lördag 26 november 2016

Ingångar till Tusen platåer 2

Det det sägs att det finns lite över 200 olika definitioner av begreppet kultur. Till boken Tusen platåer finns det lika många ingångar som det finns läsare. Den här serien bloggposter handlar om det, om att visa på mångfald och just olika ingångar till en bok som kommit att bli mig följeslagare genom livet. Jag har inte anslutit mig till någon skola och Tusen platåer är ingen regelsamling, ingen text att följa. Deleuze och Guattari skrev texter att inspireras och låta sig utmanas av. Texter som öppnar upp och ger perspektiv på det invanda. öppna texter att leva och förändras med. Framförallt Tusen platåer är en text som i alla fall jag aldrig kommer att bli färdig med. Kanske kommer jag att tröttna på den, men färdig blir jag aldrig. Dess form och innehåll är så pass abstrakt att texten hela iden skiftar nyans, lite som ett kalejdoskop. Så vill jag beskriva boken, men här var inte tanken att jag skulle lägga ut texten om mina tankar. Utgångspunkten denna gång är mina anteckningar från den föreläsning som vetenskapsteoretikern Christopher Kullenberg höll på Stadsbiblioteket i Göteborg, om just Tusen platåer, den 16 november. En väldigt bra och mycket välbesökt föreläsning, som bekräftar det jag just sagt.

Att skriva om en föreläsning kan så klart aldrig göra den rättvisa, men det är heller inte min ambition här. Jag gör som Deleuze gjorde med Guattari, jag stjäl Kullenbergs ord och skriver om min upplevelse och tankarna som hans föreläsning väckte. Detta är min tolkning av dels det som blev sagt, dels boken han talade om. Inte ens Deleuze och Guattari hävdar upphovsrätt på sina tankar, så detta bör vara helt i sin ordning och ligga i linje med filosofin som idag är kanske mer aktuell än någonsin. Michel Foucault skrev i ett berömt förord till en bok jag glömt viken det var, att nästa århundrade, vårt innevarande århundrade skulle bli Deleuziskt. Om det blir så står skrivet i stjärnorna, men är fullt möjligt, vilket jag får be att återkomma till mot slutet.

Kullenberg inledde föreläsningen med att säga att han först tänkt sammanfatta boken, men att han landat i att det inte går. Tusen platåer är inte en text som låter sig sammanfattas, därtill är den allt för komplex. Det handlar om ett slags kritik av samtiden (den samtid som boken läses i), både som form och rörelse. Boken är inte en linjär redogörelse för ett sammanhållet resonemang. Den har ingen början och inget slut, bara platåer. Kanske inte 1000 men tillräckligt många för att räcka en hel livstid för den som vill lista alla ingångar och utgångar till bokens innehåll. Argumentationen förs simultant och parallellt och bilderna som varje platå illustreras med säger ofta lika mycket som texten, utan att upprepa sig. Kullenberg berättade att ingen förstod boken när den kom ut 1980, eller kanske det var det inledande kapitlet om rhizom (som jag skrivit en serie bloggposter om), som publicerades som ett särtryck i slutet av 1970-talet. Tusen platåer kom ut 1980. Det är en icke-linjär filosofi som skrivs fram och visas upp för att dels väcka tankar, dels för att inspirera till eget tankearbete. Rhizom är en abstrakt logik. Det finns ingen ledare, ingen följare, bara olika sätt att förhålla sig till rörelse och förändring. Inget centrum, ingen hierarki och tillblivelse mellan heterogena aktörer. Även om Deleuze inte gillade tanken på liknelser vill jag se det som ett slags evolution. Det handlar om a-parallella block av tillblivelse, av separata och autonoma men ömsesidigt beroende delar av en komplex och sammanhållen helhet. Rhizombegreppet hjälper oss att se och förstå oväntade samband och är ett tankeverktyg skapat för att lära sig se och förstå hur beroende allt och alla är av allt och alla andra. "Råttor är rhizom", sa Kullenberg. Jordgubbar, maskrosor och svampmycel är andra exempel. Icke-hierarkiska strukturer utan centrum, det är ett sätt att beskriva rhizom. Motsatsen är träd. Hierarkiska strukturer organiserade runt ett centrum. Träd är stora och starka, men ett enda åsknedslag kan få dem på fall. Rhizomatiska strukturer kan inte utrotas, vilket råttorna är en talande illustration av. Internet skapades efter rhizomatiska principer, för att systemet skulle överleva en atombombsexplosion. Internet består av lika många sammankopplade och kommunicerade centrum.

Rhizom är ett ord hämtat från biologin, men det är ett tankeredskap som skapats för att hjälpa människor att tänka bättre. Kullenberg pekar på och förklarar begreppet med hjälp av det kända exemplet med (relationen mellan och den ömsesidiga tillblivelsen som) getingen och orkidén. Båda är autonoma, men samtidigt ömsesidigt beroende av varandra. Det som förändras blir till mellan aktörerna som interagerar, i och genom oscillationen som uppstår i mötet. Förändring och kreativitet skapar förbund, sammansättningar av kända saker och ting på nya sätt. Jag väljer ett citat som beskriver detta från Tusen platåer.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.
Samtalet som konturerna till ett tillblivande. Den tanken är som ljuv poesi, och är en bra beskrivning av kunskapssynen som Deleuze och Guattari har. Det handlar i ett SAMTAL inte om fråga-svar, eller om några andra dikotomier, inte om par. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga enheter som följs åt en bit på vägen i tillblivelseprocessen som båda är beroende av, om än på olika sätt. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan skiljs. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Jag förändrar Flyktlinjer och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och med det som händer i min vardag. Samtal är inte en skapelseakt, det är en tillblivelseprocess. Slumpen spelar en viktig roll här, och därför är det bättre att lära sig se och upptäcka de konstruktiva möjligheter som uppstår, än att kämpa för det enda och bästa svaret. Citatet fortsätter, och nu kommer beskrivningen av getingen och orkidén. 
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
En klassisk Deleuzisk tankebild. Ömsesidig tillblivelse finns överallt. Samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar, allt blir till och förändras ömsesidigt i och genom processens gång. Liksom evolutionen, som är vad som frambringat getingen och orkidén. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt, det är mot naturen. För getingen är en autonom aktör, liksom orkidén. De båda har bara av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade och relationellt autonoma. Jag skulle vilja säga att samma förhållande gäller för oss människor. Vi är visserligen var och en av oss en individ, men människa blir vi tillsammans. Därför är divid ett bättre ord, men det är en helt annan diskussion.

Föreläsningen kretsade kring några av begreppen i boken. Rhizom var ett. Nästa begrepp var: Anordning, som är en svensk översättning av det franska begreppet/ordet agencement som översätts till engelska med assemblage, vilket är ett ord som jag använt i olika sammanhang. Anordning tyckte jag först inte riktigt om, men ju mer jag tänker på det så gillar jag det mer än assemblage eftersom det fångar fler aspekter än det engelska orden. Kullenberg förklarar begreppet på följande sätt. Ingenting är någonting EGENTLIGEN. Det finns inget yttersta, bästa, enda svar på någon fråga eller något ämne. Ingenting är bestämt, all mening uppstår inom ett sammanhang, relationellt. Filosofin som Deleuze och Guattari skapat är ett försök att bryta med reduktionismen som präglar så mycket av samtidens tänkande. När jag tänker kring dessa saker fastnar jag för tanken och skillnaden mellan komplex och komplicerad. Ser man världen som komplicerad, vilket är den dominerande ontologiska uppfattningen, blir den självklara strategin att nå ett svar att bryta ned problemet i delproblem, som bryts ner i delproblem och så vidare, tills man hittat en hanterbar del som man kan jobba och lösa för sig. Sedan sätts delproblemens lösningar ihop till ett förklarande svar. Fast komplexa problem kan inte bytas ner i delproblem. En mängd som delas i två är två mindre mängder, men grundproblemet kvarstår. Låt säga att det handlar om en hög med sand. Den kan delas upp mindre delar ända tills man kommer ner på sandkornsnivån. Problemet är att kunskapen som går att få om sandkornen inte säger någonting om högen med sand. Samma gäller skolan, som är något annat än summan av de enskilda träden. Diskursen (för att använda ett annat begrepp, från en annan filosof, Michel Foucault, som verkade i samma tanketradition och som utgick från en liknande ontologi) som präglar dagens samhälle bygger på övertygelsen om att verkligheten är komplicerad. Därför har många svårt att förstå poststrukturalism och kontinental filosofi.

Ontologin som skrivs fram i Tusen platåer är flödes- och relationsorienterad, och utgångspunkten är att världen och verkligheten är komplex. Begreppet anordning är skapat för att förstå och lära sig hantera ordens och tingens ordning. Det handlar om ett slags tillvarons organiserande princip. En anordning kan vara i princip vad som helst. Fast för att se dem måste man acceptera att det inte finns någon yttersta princip, att allt handlar om grader och skalnivåer. För att kunna forska om en sådan sak som kultur måste man bestämma sig för på vilken nivå man ska hålla sig, och sedan vara konsekvent. Då öppnas blicken och man kan lära sig se och analysera anordningarna som är ett slags omkopplingsstationer vilka riktar flöden. Vad som helst kan fungera som anordning. Begreppet hjälper en att dels lära sig det, dels att hitta respektive anordning i respektive sammanhang.

En anordning finns och verkar i världen. Och snart sagt allt som existerar har materiella aspekter OCH immateriella, det är viktigt. Tankar är immateriella och fysiken eller biologin är materiella. Eftersom allt förändras måste man även ta i beaktande krafterna som driver förändringen, strävan efter sammanhållning/territorialisering och strävan efter upplösning/deterritorialisering. Anordningar är organiserade utifrån dessa fyra aspekter och världen eller det fenomen men är intresserad av uppstår och blir till i det ständigt föränderliga mellanrummet som är en förutsättning för processens fortlevande. Jag pekar här på ett annat citat, denna gång från den engelska översättningen, som beskriver en anordning.

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression.
Innehåll och uttryck, materiella och immateriella aspekter. Det är en av axlarna i tankefiguren.
On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies.
Denna axel hjälper oss att dela upp helheten i olika aspekter, som i det levande livet inte går att separera. Tankemodellen kan med andra ord inte användas för att plocka isär helheten och bygga upp en förståelse utifrån delarnas respektive och unika egenskaper. Alla sådana försök till förståelse förnekar det avgörande mellanrummet och behandlar verkligheten som om den vore komplicerad när den i själva verket är komplex. Jag går inte att reducera till biologin, utan mina tankar finns inte jag, bara en bit kött. I en värld där man på förhand har bestämt sig för att svaret är ett och att det överallt formuleras i bestämd form singular blir det lätt så att man glömmer bort helheten. Man ser inte skogen för alla träd. Man söker svaret på fel plats. Tänker man med och ser världen utifrån det perspektiv som tankeverktyget anordning ger ser man helheten. Det kan emellertid behövas en del träning för att lära sig detta. Så till den som tycker det är svårt vill jag rikta en ödmjuk uppmaning, skjut inte på budbäraren. Deleuze och Guattari reser inga anspråk på att förändra världen. De ser den bara med lite andra ögon. Där andra ser delar, ser de helheter. Vad som är bäst går inte att avgöra utan att ställa tanken i relation till vad man vill uppnå. Det är konsekvenserna som räknas, inget annat.

Låt oss återvända till tankefiguren, till dess andra axel. Den vertikala, som handlar om krafterna som driver förändring. Som fångar spelet mellan sammanhållning och upplösning, terriotorialisering och deterritorialisering. 
Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.
Vad som beskrivs här är inte två ytterligheter eller alternativ, det är två punkter längs ett kontinuum. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Total sammanhållning är lika med död, för där och då avstannar processen som är synonym med livet. Lika illa är det med total upplösning, för även det innebär död, genom att processen slutar vara en process på grund av att delarna som bygger helheten fjärmar sig från varandra så pass mycket att allt bara är en grå massa. Båda tillstånden vore förödande. Livet, samhället, kulturen, allt uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, om vi väljer att se på och förklara världen med inspiration från Deleuze och Guattari.
No one is better than Kafka at differentiating the two axes of the assemblage and making them function together. On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof).
Anordningar är ett slags maskiner, abstrakta maskiner som förändras i och genom samverkan mellan delarna som bygger helheten. Kafkas böcker kan läsas som berättelser om maskiner, berättelser inifrån maskineriet. Där finns ingen logik, bara händelser och konsekvenser. Maskinen har en insida och en utsida, men vad som är vad förändras beroende på kontext och vad som studeras. Anordningarna är gäckande på det sättet, de reglerar flöden och påverkar relationer, men de syns inte eftersom de finns och verkar i mellanrummen. Jag har svårt att förklara detta tydligare än vad jag gjort. Kullenberg är bättre än jag på att beskriva abstraktionerna, men förståelse handlar ändå till syvende og sidst om vad man som läsare/åhörare/student själv gör. Alla är olika och det finns som sagt lika många ingångar till Tusen platåer som det finns läsare. Mängden av olika förklaringar är därför inget problem, tvärtom ökar chansen att fler ska hitta något som fungerar för dem. Jag vill uppmuntra till egen läsning av boken, och håller med Kullenberg om att det aldrig går att göra den rättvisa. Man skulle kunna säga att Tusen platåer är en anordning, en omkopplare av tankar och reglerare av intellektuella processer.

Tar en paus där och återkommer en annan dag med fortsättningen av föreläsningen.

Inga kommentarer: