torsdag 14 december 2017

Icke verifierbara hypoteser

Naturvetenskapen arbetar med och har som mål att nå säker kunskap. Den metod man använder inom naturvetenskapen kallas ibland den vetenskapliga metoden. I den engelskspråkiga världen var det också länge så att ordet science var reserverat för naturvetenskapen; humaniora heter humanities. Säkra svar är bra, men bara för att det är säkert betyder inte nödvändigtvis att det är användbart, relevant eller svar på frågan. All kunskap är inte säker, men det är viktigt att sträva efter så säker kunskap som möjligt.

Mångfald är bättre än enfald, i alla lägen. Att göra naturvetskapens metod och dess kunskapssyn till norm för all kunskap reducerar mångfalden i den akademiska världen och det drivs in en kil mellan forskargemenskaper och allt mer fokus och energi riktas mot och ägnas åt att vara på rätt sida av demarkationslinjen och liera sig med rätt människor. Forskares mål är kunskap, alltid så säker kunskap som möjligt, men om BARA absolut säker kunskap erkänns i samhället och akademin blir den enögd; och då talar vi inte om en sådan enögdhet som Asaguden Oden "led" av. Han offrade sitt ena öga för visheten. I en enögd akademi är det inte vishet som växer fram, utan enfald. Dikotomin banar väg för debatt, som accentuerar och plockar fram det absolut sämsta hos oss människor. Antingen är du med, eller mot, mig. Om bara en kan ha rätt gäller det att jag mobiliserar det tunga artilleriet för att vara säker på att VINNA?! Så byggs ingen kunskap, bara makt. Bara för att du har rätt betyder inte att jag har fel. Världen, livet och tillvaron är sällan entydig, den är mångtydig och för att kunna skapa användbar kunskap som främjar en hållbar utveckling måste vi lära oss se och förstå samt bli bättre på att hantera, mångfald.

Att sätta likhetstecken mellan vetenskap och en enda metod: positivismen, är olyckligt. Mänskligheten behöver kunskap och förståelse, även för det som inte går att nå säker kunskap om. Kultur, till exempel. Så säker kunskap som möjligt är nyckelordet. Kräver man säkrare svar än så av forskare får man svar på helt andra frågor än dem man söker kunskap om och förståelse för, och då är det ju inte vetenskap man ägnar sig åt längre. Det finns ett ord för problemet som idealiseringen av "den vetenskapliga" metoden leder till: Scientism. Övertro på en enda metod, ett enda mål (Sanningen) och ett enda sätt att arbeta, gränsar till religion. Och den enda rätta och accepterade läran måste försvaras, för den äger man och den ger de rättrogna makt. Kunskap äger ingen, den måste alla vara ödmjuka inför. Om Sanningen är målet är debatten enda vägen fram, men om det är kunskap man söker är samtalet ett mycket mer konstruktivt sätt att mötas. I ett samtal lyssnar man och utbyter tankar och erfarenheter. Man måste inte komma överens och till varje pris enas om vad som är bäst och måste göras i ett samtal, man kan och bör istället försöka förstå hur den andre tänker och tillsammans vända och vrida på olika argument för och emot. Ofta upptäcker man att båda har rätt, att det går att se på olika sätt på de flesta frågor som rör livet så som det levs. Samtal plockar fram det bästa hos människor och gör dem visare, och det är enda sättet att hantera mångfald.

Om jag skulle ge mig på att reflektera över kulturvetenskapens kunskapsobjekt skulle jag vilja hävda att kulturvetare arbetar med icke verifierbara hypoteser. Det är i alla fall så jag vill se på mitt ämne och den kompetens jag utvecklat genom åren. Hypoteser som inte går att verifiera kräver ett annat angreppssätt än hypoteser som kan och ska förkastas eller verifieras. Eftersom det man inte kan verifiera heller inte kan avfärdas, är debatten en värdelös metod. Det krävs samtal och förståelse för komplexitet för att lära sig hantera kulturens mångfald. Och för att uppnå detta måste man förstå att teorier inte är samma sak som utgångspunkter; teorier för kulturvetare är verktyg för analys, eller icke verifierbara hypoteser. Patriarkatet, till exempel, som är ett rött skynke för många och som går att genusvetenskapen väcker så enormt starka känslor, är en tanke om hur det skulle kunna vara. Förenklat går den tanken ut på följande: Forskarens som ska undersöka relationer mellan män och kvinnor och som utgår från ett genusperspektiv ställer sig frågan: Låt oss säga att det finns något sådant som ett patriarkat, det vill säga en struktur (som är ett annat ord som väcker starka känslor, en annan icke verifierbar hypotes) som ger män och manlighet makt över kvinnor och kvinnlighet. Patriarkatet är ett slags antagande, men det är inte ett påstående om verkligheten som går att leda i bevis eller förkasta. Det är ett analytiskt redskap som hjälper forskaren förstå den data som analyseras. Empirin som analyseras är hämtad från verkligheten, den är inte hittepå. Men eftersom verkligheten är mångtydig kan den förstås på olika sätt och det finns bra och dåliga tolkningar, men vad som är vad går inte att avgöra en gång för alla, det kan man bara samtala om och reflektera över.

Genusvetenskapens mål är att undersöka förutsättningar för jämställdhet, men det är inte en vetenskap som hävdar att man MÅSTE arbeta för jämställdhet, det är i sämsta fall förtal och i bästa fall ett missförstånd. Anklagelsen om att det handlar om aktivism är fel. Genusvetenskap är en VETENSKAP eftersom den liksom alla andra vetenskaper aldrig hävdar något med bestämdhet som det inte finns stöd för i empiri. Genusvetenskap en annan typ av vetenskap, med andra kunskapsmål än naturvetenskapen, den bevisar inte hur det är; den presenterar tolkningar av det vi vet och det som går att iaktta och förslag på förklaringar och förståelse. Vill man arbeta med jämställdhet utgör resultatet av genusforskningen ett slags verktygslåda att hämta inspiration från. Genusvetare är människor liksom alla andra forskare, och människor har åsikter, övertygelser och drivkrafter som påverkar hur man ser på världen och tolkar verkligheten. och eftersom genusvetenskap arbetar med icke verifierbara hypoteser är det viktigt att vara tydlig med vad man vill, hur man tänker och vilka visioner för samhället man har. Det handlar om TRANSPARENS, inte om aktivism. Den som inte vill ha jämställdhet behöver inte lyssna. Genusvetenskapen hävdar inte att man ska arbeta för jämställdhet, den erbjuder bara förslag på hur man kan göra och vad man bör tänka på om man vill göra det.

De journalister och ledarskribenter som ägnar sig åt att försöka smutskasta och ifrågasätta genusvetenskapen och som anklagar genusforskarna för vad universitetsledningar och politiker gör med kunskapen som forskningen resulterar i ägnar sig däremot åt aktivism, och man gör det i namn av objektivitet och hävdar att man står på sanningens sida. Det är allvarligt att journalister frångår uppdraget att granska makten och istället säljer sig och offrar sin integritet för uppmärksamhet, politiska poänger och gillande från evolutionsbiologer som på fullt allvar menar att människor går att reducera till sina gener och sin biologi och att allt som görs och tänks i samhället är ett resultat av evolutionen och därför i princip av Gud givet. Det är okej att tycka så, att män ska vara män och kvinnor kvinnor, det vill säga att allt ska vara som det alltid har varit, men det är inte okej att anklaga genusvetare för saker som inte stämmer och själv hänge sig åt falsk varudeklaration. genusvetenskapen utgör inget hot mot kunskapssamhället och sprider inga alternativa fakta, men journalister och ledarskribenter som med hjälp av anekdotisk bevisföring och känsloargument försöker misstänkliggöra vetenskapliga discipliner som man anser utgör hinder för den politik man anslutit sig till är däremot ett allvarligt hot mot kunskapen, den högre utbildningen och i förlängningen samhällets långsiktiga hållbarhet.

Om det är så att teorin om patriarkatet, det sätt att tolka empiriskt fastställda löneskillnader mellan könen och kvinnors usla representation på maktpositioner i samhället, inte fungerar, om det visar sig att det finns en bättre förklaring till det som alla kan se om de bara vill och inte försöker spela bort korten, byta ämne eller misstänkliggöra budbäraren, vad spelar det för roll? Ingen har hävdat att det är så, det är bara en förklaringsmodell, en tänkvärd och användbar men icke verifierbar hypotes,  Alltså en teori som varken kan falsifieras eller ledas i bevis, eftersom verkligheten är mer mångtydig än människans önskningar om hur det borde vara. Tänk om vi byggde en bättre värld, helt i onödan. Tänk om jämställdheten, jämlikheten och medmänskligheten ökar och vi får ett humanare samhälle utan att det finns evidens och otvetydiga, naturvetenskapliga bevis för att det är så vi måste tänka och arbeta. Tänk om!

onsdag 13 december 2017

Tid är inget man har, det är något man gör

Stanna upp en stund och tänk efter. Hur ser det ut i ditt liv, din vardag? Har du eller finns det ...
Tid att tänka, tid att läsa och samtala? 
Tid att inte bara mötas i vardagen utan även stanna kvar i närheten av varandra tillräckligt länge för att kunna utbyta tankar och erfarenheter? 
Tid att sova tillräckligt, tid för vila och återhämtning i vardagen? 
Tid att planera för, inhandla, tillaga och äta bra mat i sällskap med människor du bryr dig om? 
Tid för reflektion och eftertanke?
Jag har inte det, inte riktigt och inte i den omfattning jag önskar och egentligen behöver för att må bra och utvecklas som lärare och forskare. Tror inte jag är ensam om att ständigt leva med en känsla av att tiden inte räcker till. Enda sättet att effektivisera verksamheter som utförs av människor är att minska tiden uppgifterna får ta, och när lärare ska göra mer på mindre tid samtidigt som kvaliteten inte får bli lidande går det ut över lärarna. Samma i sjukvården: lärande och tillfrisknande går inte fortare för att budgetansvariga kräver mer arbeta och ger mindre tid. Ingen äger tiden och tid inget man saknar, det är en föreställning, något människor fått för sig och accepterat som en sanning. Det man inte har kan man heller inte sakna; tid är det man gör. Livet är tiden man lever och det är vad man fyller livet med som räknas. Vi lever i en kultur idag där vi håller oss med en syn på tid och prestation som är osund för oss och inte långsiktigt hållbar, men vi väljer ändå att underkasta oss den heliga tillväxtens krav.

Det talas om brist på tid när det egentligen är ambitionerna och önskemålen som accepteras som självklara som inte anpassats efter verkligheten och rådande förutsättningar. Ambitionerna och önskemålen som blir allt svårare att hantera kommer från det där parallella universumet (som jag skrev om i förra bloggposten), tillvarons virtuella sida (eller kulturens mörka materia som jag skrev om för någon vecka sedan). Redan i mitt huvud finns ett överflöd av saker och sådant som jag skulle vilja göra men som aldrig kommer att kunna realiseras eftersom önskelistan är lång och livet är kort. Och är vi två eller flera som ska samverka växer överflödet närmast exponentiellt och pressen som läggs på individerna som försöker få den omöjliga ekvationen att gå ihop blir förr eller senare omänskligt och en efter en faller ifrån; först de svaga, sedan övriga och till slut finns bara supermänniskorna kvar, som säger: kan jag kan du och alla andra, man måste bara skärpa sig och fokusera.

När politikerna lovar sänkt skatt och ökade offentliga utgifter, det vill säga mer trygghet och valfrihet, bättre sjukvård och skola, forskning i världsklass och högre pension, är det kulturens virtuella sida man riktar in sig på för att vinna kampen om makt och fortsatt förtroende; en kamp som utkämpas med andra som också lovar saker. Den som lovar mest vinner valet, och får sedan ta emot väljarnas och oppositionens kritik när det omöjliga visar sig vara just omöjligt. Den underliggande tanken som reglerar processen bygger på att allt förskjuts till framtiden som är en del av det virtuella. Där och då kommer mindre pengar att räcka längre och till mer. I det virtuella är alla vinnare och ingen förlorare; där blir ett plus ett tre, fem eller mera. Bara fantasin sätter gränserna, så varför nöja sig med mindre än man kan förmå sig att drömma om.

När tiden inte räcker, när sjukskrivningarna ökar, kunskapen utarmas och skolkoncernerna dikterar villkoren för landets lärare och tvingar dem att arbeta fortare, utan att klaga för att inte ägarnas vinst ska riskeras, är det inte invandrarnas, konjunkturens eller någon annans fel, det är vårt eget fel. Det är en konsekvens av att vi valt att leva mer i det virtuella än det reella. Nej, jag är inte realist, jag är en romantisk drömmare liksom alla andra, men jag är i alla fall medveten om det. Jag tänker inte sluta drömma och jag råder ingen annan att göra det heller. Virtualiteten är en vital och nödvändig del av alla dynamiska och levande samhällen, en oundviklig aspekt av mänskligt liv och kultur. Men det är alltid konsekvenserna i det reella som räknas. Det håller inte att tala om brist på tid eller undra varför sjuktalen ökar och kunskapen minskar. För att samhället ska bli hållbart måste vi gå från ord till handling, och det fina med tid är att vi kan börja göra det omgående. Vi kan liksom i #MeToo-rörelsen sätta ord på det som händer i vardagen. Och vi kan redan imorgon välja att stanna upp, ta oss tid att samtala med varandra och reflektera över skillnaden mellan virtuell och reell. När klockan ringer kan vi sova vidare och lunchen måste inte ätas i fast vid skrivbordet, om man nu är så lyckligt lottad att man har ett arbete att gå till och inte hotas av utvisning. Eftersom det är vi själva som tvingar oss och varandra att prestera mer på kortare tid och för mindre resurser kan vi tänka om och agera på andra sätt.

Så länge vi väljer att leva vidare i en kulturförnekande kultur och tror att alla frågor har ett och ett enda givet svar; så länge vi väljer högre inkomst, lägre skatt och billigare varor och tjänster kommer det virtuella att fortsätta gäcka oss och sprida missnöje och misstänksamhet. Det man inte förstår skrämmer en. Därför behövs det fler kulturvetare, mer bildning och kunskap, och det behövs mindre konkurrens och jakt på vinnare. Samtalet tar tid och det är upp till oss att ta oss den tiden. Vem läser dikter idag? Jag försöker ta mig tid, men det konkurrerar med alt annat jag vill om den krympande tid som finns att tillgå. Dikter läser man inte på samma sätt som man läser deckare. Dikter läser man för att få något att tänka på, inte för att underhållas. Dikter läser man för att bli mer närvarande, inte för att förströs och fly. Hittade en av Wislawa Szymborska: Tre högst besynnerliga ord, (ur Stunden), som hjälper mig sätta ord på tillvarons och kulturens komplexitet och mångtydighet.
Medan jag säger ordet Framtid blir den första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad gör jag den om intet.

Medan jag säger ordet Ingenting skapar jag någonting som inte ryms i nåt intet.
Sådär, nu gör jag kväll. Återkommer imorgon, om tiden finns och jag hinner tänka och skriva.

Virtuell kultur och reell vardagsverklighet

Det finns naturvetare som försöker göra gällande kultur är hittepå och att all relevant kunskap som rör människor finns i generna och biologin och att den går att härleda till evolutionen. Jag ser det som ett uttryck för scientism, eller naturvetenskaplig hybris. Självklart behövs kunskap om biologi och det finns absolut många viktiga insikter att hämta och ta hänsyn till från sådan forskning: om frågorna man söker svar på rör kroppen och biologin; vill man förstå vad det innebär att vara människa måste man göra mer än att bara läsa av den genetiska koden.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över känslan av trötthet och sjaskighet från i måndags. Att hamna i diskussioner på Twitter är vanskligt, för risken finns alltid att man fastnar i destruktiva debatter som inte har någonting med kunskap och förståelse att göra. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara genusvetenskapens syn och hävda ämnets vetenskaplighet, men för döva öron. De ignoranta naturvetarna vägrade förstå och avfärdade allt jag sa med hänvisning till genietik och evolution. Det går inte att förneka biologin, sa man; som om någon faktiskt gör det. Att de själva förnekar kulturen som kropparna lever och verkar i upphöjdes närmast till vetenskapligt ideal. För mig blev diskussionen ytterligare ett bevis på hur viktigt det är med bildning, det vill säga bred kunskap om olika ämnen och ett historiskt perspektiv att relatera till. Ett samhälle byggt på fackidioter som inte kan se längre än näsan räcker och som anser sig ha direkt tillgång till otvetydig kunskap om verkligheten kan aldrig bli ett hållbart samhälle. Det blir ett iskallt och människoföraktande samhälle, för människa är så oändligt mycket med än evolution, bilogi och genetisk kod. Djävulen finns i detaljerna, brukar man säga, och det var så det kändes i Twitterflödet i måndags.

Igår vaknade jag med en känsla av tomhet i kroppen. Självförtroendet var nedtryckt i botten. Jag fick verkligen kämpa med känslan av uppgivenhet. Om det är dit vi är på väg, om det är den typen av oresonliga forskare som jag mötte på Twitter och den synen på kunskap som gäller i den akademiska världen är vi alla illa ute. De kommer snart ha smulat sönder och malt ner kunskapen om världen och mänskligheten som byggt upp under århundradena. Kvar finns bara en destruktiv kamp om vem som har rätt, vilket jag ser alldeles för många tecken på för att kunna känna mig trygg. Fast under dagen repade jag mod och arbetade med mitt bokmanus. Genom att läsa vad jag skrivit under bättre dagar och när jag var inspirerad hittade jag tillbaka till och återknöt kontakten med kunskaperna som jag faktiskt har. Och sedan på kvällen var jag med i ett podcastavsnitt i serien 50 meter från byggnaden, vilket utgjorde en enorm kontrast till diskussionen på Twitter och som definitivt fick mig tillbaka på banan igen. Jag fick delta som objuden gäst i ett intellektuellt SAMTAL om vetenskap, där man lyssnar på varandra och vill förstå. Vi var inte överens om allt, men det är aldrig aningen att man ska bli det i ett kunskapsutvecklande samtal. Tack Jesper och Niklas!

Kontrasten mellan hur jag kände mig när jag vaknade igår efter att ha blivit hårt ansatt, ifrågasatt och avfärdad som idiot av några besserwissrar på Twitter och hur jag känner mig efter det intellektuellt utmanande och respektfullt intresserade samtalet igår är slående. En akademi och ett samhälle byggt på debattens logik är ett kallt samhälle där man misstror varandra och där allt handlar om att vinna; det är ett egoistiskt och oresonligt samhälle. Ett samhälle byggt på samtalets logik är mänskligt, öppet, demokratiskt och långsiktigt hållbart. Där hjälper man varandra att tänka istället för att försöka  sätta dit och misskreditera andra.

Efter debatten i måndags snurrade tankarna i huvudet kring frågan: Var är jag, och orkar jag verkligen arbeta med kunskap vara kvar i den akademiska världen? Efter samtalet igår snurrar helt andra tankar i huvudet och självförtroendet är tillbaka. Jag vaknar pigg och utvilad och vill omgående börja skriva om frågan: Vad är kultur? Svaret på frågan är att kultur kan ses som ett slags kollektivt överflöd av tankar och föreställningar. Vardagsverkligheten, den reala verklighet vi människor lever i är per definition och av nöden en mellanmänsklig kompromiss. Kulturen är resultatet av en nödvändig sortering av tankeöverflödet och en anpassning till verklighetens och sammanhangens begränsade förutsättningar.

Kultur är en abstrakt summa av allas tankar och drömmar som alltid vida överstiger verklighetens givna förutsättningar, kulturen både påverkar och påverkas av det som är konkret och reellt. Kulturen går bara att studera indirekt, för den finns dels i huvudet på människor, dels mellan människor och den uppstår och förändras i dynamiken som präglar alla mellanmänskliga möten just eftersom kulturen existerar parallellt med och är större än den högst begränsade, konkreta verkligheten. Tankefelet som rabiata positivister begår är att man bortser från allt som inte går att fånga med hjälp naturvetenskapliga metoder. Kulturen blir på det sättet en elefant i rummet som man inte kan eller får tala om, trots att både människor, djur, natur, klimat och samhällsbyggande i högsta grad påverkas av den. Paradoxalt nog är kulturförnekande kulturer också kulturer. Kulturförnekande kulturer är bildningsfientliga, inhumana och kunskapsförnekande kulturer där bara fakta och det som kan ledas i bevis erkänns. Kulturen kommer aldrig att kunna ledas i bevis, för den förändras hela tiden.

Summan av tankarna och fantasin hos var och en av oss är ett slags abstrakt, parallellt universum som rymmer mer än vad som går att realisera i verkligheten. Om jag förstår den kognitionsforskning(?) som ägnats åt studier av fri vilja, indikerar den att det inte finns något sådant som fri vilja. Tydligen är det så att när man scannar av hjärnan med magnetröntgen så visar det sig att medvetna handlingar föregås av impulser i hjärnan. Ändå gör människor hela tiden olika typer av val som inte går att härleda till något annat, till någon yttersta punkt. Människan är inte enbart sin hjärna eller sin biologi, enbart. Människa blir man tillsammans med andra och kulturen är det som skiljer oss människor från djuren. Visst finns det andra sociala djur, men bara människan har en kollektiv föreställningsvärld och utbyter abstrakta tankar med varandra.

Kulturen är resultatet av öppen och dynamisk tillblivelse. Jag har ingen anledning att betvivla kognitionsforskarna och neurovetenskapen (varför skulle jag det? Jag är forskare och sökte mig till akademin för att lära mig veta mer, inte för att tävla och vinna), men de undersöker isolerade hjärnor; jag undersöker kulturen, det som händer MELLAN människors hjärnor och det är kunskap som inte går att fånga med hjälp av röntgenapparater. Fria vilja eller elektriska impulser i hjärnan, det är inte viktigt VAD det är, eftersom det är som det är. Vi människor är både skapare av kultur och slavar under den. Vill man förstå vad det innebär att vara och leva som människa är det inte ett mikroskop man ska studera världen genom, där finns massor av viktig kunskap, ingen tvekan om det, men människa är ett kollektivt fenomen som bara går att studera indirekt. Och kulturens roll för människoblivande och samhällsbyggande måste beaktas och forskas om, ifall vi verkligen vill förstå levt liv och förutsättningar för förändring.

Gilles Deleuze tanke om virtualitet är ett förslag på förklaring, ett verktyg att tänka med för att försöka förstå kultur. Virtuell går hand i hand med reell och verkligheten är båda aspekterna tagna tillsammans. Det virtuella är det parallella, abstrakta universum varifrån det som realiseras hämtas. Liksom handlingsimpulser först uppstår i hjärnans synapser föregås det reala av förhandlingar och kompromisser i människors hjärnor, som sedan förverkligas. Om du och jag ska göra något tillsammans måste båda vara med, och för att handlingen ska kunna sägas vara gemensam måste vi komma överens och det kräver ofta kompromiss. Om jag i min ensamhet har svårt att realisera allt jag vill göra kommer vi två få det ännu svårare att realisera våra drömmar. I mötet mellan människor uppstår dessutom inte sällan nya drömmar. Och ju fler som lever tillsammans desto större blir det parallella, virtuella universum varifrån impulserna till handlingarnas innehåll och riktning kommer.

Att anklaga kulturvetare för att deras resultat inte går att ledas i bevis eller kontrolleras är en lika befängd och ovetenskaplig tanke som att anklaga färgen blå för att den är just det, blå.

tisdag 12 december 2017

Starka, målfokuserade forskningsmiljöer, eller kunskapssökande?

Lyssnar på radion. Det talas om en satsning om 50 miljoner på en ny stark forskningsmiljö. Det låter som ett reklaminslag inför sjösättningen av ett utvecklingsprojekt inom näringslivet. Mycket pengar, fokusering på ett ambitiöst mål, och några få lyckliga vinnare. Teamet är samlat; nu jävlar kör vi! Må bäste man vinna! Vi har hört det förr. Så många projekt och satsningar som lanserats med buller och bång och med högt ställda förväntningar. Internationell expertis rekryteras och känslan av att resultatet är i hamn, att det nu bara är en formalitet, sprider sig. Sedan blir det tyst. Pengarna tar slut, och forskarna sprider sig för vinden; några rekryteras till nästa satsning. Resultaten hör man sällan något om. Förhoppningar och drömmar är människans paradgren, medan hårt och envist arbete under lång tid, utan garantier att nå framgång, vilket är vad som krävs för att verkligen lyckas, är svårt. Hopplöst svårt,

Ställ projekt- och miljöbyggaridéns underliggande syn på kunskap i relation till Nobelpristagarna soc fick sina pris i söndags och som utförde sin banbrytande forskning på 1970-talet. Deras livshistorier är talande. Ytterst sällan är genombrotten och upptäckterna resultatet av målfokuserade satsningar av konkurrensinriktade människor som under en kort tid arbetar fokuserat för att nå mätbara resultat. Tvärtom visar pristagarna ofta prov på helt andra kvaliteter. Inte sällan är de öppna, ödmjuka, samarbetsvilliga och framförallt nyfikna och uthålliga. Till dels kräver forskningen som belönas med Nobelpris dyr utrustning, men nyckeln till kunskapsutvecklande forskning är som jag förstår det framförallt tid och frihet att tänka vilka tankar man vill utan krav på specificerade resultat, annat än mer, djupare och bättre kunskap. Nobelprisen handlar om och belönar kunskap, i mänsklighetens tjänst, inte vinnare i en någon tävling.

Vad ger samhället mest kunskap för pengarna? Att göra koncentrerade engångssatsningar riktade till några få konkurrensutsatta team där toppnamn rekryterats utifrån, som kämpar mot ett tydligt och på förhand definierat mål; eller tid och möjlighet för många uthålliga, ödmjuka och samarbetsvilliga forskare som arbetar under längre tid, i lugn och ro med vad de är intresserade av och verkligen vill veta mer om? Resultatbaserad ersättning initialt och byggt på förhoppningar om framgång, eller belöning och ära för troget arbete i kunskapens och mänsklighetens tjänst? Och vad är samhället bäst betjänt av för typ av kunskap: smal och djup kunskap om ytterst specialiserade områden, eller breda kunskaper och förståelse för helhetens komplexitet? Är det säker kunskap man vill ha går det bara att få det inom högst avgränsade områden, och är det användbar kunskap man söker krävs dels överblick, dels tolkningsförmåga. Kunskap är något annat än fakta, och bildning kräver ett historiskt perspektiv och förståelse för förändringens dynamik. Kunskap är en komplex helhet och den går inte att beställa fram och heller inte delegeras till eller ges i uppdrag att plocka fram av några få experter. Kunskapssamhällen växer underifrån och i mötet mellan forskare och en intresserad allmänhet.

Ödmjukheten och respekten har på senare tid effektivt städats bort både från akademin och den allmänna samhällsdebatten. I vissa sammanhang ses det som ett tecken på svaghet eller dumhet att erkänna att man har fel, och anfall uppfattas som bästa försvar. Det sättet att tänka passar som hand i handske med storsatsningar, konkurrensutsättning och fokus på att vinna en plats i det prestigefyllda och eftertraktade laget. Kunskapsutveckling kräver att forskare visar upp helt andra egenskaper, till exempel en beredvillighet att tänka om och överge även sådant man länge hållit för sant, om man möter ett bättre argument eller konfronteras med insikter som gör det ohållbart att hålla fast vid det man tidigare trodde på. Respekt är också viktigt, vilket i forskning handlar om att man inte bara lyssnar utan även vill förstå den man samtalar med. När allt mer av forskningen handlar om att nå mätbara resultat och så länge konkurrens anses vara kungsvägen till kvalitet kommer klassiska akademiska värden att få svårt att hävda sin rätt. Möjligen går det, än så länge, att försvara akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter i Lund och Uppsala där traditionens makt är stor, men om forsknings- och utbildningspolitiken inte riktas om och kunskapen värnas mer i hela samhället kommer den typen av forskning som legat till grund för det moderna, välfärdssamhället snart att vara ett minne blott. Kvar finns bara de fåtal starka forskningsmiljöer som bränner pengar i hiskelig fart för att stå sig i konkurrensen med andra och vinna fördelar i kampen om ära och berömmelse för ett fåtal hjältar, men som ofta löses upp när flödet av pengar sinar.

Kunskap är en mänsklig kvalitet, med allt vad det innebär, och utan tolkning finns inget vetande värt namnet. Resultat är måhända entydiga, men dess betydelse och implikationer för samhället och kulturen är aldrig någonsin entydiga. Det krävs samverkan mellan olika egenskaper, kunskaper och kompetenser för att producera säkra resultat och bygga upp användbar kunskap. Konkurrens och debatt leder möjligen till säkrare resultat, men är det användbar kunskap man vill ha krävs tolkning, reflektion, ödmjukhet och samtal.

Den instrumentella rationalitetens iskalla värld

När kunskap och kompetenser formaliseras och standardiseras samt flyttas från människor till system, det vill säga när bedömningskompetens inte längre handlar om att ta självständiga beslut som förankras i goda (det vill säga kontrollerbara) argument, har vi lämnat kunskapens och den intellektuella hederlighetens domäner där man möts för att lyssna, lära och utbyta erfarenheter i akt och mening att tillsammans utveckla mänsklighetens förståelse för liv och samhällets långsiktiga hållbarhet, och istället anträtt den instrumentella rationalitetens iskallt, cyniska och beräknande värld. Det är en värld där kunskap i kombination med ärlig vilja att veta väger lätt som en fjäder mot fakta i kombination med känslomässig övertygelse om att man står på det rätta sidan och försvarar den enda Sanningen.

Det goda och ömsesidigt utvecklande, lyssnande och inkännande samtalet förpassas genom implementeringen av New Public Management till historiens skräphög och ersätts med (ekonomiskt) effektiva metoder att avgöra alla typer av kontroverser, även kring högst komplexa problem där det inte finns några givna svar, en gång för alla. Istället för att se det som att forskares uppgift är att skapa förståelse för världens och mänsklighetens mångtydighet och olika ståndpunkters respektive problem och förtjänster utgår man från att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket har blivit ett sanning som inte får ifrågasättas trotts att tecknen på att allt inte står rätt till i kunskapsnationen Sverige hopar sig.

Visheten avfärdas som flum; bildning förlöjligas; kunskap ifrågasätts och samhällsdebatten handlar om att till varje pris vinna makt och inflytande med hjälp av fakta som inte sällan ryckts ur sitt sammanhang; både den fakta man lutar sig mot och den som kritiseras. Kunskap är alltid förkroppsligad och relaterad till ett sammanhang, medan fakta flyter fritt och kan användas av alla. Därför anses det i den instrumentella rationalitetens iskalla värld inte vara något problem att man ställer en ledarskribent mot en en professor, för att debattera en infekterad fråga. Ledarskribenten representerar ett INTRESSE medan professorn representerar KUNSKAPEN, men det spelar ingen roll, det anses vara fair play, för debatten är en konkurrenssituation som per definition alltid driver kvalitet. Information kontrolleras, gränser bevakas och människor möts allt mer sällan för att lyssna på varandra. Den som tvekar det minsta och som försöker förstå och lära sig något av utbytet, den som är naiv nog att tro på kraften i goda argument och som ändrar åsikt i mötet med starkare och bättre argument, hånas och förlöjligas. Vetenskapen har förvandlats till en skolgård där man mobbar varandra, istället för att vara en plats där nyfikenheten och intresset bubblar och där man möts för att lyssna. Argument och samtal har ersatts av en inkrementell tävlan om vem som har flest artiklar och citeringar, egalt om vad. Forskning visar är i en kunskapskultur början på ett samtal, i ett faktasamhälle är det slutet på utbytet av tankar. Vetenskap handlar idag om att täppa till truten på motståndaren, inte om att försöka förstå varandra bättre för att kunna tjäna samhället och mänskligheten på bästa sätt.

Ända sedan jag började på högskolan på 1990-talet har jag låtit nyfikenheten och viljan att veta styrt mig i sökandet efter kunskap, bildning och vishet. Jag vill förstå och har aldrig slagit mig till ro med något jag vet. Jag har aldrig pinkat in ett revir och byggt allianser, jag har lyssnat och lärt och hela tiden skaffat mig kunskaper om alla möjliga och omöjliga områden, för att lära mig mer och för att bli bättre på mitt eget område. Kunskapen har varit ledstjärnan för mig. När min nyfikenhet och breda erfarenhet idag allt oftare möts av stängda dörrar, misstänksamhet och krav på rättning i ledet, just för att jag inte pinkat revir och byggt allianser, blir jag ledsen. När mina meriter inte längre godkänns som meriter, inte för att kunskapen är mindre giltig, utan för att spelreglerna (det vill säga kulturen, som är mitt studieobjekt) har förändrats, dör något inom mig. När tiden för samtal, seminarier och sökande efter breddad kunskap för att bli en bättre forskare, bortrationaliseras av ekonomiska skäl och den som vill forska tvingas specialisera sig och liera sig med mäktiga vänner samt konkurrera på helt hopplösa villkor, blir jag besviken på akademin. Varför kan vi inte bara erkänna att kunskap och bildning var något vi ägnade oss åt förr i tiden, idag gäller andra regler?

Anledningen till att jag skriver denna uppgivna bloggtext är att jag dristade mig till att försvara genusvetenskapen vetenskapligt och att jag därför drogs in i en destruktiv och kunskapsfientlig kamp om makt på Twitter, som inte hade något med kunskap att göra och där snart sagt vad som helst kunde sägas av vem som helst och passera som vetenskapligt giltiga påståenden: SÅ LÄNGE GENUSVETENSKAPEN KRITISERADES. Min text, med utgångspunkt i #MeToo, om hegemonisk maskulinitet drogs upp och allt jag gjort som forskare avfärdades med hänvisnings till att jag skrivit om R W Connell teori. Kritikern var evolutionsbiolog och menade att all kunskap om allt som rör människan finns i generna och kan förklaras evolutionärt och med utgångspunkt i studier av djurbeteende. Att Connell teori är just en TEORI, det vill säga ett analytiskt redskap och inte en hypotes, spelar ingen som helst roll för kritikerna av genusvetenskapen. Att de därmed blottar en ocean av okunskap och öppet visar hur ignoranta man är spelar ingen som helst roll, så länge man står på den rätta sidan och försvarar Sanningen. Det faktum att forskare som använder teorier för att förstå och försöka förklara vad som händer mellan människor och i sociala sammanhang inte bevisar någonting, bara erbjuder en förklaringsmodell, spelar ingen roll: Hen ska förgöras, till varje pris och helt utan hänsyn tagen till någon kunskap. Att det finns evolutionsbiologer som öppet väjer att lämna vetenskapens och sitt eget expertområde för att med stöd i känsloargument eller med hänvisning till studier ryckta ur sitt sammanhang, som dessutom handlar om andra saker än det som är uppe för diskussion, kritisera forskare verksamma inom ett område som man inte tycker om, säger en del om synen på kunskap i samhället idag. Kultur existerar inte enligt biologerna, för bara svar som grundar sig i biologi erkänns som vetenskapliga. Genusvetare anklagas för att vara aktivister bara för att de öppet söker kunskap om kulturella hinder för jämställdhet, medan biologernas känslomässiga försvar för den enda, okränkbara Sanningen antas vara ett tecken på objektivitet. Och alla som ansluter sig till den rätta läran och är lojala med och försvarar tron på att biologin rymmer allt man behöver veta om människan erkänns som auktoriteter på området. 

Det är ett kallt samhälle som växer fram. Ett samhälle där det är viktigare att angripa motståndare än att utveckla den egna kunskapen, utsätta den för granskning och samtala om vad forskningen som helhet vet, vart samhället är på väg och vad som kännetecknar en varm och konstruktiv kultur byggd på ömsesidig respekt. Den enda vägen leder fel, om det är kunskap och förståelse man söker. Är det däremot Sanningen som är målet finns det bara en väg, den rätta vägen. Och den vägen får bara anträdas av den som visat sig värdig och som avlagt trohetslöfte och är lojal med den rätta läran och dess auktoriteter. Forskare eller inte, spelar ingen roll: debatten handlar liksom alla debatter om makt. Kritiken som riktas mot genusvetenskapen har aldrig handlat om kunskap, och det blev uppenbart känslorna styr i diskussionstråden på Twitter igår. Genusvetare är varken mer eller mindre vetenskapliga, generellt sätt, än forskare inom andra områden. Och det faktum att det anses okej att gå LÅNGT utanför sitt eget expertområde och även upphöja journalister och allmänna tyckare till experter, så länge man är lojal med kampen om den rätta läran och ansluter sig till kritiken mot genusvetare, säger allt om den vetenskapliga grunden för kritiken och vad det är som faktiskt försvaras. Searc an destroy, verkar vara mottot och är du inte med är du mot. 

Genusvetenskapen anklagas för att vara aktivism, bara för att genusvetare är öppna med att man forskar om förutsättningar för jämställdhet, vilket man gör för att uppnå kravet om transparens. Om det påverkade resultaten och det som sägs i namn av vetenskap hade kritikerna, Sanningens härförare, ljusets och den enda rätta lärans försvarare, en poäng, fast det är inte detta kritiken handlar om. Genusforskarna är guilt by association och dömda på förhand, utan granskning, för sitt val av studieobjekt. Välkommen till kunskapens underbara värld. Den instrumentella rationalitetens värld är inte iskall, inser jag, det är en ny "skön" värld FYLLD av känslor och driven av affekter. Något dog i mig igår. Ännu en spik drevs in i den kista som håller på att byggas upp av alla tecken på att något är allvarligt fel i akademin som jag älskat sedan första stund och kunskapsnationen Sverige som är mitt hem och som jag vill ska vara öppet, varmt och humant.

måndag 11 december 2017

Utan intellektuell hederlighet, ingen kunskap

Den intellektuella hederligheten utarmas allt mer i dagens samhällsdebatt. Debattens logik tar över och tränger ut samtalet. Ingen lyssnar längre, eller låt mig uttrycka det så här: att lyssna har kommit att uppfattas som ett tecken på svaghet. Att försöka förstå den man talar med vinner man inga poäng på idag. Allt färre vill verkligen lära sig saker och förstå på riktigt, men desto vill få betyg och examen. Idag handlar det om att snabbt och effektivt vinna debatter. Och i krig (och kärlek) är som bekant allt tillåtet. Det som fungerar för ändamålet och som går hem hos de edsvurna vännerna som kämpar för samma sak anses bra. Ändamålen helgar medlen. Målet är makt och ökat inflytande för det man tror på. Kunskapen plockas bara fram när den ger stöd för det man redan är övertygad om. Vetenskap används i allt fler sammanhang på ett ovetenskapligt sätt för att kritisera forskning som går på tvärs mot ideologin man anslutit sig till.

Lärarna i skolan dignar under tyngden av ökande administrativa bördor och hårdare krav på produktion av mätbara resultat. Betyg blir allt mer en belöning för väl utfört arbete och allt mindre en professionell bedömning av vad man faktiskt kan. På vissa skolor är det en förhandlingsfråga. Kunskapens status är hotad och den intellektuella hederligheten offras för några minuter i ramljuset. Det tar tid och är mödosamt att skaffa sig KUNSKAP, fakta kan man googla fram på ett ögonblick. Kraven på prestation och effektivitet får konsekvenser. När det enda som betyder något är att vinna debatten blir hastighet en faktor att räkna med, vilket går ut över intresset för hur det faktiskt är och viljan att förstå andra människor. Granskar man sina egna utgångspunkter, vilket man måste göra om man vill vara intellektuellt hederlig, finns alltid en risk att man måste ändra uppfattning, och gör man det förlorar man debatten och betraktas som förlorare. Kunskapssamhället bygger inte på fakta som tas ur sitt sammanhang och används som vapen. Kunskap växer mellan människor som gemensamt värnar vetenskapliga kvaliteter, håller den intellektuella hederlighet högt och är ödmjuka inför tillvarons komplexitet samt förstår svårigheterna med att uttrycka sig säkert om något som rör människor.

Debattens logik banar väg för en hel massa problem. Den driver in kilar mellan människor och reducerar kunskap till en fråga om antingen eller: rätt eller fel. Helt följdriktigt väljer debattörer på högerkanten som har problem med feminism och som inte förstår genusforskning att peka på sådan biologisk forskning som visar att det finns skillnader mellan män och kvinnor och använder det som argument för att hävda att socialt skillnadsskapande helt kan bortses från. Alla legitima svar antas (felaktigt) finnas i biologin och alla som talar om kultur och sociala aspekter anses diskvalificerande för vetenskap av folkviljans domstol. Genusforskare har dock övertygande visat att det går utmärkt att undersöka sociala aspekter av kön utan att diskutera biologi, av det enkla och vetenskapliga skälet att bara det som spelar roll för ämnet som undersöks ska beaktas. Det är lika ovetenskapligt att som biolog bortse från relevanta sociala aspekter som att som genusvetare bortse från biologiska aspekter, om, säger om, det påverkar slutsatserna som forskningen resulterar i. Forskningens mål är nämligen kunskap, inte makt och inflytande eller att vinna en debatt.

När oegentligheterna kring rekryteringen av Paulo Macchiarini och forskningsfusket han ägnade sig åt avslöjades var det en journalist som som kom med uppgifterna som främst lede till att hela historien rullades upp. Det var en grävande journalist som gjort gedigen research och som verkligen gick till botten med ett fall av stort allmänintresse, där människor faktiskt dött och där kunskapen blivit satt på undantag i jakt på pengar, makt och prestige. När några högerdebattörer nu försöker göra något liknande genom att ifrågasätta genusforskningen faller projektet platt till marken för att man gapar efter alldeles för mycket, dessutom med hänvisning till godtyckligt valda källor. Det går inte att med bibehållen intellektuell hederlighet att med utgångspunkt i några utvalda forskningsartiklar som ger stöd åt ens egna åsikter och några andra som som visar på problem inom genusvetenskapen avfärda ett helt fält av forskare och all deras forskning. Debattörerna har drabbats av hybris och grandiost storhetsvansinne, och man kastar sig ut i debatten ivrigt påhejade av svansen av följare i den sociala-mediebubbla de lever och verkar i. Bara för att andra håller med och man är många betyder inte att man har rätt, oavsett hur många debatter man anser sig ha vunnit.

Det är en deprimerande rapport av vardagen i kunskapsnationen Sverige. Att på det sätt som nu görs, på ledarsidor och i debattartiklar där man svepande misstänkliggör hela vetenskapsområden och alla forskare som verkar i och har verkat inom dem, är inte bara ohederligt utan även ett angrepp på själva grunden för kunskapen och vetenskapen som samhällsinstitutioner. Debattens logik utmanar demokratin och offrar den långsiktiga hållbarheten för snabb uppmärksamhet och enkla politiska poänger. Det är inte genusvetenskapen som utgör hotet, utan den växande bristen på intellektuell hederlighet och avsaknaden av tid och förståelse för samtal och reflektion med KUNSKAP och förståelse som mål.

Ett försök till vetenskapligt försvar för genusvetenskapen

Under rubriken "Genusvetenskapen är Sveriges egen kreationism" skriver Ivar Arpi i SvD om det ämne jag disputerat i, genusvetenskap. Det fanns dock inte som eget ämne då, jag är etnolog; men jag skrev om kulturella aspekter av kön. Min avhandling handlar om förutsättningar för jämställdhet och mångfald i den svenska åkerinäringen. I helgen har jag varit indragen i ett antal diskussioner om mitt ämnes vetenskaplighet, delvis med utgångspunkt i Arpis granskning av genusvetenskapen. Av någon outgrundlig anledning har en ledarskribent kommit att betraktas som auktoritet på ett vetenskapligt område och han använder den makt och det inflytande han har som ledarskribent för att driva politik i namn av vetenskap, trots att han inte är forskare. En helt absurd situation som jag känner att jag måste skriva av mig om för att försöka komma fram till hur jag ska hantera.

Arpi anklagar i sin ledare genusvetenskapen för att likna kreationism, och han gör det med utgångspunkt i en hemmasnickrad föreställning (som bygger på enstaka artiklar hämta från biologer) och polariserad utgångspunkt som med hans eget sätt att uttrycka sig svepande om en hel vetenskaplig disciplin skulle kunna kallas rasistisk. Arpi har rätt att TYCKA som han vill och som ledarskribent behöver han inte ta några vetenskapliga hänsyn. Det är helt i sin ordning. Men när han påstår en massa saker om det ämne som jag forskat i har jag med amma logik rätt att försvara mig. Artikeln är lång och jag kan inte gå igenom allt, men han sammanfattar tankarna i slutet, vilket får bilda utgångspunkt för mina reflektioner.
Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande?
Genusforskning handlar om kultur och sociala aspekter av kön. Därför tar genusvetenskapen inte biologin i beaktande. Varför beaktar Arpi inte vänsterperspektivet? För att han är höger, så klart. Han har valt att fokusera på ett perspektiv. Det så man gör i politiken. Genusvetenskap handlar om kultur och vill Arpi inte acceptera det som vetenskapligt är det upp till honom, men hans åsikter i frågan blir inte vetenskapliga bara för att Arpi hänvisar till biologisk forskning som pekar på skillnader mellan könen. Det är en god-dag-yxskaft-inställning. Han skulle lika gärna kunnat fråga: Varför tar inte ingenjörer psykologi i beaktande? Inom medicinsk vetenskap, som handlar om biologiska aspekter av människan förnekade man länge att det fanns skillnader mellan den manliga och den kvinnliga kroppen, vilket fortfarande resulterar i att kvinnor dör i hjärtinfarkt eftersom deras symptom ofta inte liknar symptomen som mäns kroppar uppvisar. Kön är inte ensidigt det ena eller det andra. Att försöka göra något sådant gällande är ovetenskapligt och helt orimligt, och att förvänta sig att bli tagen på allvar när man hävdar det är befängt.

Jag har forskat om genus och jag skulle aldrig drömma om att bortse från biologin om den spelade roll för eller motsade något av det jag hävdar. I min avhandling, som alltså handlar om sociala och kulturella hinder för jämställdhet och mångfald, spelar biologin en central roll. Jag lägger till exempel märke till att lastbilsföraryrket som är starkt manligt dominerat inte alls är beroende av musklerna, vilket ofta förs fram som ett argument till mansdominansen inom yrket. När jag ställde frågan till förarna jag intervjuade om vilken egenskap som är viktigast för att lyckas i yrket svarade man: Social smidighet. Det brukar man säga är en kvinnlig egenskap. Min forskning visar att biologin inte är en aspekt som bör tas i beaktande inom det område jag befolkar. Jag är forskare, och DÄRFÖR tänker och agerar jag som jag gör. Och det spelar inget roll att Arpi och andra hänvisar till forskning som visar att det finns biologiska skillnader mellan könen. Allt handlar om vad det är för skillnader och vilken roll dessa skillnader spelar samt om skillnaderna är relevanta i det aktuella sammanhanget. Arpis påstående är alltså insinuant och ovetenskapligt.
Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning.
Att gener och bilogi påverkar människan är det INGEN som förnekar. Och Arpis förnekande av kultur och sociala aspekter finner inget stöd i någon forskning. Man brukar säga att människan är 100 procent arv och 100 procent miljö, och det är den utgångspunkt som alla forskare utgår från. Vilka aspekter som spelar roll var och när måste avgöras från fall till fall och går inte att slå fast en gång för alla. Det gäller för både genusforskare och biologer, men det gäller inte för ledarskribenter. I ett kunskapssamhälle kan och får alla ha en åsikten ska man argumentera med stöd i vetenskap går det inte bara att plocka artiklar och resultat som stöder den tes man driver.

Jämställdhet är liksom jämlikhet mänskliga rättigheter. Det är ett politiskt projekt att främja jämställdhet, inte ett vetenskapligt projekt. Bara för att politiker hämtar stöd i genusforskning betyder inte att genusforskning är politisk, i alla fall inte mer politisk än någon annan vetenskap. Arpi försöker framställa det som att genusvetenskap är konspiratorisk, att det är en religiös sekt som försöker indoktrinera folket. Genusvetenskap är en VETENSKAP och allt som sägs i namn av vetenskap måste hålla för en vetenskaplig granskning. Det gäller dock inte för politiska ledarskribenter och därför gäller andra spelregler för Arpi som journalist och mig som forskare. Och detta utnyttjar Arpi och andra på ett bedrägligt sätt genom att anklaga genusvetenskapen (ett helt vetenskapligt fält alltså, men tusentals aktiva forskare) för att göra det som Arpi gör. Om Arpi vill göra gällande att genusvetenskap är ovetenskapligt, att det handlar om kreationism måste han peka på genusvetenskapliga studier och visa på vilket sätt resultaten inte håller för en vetenskaplig granskning. Att bara hävda att genusvetenskap är ovetenskapligt för att man inte tar hänsyn till aspekter som Arpi TYCKER att genusforskare ska ta hänsyn till räcker inte som argument.
Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.
Ingen kan hävda att biologiska skillnader är försumbara, inte generellt, överallt alltid. Men på samma sätt kan ingen heller hävda att biologiska skillnader överallt och alltid spelar roll. Allt handlar om vilket sammanhang som forskningen handlar om. Ifråga om diagnoser för hjärtinfakt spelar biologiska skillnader mellan män och kvinnor en avgörande roll, vilket läkarvetenskapen länge förnekade, till exempel. I min egen forskning spelar de skillnader som Arpi pekar på och finner stöd för i biologisk forskning ingen som helst roll, men jag har aldrig hävdat och känner heller ingen genusforskare som hävdar att det inte finns några biologiska skillnader. Arpi skapar alltså en halmgubbe som han sedan bekämpar, vilket är ett klassiskt debattknep, men det hör inte hemma i en granskning som gör anspråk på att vara vetenskaplig.
Forskningsresultat kan inte ignoreras bara för att de är politiskt eller religiöst obekväma.
Just det Arpi, det gäller även resultaten som du bortser för att ro din argumentation i land.
Faktaresistens i fråga om biologiska skillnader mellan könen, till och med inom forskningen, är en fråga om politik. Precis som religiös kreationism inte hör hemma inom akademin, gör inte extrem genusvetenskaplig konstruktionism det heller. Därför är hyllningarna av ”Testosterone Rex” så olyckliga. Inget samhälle i världen, varken nu eller tidigare i historien, har varit jämställt i bemärkelsen att män och kvinnor har betett sig likadant. Att skillnader är så konstanta över tid och kulturgränser antyder att det finns åtminstone någon biologisk grund. Man kan ta det ett steg längre: varenda däggdjursart har skillnader i både beteende och utseende mellan könen. Varför skulle människor vara annorlunda?
Faktaresistens ifråga om sociala och kulturella aspeter av kön är helt okej i det politisks spelet, vilket Arpi spelar. Men jag är forskare och måste utgå från vetenskapliga regler. Arpi borde dock vara så pass intellektuellt hederlig att han är tydlig med vad det är för spel han spelar. Hans fråga: Varför skulle människor vara annorlunda? Är just den fråga som humanister och sociologer undersökt i alla år. Arpi försöker få det att framstå som att han väcker en ny och angelägen fråga. Det är OMÖJLIGT att besvara frågan, för var ska man börja? Arpi bortser från så mycket forskning som handlar om kultur och sociala aspeter av mänskligt liv att det inte går att bemöta uttalandet, men det betyder inte att Arpi har rätt. Och han har dessutom inte bevisat att det ligger något i det han hävdar, att det går att sluta sig till något om människa genom att studera djuren. Hela hans argumentation bygger på att han är ledarskribent och att han med stod en journalistik etik kan ta sig vilka friheter han vill, medan forskarna han debatterar med måste hålla sig till vetenskapens etik.
Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut. Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan.
Här motsäger han dessutom sig själv och tar udden av hela kritiken. Om kvinnor kan göra allt som män kan är det ju knappast bilogisk forskning som kan ge oss några svar på frågor som rör samhälle och kultur. Och om det är som Arpi själv hävdar, att män och kvinnor kan göra samma saker, är det ju kunskap om varför samhället trots det är så ojämlikt som vi behöver; det vill säga alltså just den social- och humanvetenskapliga forskning som Arip i sina artiklar försöker ta all ära och redlighet av. Givet naturligtvis att jämställdhet är ett mål värt att sträva efter. På vilket sätt menar Arpi att kunskap om biologiska skillnader mellan män och kvinnor förklarar den urusla representationen av kvinnor i storföretagens styrelser?
Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.
Just det Arpi. Vad i den socialvetenskapliga forskningen och humaniora går på tvärs mot biologiska forskning? Vilka signifikanta skillnader bortser genusvetare från? Uttalandena är svepande och jag ser bara att Arpi säger att genusvetare bortser från biologi, inte vilka genusvetare han menar och vilka studier han hänvisar till. Det är en stor uppgift han tagit på sig; att leda i bevis att genusvetenskapen är ovetenskaplig låter sig inte göras med hänvisning till några studier som visar att det finns biologiska skillnader, vilket ingen seriös genusforskare heller hävdat.
Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas.
Vilka genusforskare hävdar att människan är ett blankt ark. Stephen Pinker hävdar att genusforskare hävdar detta, men jag känner ingen genusforskare som gör det. Genusforskning handlar inte om den typen av frågor. Bara för att man forskar om sociala aspekter av kön betyder inte att man hävdar att det inte finns en biologi i botten. Det är ett logiskt felslut och att hävda det i en artikel som utger sig för att vara vetenskaplig är minst sagt bedrägligt. Fet låter sig göras på ledarplats och är okej inom journalistiken, men det inte förenligt med vetenskaplig etik. Jag håller med Arpi om att farorna han pekar på finns, men när han försöker få det att framstå som att det är utgångspunkten för genusvetenskapen far han med osanning och försöker smutskasta ett helt forskningsfält. Dessutom finns det lika stora risker, om de nu inte är ännu större, att söka alla svar i biologin. Rasbiologi var en återvändsgränd för vetenskapen som övergavs för länge sedan.
Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.
Eftersom ingen förnekat eller förnekar att det finns biologiska skillnader faller hela Arpis artikel här på slutet samman som ett korhus. Hans halmgubbe är nedgjord och han är söker stolt, men han har inte fört vetenskapen framåt en millimeter, tvärtom har han bidragit till misstänkliggörandet av vetenskapen och flyttat fram politikens positioner än mer. Eftersom ingen förnekar biologin finns heller inget behov av ödmjukhet inför den, men Arpi och andra förnekare av kultur och sociala aspekter har en del att jobba på.

söndag 10 december 2017

Respektera människor och kunskap, eller auktoriteter och fakta?

Ett samhälle är man respekterar auktoriteter mer än människor och litar mer på fakta än kunskap, kan aldrig bli hållbart, av det enkla skälet att fakta aldrig talar för sig själva, och auktoriteter ofta bryr sig mer om makten som rollen ger dem än av kunskapen. Ivar Arpi och andra högerdebattörers ursinniga och ihärdiga angrepp på genusvetenskap är ett tecken på att kunskapens status i samhället håller på att sjunka. Genusvetenskap är en VETENSKAP, och ska vetenskaplighet debatteras krävs forskarkompetens. Arpis ideologiskt grundade kritik av genusvetenskapen för att den är ideologisk borde få varningsklockorna att ringa, men istället upphöjs han till expert och ställs att debattera mot en professor i Opinion Live; som om kunskap var en fråga om tycke och smak. Kunskapen är allvarligt hotad och detta måste tas på största allvar. Inom vetenskapen har det alltid funnits kontroverser, men det betyder inte att tyckare utifrån akademin kan välja sida och ta kritiken som riktas mot genusvetenskapen för sanningen. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker verkligheten. Den dag då vi litar mer på krönikörer än forskare kan vi lägga ner högskolan och upphandla resultat i konkurrens.

Kritiken mot genusvetenskapen är en aspekt av kunskapskrisen, en annan, samverkande aspekt, är utvecklingen av artificiell intelligens, system och standards som kräver respekt och underkastelse. Fakta kan produceras effektivt och kontrolleras mot facit, men inte kunskap. Kunskapen är skapad av människor, för människor. Möjligen kan det vara ekonomiskt rationellt att fokusera på fakta, men det är inte hållbart att lita mer på och respektera maskiner och system än människor. För att samhället ska bli humant och hållbart måste samhället anpassas efter människor; människorna ska inte anpassa sig efter system, standards och maskiner. Artificiell intelligens ska tjäna mänskligheten, inte människor med makt som vill styra och kontrollera. Högerdebattörerna bryr sig inte om kunskap, de är ute efter makt genom att misstänkliggöra, ropa på förbud och kräva kontroll. Det är så långt från frihet och demokrati man kan komma. Det andas George Orwell och 1984 lång väg. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse, bildning och vishet för att se behovet av kunskap och vetenskaplighet.

Intellektet är organiskt och en mänsklig kvalitet. Maskiner är rationella. Och skillnaden mellan dessa aspekter på kunskap är AVGÖRANDE. Ensidigt fokus på ekonomi och effektivitet gör att kritisk analys och transparens och reflektion uppfattas som ett hot mot den heliga tillväxten. Försvaret av kontrollerade och ideologiskt rättfärdigade fakta är antitesen till kunskap. Fakta är alltid alternativa och beroende av perspektiv, vilket är just vad genusvetenskapen och postmodernismen UNDERSÖKER. Alla forskare som hävdar något och allt som sägs i namn av vetenskap måste hålla för en VETENSKAPLIG granskning, det gäller genusvetenskapen också. Och så har det alltid varit. Det som nu hävdas från högerhåll är ovetenskapligt förtal av en del av akademin som utgör ett hinder för spridandet av ideologiskt färgade fakta. Kritiken handlar inte om att försvara vetenskapligheten utan om att försvara makten.

Humaniora blir viktigare och viktigare ju mer ansvar och uppgifter som förs över till maskiner och system. Humaniora handlar om att förstå det unikt mänskliga, och den kunskapen behövs även för att lära sig förstå skillnaden mellan ideologi och vetenskap, fakta och kunskap, och för att bemöta ogiltig kritik. Kunskap om hur människor kan interagera med maskiner kan och får aldrig bli viktigare än humanvetenskaplig kunskap. Rationalitet är maktens redskap och får aldrig tillåtas övertrumfa människors intellektuella förmåga att mötas med KUNSKAP som mål; i alla fall inte om det är ett kunskapssamhälle vi vill bygga.

Människor är irrationella och styrs av känslor, och känslor är unikt mänskliga. Vi måste lära oss hantera känslor och utveckla kompetens att ta tag i problem utan givna svar. Detta är humanioras kunskapsområde och kunskap om dessa saker ser annorlunda ut än kunskap om kvarkar och kvasarer. Båda kunskaperna och många andra därtill behövs för att bygga ett hållbart kunskapssamhälle. Akademisk mångfald kräver en väl utvecklad och kollektiv intellektuell förmåga. Samtalets logik behöver tas till heder igen, liksom bildning och intellektuell skolning. Debattens logik är iskallt rationell och tar inte hänsyn till känslor och det djupt mänskliga. Det handlar därför inte om vem som har rätt eller fel, utan om vilket samhälle som är mest hållbart och mänskligt. Det är inte en fråga som går att debattera, den kan man bara samtala om.

lördag 9 december 2017

Kunskap som tradition

Är det traditionen och kulturen som styr kunskapen eller kunskapen som styr vetenskapen? Om man som jag rör sig över gränser och genom åren skaffat sig erfarenhet från en rad olika ämnen, universitet, akademiska miljöer och lärarlag är det uppenbart i hur hög grad som traditioner och kultur styr vad som anses vara vetenskap och vad som krävs för att resultatet av en undersökning ska kunna godkännas som kunskap. Det talas ibland om den vetenskapliga metoden, men det finns inte en enda metod som är vetenskaplig. Så kan bara den säga som finns och verkar inom ett prestigefyllt och ärorikt, normerande ämne som till exempel fysik.

Jag har suttit i så många möten och lockats in i så många samtal där den jag talat med uttrycker sig tvärsäkert om den egna metoden som om den vore den enda, som om det självklart gick att tala om och se på vetenskap på det sättet. Professorn på SoRad (det socialvetenskapliga forskningsrådet för alkohol- och drogforskning) satte mig till exempel på plats genom att säga att alkohol- och drogforskning SKA vara kvantitativ. Det var inte ett vetenskapligt uttalande, det var makten som bevakade revir. För mig som kulturforskare tycker jag det är lika intressant varje gång jag råkar ut för den typen av reaktioner i akademin, jag tar idag inte alls åt mig. Det är en ovetenskaplig syn på vetenskap och ovärdigt en professor. Traditionen och kulturens makt är stor, men eftersom kulturvetenskap inte riktigt erkänns som en vetenskap (tillsammans med genusvetenskap och allt som andas postmodernism) bortträngs den kunskapen och det som inte går att bevisa med verifierade och typgodkända metoder existerar inte, eller hamnar i alla fall under radarn.

Inom ett verkligt vetenskapligt sammanhang finns inget sådant som käpphästar. Jag förstår att individer håller sig med käpphästar och jag har också saker som jag tycker är särskilt viktiga och därför upprepar väl ofta. Det dock viktigt att skilja mellan vetenskapens kultur och sociala aspekter av forskning och undervisning, men i sökandet efter kunskap hör käpphästar inte hemma eftersom det innebär att man redan på förhand vet saker som inte går att veta något om. Även om forskning aldrig kan vara förutsättningslös och helt igenom objektiv är det ett mål eller ideal som alla forskare måste sträva efter och på olika sätt förhålla sig till. Är det kunskap man söker är inget givet på förhand.

För ett tag sedan skrev jag en bloggpost där jag reflekterade över detta att jag allt oftare på senare tid hör forskare säga att syftet inte spelar någon roll för bedömningen av forskningsresultaten, att metoden avgör om resultaten är giltiga eller inte. Den som säger och tänker så utgår från en instrumentell rationalitet, hen bedömer inte resultatens vetenskaplighet, bara om en godkänd metod använts på korrekt sätt. Vetenskapliga resultat kan inte kontrolleras, de kan bara bedömas intellektuellt. Vetenskapen är inte en exklusiv klubb där man följer regler och konventioner. Vetenskap handlar om att söka kunskap, och alla frågor är lika giltiga. Det är KUNSKAPSMÅLET som styr vad som är en lämplig metod och ett giltigt resultat; annars blir vetenskapen enögd och bara vissa frågor, frågor som kan undersökas med hjälp av kvantitativa metoder, godkänns som vetenskapliga. 

Tradition och kultur är oundvikliga inslag i alla mänskliga verksamheter, men dessa inslag måste balanseras mot vetenskaplighet och kunskapssökandets krav vilka inte går att standardisera av det enkla skälet att man först efter att man vet vad man ska undersökas kan avgöra vilken metod som är lämplig. Vetenskapen tjänar samhället, hela samhället och inte bara vissa delaspekter eller intressegrupper. Angreppen på genusvetenskap och beröringsskräcken med postmodernismen är oroväckande och ett tecken på att demokratin är hotad. Allt som sägs i namn av vetenskap ska granskas kritiskt och om någon påstår något om verkligheten måste man kunna visa hur man vet det man vet och hur man kommer fram till det man kommer fram till. Säger man att alla forskning måste vara kvantitativ, eller kvalitativ, är det traditionen som talar, inte kunskapen. Och är om traditionen styr inom vetenskapen är det snart inte bara Svenska Akademin som ifrågasätts på grund av nepotism och mygel, det är så det blir när andra regler än kunskapen, öppenheten och demokratin styr.

Martin Luther visade vägen när han spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det var traditionens dominans och den katolska kyrkans makt han vände sig mot. Han menade att tron och skriften allena skulle gälla inom kyrkan och religionen, inte tradition, makt och känslor. Det börjar bli dags att göra något liknande inom vetenskapen. Kunskapen måste placeras i centrum igen, och kunskapen äger ingen. Kunskapen måste styra vetenskapen, i alla fall om det är mer användbart vetande vi vill ha.

Kritiskt tänkande är en kompetens och det goda omdömet är en förmåga, intellektuella kvaliteter visar sig i handling och utgår från det man kan idag, inte på det man gjort tidigare. Vetenskap bygger på och utgår från vaga kvaliteter som inte går att fånga i entydiga definitioner. Vetenskap är en intellektuell verksamhet, inte en instrumentell och rationell målsökande robot. Målet med forskning är kunskap, inte ära, karriär, makt eller berömmelse. Det är att veta mer man forskar, inte för något annat. Eller det är i alla fall så det borde vara och är det inte så har vi alla ett problem för det går i så fal ut över kunskapens kvalitet, och utgör i förlängningen ett hot mot demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

fredag 8 december 2017

Utveckla kunskap, eller göra karriär?

Nuvarande syn på vad som är bästa sättet att organisera forskning och utbildning hindrar mig att tänka om det jag vill tänka på. Om det jag ville tänka på handlade om att fördjupa mig i något personligt specialintresse vore det naturligtvis oproblematiskt att det är som det är, men jag har inget personligt specialintresse, jag är intresserad av KUNSKAP och kunskapsutveckling inom ett mycket brett område och jag har inga problem att anpassa mig. Det jag har problem med är kontrollen och styrningen. Som högutbildad lärare och docentmeriterad forskare får jag inte bara ett uppdrag och ansvarsområde, fick jag det hade jag aldrig skrivit denna text; jag får ett tydligt mål samt en manual att följa och allt jag gör kontrolleras på detaljnivå. Vad är poängen med att för dyra pengar utbilda människor till docenter och professorer, om de inte får friheten att efter eget huvud lösa uppgifterna som ska lösas? Varför granskas inte bara resultatet, utan vägen dit också? Vem som helst kan följa manualer, det behöver man inte vara docent för att göra?!

Dagens syn på kunskapsproduktion handlar inte om kunskap utan om resultat, om att så effektivt som möjligt producera mätbara resultat. Eftersom kontrollen och målsäkringen hindrar möjligheten till nytänkande och eftersom man som forskare inte kan byta inriktning på den karriärbana man anträder som doktorand handlar forskning idag, i praktiken, inte om utveckling av kunskap utan om att göra karriär. Det är vad som premieras; att försöka bli framgångsrik i konkurrensen om publiceringar, citeringar och i jakten på pengar. Akademiska titlar delas ut som belöning för att man lydigt följer regler och bidrar till produktionen av mätbara resultat. Försöker man byta bana eller tänka nytt stöter man omgående på problem, man misstänkliggörs och förs in på den rätta vägen och straffas genom att hinder placeras ut längs karriärvägen, om man nu inte gör bort sig helt och utesluts ur forskargemenskapen. Tänka nytt får bara, om ens hen får det, den göra som befinner sig på toppen av en allt smalare, men djupare hierarki; fast vad är poängen med det, för det innebär ju att man blir av med sina privilegier och får börja om från botten i ett annat smalt segment av den akademiska helheten där allt fler förstår VARANDRA allt mindre.

Jag behöver vara fri och få ansvar, annars känner jag mig instängd och hämmas i mitt tänkande. Jag är kreativ av naturen, vilket paradoxalt nog är mitt största problem. Det sägs att kreativitet är en önskvärd egenskap, att vi måste ha mer av den varan för att klara av framtidens utmaningar. Fast den kreativitet man pratar om och frågar efter är inte kreativitet egentligen. Kreativitet är en egenskap, en mänsklig kvalitet, som inte går att styra. Bloggandet passar mig och här på Flyktlinjer samlas resultatet av mitt kreativa tänkande. Jag tänker inte först och skriver sedan, jag tänker genom att skriva och lär mig genom att läsa och reflektera över det som publicerats. Sedan väljer jag ut och bearbetar det som fungerar och presenterar det i andra sammanhang som resultat av mitt vetenskapliga arbete med att försöka förstå kultur. Jag upptäcker och skapar kunskap, och jag följer med på resan och låter intresset styra. Det ena ger det andra och genom att interagera med andra i olika sammanhang får jag impulser till nya tankar. Visst har jag gjort karriär, men den har gått i stå och jag bryr mig inte längre. Jag vill utveckla kunskap och bidra till kunskapsutvecklingen i samhället, inte skaffa fina titlar eller vinna respekt och anseende i andras ögon. Om det jag skriver uppskattas och hjälper andra att tänka blir jag glad, det är den enda belöning jag bryr mig om, det enda som betyder något.

För att kunna målstyra och kvalitetssäkra en verksamhet måste man veta vart man ska, men är det då verkligen forskning och kunskapsutveckling man ägnar sig åt? Jag såg inte riktigt utvecklingen mot målstyrning och kontroll av forskningen och den högre utbildningen komma, för jag har ända sedan jag fann min väg in i universitetens och kunskapens underbara värld ägnat mig åt sökande efter vägar fram, upp, ut. Det var detta jag utbildades för att göra, det var det som länge var uppdraget. Sedan kom nya direktiv. Linjecheferna skulle STYRA verksamheten. Jag tog inte det på allvar, för det kändes och känns fortfarande som ett skämt. Forskning handlar om det ingen vet något om, och högre utbildning handlar om att lära sig förstå vad som krävs för att forska; det är så jag ser på akademins samhällsuppdrag, det är detta jag vill ägna mig åt. Jag vill inte göra karriär eller producera resultat; jag vill utveckla kunskap. Och kunskap om kultur utvecklas bäst i samtal. Internationella, referee-granskade tidskrifter är själva antitesen till samtal, i alla fall om det är kunskap om kultur man söker. Jag bloggar för att det är det bästa mediet för att kommunicera och utveckla kunskap, och jag bryr mig inte ett ögonblick om att det är förödande för karriären. Mina kunskaper kan ingen ta ifrån mig och jag har gjort mer karriär än jag kunde drömma innan jag började läsa på högskolan. Jag gjorde karriär så länge akademin svängde i takt med kunskapen, och att jag inte gör karriär längre säger mer om dagens akademi och förutsättningarna för kunskapsproduktion i samhället och akademin än om mig. Jag kan och vet vad jag vet, och här på Flyktlinjer delar jag med mig och är öppen med hur jag tänker samt välkomnar kritik. Det är så som kunskap utvecklas, det är en utveckling som inte går att kontrollera.

Tyst kunskap är den mylla som vetande och vishet växer ur

Livet är fyllt av ögonblick och ibland dras ögonblicken ut och blir till mellanrum att vila i, med tid att tänka och möjlighet att få perspektiv på saker och ting. Ögonblick när bitar faller på plats och man ser mönster i det som tidigare upplevdes som kaos. Igår för middag, på Högskolan Väst, i det årligen återkommande arrangemang som går under namnet LINA-dagen fick jag möjlighet att lyssna på Professor Ingela Josefson, rektor för Nord Universitet, Campus Bodö (som jag besökte för några år sedan, när jag var på konferens uppe på Lofoten, och som jag skrev om då och visade bilder från). Josefson var tidigare rektor på Södertörn, där hon byggt upp Centrum för praktisk kunskap. Jag har lyssnat på henne två gånger tidigare, men igår var det som allt svängde i takt. Jag tänker som allra bäst när jag lyssnar på någon som talar om ett ämne som ger mig perspektiv på saker jag redan tänkt om innan, och igår var inget undantag. Utan inspiration från Ingela Josefson hade jag inte kunnat skriva det jag nu ska skriva.

