i centrum, istället för kontrollen, prestationen och måluppfyllelsen. Då skulle vi inte behöva tala om kvalitet. Jag tror det, på allvar.

Inga kommentarer: