söndag 27 november 2016

Släpp kunskapen fri och lita på lärarna

Vissa sanningar som går på tvärs mot rådande diskurs kan upprepas hur många gånger som helst utan att få fäste i det allmänna medvetandet, medan lögner som ligger i linje med kulturellt accepterade och vida spridda föreställningar. Sanningen om hur kunskapsutveckling främjas är en sådan sanning. Det känns ibland tröstlöst, men med en dåren envishet väljer jag att upprepa det alla reda vet. För det räcker inte att veta, det krävs handling också för att kunskapssynen och skolverksamheten ska kunna förändras och resultaten i den svenska skolan förändras till det bättre. Utgångspunkten för dagens reflektioner är två texter hämtade från dagens tidningar först ett debattinlägg i SvD av Johan Haeffner (lärare Akalla grundskola, författare till boken "Skolan under ytan") och sedan en artikel i DN av Karin Bojs. 

Idag krävs att man har en tydlig lösning på problemen man påpekar, för att bli tagen på allvar. Det räcker inte att peka på problem, har man ingen lösning som adresserar just det problem man pekar på kommer allt att fortsätta som vanligt. Och medan debatterna om olika, mer eller mindre elaborerade förslag till lösningar utkämpas utlämnas lärarna i skolan åt sitt eget öde i en allt mer kontrollfixerad organisation. Haeffner skriver.
Alla med intresse för svenska skolan bävar nu inför PISA-rapporten, för niondeklassares kunskaper, som ska presenteras den 6 december. Kommer den fallande kurvan fortgå, avstanna eller vända?

En annan rapport från OECD, som nyligen presenterats, inger inte direkt hopp. Svenska lärare arbetar cirka 200 timmar mer än genomsnittet inom OECD. Om svenska lärare arbetar drygt en timme mer per dag så skulle man kunna tro att detta skulle leda till toppresultat. Tyvärr har internationella kunskapsmätningar på senare tid visat att det förhåller sig tvärtom. Svenska elevers resultat har kontinuerligt sjunkit samtidigt som lärares arbetsinsatser i tid ligger i topp. Detta visar med tydlighet att något är avgörande fel inom svensk skola. Sambandet mellan svenska lärarkårens arbetstidsuttag och kunskapsras leder till slutsatsen att det finns ett starkt samband mellan att lärare är överbelastade och att elevernas kunskapsresultat sjunker.
Arbetsbördan ökar även på högskolan. Fast det innebär inte att fler timmar ägnas åt lärande eller kunskapsutveckling, som jag förutsätter att den som vill bli lärare eller forskare sökte sig till yrket för att kunna ägna sig åt. Kunskapsutveckling är en högst komplex verksamhet, omöjlig att målstyra och kontrollera. Det är arbetsuppgifter som kräver tid att tänka, förståelse för att resultaten kommer i skov och aldrig går att beställa fram (långa tider av improduktivt tragglande och ibland tillbakagång, följs av språngvisa, nyckfulla framsteg) samt tillit till individerna och frihet under ansvar. Paradoxalt nog är det kvalitetsängslan och försöken att kontrollera resultatet som gör att det sjunker, för ansvaret flyttas från individen till systemet. Lärarna utför order och tvingas ansvara för elevernas resultat. Går det bra tar skolans ledning åt sig äran, och sjunker betygen är det lärarna som får bära hundhuvudet. På ytan ser allt ut att fungera, men när KUNSKAPERNA (det vill säga de konkreta konsekvenserna av arbetet som utförs i den svenska skolan) jämförs med kunskaperna hos elever i andra länder har resultatet under en lång följd av år varit nedslående. Ändå fortsätter man på den inslagna vägen genom att införa mer av samma. Den fåfänga drömmen om att man gör rätt och att allt bara handlar om att det tar tid att vända utvecklingen är enklare att hålla fast vid än att inse sanningen, som beskrivs av en äldre lärare så här:
Följande hörde jag från en erfaren numera nyligen pensionerad lärare, som arbetat inom svenska skolan sedan 70- talet. Under 70- och 80-talen påverkades inte elevernas kunskaper av trender, ny läroplan och andra nyheter. Lärare var självständiga och stod stadigt i sina egna intentioner. De kunde fortsätta att leverera god undervisning trots en turbulent tid. Det som möjliggjorde detta var att arbetssituationen fortfarande var rimlig och lärarna upplevde sig som självständiga. Av den anledningen skedde inga avgörande negativa effekter på elevernas kunskaper. Den pensionerade läraren förklarade att den svenska skolans fria fall under 2000-talet beror på att lärarnas arbetssituation blev radikalt sämre från 90-talet och framåt. Då i samband med omfattande organisatoriska förändringar och omfattande besparingar. Lärarkåren förlorade stora delar av sin professionella frihet och lärares arbetsvillkor försämrades radikalt.
Friheten i yrkesutövandet och tilliten till lärarnas kompetens och omsorg om kunskapen började ifrågasättas någon gång på 1990-talet bland politiker och allmänhet. "Varför ska lärarna ha semester hela sommaren?, var det många som grymtade. På bageriet jag jobbade på var det många av kollegorna som jublade när lärarnas arbetstid började regleras och sommarlovet omvandlades till vanlig semester. Som om deras liv blev bättre och drägligare av att lärarnas möjlighet att vila ut och förkovra sig i sitt ämne minskade drastiskt. Frihet är inget man kan köpa för pengar och det bidrog helt säkert till att göra läraryrket attraktivt. Den allmänna uppfattningen idag är att skolan måste kontrolleras mer, och med mer kontroll följer mindre frihet och eftersom det kostar pengar att kontrollera innebär det att pengarna som finns över till lärande och kunskapsutveckling minskar. Det sitts på möten, skrivs protokoll, dokumenteras, diskuteras och utvärderas. Uppgifter som går att följa upp och skapa protokoll för ges företräde framför tänkande, läsande och lärande. Verklig kvalitet kan inte säkras, men det är ändå möjligt att skapa system för kontroll av sådant som antas leda till kvalitet. Ansvariga för skolans verksamhet vill ha sin rygg fri, vilket gör att en allt större andel av tiden och resurserna som läggs på skolan handlar att underlätta för utvärderarna. Skolan håller på att bli en maskin som brummar och låter, men bara producerar ljud och avgaser. Mer av samma löser ingenting. Det är inte fler komplicerade system som behövs, utan förståelse för komplexiteten i uppdraget, mer tid att tänka och tillit till lärares professionella kompetens.
Om vi vill komma åt kunskapsraset inom svensk skola behöver vi förbättra lärares arbetssituation. Grundproblemet är att lärares uppdrag är allt för omfattande vilket leder till att kunskapsuppdraget överskuggas. För att komma åt arbetsbelastningen och elevernas kunskapsresultat behöver vi förstärka och prioritera skolornas och lärarnas undervisningsuppdrag. Politiker bör genom regleringar och reformer sträva efter att renodla lärares arbetsuppgifter så att mer tid kan ägnas till kärnan i yrket, att undervisa.

Vad kan politiker göra för att förbättra lärarnas arbetssituation och därmed vända kunskapsraset?

• Reglera lärares undervisningstid genom att införa en övre gräns för hur mycket tid och hur många elever en lärare ska undervisa.

• Undvika reformer som innebär administrativt merarbete.

• Undvika satsningar och projekt eftersom de leder till nya arbetsinsatser vilket leder till en inflation av aktiviteter, som riskerar att tränga undan skolornas ordinarie rutiner.

• Studier från bland annat Katalys visar att flera friskolor har en förhållandevis låg lärartäthet. Skolors verksamhet är mer produktiv i ekonomisk synvinkel om varje lärare producerar mer undervisning. Detta leder till att lärare riskerar att få ökad arbetsbelastning vilket leder till sämre undervisningskvalitet. Därför bör skolors möjlighet att ta ut vinst till ägarna avskaffas, eftersom det riskerar att försämra lärarnas arbetssituation. Sverige är ensam i världen om att tillåta vinstuttag inom grundskolan. Så länge kunskapsraset fortgår så talar det inte för att vårt närmast unika vinstexprement är ett framgångsrecept.

• Ge skolorna ett statligt bidrag så alla nyexaminerade lärare under första året har en arbetsbelastning som motsvarar en halv normal lärartjänst. Detta för att nya lärare ska kunna komma in i yrkesrollen på ett bra sätt.

• Avskaffa eller modifiera förstelärarreformen och lärarlönelyftet eftersom det leder till en förstärkt splittring av den svenska lärarkåren. För att förbättra lönereformernas legitimitet bör förstelärares utnämning endast baseras på akademisk meritering från högskolor och universitet. Av samma skäl bör lärarlönelyftet grundas på faktorer som är tydligt mätbara, som till exempel lärarlegitimation och tjänsteår.

• Ta bort en av kursplanernas storheter, hela kravdelen och behåll kursplanens övriga två storheter, centralt innehåll och förmågor. Då läroplanen idag utgör en byråkratisk djungel med allt för många tolkningsmöjligheter så leder den i allt för många fall till stress och osäkerhet för såväl lärare som elever.

• Staten tar över makten över alla kommunala skolor för att säkra att avsedda reformer får verkan. I nuläget tenderar regeringens och riksdagens intentioner att gå om intet då de ska implementeras, eftersom de olika huvudmännen gör olika tolkningar av reformerna.

Lärarnas professionella frihet och självständighet behöver stärkas. Lita på lärarna! Ge dem arbetsro!
Det svåra är att inse hur enkelt det är, och att det är omöjligt att garantera och kontrollera skolverksamhet och kunskapsutveckling. Det går att kontrollera var människor är och vad de gör, men är det högkvalitativa resultat man vill ha måste man locka fram nyfikenheten och skapa förutsättningar för lärande, som är ett komplext problem som aldrig kan förenklas. Lita på lärarna och ge dem arbetsro!

Det finns inga genvägar till verklig kunskapsutveckling. Sätts dessa ord och tankar i samband med hur det ser ut på högskolan ökar allvaret och vidgas problemen. Karin Bojs skriver om en förändrad syn på kunskap, om faktaresistens som sprider sig snabbt och som nu nästlat sig in i USAs högsta ledning.
Halten av koldioxid i luften har ökat. Världen har blivit varmare. Isarna i Arktis smälter med oroväckande hastighet. Just nu är istäcket i Norra ishavet mindre än någonsin uppmätt så här års. Men samtidigt verkar människors förmåga att ta till sig fakta ha försämrats. I USA verkar klimatforskningen just nu vara ännu mer hotad än den var för tio år sedan.
I centrum för diskussionen står en avdelning av rymdstyrelsen Nasa som ägnar sig åt att studera jordklotet. Det handlar huvudsakligen om satelliter som har sina instrument riktade nedåt. Dessa instrument registrerar bland annat temperaturer, moln och förekomst av vatten och is.
Oumbärliga grunddata för att förstå vad som händer med världens klimat.
Läs mer: Risk för oväntade effekter i Arktis
En av den blivande presidenten Donald Trumps rådgivare i vetenskapliga frågor, Bob Walker, har uttalat sig i veckan och sagt att pengar nu ska flyttas från observationer av jorden till utforskning av yttre rymden. Denne Bob Walker har också kallat Nasas program för observationer av jordklotet för ”politiserad” och ”politiskt korrekt” forskning.
Den som har makten kontrollerar kunskapen. Sanningen är ett rö för vinden i debatten och kan inte föra sin egen talan. Detta är ett faktum som påpekats av poststrukturalistiska forskare sedan 1970-talet, för döva öron och i kraftig motvind. Nu står vi där vi står och faktaresistensen sprider sig, ända upp till världens mäktigaste ämbete. Kunskap är värdelös om den inte används, och nu står hoppet till ett fåtal mäktige ledares välvilja.   
Optimistiska bedömare förutspår att Donald Trump snart kommer att ändra sin hållning i klimatfrågan, precis som George W. Bush gjorde på sin tid. Vetenskapliga fakta i målet är så överväldigande, och det finns så många fördelar med att ställa om från fossila bränslen. Även ekonomiska och säkerhetspolitiska.
Andra bedömare vågar inte hoppas på en sådan förbättring. För närvarande är i alla fall utsikterna för den amerikanska klimatforskningen allvarliga och akuta, ja direkt skrämmande. Evolutionen och vaccin är två andra ämnen som populister och extremister gärna ser som måltavla.
Donald Trump är en företagsledare med stora ekonomiska intressen. Vad säger att han kommer att utforma sin politik i enlighet med forskningen, när han i realiteten styr över forskningens inriktning? Vi kan hoppas, men risken är överhängande att det inte blir så.
Jag kan bara önska att sansade människor i Sverige, antingen de står till höger eller vänster, är religiösa eller icke-troende, vaknar upp och inser vilka strömningar som ligger i tiden.
Påtala gärna brister inom vetenskapen, såsom fusk och biverkningar. Men glöm inte att demokratin behöver flera ben för att stå stadigt. Fria medier, yttrandefrihet och oberoende rättsväsende hör dit. Det gör också vetenskap och fakta, och det borde vi tala mycket mer om.
Bilden som framträder när olika kunskaper läggs samman är skrämmande, vilket en tredje artikel får illustrera. Det är Anna Nilsson Vindefjärd, (stiftelsen Forska Sverige) och Cissi Askwall, (föreningen Vetenskap och Allmänhet) som intervjuats om den kommande forskningspropositionen, och det är dyster läsning som inte ger särskilt mycket hopp om en förändrad syn på förutsättningarna för kunskapsutveckling och forskning.
– Forskning behövs för att kunna förstå och förbättra världen - för att klara olika samhällsbehov och de globala utmaningarna. Det känns extra viktigt nu i den tid av global osäkerhet som vi lever i, säger Cissi Askwall, generalsekreterare i föreningen Vetenskap och Allmänhet.

– Forskning och innovation är basen för Sveriges ekonomi och nyckeln till framtiden. Vi är beroende av forskning för att skapa arbetstillfällen och välstånd. Många politiker pratar om detta men verkar inte förstå hur fundamentalt det är och hur stor konkurrensen är från andra länder. Företagen vill vara där den ledande forskningen är och om de uppfattar att Sverige inte satsar ordentligt ökar risken att de flyttar sin verksamhet till andra länder, säger Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare för stiftelsen Forska Sverige.
Utbildning, forskning och kunskapsutveckling är en investering, inte en produktionssystem för snabba cash, vilket verkar vara den rådande inställningen. Kunskap går inte att beställa fram, den kan man bara hoppas på. Därför är det så olyckligt att kontrollera lärare och så viktigt att istället lita på forskare och lärare. Om man inte känner sig litad på kan man aldrig göra ett bra jobb i forskningens eller undervisningens tjänst.
Innehållet i propositionen blir offentligt först på måndag, men budgetpropositionen från september visar hur mycket regeringen tänker satsa på forskning.

Anna Nilsson Vindefjärd menar att det inte är tillräckligt.

– Penningnivån bekymrar mig. De statliga anslagen till forskning, utveckling och innovation ska höjas med 2,815 miljarder kronor fram till 2020. Men översätter man det till procent av BNP betyder det att forskningsanslagen minskar från 0,76 procent av BNP 2016 till 0,7 procent år 2020, säger hon.

Enligt Forska Sveriges beräkningar skulle Sverige halka ned från åttonde plats 2016 till tolfte plats år 2020 internationellt, om övriga länder ligger kvar på samma andel av BNP som i dag.

– Det är lite magstarkt att säga att vi satsar på forskning. Då måste vi ju följa den ekonomiska utvecklingen och ta hänsyn till att även kostnaderna ökar. Om regeringen inte satsar mer än så här blir det en tuffare miljö för forskare, säger Anna Nilsson Vindefjärd.
Politik idag handlar allt mindre om att vilja, och allt mer om att ge sken av att man kan och vill. Politiker idag är mer intresserade av opinionsvindarnas rörelser, än av ideologi och visioner. Det finns ingen långsiktighet, bara fokus på kronor och ören. Marknadsföringen är viktigare, än produkten man säljer. På det sättet har den svenska skolpolitiken lyckats, för betygen ökar stadigt medan kunskapsjämförelserna med andra länder sjunker drastiskt. Samma utveckling där som i landet i övrigt alltså. Julhandeln förväntas slå nya rekord, medan kostnaderna för integration anses för dyra. Vi har uppenbarligen råd med det vi tycker är viktigt, och vi får vad vi betalar för. Allt handlar inte om pengar, men det säger något ...
Thomas Strand är nöjd med forskningspropositionen.

– Det är bland annat viktigt med forskning för att möta de stora samhällsutmaningarna som klimatet, stora folksjukdomar, digitaliseringen och hur vi kan få ett mer inkluderande samhälle, säger han.

Marie Wiberg hoppas däremot att satsningarna inte blir för riktade.

– Forskning som verkligen förändrat samhället har ofta drivits av forskares nyfikenhet. Talteorin utvecklades för tusentals år sedan, och de matematikerna hade ingen aning om att den skulle användas för bankernas krypteringssystem i dag. Vi visste inte att vi ville ha webben innan fysiker på Cern behövde ett sätt att kommunicera data till varandra, säger hon.

Anna Nilsson Vindefjärd från Forska Sverige menar att vi inte har råd att låta bli att satsa på forskning.

– Jag säger som Mary Woodard Lasker: ”If you think research is expensive, try disease!” Med ökade vårdkostnader och en åldrande befolkning måste vi hitta lösningarna, säger hon.
Tänk man istället för att kontrollera skolan, lärarna och kunskapsutvecklingen satsade på att kontrollera problemen och utmaningarna som samhället står inför med kunskap, tänk om kunskapen stod i centrum istället för pengarna. Tänk om!

Inga kommentarer: