lördag 5 november 2016

Mellanrummens poesi och vetenskaplighet

Livet utspelar sig mellan födelsen och döden. Även om ingen vill så är det ett faktum att alla en gång ska dö. Målet med livet finns med andra ord någon annanstans än där, vid dess slutpunkt. Den som lever vill göra det länge och fullt ut. Därför fyller man livet med så mycket innehåll som möjligt, i alla fall vi som lever i Sverige och västvärlden, vi som är privilegierade nog att kunna stänga gränsen till vårt land och våra förmåner när trycket från omvärlden blir för hårt. Snabbare och snabbare jagas det upplevelser. Livet flimrar förbi. Hur mycket minns man egentligen? Hur ofta finns det tid och möjlighet att stanna upp och tänka efter, ta in och bearbeta upplevelser? Jag försöker. Det går sådär. Ingen människa är en ö. Livet levs tillsammans och människa blir man ihop med andra. Ju mer jag tänker kring dessa saker, desto tydligare blir det att svaren på alla verkligt viktiga frågor finns mellan. Det handlar om både och, oftare än aningen eller. Mer eller mindre av det ena eller andra. Livet utspelar sig mellan liv och död. Det handlar inte om antiungen eller utan om vad man gör av tiden och utrymmet mellan. Kunskap är också ett slags mellanrum. Det handlar varken om fantasi ELLER fakta. Kunskap består av både och. Fantasin spänner bågen som ger kunskapens pilar kraft nog att närma sig vetandets gränser. Forskning är ingen exakt vetenskap. Om den vore det skulle forskningens resultat bli meningslöst. Exakta kopior är upprepningar av samma som inte tillför samhället något. Därför behövs både fakta och fantasi för att gjuta liv i samhället och kunskapen.

Letar på nätet och hittar en Understreckare som tangerar dessa frågor, som undersöker det där mellanrummet. Det är Jonas Andersson som skriver, och jag tänker och samtalar med hans ord. Debatten handlar om antingen eller, om att vinna eller förlora. Samtalet handlar om att upptäcka mellanrummets möjligheter, om att lyssna, lära, uppleva och ta in och få ut så mycket om möjligt av mötet och det som händer där. Jag vet som vanligt inte vart detta tar vägen. Kastar mig bara ut och söker mig fram i mellanrummet som öppnar upp sig och utvecklas i den obönhörliga rörelsen framåt.
Hur beskriva relationen mellan filosofin och dikten? Som ett gammalt gräl, lyder svaret i en av den västerländska filosofins urkunder. I Platons ”Staten” anklagas diktarna för att framställa gudarna som strids- och hämndlysta intriganter. Sådana gudar är lika dåliga förebilder för våra barn som för idealstatens väktare.
Klart att det uppfattas som ett gräl för Platon. Utgår man från att det finns en evig sanning måste man slåss för det som är rätt och riktigt. Finns det bara en enda väg fram måste den försvaras mot irrläror som leder mänskligheten på avvägar. Sanningens härförare kämpar mot mörkrets makter. Tänker man så blir poesin en farlig lockelse. Fantasi blir slöseri. En enda rätta läran är en och odelbar. Är man oense kan bara en ha rätt. Självklart vill jag att det ska vara jag. I sanningens namn vänds människor mot varandra. Sökandet efter det enda rätta svaret sliter isär och skapar klyftor. Det är inte så jag ser på kunskap. Vetenskap handlar om att undersöka världen, inte om att försvara sanningen. Därför vänder jag mig till poesin och använder fantasin när jag kör fast. Kulturen jag forskar om är föränderlig och öppen. Det är sanningen, men som svar betraktat är det meningslöst. Vart är vi på väg? Vad är möjligt? Vilka förutsättningar finns att påverka förändringens riktning? Den typen av frågor intresserar jag mig för. Jag söker inga svar och strider inte för någon sanning. Jag undersöker det som finns mellan människor och använder både fakta och fantasi, både poetiskt skapande och vetenskapliga metoder. Och jag rör mig tillsammans med kulturen jag studerar. Jag samtalar mig genom livet.
Men framför allt retar sig Platon på diktarnas visdomsanspråk, och i synnerhet på pretentionen att föra gudarnas talan. Medan Sokrates berömda vishet sammanfattas med att han vet att han inte vet, utger sig diktarna för att veta desto mer. I själva verket står det illa till med deras kunskaper, menar Sokrates. Homeros yttrar sig om medicin, styrelseskick och krig – men har själv varken varit läkare, statsgrundare eller härförare. 
Hos Platon blir diktarna ifrågasatta och rentav förlöjligade, för att slutligen uteslutas från det ideala samhället. Sokrates anför både pedagogiska och moraliska skäl till den hårda hanteringen, men det tyngst vägande argumentet mot diktarna har en kunskapsteoretisk karaktär: diktaren avbildar de i sinnevärlden förnimbara tingen, som i platonsk föreställning endast är en avspegling av tingens idé eller form. Därmed har diktaren fjärmat sig ännu ett steg från sanningen.
Sanningen som ingen känner är det påfallande många som hävdar sig vara del av. Platon var varken den förste eller siste. Kampen mellan ont och gott, bra och dåligt, sant och falskt, antingen eller är evig. Kanske för att det är enkelt att bestämma sig och sedan hålla fast vid det man bestämt sig för. Och är man många som bestämmer sig tillsammans infinner sig en behaglig känsla av gemenskap. Fast det finns ett pris att betala för känslan. De andra, de som inte tänker som blir ett hot. Manegen är krattad för kamp och krig, och när blod en gång har spillts lever processen sitt eget liv efter det. Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.  
”Det finns en gammal konflikt mellan filosofin och dikten”, säger Sokrates. Om denna konflikt, som gör sig gällande genom hela vår idéhistoria, handlar Raymond Barfields The ancient quarrel between philosophy and poetry (Cambridge University Press, 278 s). 
Boken börjar med Platon och slutar med den ryske språk- och litteraturteoretikern Michail Bachtin. Däremellan figurerar ett par dussin tänkare från antiken till modern tid, med fokus på bland andra Aristoteles, Plotinus, Augustinus, Boëthius, Thomas av Aquino, Kant, Hegel, Kierkegaard och Nietzsche. 
Listan för ett sådant här mastodontämne kunde så klart göras ännu längre, men Barfield har av allt att döma i tid erinrat sig om tyngdlagen. Boken är behagligt skriven och bildar en sammanhängande berättelse, vilket får ses som en dygd inte bara för den som skriver om gränslandet mellan filosofi och dikt. Att med Platon som en given utgångspunkt avsluta med Bachtin ger dessutom berättelsen en ganska elegant cirkelkomposition: Platon är ju filosofen som utesluter diktarna i samband med att han ger sanningsmonopolet åt filosofin. Med sitt dialogbegrepp utmanar Bachtin varje anspråk på sanningsmonopol, samtidigt som han anknyter till dialogens sokratiska ursprung.
Vackert. Vetenskap kan vara en levande, skapande verksamhet. Och är det förståelse för livet man söker är både filosofi och poesi oumbärliga redskap. Kunskapen finns inte i det ena eller andra lägret, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Därför är debatter och bråk så förklastliga. Det ingenmansland som håller de stridande sidorna isär blir ett dödens fält, en ofruktbar och meningslös plats. Tystnad, eftertanke och reflektion finns det varken tid eller möjlighet till i vetenskapskrigen som rasat sida vid sida med religionskrigen sedan tidernas begynnelse. Den enda vägens försvarare bekrigar varandra hela tiden. För vad? Varför? Om det fanns en enda sanning, ett enda rätt svar borde man hittat det nu kan man tycka. Ändå fortsätter striden. Det kostar tid, pengar och kraft. Och ju viktigare det är att vinna desto mindre tid för över för reflektion över rimligheten i krigandet. Varför inte stanna upp och lyssna på varandra? Varför inte odla blommor i utrymmet mellan, varför inte skapa en ömsesidigt berikande trädgård i mellanrummet? Varför inte samverka och söka förståelse för varandra? Livet kan levas på oändligt många olika sätt. Det finns inget enda bästa sätt, utom möjligen för var och en av oss. Fast hur vet man att just mitt sätt är det bästa om det är det enda sättet man känner till? Bara för att man lyssnar och tänker efter betyder inte att man måste hålla med. Konsensus är inte målet med samtalet, det är utbytet av tankarna, lärdomarna man kan dra och kunskapen som utvecklas tillsammans.
I dag förs en diskussion om informationsteknologins eventuellt distraherande inverkan på vår förmåga att koncentrerat ta till oss skönlitterära verk. För Platon är det litteraturen själv som distraherar. I början av ”Staten” ställer sig Sokrates kritisk till diktarna, men förhåller sig fortfarande öppen i frågan om man bör tillåta tragedi eller komedi innanför idealstatens murar. Mot slutet, i den sista av de tio böckerna i ”Staten”, avgörs saken: med undantag för ”hymner till gudar och lovprisningar av dugliga män”, ska dikten ut. 
Det filosofiska huvudargumentet har redan berörts: att dikta är för Platon att imitera, och att imitera är att fjärma sig från sanningen. Att imitera innebär också att distrahera från sanningen. Diktaren är, liksom målaren, hänvisad till att endast återge en del av, eller en viss aspekt av, ett avbildat föremål. Ställda inför det avbildade föremålet kan vi som betraktare likväl förledas tro att vi nu har fått en fullständig bild – eller rentav inbilla oss att vi står inför föremålet själv. 
Poesi handlar väl om att skapa, om att med fantasins hjälp ta sig till platser som inte existerar, om att utforska det som finns bortom horisonten. Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Poeten tänjer på gränserna och utforskar möjligheter. Undersöker man kultur är avbildande meningslöst, för kultur är den plats där livet utspelar sig. Kulturen är ett mellanrum som är allas eller ingens och som hela tiden förändras tillsammans med och i dynamiken som uppstår när de som befinner sig på olika sidor av mellanrummet förhåller sig till varandra och till det som finns mellan dem. Någon gång måste en tanke väckas för att det ska gå att skapa något nytt. Kreativitet och ny-tänkande är därför viktiga egenskaper för att ett hållbart samhälle ska kunna växa fram, mellan människorna. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring. Därför är kulturvetenskap en verksamhet som bedrivs mellan (sanningssökande) filosofi och poesi, ett slags samtal. Vad är möjligt? Vad är önskvärt? Vad finns redan och vad är tänkbart? Fantasin är ett slags öppen och föränderligt tänjbar gräns. Sanningen är absolut. Den stänger in och hindrar utveckling. Låser fast och måste försvaras. Lika illa som det är att förlora sig i drömmerier är det att fastna i frågan: Är det rätt och riktigt? Någonstans mellan finns vägen fram, inte antingen eller. Både och. Svaret finns mellan.
Det som i sammanhanget skiljer filosofen från diktaren är att den förre inte låter sig nöja med det enskilda, utan strävar efter att nå insikt om helheten. Och medan diktaren beskriver, ställer filosofen frågor. När diktaren exempelvis avbildar ett skönt föremål, frågar sig filosofen vad skönheten är. ”Filosofi” betyder ju ”kärlek till visdom”, och liksom varje förälskad är filosofen inte tillfreds med mindre än hela det älskade föremålet.
Sedan gammalt har filosofin delvis definierat sig själv som en verksamhet vars påståenden och metoder skiljer sig från diktarnas. De filosofer Barfield ger sig i kast med förenas av att på olika sätt erkänna diktens roll för filosofin. Några av dem använder diktarens redskap i det filosofiska arbetet, medan andra strävar efter att hålla diktaren på plats. 
Platon hör utan tvekan till den senare kategorin, men hör han också till den förra? Nietzsche hävdar i ”Tragedins födelse” att Platon genom sina dialoger uppfann romanen. Barfield noterar att Platons ”dialoger” faktiskt liknar imitationer av dialog. Här uppenbarar sig en paradox: i samma ögonblick som Platon låter Sokrates framföra filosofiska argument för diktens uteslutning, avslöjar sig filosofin som dikt. 
Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer. Kanske är det den plågsamma insikten om detta som ger upphov till viljan att bekämpa den som inte ställer upp på det som jag anser? I fantasin fungerar allt och där finns inget som stör. I föreställningens värld är allt perfekt. Verkligheten är dock något annat. Om bara inte … Om bara inte. Tänk om paradoxerna kunde accepteras som oundvikliga delar av den verklighet vi alla både delar och är del av, som vi är medskapare av och som växer fram mellan? Tänk om samtal var vägen fram, istället för debatten. Tänk om!
Frågan uppstår: om diktarna ljuger och bedrar oss, som Platon hävdar, varför ska vi lita mer på honom än på någon annan diktare? Barfield hänvisar till ett ställe i Platons sjunde brev, där han säger sig aldrig ha skrivit ned sin sanna filosofi. Den sanna filosofin är en aktivitet som pågår i vår själ och låter sig inte fångas i nedtecknade ord. Men i vad består då alla dessa tusentals sidor från Platons penna? I en bild av filosofin menar Barfield, och ansluter sig därigenom till filosofen Stanley Rosen. Närmare bestämt i en bild av hur Sokrates ställer frågor om det sanna, goda och sköna – och på så sätt träder fram som ett föredömligt exempel för vårt eget sökande. 
Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av? Vad är meningen med livet? Går det att veta, eller är det kunskap som måste skapas. Är meningen med allt något som måste uppfinnas, skapas? Då behövs inte bara sanningssökande filosofer och naturvetenskap, diktare är lika viktiga. Kreativa människor som kan föreställa sig det otänkbara, som med hjälp av fantasins hjälp kan ta sig bortom tidens och tillvarons gräns. Framtiden är öppen. Till dels skapas framtiden av oss, men  bara delvis. Människan är medskapare, inte kreatör, till verkligheten. Därför behövs både vetenskap och poesi. Svaren som behövs finns mellan. Samtal är därför vägen fram.
Det finns med andra ord en efterbildning som för oss vilse och en som kan leda oss rätt, och Platons dialoger hör underförstått till den senare kategorin. Annars tycks regeln gälla att där dikten går in, går vettet ut. Sokrates: ”Om du släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som allmänt anses vara det bästa i alla tider – förnuft”. Diktarna har enligt Sokrates en förmåga att korrumpera våra medvetanden och vad värre är – de kan korrumpera även den bäste av oss. Så lyder en tidig filosofisk dom över dikten. 
En aspekt som Barfields studie utelämnar är att diktarna knappast stått svarslösa inför dylika angrepp. Från komediförfattaren Aristofanes skurrila Sokratesportätt till Voltaires mästrande magister Pangloss har diktarna i sin tur angripit filosoferna för deras hårklyverier och verklighetsfrånvända ordvrängeri. 
Det handlar inte om antingen eller. Både och är ett tillstånd som vi måste lära oss hantera. Livet händer mellan, alltid mellan. Mer eller mindre av både och. Antingen eller ger oss bara halva svaret. Andas in, andas ut. Födelse och död. Rörelse, förändring. Den enda vägen leder alltid fel, föd den leder till en plats utan liv, utan förändring, ett evigt, perfekt tillstånd av livlöshet. Tillvaron består av dissonanser, och utmaningar. Det är inte problematiska inslag i livet. Det är livet som det ser ut i verkligheten. Edens lustgård är en dröm, en poetisk föreställning om ett lyckorike. Och den drömmen hjälper oss att orka leva med paradoxerna. Det skulle kunna vara bättre. I framtiden kan det bli bra. I morgon. Sedan. Utan hoppet om att det kan bli bättre, vad vore livet då värt? Trots allt vet vi att vi en gång ska dö. Och den som lever vill inte dö. Vi vill leva, och allt som hjälper oss leva fullt ut är bra. Vetenskapen hjälper oss att leva längre, men poesin och drömmarna hjälper oss att fylla resan mot det oundvikliga slutet ed mening. Både och, inte antingen eller. Livet är ett mellanrum mellan hopp och förtvivlan.
En filosof som hävdade att förundran är utgångspunkten för såväl filosofin som dikten var Platons lärjunge Aristoteles. Aristoteles vänder sig visserligen aldrig direkt mot sin lärare i frågan om diktens status, men hans sätt att närma sig ämnet framstår icke desto mindre som Platons raka motsats. De bådas värdering av Homeros visar sig också följdriktigt som diametralt motsatta: där Platon ger ris, ger Aristoteles ros.
Förmågan att förundras är en viktig förmåga. Ack så styvmoderligt behandlad i dessa sannings- och effektivitets dyrkande dagar. Bildning handlar som jag ser det om just det, om att utveckla förmågan att förundras, både av det vi vet och det som inte går att nå kunskap om. Bildning är ett sätt att lära sig hantera både och, är en metod att lära sig vara och leva i samt ta tillvara mellanrummet. Att ska svar är inte samma sak som att ha dem. Sanningen är en vacker dröm, men om den anses vara möjlig att nå och äga blir den ett vapen i kriget om makt och inflytande. Vägen fram, eller hållbarhet, handlar om att lära sig drömma samtidigt som man lever i verkligheten. Både och. Inte antingen eller. Samtal. Inte debatt. Svårt, men nödvändigt. Avgörande för att leva ett liv värt att leva.
Platon uteslöt diktarna från den filosofiska reflektionen – Aristoteles frågar sig i stället vad som är av värde i diktarens verk och på vilket sätt diktaren på bästa sätt kan utföra sin uppgift. För Aristoteles, som i den grekiska tragedins gestaltning av mänskliga handlingar såg ett moraliskt värde, har etiken och poetiken en gemensam utgångspunkt i just mänsklig handling. Det betyder knappast att personerna på scenen förväntas agera som några moraliska dygdemönster. Även den tragiska diktning som gestaltar hur människan inte bör handla eller hur de inte bör välja kan hjälpa oss att bli dygdiga medborgare, sammanfattar Barfield Aristoteles position i ”Om diktkonsten”. Aristoteles hållning gentemot diktarna innebär alltså ingalunda att utesluta dem. I stället skrev han en, fortfarande högst användbar, manual över hur vällyckad dikt bör skrivas. 
Just så. En dålig analys kan trigga läsaren till egna tankar. Det imperfekta är öppet och kräver omsorg för att bli meningsfullt, liksom livet. Det perfekta lämnar mottagaren ensam med ett fullbordat verk. Livet är alla dömda att leva, och vad är det för mening att leva ett liv där allt redan är klart och bara väntar på att rullas upp och avslöjas. Det är som att tvingas läsa en deckare där man redan vet vem som är mördaren. Livet är drömmen om att lyckas, är förhoppningen om att få vara frisk och få uppleva en massa intressanta saker. Trots att de flesta aldrig ens kommer i närheten av drömmen är den ändå ett nödvändigt inslag i livet. Verkligheten överträffar dikten sägs det ibland, men det handlar om ett samspel. Utan dikten och föreställningarna om hur det skulle kunna bli finns bara verkligheten, i all sin konkreta torftighet. Om vi visste i detalj hur det skulle bli fanns inget att hoppas på. Vad fanns då kvar? Vad vore livet då? Skynda, skynda, skynda, mot vad då? Snabbt, billigt och effektivt, till vilken nytta, varför?
Man kan nog utan vidare hävda att alla senare ståndpunkter i grälet mellan filosofin och dikten är en serie fotnoter till Platon eller Aristoteles, för att alludera på filosofen Whiteheads berömda yttrande. Platon uppfattade dikten som en imitation av naturen. I skarp kontrast till sin föregångare uppfattar nyplatonikern Plotinus (ca 205–270 e Kr) naturen och dikten som flöden ur samma källa. Konsten kan därmed lika väl som naturen utgöra en källa till kunskap om det verkliga. Med hjälp av metaforen kan vi nå de eviga formerna genom ett slags inre seende. 
Framförallt kan man med hjälp av fantasins hjälp skapa mening där den inte finns. Drömmen är en låga som måste hållas vid liv för att sanningens rena tomhet ska ta över och avslöja tillvaron som den tomhet den trots allt är. Meningen med livet finns inte, den måste skapas. Därför är dikten inte sanningens motsats, utan en lika viktig förutsättning för livet. Det handlar som sagt inte om antingen eller, utan om både och. Livet är det som händer medan vi är upptagna med annat. Jakten på sanningen är jakten mot något vi nog inte vill ha egentligen. Bildningen borde därför tas till heder igen, för livets och hållbarhetens skull. För att meningen med livet ska bli meningsfull.
Plotinus kom att få ett enormt inflytande på poeter som Dante, Goethe och Coleridge, men också på en tänkare som i Platons efterföljd fortsatte att i samma anda gräla på dikten, nämligen Augustinus. Även Augustinus varnar för att dikten kan distrahera oss i vårt sanningssökande. Att exempelvis avnjuta en vacker dikt är förvisso harmlöst – det är i sammanblandandet av dikt och verklighet faran ligger. Augustinus talar av egen erfarenhet: det var, skriver han i ”Bekännelser”, genom manikéernas ”svamliga skrönor” han själv lockades att tro på manikeismens bedrägliga läror. 
Det som inte fungerar är naturligtvis problematiskt, men frågan är också till vad det ska fungera och varför. Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara. Drömmen ger livet en glans som verkligheten aldrig kan ge det, för drömmen handlar om det som ännu inte är, det som skulle kunna bli, och det är alltid något mer, något utöver det givna. Vad är livet värt när hoppet om att det skulle kunna bli bättre avslöjats som en hopplös dröm? Vad erbjuder vetenskapen om dess enda mål är sanningen? Vad blir är meningen med ditt liv? Låt oss samtala om det som skulle kunna bli istället för att debattera det som är. Verkligheten är som den är, men det är drömmen, hoppet och önskan om att det skulle kunna vara annorlunda som gör livet värt att leva.
En fråga som funnits med från början i grälet mellan filosofin och dikten är diktarnas eventuella förmåga att låta gudar eller andra andeväsen tala genom dem. Augustinus ståndpunkt i frågan är klar: andeväsen kan mycket väl tala genom diktarna – men det rör sig inte nödvändigtvis om goda sådana. Grälet mellan filosofin och dikten tar därigenom formen av en andlig kamp, där evigheten står på spel. Även Nietzsche räknade med att dikten kunde tjäna demoners syften och i fallet Euripides, hos vilken vi enligt Nietzsche bevittnar den grekiska tragedins undergång, heter demonen Sokrates. Därmed är vi tillbaka där grälet började, i den sokratiska rationaliteten, som enligt Nietzsche lade den grekiska tragedin i ruiner.
Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden. Kulturen är en rörelse, och det är den vi alla både är del av och delar, och den både påverkar oss och påverkas av oss. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samhället och allt som hör därtill kan sägas vara formen, och kulturen är innehållet. Meningen med alltihop uppstår mellan. Jag blir jag i mötet med dig. Frågan vi måste ställa oss är om vi ska debattera och bekämpa varandra i en destruktiv kamp om vem so har "rätt" eller om vi ska lyssna, lära, hjälpa och inspirera varandra? Jag vet vad jag anser är det bästa, men jag tänker inte strida för att få rätt. Jag väljer att fortsätta blogga om saken istället. Väljer att söka mening i mellanrummet mellan poesi och vetenskap.

Inga kommentarer: