tisdag 22 november 2016

Mångfald är inte lösningen

Mångfald är ingen lösning. Det är där jag allt oftare landar i mitt tänkande. Inte så att jag är mot mångfald, tvärtom. Men det finns ett livsfarligt missförstånd i samhället om att mångfald är ett tillstånd som införs uppifrån som ett slags lösning på integrationsproblemen. Ingen som lever i samhället idag kan dock undgå se att mångkultur är förknippat med massor av problem, vilket är en grogrund för främlingsfientliga rörelser som vill lösa problemen (som de anser sig ha monopol på att se och förstå) genom att stänga gränser och deportera människor. Mångfald är inte något man väljer och handlar inte om ett tillstånd man kan introducera eller kontrollera, mångfald är en nödvändighet. Utan mångfald utarmas samhället och riskerar på sikt att gå under. Världen förändras och samhället måste följa med. Problemen med mångfalden är en indikation på allvaret i den situation vi har att hantera för att samhället ska bli hållbart. Vi måste vända på perspektivet och inse att där och när mångfald finns och fungerar råder stabilitet och hållbarhet. Graden av mångfald är en funktions- och hållbarhetsindikator. Därför är mångfald inte en lösning utan något som måste värnas även om det är svårt. Att det är svårt går inte att anföra som skäl för att motarbeta utvecklingen. Vi har alla ett kollektivt ansvar att få mångfalden att fungera.

Hittar en intressant och viktig text som handlar om detta, i söndagens DN, skriven av Timothy Garton Ash (som presenteras så här i tidningen: historiker, författare och kolumnist i brittiska The Guardian. Hans senaste bok är ”Free speech – ten principles for a connected world”) där han listar några principer för hur mångfald kan värnas.
Den 9 november är ett minnesvärt datum. Den dagen 1989 faller en mur i Berlin och öppnar vägen för en spridning utan motstycke av liberal demokrati och globaliserad kapitalism. Den dagen 2016 vaknar världen till nyheten att USA valt en president som vill bygga en mur – och att den världsomfattande, nationalistiska populismens kontrarevolution nått den liberala demokratins och globaliserade kapitalismens centrum.

Populister från Nederländerna till Ungern, från Turkiet till Ryssland ropar bifall. ”I dag USA, i morgon – Frankrike”, tweetade Jean-Marie Le Pen. I stället för att världens länder följer Västerlandets väg, som det kunde verka 1989, går Västerlandet deras. Det råder inte längre något tvivel om att det vi nu står inför är antiglobaliseringens globalisering, en folklig front av populister, en nationalisternas International. Att besegra dem kommer att kräva en lång, hård kamp, hemma och utomlands, men vi kommer att besegra dem.
Utvecklingen skrämmer. Okunskapen sprider sig, och hållbarhet som är en överlevnadsfråga betraktas som ett problem. Lösningarna som populisterna som nu anar morgonluft för fram är lika enkla och tydliga som orimliga och livsfarliga. Ett komplext problem kan inte lösas genom att betrakta det som ett komplicerat problem, och sedan reducera det till en fråga om ett enkelt val. Det går att driva opinion och människors tro kan försätta berg, det visade Berlinmurens fall, men hållbarhet kan bara uppnås genom att anpassa samhället efter verkligheten. Populisterna gör tvärtom, och när de nu har motvind krävs andra åtgärder än information och debatt. Problemet vi står inför och måste hantera är en kamp mellan känsla och förnuft. Utgången är långt ifrån given. Lösningen är att inse att det inte finns någon LÖSNING, bara genom att inse vilken typ av problem vi står inför kan arbetet med att främja, och lära sig hantera svårigheterna med, mångfald bära frukt.
I Vladimir Putins Ryssland ser man något som är mycket snarlikt fascism. Recep Tayyip Erdogans Turkiet håller snabbt på att överskrida gränsen mellan illiberal demokrati och fascism, medan Orbáns Ungern redan är en illiberal demokrati. I Polen, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och nu även USA måste vi försvara gränsen mellan liberal och illiberal demokrati. I Storbritannien innebär det att stå upp för ett oberoende rättsväsende, parlamentets suveränitet och BBC:s opartiskhet och styrka.

I USA kommer vi nu att få bevittna hur det starkaste, äldsta systemet för den liberala demokratins maktbalans utsätts för sitt hittills hårdaste prov. Trots att Republikanerna dominerar kongressen och president Trump ödesdigert nog kommer att få göra en politisk nyckelutnämning till Högsta domstolen, så betyder det inte att han kan få sin vilja igenom i allt.

Det som förenar alla dessa nationalistiska populismer är en ideologi som hävdar att ”folkets” direkta vilja övertrumfar alla andra former av auktoritet. Och populistledaren identifierar sig som folkets enade röst. Trumps ”Jag är er röst” är en totemistiskt förenande populistfras. Liksom den förstasidesrubrik i Daily Mail som utnämnde de tre domare som slagit fast att parlamentet måste rösta om Brexit till ”folkets fiender”. Och yttrandet av den polska nationalist som förklarade att landets konstitutionella domstol måste underkasta sig ”nationens vilja”.
Folket är en oformlig och heterogen massa. Det handlar inte om jag och människor som mig, utan om ett slags kollektiv föreställning om en enhet som inte existerar annat än i mediernas bild och ledarens propaganda. En nation har ingen vilja, det är de populistiska ledarna som manipulerar det kulturella klimatet genom att paketera sina visioner och lansera sina förenklade, polariserade föreställningar som en slagkraftig berättelse om ont och gott, om vi och dom samt om en skarp och tydlig gräns mellan inne och ute. Och medierna som styrs utav en cynisk jakt på pengar, vilket skapas ur uppmärksamheten som både motsättningarna och förslagen väcker, lierar sig (även när de kritiserar populisterna) med och lever på den starkes rätt. Folket är alla vi tillsammans, även alla vi som ser faran med populismens förenklingar. Samhället växer fram mellan oss alla och ingen kan göra sig till talesperson för folket. Att det ändå är just vad som sker visar bara vilken mäktig kraft kulturen är. Den kraften är ingens och därför är den farlig. Den som tror sig kunna kontrollera den, vilket det ser ut som populisterna gör idag, kommer förr eller senare att bli varse att det inte är så verkligheten fungerar.
Vid närmare påseende visar det sig att ”folket” – ”Das Volk” är möjligen en mer passande term – i själva verket bara är en del av folket. Trump gav i det avseendet ett perfekt exempel på populistisk fingerfärdighet i en improviserad kommentar under ett kampanjmöte. ”Det enda som är viktigt är att ena folket”, sa han, ”eftersom det andra folket inte betyder något.”

I hans folk ryms alltså inte De andra: kurder, muslimer, judar, flyktingar, immigranter, svarta, eliter, experter, homosexuella, romer, kosmopoliter, storstadsbor eller eurofila domare. Ukips Nigel Farage förklarade att Brexit var en seger för vanligt folk, anständigt folk, verkligt folk – varmed samtidigt 48 procent av de röstande förklarades varken vanliga eller anständiga eller verkliga.
Sagan om ringen fick ett enormt genomslag, just för att det är en tydlig berättelse om kampen mellan ont och gott, med tydliga konflikter och enkla lösningar. Drömmen om konungens återkomst är en orimlig dröm om något som bara existerar i sagornas värld. Fast den insikten kan den som ser och förstår skrika sig blå och debattera sig trött för. Den som inte vill se eller orkar förstå lyssnar hellre på ledaren som lovar guld och gröna skogar till de egna. Känslan övertrumfar intellektet alla dagar i veckan. Populisterna är inte kloka, de följer bara med och rider på en mäktig våg som förr eller senare kommer att krossa dem. Fast det är inte så det ser ut just nu. Men eftersom verkligheten är som den är finns ingenting som talar för att det skulle kunna gå att förvalta en så pass komplex sak som ett samhälle med hjälp av verklighetsfrämmande verktyg, eller bara på känsla. Verklighetens folk och tysta majoriteter finns bara i den politiska retoriken och i mediernas jakt på nyheter som säljer. Kraften existerar dock och den både vinner val och mobiliserar känslor, men den är destruktiv och självförbrännande. I medvind är den mäktig att segla i, men i motvind bli den förödande för då vänds den inåt. Det finns nämligen ingen annanstans den kan vända sig, eftersom den var och är en orimlig dröm om ett overkligt tillstånd.
Lär oss historien något om den här sortens vågliknande fenomen som uppstår ungefär samtidigt på många platser, i skilda nationella och regionala former men ändå med gemensamma drag? I dag nationell populism, på 1990-talet globaliserad liberalism (eller nyliberalism), på 1930-talet fascism och kommunism och på 1800-talet imperialism.

Kanske två läxor: att det är fenomen som behöver en avsevärd tid att värka ut, och att det för att vända dem (om nu vågen är av en sort som man vill vända) krävs mod, beslutsamhet, uthållighet och utvecklandet av både ett nytt politiskt språk och nya politiska svar på de verkliga problemen.
Detta är nyckelordet. Verkligheten. Den fungerar inte som människor vill eller kan få för sig, den fungerar i enlighet med sin egen logik. Den är som den är. Ett samhälle kan formeras och förändras av drömmar, men om drömmarna är verklighetsfrämmande kommer det inte att fungera på sikt, oavsett hur många som drömmer om samma sak. Enkla och förföriska drömmar överges dock inte i en handvändning, och även långt efter att drömmen börjat krackelera och falla sönder under tyngden av sin egen orimlighet, finns hoppet ändå kvar, och det tillsammans med skammen över att man låtit sig luras gör att många (allt för ofta, allt för många) fortsätter på den inslagna vägen till the bitter end, hellre än erkänner sitt misstag och gör om och gör rätt. Det är enkel psykologisk matematik, uppskalad till en nationell, men allt annat än nationsbyggande, kraft. Det är demokratins dilemma.
Vi måste därför samla oss inför en lång, kanske generationslång kamp. Ännu är detta inte en ”postliberal värld”, men den skulle kunna bli det. Krafterna bakom den folkliga populistfronten är starka, traditionella partier är ofta svaga, och sådana vågor vänder man inte över en natt.

Till att börja med måste vi försvara pluralism på hemmaplan och samarbete internationellt. Vi måste förstå de ekonomiska, sociala och kulturella orsakerna bakom stödet för populismen. Inte bara vänstern utan också liberaler, moderat konservativa och opinionsbildare av alla slag måste hitta ett språk som både emotionellt och i praktiken har något att säga den stora populistiska del av väljarkåren som inte är ohjälpligt främlingsfientlig, rasistisk och misogyn (att undvika att kalla hälften av dem för ”en beklagansvärd skara” är en bra början).
Kanske är det så. Det är definitivt värt att prova, för det pekar i rätt riktning. Fast utan kollektiv förståelse för och ömsesidig anpassning till verkligheten så som den faktiskt fungerar, kommer inget hållbart samhälle att kunna växa fram. Mångfald är som sagt ingen lösning, det är ett slags indikator på samhällets hållbarhet. Mångfald leder inte till hållbarhet, det handlar om en relation där det ena förutsätter det andra. Jag tror på insatser i skolan, insatser som sätter KUNSKAPEN i centrum. Fast utan ett kollektivt ansvar för och omsorg om kunskapen går det så klart aldrig. Det är därför heller ingen LÖSNING. Kunskap, liksom mångfald, är en förutsättning för hållbarhet. Kan vi förstå det och sprida den insikten finns det hopp för då kan politiker söka mandat för en politik som faktiskt fungerar och leder till att samhället blir hållbart. Jag tror det är möjligt om man lyssnar och försöker förstå rätt saker. Att lyssna på främlingsfientlighet, rasism eller misogynin, att ta debatten med företrädarna för dessa åsikter, dessa känslor, är att försöka möta känslor med argument och det är dömt att misslyckas. Lika illa är det att fördöma åsikterna och förvägra människor deras känslor, det kan aldrig leda till något gott och hållbart. Låt oss lyssna på varandras känslor, och låt oss sedan samtala om hur det känns. Och när vi lärt oss förstå varandra kan vi börja resonera kring vad som är klokast att göra. Rädsla kan man hantera på olika sätt. Man kan eliminera hotet, eller lära sig hantera känslan. Om rädslan är irrationell och om den riktar sig mot andra människor, människor som kanske också är rädda, är det enda hållbara att man lär sig hantera rädslan, tillsammans. Rädsla är en känsla, liksom den orimliga önskan att få allt man vill ha utan att ens reflektera över om det överhuvudtaget är möjligt. Populism handlar om ointresse, för medmänniskorna och för verkligheten. Och kunskap kan bara växa om det finns en vilja att veta och en förståelse för vilket engagemang som krävs.
Enbart retorik hjälper uppenbart inte. Vilken är den rätta politiken? Är det verkligen frihandelsavtal och immigration som undergräver människors jobb eller är det främst teknologi? Och om det är det senare, vad gör vi åt det?

Ute i världen är den första utmaningen att hejda de befintliga delarna av en liberal internationell ordning från att erodera – svåruppnådda klimatavtal, till exempel, och gällande frihandelsavtal. Rent filosofiskt kanske den kinesiska presidenten Xi Jinping välkomnar en Trumpvärld av starka, självhävdande och nationellt suveräna stater, men i praktiken måste båda ledarna erkänna att det vore katastrofalt för alla att återvända till 1930-talets ekonomiska nationalism (i kampanjen lovade Trump 45-procentig tull på kinesisk import).

Vi måste också hoppas att även seriösa och erfarna amerikaner ska ta sig verket an med att utforma den nya administrationens ekonomiska och internationella politik, hur moraliskt motbjudande Trump än må vara. De bör hålla för näsan och följa Max Webers ”ansvarsetik”.

Men även om de gör det kommer det här att vara en bombastisk, excentrisk och oberäknelig president. En tyngre börda kommer därför att falla på världens övriga, ledande demokratiska länder: de många nationella demokratierna i Europa, men också Kanada, Australien, Japan och Indien.

Om vi i Europa anser att det är viktigt att försvara de baltiska staterna mot Putins Ryssland så måste vi arbeta genom Nato och EU för att se till att så sker. Vi kan inte förlita oss på en Putinhyllande Trump. Om vi européer tycker det är viktigt att hålla den ukrainska demokratin vid liv så får vi se till att göra det själva. Ett särskilt ansvar faller på tyska och på franska väljare när Storbritannien med Brexitomröstningen definerat sin egen variant av nationalistisk populism. Om vi i slutet av nästa år har Alain Juppé som fransk president och en återvald Angela Merkel som förbundskansler kan Europa kanske dra sitt strå till stacken.
Jag har svårt att se vad lösningen är? Men som jag förstår det handlar det om att inskärpa var och ens eget ansvar. Någon annan kan aldrig lösa något. Om inte jag är del av lösningen så är jag del av problemet! Flyktingarna bär inte ansvar för min rädsla för det okända. Och fler poliser kan aldrig vara LÖSNINGEN (jag säger inte att vi inte behöver poliser, bara att poliser aldrig är lösningen på grundproblemet) när problemet är att det finns för många som agerar idiotiskt och känslomässigt. Det är inte kvinnornas fel att de blir våldtagna, och om jag röstar på ett parti som lovar orimliga saker så är det inte partets del, utan mitt om de vinner, och oavsett så är det jag och alla andra som tillsammans måste hantera konsekvenserna. EU är ett projekt som många är motståndare till, men vad är alternativet? EU är ett fredsprojekt, om vi tillsammans väljer att inte bara se det så, utan agerar för att det ska bli ett sådant projekt. Om vi låter företagen ta över kommer EU att utvecklas till ett annat projekt, men att motarbeta EU är inte lösningen, tvärtom. Bara genom kollektivt engagemang kan Euron och samarbetet bära frukt. EU är lika lite som mångfalden en LÖSNING. EU kan bara bli en lösning genom vårt engagemang. EU och samhället blir vad vi tillsammans gör det till.
Merkel fällde den i särklass värdigaste kommentar jag sett till valet av Trump. ”Tyskland och Amerika”, sa hon, ”binds ihop av gemensamma värden av demokrati, frihet, respekt för lagen och för människors värdighet oavsett ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller politiska åsikter. Jag erbjuder den kommande presidenten i USA nära samarbete på grundval av dessa värden.”
Samverkan "på grundval av dessa värden", det är avgörande. Vad är grunden för ett hållbart samhälle? Det är det avgörande, inte vem som är president. Folket i USA har gjort sitt val och det nyttar ingenting till att att sörja över det. Vi har den verklighet vi har och den måste hanteras, men ingenting säger att vi förd en skull måste överge grundläggande värderingar som vetenskapen och den historiska erfarenheten visat sig fungerar. Det är lätt att glömma, men just därför viktigt att upprepa, upprepa och upprepa igen. Ett hållbart samhälle kan aldrig byggas på drömmar, bara på kollektivt engagemang och kollektivt engagemang kan bara växa i ett samhälle präglat av mångfald i ordets vidaste bemärkelse. Förståelse för olikhet och verklighetens oöverblickbarhet och dess imperfekta karaktär. Ett hållbart samhälle är svårt och kanske omöjligt, men i samma stund visionen om mångfald överges är samhället och människorna dömda till undergång. Det samma gäller dock livet som sådant. Att leva ett gott liv är svårt, hopplöst svårt och oavsett så ska vi alla dö. Att dö i förtid är ingen lösning. Därför väljer de allra flesta livet, och samma måste vi göra med mångfalden och hållbarheten.
Magnifikt – och, för övrigt, ett långsiktigt resultat av den 9 november 1989.

Frasen ”den fria världens ledare” används vanligen om USA:s president, och sällan utan ironi. Jag är böjd att säga att ledaren för den fria världen nu är Angela Merkel.
Jag är benägen att hålla med! Angela Märkel är ett föredöme. Hon har lärt av historien, utgår från verkligheten och håller populismen stången och faller inte till föga för enkla lösningar. Världen har massor att lära av henne. Det är inte enkelt, tvärtom, men just därför viktigt. För hon behöver vårt stöd och engagemang, i tanke ord och handling. Hon kan inte lösa några problem på egen hand, det kan vi bara göra tillsammans, med utgångspunkt i gemensamma ansträngningar.

Inga kommentarer: