Mer kontroll leder till sämre kunskap

Hur växer en kunskapsskola fram? Genom att bygga upp en detaljerad kontrollapparat för att garantera kvalitet, uppifrån och utifrån, eller genom att lita på lärarna och kunskapens egen kraft? Jag vet var jag står i frågan och blir glad och hoppfull när jag läser vad Ardalan Shekarabi, Anna Ekström och Gustav Fridolin skriver i sin replik på DN-debatt. Äntligen svänger utbildningsdepartementet i takt med verkligheten och uttrycker en vilja att anpassa skolan efter rådande förhållanden, snarare än styra den mot på förhand definierade mål.

Vi välkomnar att de borgerliga partierna problematiserar den omfattande marknadisering av välfärden och dess effekter. I stället för att leda till en generell kvalitetshöjning och en mångfald av utövare har marknadsreformerna bidragit till en situation av ojämn kvalitet och segregation. 

I tisdags träffade vi därför företrädare för de borgerliga partierna och Vänsterpartiet under en blocköverskridande presentation av utredningen och samtal om vägen framåt. Från regeringens sida är det självklart att välfärden ska drivas med kvalitet som ledstjärna och med en mångfald av utövare. Vi instämmer i de borgerliga partiernas analys av behovet att skärpa kraven för vilka som ska få etablera sig i välfärden. Ingen skola, omsorgsverksamhet eller vårdcentral ska få skötas dåligt.

Om annat än kunskap står i centrum för skolan kommer verksamheten inte att vara optimal, och en skola som inte alla står bakom och värnar kommer aldrig att kunna utvecklas till en kunskapsskola. Att skolan verkligen fungerar ligger i allas intresse, och om det intresset inte bevakas kollektivt av landets folkvalda blir kunskapen lidande. Kunskapen måste stå i centrum, ingenting annat. Därför är jag motståndare till vinster, för den som driver en SKOLA i syfte att tjäna pengar fokuserar på annat än kunskapen och tvingar lärare och elever att inordna sig i ett system som skapats för att värna ägarnas intresse av att tjäna pengar. Kunskapsutveckling är inte en tjänst som kan upphandlas i konkurrens, det är allas angelägenhet och ansvar. Alla resurser som tillförs skolan måste stanna i skolan för att där användas i kunskapens tjänst. Kunskap är något allt för komplext för att det ska gå att mäta vad som är god kvalitet, därför måste man ta sig bort från den tanken och hitta andra sätt att arbeta med kvalitet. Att sätta kunskapen i centrum och överlåta ansvaret för undervisningen helt och hållet till lärarna är ett sätt att tänka och agera, och att bara acceptera nyordningar i skolans värld om ALLA partier kan komma överens. Om skolan blir ett slagträ i den politiska debatten kommer den aldrig att bli en sann kunskapsskola, då blir den något annat. Oklart vad. Kunskap är inget man debatterar utan resultatet av hängivet, gemensamt och fokuserat arbete med syftet att nå bättre vetande.

Däremot menar vi att det är skadligt att, som oppositionen vill, öka den byråkratiska kontrollapparaten kring välfärden för alla utförare i syfte att komma till rätta med de utförare som inte driver verksamheten med kvalitet som ledstjärna. Det sopar inte bara grundproblemet under mattan, utan riskerar tvärtemot avsikten att försämra kvaliteten i välfärden. 

Allt som tar fokus från kunskapen är dåligt och försämrar förutsättningarna för att en kunskapsskola ska växa fram. Att först lova väljarna valfrihet med argumentet att skolan sköts mer effektivt om privata företag tillåts konkurrera, och sedan införa en enorm kontrollapparat för att hantera komplexiteten på skolmarknaden, låter som en dyrbar omväg som ändå bara leder till samma utgångsläge. Lite som nikotinets uppiggande verkan, som bara den känner som först gjort sig beroende av nikotin. Jag lanserar ingen konspirationsteori, jag menar bara att kunskapen ska stå i centrum. Inte valfriheten, effektiviteten eller något annat. Kunskapen. Alla system som lovar något annat eller som leder till att kunskapens position i centrum för verksamheten rubbas är dåliga syften som bör hållas på armlängds avstånd från skolan. Detta verkar regeringen äntligen ha insett, och det är glädjande. Ökad byråkrati kan ALDRIG vara lösningen på några problem. Uppstår behov av mer byråkrati är det organisationsmodellen det är fel på, och den måste rättas till. Ideologi är viktigt, men den kan aldrig betvinga verkligheten. Det är särskilt viktigt att förstå om en kunskapsskola ska kunna byggas, och därför behövs konsensus kring skolan. Samtal, inte debatt. En bra skola måste kunna fostra både blivande regeringar och opposition. Ingen äger skolan, den måste underordnas kunskapen.

Hela poängen med vårt decentraliserade välfärdssystem är att skapa förutsättningar för lokal anpassning och ett brukarnära beslutsfattande. En omfattande statlig detaljreglering kväver då vad som var syftet från början. I stället för en mångfald av inriktningar är risken påfallande för likriktning av utförare och ökad byråkrati.

Tillit till professionen är en stor, värdeskapande tillgång i välfärden. I de utbildningssystem där elever lär sig allra mest har rektorer och lärare ett stort mandat att agera utifrån sitt professionella kunnande. Politiken avstår från detaljreglering och litar på att pedagogiska vägval styrs av vad som skapar den bästa möjliga skolan. 

Det borde vara självklart! Varför ska lärare annars utbilda sig till LÄRARE? Om jag inte får forska eller bedriva undervisning med utgångspunkt i mina kunskaper och med stöd i vetenskap, vad var då meningen samhällets mening med att efter vederbörlig granskning av mina meriter utnämna mig till Docent? Om det bara var titeln man var ute efter är det annat än kunskapen som står i centrum. Så byggs inte en KUNSKAPSSKOLA. Lita på lärarna, då kommer yrkets status att öka och landets bästa, mest hängivna och kunskapsfokuserade studenter att konkurrera av de åtråvärda platserna till lärarutbildningen. Placera kunskapen i centrum på riktigt och förlägg ansvaret för lärandet där det hör hemma, hos den som ska lära. Ska ett mer förlåtande skolklimat där man som elev och student kan få misslyckas, men där man också får försöka igen och igen, tills man når upp till högst ställda krav. Inför antagningsprov så att ingen kan fuska sig till en plats. Undanröj alla hinder för ett tydligt fokus på kunskap. Låt lärare lära och minska den administrativa bördan till ett minimum. Låt eleverna och studenterna sköta administrationen av sin egen undervisning och utbildning. Det är gratis att gå i skolan och studera på universitetet i Sverige. Därför går det att ställa mycket högre krav på den som vill ha ett högt betyg att visa vad man faktiskt kan. Och ju mer tid lärarna får för att fokusera på lärande och kunskap, desto större blir möjligheten att kvaliteten ökar, och den som inte har vad som krävs straffar enkelt ut sig själv, men inte för evigt, hen är välkommen att försöka igen, och igen. Utbildningssystemet går med enkla medel att göras mer självorganiserande och kvalitetdrivande utan att det kostar ett öre, om ansvaret förläggs där det hör hemma och om alla inblandade fokuserar på rätt saker.

Det går inte att komma ifrån att vinst som drivkraft då är problematisk. Strävan efter vinst i kombination med en offentligt finansierad skolpeng kan skapa ett tryck på att sänka kostnaderna på bekostnad av kvaliteten. Till exempel genom färre anställda lärare, en hög andel obehöriga i lärarkåren eller lägre lärarlöner. Det har också uppmärksammats risker för att betygsinflation drivs på av skolors vilja att framstå på ett positivt sätt.

Om det nu är så att privata aktörer med vinstintresse alltid är bättre på att driva verksamheter, om vinsten i sig är en garant för kvalitet. Varför lägger vi då inte ut politiken på entreprenad? Varför inte låta politikerna konkurrera med privata alternativ, i jakten på vem som ska få förvalta stadskassan och bestämma över skatteuttaget? Kunskap är lika viktigt som makt i samhällsbygget, så jämförelsen är inte helt otänkbar. Om argumentet vore logiskt och inte ideologiskt borde principen i rimlighetens namn vara överförbar till politiken och andra områden också. Vinst tar fokus från kunskapen som dessutom är komplex och närmast hopplös att mäta. Först många år senare vet man om undervisningsmodellen fungerade, men då har skolföretaget kanske gått i konkurs. Vinsten som skulle kunna användas för att betala priset för misslyckandet har i alla fall försvunnit från skolsystemet. Enda sättet att nå lönsamhet i skolan är att effektivisera. Problemet är att kunskapsutveckling inte går att effektivisera. Lärande tar den tid det tar och låter sig inte utan kvalitetsförlust pressas in i ett system för produktion hämtat från näringslivet. Kunskap och vinst är inte förenliga med varandra, man måste välja det ena eller det andra.