Redan under arbetet med min avhandling kom jag i kontakt med begreppet tyst kunskap. Då handlade det om lastbilschaufförers praktiska kunskaper som var svårt att tala om och fånga i intervjuer, men som blev tydlig när jag åkte med förarna. Tyst kunskap är även en aspekt av kunskapen och del av intellektet. Alla har och tillägnar sig ständigt ny tyst kunskap. Just i dessa dagar känns det extra viktigt att uppmärksamma detta, att lysta och reflektera över den aspekten av kunskap. Tyst kunskap är nämligen sådan kunskap som inte går att flytta från människor till system och maskiner. Tyst kunskap är individuell, kontextuell och föränderlig. Den är gäckande och svår att se, förstå och acceptera som KUNSKAP. Den är del av kulturen och dess mörka energier, skulle man kunna säga. Alltså handlar det om en unikt och djupt mänsklig kvalitet som vi människor behöver lära oss förstå för att kunna utvecklas som MÄNNISKOR, och det första man måste inse och acceptera för att förstå är att tyst kunskap inte går att kontrollera.

Tyst kunskap är en blind fläck, ett slags singularitet som formar kultur och människan och som mänskligheten formas kring. Den går bara att se och lära känna indirekt. När jag intervjuade lastbilschaufförer insåg jag att det inte räcker att låta den man intervjuar berätta om sin tysta kunskap, just eftersom den är tyst, även för den som har den. Genom att samtala och låta samtalet kretsa kring vardagens trivialiteter går det i efterhand att analysera berättelserna och på det sättet, den vägen, nå djupare förståelse för kunskapens djupt förborgade, tysta aspekter. Ju mer jag tänker på liknelsen om mörk materia i relation till kultur och kunskap, desto tydligare blir det hur viktigt det är att ha med sig insikten om och förståelsen för kunskapens och kulturens tysta aspekter. Kunskapen är en helhet bestående av både latent, tysta och manifesta aspekter, och det är HELHETEN som räknas. Kulturen är inte vag, flummig eller mjuk, den är som den är och den som avfärdar kulturen som kunskapsobjekt är den verklige flummaren, det är en ignorant och verklighetsförnekande, kunskapsvidrig hållning. Utan förståelse för kunskapens tysta aspekter går det inte att förstå dess andra aspekter heller; inte på djupet, på riktigt.

Människan är föränderlig och har alltid förändrats. Mänsklighetens framgång ligger i förmågan att anpassa sig till olika sammanhang och förändrade förhållanden. Kulturen och den tysta kunskapen är viktig, just för att kunna hantera anpassningen och för att kunna härbärgera komplexiteten som öppenheten och föränderligheten ger upphov till. Men bara för att människor är bra på att anpassa sig betyder inte att all anpassning är bra. Idag, i tider av krav på effektivitet och säkerhet, närmast dyrkar man artificiell intelligens. Det går inte att stoppa den utvecklingen, och AI är varken ond eller god, men det krävs reflektion för att inte kasta ut en massa ban med badvattnet. AI utvecklas av människor, men om den inte också utvecklas FÖR människor, om man antar att människor måste anpassas sig efter den tekniska utvecklingen, finns anledning att dra i nödbromsen och säga: Stopp och belägg. Utan medvetenhet om förändringen och den mentala glidningen som implementeringen av maskiner och system innebär finns en uppenbar risk att anpassningen drivs så pass långt att den blir skadlig. 

New Public Management är antitesen till det mänskliga och ett försök, inte att kontrollera utan annektera och kolonisera det mänskliga, tänker jag. NPM är ett försök att ta kontrollen över kulturen och människorna, men det är en ledningsfilosofi som helt bortser från den tysta kunskapen. Den går inte att flytta från människorna till systemen. I en kultur där målet är allt och vägen fram, det vill säga det som är livet, en djupt mänsklig kvalitet, betraktas som en meningslös transportsträcka som kan och bör effektiviseras är det girigheten som talar; det är ett tecken på pengarnas makt. Växer det fram en kultur där människor inte anser sig kunna lita på människor blir samhället omänskligt och därför ohållbart. Och för att kunna lita på människor måste man lita på och lära sig förstå den tysta kunskapens obestämbarhet.

Lärande handlar i väldigt hög grad om tyst kunskap, som jag vill se som en lärarkompetens. Om kunskap reduceras till fakta och om det blir skolans uppdrag, att så snabbt och effektivt förmedla fakta och pålitlig information till eleverna, är NPM rätt väg att gå; men är det KUNSKAP och bildning som är målet går det inte. Kunskap är et steg på vägen mot vishet som är tyst och höljd i dunkel. Vishet visar sig i enskilda och kollektiva handlingar, den är förkroppsligad och går aldrig att flytta från människorna till systemen. Fortsatt utveckling av AI och implementering av NPM sker till priset av förståelse för det mänskliga och det är visheten man offrar. Hela tankebygget som dagens politik och samhällsförvaltning bygger på handlar om att människor ska anpassa sig efter system, istället för tvärtom. När skolan och den högre utbildningen formaliseras och när NPM implementeras bortrationaliseras den tysta kunskapen och det mänskliga, vilket är särskilt olyckligt eftersom det är i skolan nästa generation vuxna fostras, de som ska ta över och förvalta samhället i framtiden.

Att tyst kunskap utgör ett slags gränssnitt mellan människor eftersom det är i den tysta kunskapen (som vida överstiger kunskapen som går att sätta ord på och formalisera) man möts för att utbyta tankar och manifest kunskap. Detta måste lärare vara medvetna om och försöka förmedla förståelse för, annars blir skolan en resultatfabrik som förmedlar fakta och producerar betyg. Betyg bygger på subjektiv bedömning, hur mycket man än försöker förneka detta och inför system för att ge sken av något annat. Betyg bygger på bedömningar och processen både kan och ska vara transparent och bygga på goda argument, men den kan aldrig formaliseras. Betygssättning kan aldrig bli säker och går inte att formalisera, därtill bygger den i allt för hög grad på tyst kunskap. Och det är detta människor måste anpassa sig efter om samhället ska kunna bli hållbart och en kunskapsskola ska kunna växa fram; anpassar sig människor efter maskiner, manualer och system upphör samhället att vara mänskligt. Tyst kunskap är en förutsättning för liv, och den ska man bejaka och försöka förstå, inte tysta och borttränga.

Generationer av människor har i alla tider dött ut och nästa generation känner inget annat än det sammanhang och de förgivettaganden som den föds in i, på det sättet förskjuts kunskapen och förståelsen, kulturen och samhället hela tiden, och i takt med att förståelsen för den tysta kunskapen utarmas eller bortses från av olika skäl puttas samhället närmare och närmare avgrunden. Rätt som det är nås the point of no return, och om eller när det sker vet man först i efterhand.

Humaniora handlar om tyst kunskap, om att förstå dess roll och betydelse för samhällsutvecklingen, hållbarheten och mänsklighetens och livets framtid. Humaniora blir bara viktigare och viktigare i takt med att AI och NPM utvecklas och implementeras. Humaniora är som havet som buffrar koldioxid och saktar ner klimatförändringarna. Humaniora handlar om utveckling av kunskap om det unikt mänskliga, om förståelse för människan, vilket behövs som buffert för utvecklingen på andra områden. Detta vet vi och ändå skär vi ner, för att utnyttja skattepengarna effektivt, för att "tjäna" tid; fast varför då? Och varför anses den frågan oberättigad? Varför är det kritikerna som måste försvara sig och inte teknikoptimisterna? Varför där den mänskliga faktorn ett problem och inte en förutsättning? Jakten på pengar och effektivitet som driver på utvecklingen av AI och NPM är oreflekterad och visar på hur lite man förstår av humaniora och humanioras betydelse, samtidigt är det en illustration av hur tyst kunskap påverkar utvecklingen.

Paradigm och motstånd mot nya idéer handlar om att det som hävdas går på tvärs mot den tysta kunskapen. Talet om tyst kunskap stör genierna i deras viktiga arbete. Men vi vet ju vad som under när genier tillskrivs allt för mycket kunskap och kompetens; ingen människa är skapad för att hantera så mycket makt, det leder bara till problem för alla. Utan förståelse för tyst kunskap blir det omöjligt att bedriva kritisk och utmanande forskning som bryter med vedertagna "sanningar". 

Konventioner och grundläggande antaganden är tyst kunskap. Utan tyst kunskap finns ingen annan kunskap för det är ur den tysta kunskapen vetande växer; den tysta kunskapen är kulturens och kunskapens mylla ur vilken ett hållbart och mänskligt samhälle växer fram. Vi sågar av den gren vi sitter på om vi inte förstår hur viktigt det är att att lära sig förstå just det.

torsdag 7 december 2017

Kunskap som arbetsmiljö

Hur man ser på kunskap spelar roll för arbetsmiljön och maktfördelningen i alla utbildningsinstitutioner. Ju mer formaliserad och standardiserad syn på kunskap man har i organisationen desto mer upplevs anställda som är akademiskt meriterade och intellektuellt drivna som problem, eftersom deras frågor ofta missförstås eller uppfattas som onödigt kritiska, vilket bottnar i att de ser andra saker och värnar andra aspekter och kvaliteter av verksamheten än den som inte reflekterat djupare över frågan om vad kunskap egentligen är. Samma organisation ser helt olika ut beroende på om den betraktas utifrån ett rationellt perspektiv eller ett intellektuellt. Lärare är och ska vara intellektuella. Den som vill bli lärare söker sig till högskolan och läraryrket för att man vill arbeta med kunskap, lärande och utveckling; därför kommer alla inslag i lärares yrkesvardag som inte handlar om kunskap bidra till försämrad arbetsmiljö, och risken för sjukskrivning ökar på sikt om inte kunskapen på riktgt placeras i centrum av verksamheten. Att som lärare vara i en miljö där man vill vara -- och är det kunskap man söker och vill arbeta med är skolan och akademin just den platsen -- utan att få utlopp för sin önskan att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, eller om man påtvingas onödig administration, inte känner tillit eller har frihet att utforma undervisningen efter vad man vet och kan argumentera för med stöd i forskning och erfarenhet, är plågsamt och tär på en. Kunskap är en arbetsmiljöfråga, det blir allt mer uppenbart i takt med att New Public Management implementeras i skolan och den högre utbildningen och effekterna nu visar sig.

Om kunskapen inte är i centrum för (hög)skolans verksamhet, om lärare tvingas fokusera på annat än lärande och utveckling, påverkas arbetsmiljön och relationen mellan kollegorna som arbetar där. Om kunskapen behandlas som en formalitet, som en självklarhet man inte behöver bry sig särskilt om, och det kan man inte i en ekonomiskt pressad verksamhet där kravet på mätbara resultat och effektivt utnyttjande av skattemedel är tydligt, kommer kunskapen att utarmas eftersom den inte går att kvalitetssäkra. Där, i en sådan organisation, är det inte graden av utbildning, kunskap och kompetens att undervisa och arbeta med lärande som styr anställdas värde, utan hur mycket makt man har. Och eftersom makt i kombination med rationalitet som bekant övertrumfar kunskap och intellektuella kvaliteter alla dagar i veckan underordnas lärarna ledningen på sätt som inte gynnar lärandet och kunskapsutvecklingen. Tänker även på det allt vanligare argumentet att mer i lön är ett bra sätt att höja statusen på läraryrket. Om pengarnas roll ökar i organisationen, om det blir en faktor i läraryrket och vardagen ute på skolorna, finns en uppenbar risk att nyordningen leder till att andra människor än de som brinner för kunskap söker sig till och tar plats inom yrket, vilket därmed förändras och riskerar att utarma kunskapen än mer. Den som blir lärare för att tjäna pengar primärt kanske inte har problem med ökad administration, styrning och kontroll och om det blir norm inom yrket kan skolan snabbt upphöra att vara en lärande och undervisande organisation vars mål är att främja kunskapsutveckling, vilket naturligtvis påverkar arbetsmiljön. Öppna kontorslandskap och andra nyordningar införs till exempel inte med kunskapen och lärandet i centrum, och det blir allt vanligare att lärare körs över och forskare betraktas som ovidkommande särintressen.

Innehåll och fokus i verksamheten påverkas om det är ekonomi, resultat och måluppfyllelse man förväntas ägna sig åt, eller om det är kunskap. Är det kunskap och lärande som är målet krävs en typ av kompetens och är det måluppfyllelse, resultat och ekonomi, en annan. Är det mätbara resultat och ekonomi som räknas kommer värdet av intellektuella kompetenser som krävs för forskning och undervisning att minska och kan till och med i vissa fall uppfattas som ett problem. Självklart påverkar detta arbetsmiljön, för både lärarna och eleverna/studenterna. Den som anställs för att prestera resultat och som sökte sig till skolan eller akademin för lönens skull och som inte har några problem att göra det, kommer att trivas, medan lärare som sätter kunskapen i centrum och som vill arbeta med lärande och främja utvecklingen av kritiskt tänkande, kommer att vantrivas allt mer, tills de en dag når sin gräns och lämnar sitt drömyrke, vilket just den kategorin lärare ofta stannar kvar i alldeles för länge för att det ska vara bra för deras hälsa; de är ju där de vill och ska vara, i alla fall i en kunskapsskola i ett land med ambitionen att bli en kunskapsnation. Ignoransen inför detta är ett allvarligt problem, en tickande bomb.

Graden av intellektuell stimulans måste vara hög för att locka kunskapsfokuserade människor, men är inte lika viktigt för den som är i skolan av andra skäl, därför står denna kvalitet i direkt relation till graden av trivsel i skolan och akademin. Vems och vilka intressen ska skolan utformas för och anpassas efter? Är det så mycket kunskap som möjligt samhället vill ha för pengarna som folket och politikerna anser vara rimligt att lägga på skola och högre utbildning, eller är det en viss kvalitet man kräver men vill betala så lite som möjligt för? Vad som står på spel är lika mycket kunskapsrelaterade och intellektuella värden som lärarens arbetsmiljö och hälsa. Är det kunskap man vill ha går det inte att pressa lärarna och försöka tvinga fram resultat, för det går oundvikligen ut över antingen arbetsmiljön och hälsan eller kvaliteten. Resultat går att tvinga fram och pressa kostnaderna för, men inte kunskap. Är det kunskap som är skolans och den högre utbildningens mål är dålig arbetsmiljö ett allvarligt tecken på att något är fundamentalt fel, för om miljön inte är optimal kan inte lärandet och kunskapen heller bli det. Är det (ekonomiska) resultat skolan och den högre utbildningen ska fokusera på kommer kunskapen att nedprioriteras och andra människor än lärare som verkligen brinner för kunskap kan anställas och ta hand om verksamheten utan att det påverkar arbetsmiljön; men det kommer att påverka kunskapen, var så säker.

Styrning, kontroll och känslan av att inte vara litad på upplevs som en plåga för den som trodde att det var kunskap som man anställts för att arbeta med, och det är i allra högsta grad en fråga om arbetsmiljö. Lärare som brinner för kunskap och lärande blir dubbelbestraffade i dagens skola, i alla fall så länge inte New Public Management behandlas som det problem den synen på organisering av utbildning faktiskt är. Kunskap och lärande är inte processer som går att målstyra och kvalitetssäkra. Mål måste ersättas med ansvar och tillit, och kvalitet i undervisning kan bara uppstå där det finns tid att tänka och förståelse för komplexiteten i uppdraget.

Ansvaret för kunskapsutvecklingen och lärandet är alltid individens, och i skolan är det eleven och på högskolan studentens ansvar att göra vad som krävs för att lära och utveckla kunskap. När skolor betraktas som producenter av resultat flyttas ansvaret för innehållet och kvaliteten från eleverna och studenterna till lärarna som pressas till det yttersta, vilket hämmar kunskapsutvecklingen eftersom kunskap aldrig kan delas ut, den kan bara tillägnas genom hårt eget arbete. Lärare ska och kan bara ansvara för utförandet av undervisningen och för arrangerande av en miljö där lärande främjas (vilket blir svårt om varken tiden eller förståelsen för vad som krävs finns); lärandet är elevernas och studenternas ansvar och det är upp till dem att visa vad de kan för att erhålla ett kvalificerat omdöme av en kompetent lärare. Och betygssättning är och kommer alltid, oavsett vilket system man inför, att handla om subjektiv bedömning. Därför är det så olyckligt och plågsamt för kunskapsvärnande lärare att betraktas som producenter av objektivt mätbara resultat, för när alla skolor vill hålla betygsnivån uppe för att inte få dåligt rykte och riskera att gå miste om potentiella kunder och inkomster ställs läraren inför ett plågsamt val: Ska hen vara lojal mot kunskapen och sätta betyg efter kunskap och prestation, betyg som läraren kan stå bakom och argumentera för, eller mot ekonomin och ledningen, vilket innebär att vara "generös" med höga betyg och sälja ut sin intellektuella hederlighet? Det är ett allvarligt problem, som tyvärr bara den lärare som verkligen värnar kunskapen förstår och plågas av, eftersom det skär i ett äkta lärarhjärta att tvingas ta andra hänsyn i bedömningen än kunskapen.

Så länge KUNSKAPEN inte placeras i centrum kan arbetsmiljöproblemen i skolan och den högre utbildningen förvärras utan att någon gör något, och lärare och andra som ser, förstår och påpekar riskerna och problemen avfärdas som alarmister, vilket inte på något sätt ökar känslan av trivsel ute på skolorna. Så, vad är det lärare ska ägna sig åt egentligen? Det har lärarna en rätt att veta, för att kunna ta ett informerat beslut om skolan verkligen är den plats de ska offra sin själ och riskera sin hasa på, eller söka sig någon annanstans.

Förklara missförstånd, eller svara på kritiska frågor

Som lärare vill jag hjälpa studenterna att tänka själva kring ämnet jag föreläser om, jag ser det som min uppgift som högskolelärare att främja utvecklingen av självständigt tänkande. Jag vill bryta mönstret av beroende som jag märker att många kommer till högskolan med. Jag vill inte bli sedd som en auktoritet och förklarar därför inte hur det är. När jag rättar tentor vill jag inte läsa sådant jag sagt, jag vill läsa och bedöma studenternas egna tankar. Som lärare ser jag det inte som min uppgift att ersätta böckerna jag undervisar på, jag ser min som en guide in i den värld som där öppnas upp, som ett slags reseledare som planerat lämpliga turer och pekar ut sevärdheter under vägs längs den led vi vandrar på tillsamman. Även om jag är tydlig med att det är så jag ser på lärande och våra olika roller möts jag ofta i utvärderingar av kommentarer som synpunkter som andas besvikelse över att man inte fått vad man beställt; en all-inclusive-vistelse på ett lyxhotell. Jag kan inte ta kritiken på allvar, för det är inte så mitt uppdrag är beskrivet. Att vara student är att bedriva självständiga studier.

Det är skillnad på att svara på kritiska frågor från någon som verkligen vill veta och förstå, och att förklara missförstånd. Det gäller både i relation till studenter och till forskare man möter i vardagen på konferenser och i andra sammanhang. Den som verkligen vill veta ställer andra frågor och ställer dem även på andra sätt. Vill man veta tar man eget ansvar och möter den man ställer frågan till på halva vägen. Frågorna är dessutom fokuserade på kunskapen och man söker vägar fram och hjälp att ta sig över hinder man stött på. Den som verkligen vill veta förklarar vad man redan vet och vad man inte har problem med, för att hjälpa den som ska svara att lämna ett så användbart och konstruktivt svar som möjligt. Den som verkligen vill veta ser den man ställer frågor till som en personlig tränare, inte som en tjänare. Vill man veta och agerar man som student inser man vad som krävs av en själv och fokuserar mer på det än vad man kräver av andra.

I och med att högskolan allt mer utvecklas till en prestationsfixerad (hur nu någon kan få för sig att högskolor kan prestera, det handlar väl om platser där människor skapar något tillsammans både för egen del och för samhället) köp-sälj-organisation där studenterna behandlas som kunder, lärarna som tjänsteutförare och poäng/examina som ett legitimt kvalitetsmått, hamnar kunskapen och lärandet allt mer i bakgrunden och det påverkar vilken typ av frågor som anses legitima och vad organisationen fokuserar på. Det spelar ingen roll att jag har argument för mitt sätt att vara lärare; eftersom det är genomströmningen som räknas och mäts, inte kunskapen (den antas på högst oklara och tveksamma grunder vara garanterad av betygen som lärarna sätter, i praktiken på sitt eget arbete), blir det kunderna/studenterna som bestämmer. Om studenterna som grupp verkligen ville veta och lära, om de ställde frågor som handlar om hur man kan tänka för att förstå och närma sig kunskapen, om de pluggade på heltid och tog sitt studentansvar, hade vi inga problem. Fast nu är det inte riktigt så det ser ut, och det är inte svårt att förstå. Människan är av naturen bekväm och agerar ofta som que seeker, och i det pressade och prestationsfixerade samhälle vi skapat för oss vore det märkligare om kunderna tog på sig ansvaret. Så som systemet är riggat får alla, både lärare och studenter som fokuserar på och envisas med att hålla fast vid tanken om att det är KUNSKAP som är målet med högskolan, problem. Ansvarsfördelningen i relationen mellan den som ställer frågan och den som ska svara är viktig att diskutera om man verkligen vill lära och om det är ett kunskapssamhälle ska byggas. Om individernas respektive ansvar och makten över vad som är ett giltigt svar inte är balanserad och kalibrerad med utgångspunkt i kunskap kommer det att påverka utfallet negativt. Genomströmningen och prestationsgraden påverkas dock inte, för resultat kan nås på många olika sätt; men är det kunskap man vill ha ställer det speciella krav på alla inblandade.

Iakttagelsen handlar nu inte bara om det som händer i relationen mellan lärare och student, den är allmänt spridd i hela akademin och även ute i samhället. Den som inte vill lyssna och förstå, som bara vill sätta andra på plats, använder ofta oviljan att ta ansvar som ett slags härskarteknik. Lyssnar man inte på svaren man får (och det gör man inte om man redan vet vad man vill ha eller höra; facit eller ett på förhand definierat svar) är det lätt att missförstå, och det blir så klart ännu lättare att missförstå om man inte vill förstå. Vi ser det hela tiden på sociala nätverk. En ansenlig del av aktiviteten på Twitter drivs av denna härskarteknik och olika sätt att reagera på den. Missförståndet har i vissa kretsar utvecklats till ett slags konstart och när ansvaret för att förståelse ska uppnås läggs helt och hållet på den som frågan ställs till och ska svara kommer det uteslutande att handla om makt. Kunskap och makt hänger ihop och den som vill få rätt eller som anser sig veta behöver inte bemöda sig ett enda dugg för att ställa konstruktiva, framåtriktade frågor som handlar om att nå kunskap och förståelse. Det är debattens logik som beskrivs, och den härskar idag över samhället, politiken och många sociala sammanhang.

Postmodernismens kritiker är ofta inte särskilt intresserade av att förstå och kritiken handlar därför mer om att bevaka revir och försvara den egna kunskapen och resultaten, positionerna och makten man har. Postmodernismen anklagas för att vara relativistisk när den är kritisk och fokuserad på KUNSKAPEN och utvecklingen av bättre vetande. Anklagelsen för relativism är en annan härskarteknik. Om kriserna verkligen ville förstå hur företrädarna för postmodernismen tänker skulle man ställa kritiska frågor som bygger på etablerad kunskap och vara öppna för att ändra uppfattning om det visar sig att svaret som ges faktiskt falsifierar eller i alla fall visar på tveksamheter i det som hålls för sant. Istället agerar man som många av dagens studenter och väljer att missförstå allt som går att missförstå och man tar inget eget ansvar för att faktiskt förstå: allt ansvar förläggs hos postmodernisten vars kritiska frågor man anser sig inte behöva svara på. Normalvetenskapens försvarare jämför det bästa i den egna verksamheten med det sämsta hos den eller det man kritiserar och avfärdar. Man vill inte veta och bryr sig inte om kunskapen, man försvarar bara makten.

Vill man verkligen veta måste man vara öppen för att man kan ha missförstått och man måste lyssna, tänka själv och ta ett stort ansvar och göra vad man kan för att faktiskt försöka förstå. Utan ömsesidigt intresse för kunskapen fungerar det inte. Om kritiska frågor uppfattas som kritik som man till varje pris vill undvika, om man lever i och bejakar debattens logik och vägrar samtala, kommer det att gå ut över kunskapen och underminera grunden för kunskapssamhället.