Vi är övertygade om att det inte är en omfattande kontrollapparat med fler utvärderingsinstrument och blanketter som skapar en bra välfärd. I stället menar vi att professionen måste få en stärkt roll i utvecklingen av verksamheterna. Då blir välfärden som bäst. Det är en väg som är svår att gå om man samtidigt vill ha en kraftig detaljreglering.

Ge utövarna frihet att under ansvar utforma skolan verksamhet med kunskapen i centrum, och låt politikerna kontrollera kostnaderna. Då finns ingen risk att byråkratin ökar, att man förlorar fokus eller att kostnaderna skenar. Med ett sådant system får samhället den kunskap och kvalitet man förtjänar, och något annat är aldrig möjligt att få. Politiker som lovar världens bästa skola och som försöker tvinga fram det målet far med osanning. Vallöften rörande skolan är allt för lockande att ge, och allt för svåra att hålla, för att en kunskapsskola ska kunna byggas. Därför är det avgörande att alla beslut som rör utbildningssektorn bygger på konsensus och i samråd med företrädare för professionen och inte över huvudet på lärarna.

Enbart i skolan har den byråkratiska kontrollapparaten vuxit kraftigt med krav på olika former av dokumentation och en omfattande tillsyn. Det leder knappast i sig till att elever lär sig mer. Tvärtom drar det undan värdefull tid ifrån det som verkligen driver kunskaper i skolan – undervisning. De borgerliga partiernas förslag om nationella kvalitetskrav och skärpta sanktioner riskerar därmed att spä på en utveckling där mer tid i skolan läggs på administration och byråkrati i stället för undervisning. Det är fel väg att gå.

Den som ropar på mer kontroll av skolan visar att man inte litar på lärarna, och det är inte en bra grund att bygga något varaktigt på. Vad är politikerna rädda för? Tror man på allvar att den som vigt sitt liv till kunskapen skulle missbruka förtroendet? Det skulle märkas omgående i ett system där kunskapen står i centrum och där tilliten är hög och ansvaret för verksamheten ligger hos lärarna. I ett väl utvecklat kontrollsystem där man litar mer på reglerna och kontrollerna än på lärarna är risken överhängande att lärarna följer reglerna och ser till att ingen kan klandra dem för något. Så borde det inte vara, men lärare är liksom alla andra inte mer än människor. Det finns helt enkelt inga genvägar till verklig kvalitet och kunskap. Dags att inte set, och det glädjer mig att regeringen i alla fall verkar har förstått. Nu väntar vi bara på att ansvarat faktiskt ska överlåtas på lärarna och att KUNSKAPEN ska placeras i centrum för all skolverksamhet.

Det måste finnas en noggrann uppföljning av att våra gemensamma skattepengar används på rätt sätt. Men att tro att det går att reglera fram kvalitet genom detaljerade lagar och föreskrifter om exakt hur en lärare eller läkare ska arbeta leder fel. Vi för gärna samtal med oppositionen om hur välfärden kan stärkas och hur vi kan skapa rimliga och tydliga spelregler för de aktörer som etablerar sig.

De blocköverskridande samtalen om Välfärdsutredningens förslag har påbörjats och vi hoppas att de fortsätter. Däremot tror vi att kvalitet i välfärden i grunden skapas genom tillit till professionen – inte genom detaljkontroll. Politiken måste inriktas på att återupprätta tilliten till professionen och skapa långsiktiga förutsättningar för det tålmodiga utvecklingsarbete som krävs för att svensk välfärd ska bli ännu bättre.

Tillit, frihet under ansvar samt tid att tänka. Det har kommit att bli ett slags mantra för mig, men det är för att det är det enda som fungerar om det är kunskap man vill att skolan ska leda till. Jan Björklund delar kanske inte den bilden, och det har han sin fulla rätt att inte göra, men han har inte rätt bara för att han har makt. Ingen har rätt, inte per definition eller på förhand. Kunskap är inte en förhandlingsfråga. Antingen fungerar skolan och kunskapen växer, eller också inte. Det märker vi. Och dagens skola befinner sig i kris. Hur troligt är det då att mer av samma löser problemet? Dags att tänka om, tänka nytt och på allvar lita på lärarna. Skolan är platsen där framtidens ledare lär sig vad som krävs för att skapa regler, det är inte en plats för politisk måluppfyllelse genom strikt reglering.

Låt lärare lära. Hur svårt kan det vara?!