tisdag 17 oktober 2017

Refränger 6

Tar tag i Deleuze igen. Återvänder till filosofin. Svårt att finna ro för det i vardagens larmande fokus på prestation och måluppfyllelse. Det går inte att tänka bra om det inte finns tid, om man inte får misslyckas och om det saknas förståelse för det analytiskt reflekterande tänkandets förutsättningar. Det oroar mig att prestation och måluppfyllelse idag anses viktigare än utveckling och framåtskridande.
From chaos, Milieus and Rhythms are born. This is the concern of very ancient cosmogonies.
Kaos och oordning är ett slags början; ur intet träder världen och ordningen fram. Totalitär, rigid, strikt kontrollerad ordning är det samma som död. Kaos bär på frön till liv, rörelse och förändring. Territorialisering är död. Fast i kaos kan lika lite leva som i sammanhållningens fastlåsta dödläge. Livet är kraft och rörelse, förändring och tillblivelse. Viljan att fortsätta vara vid liv, livsviljan, är stark och utbredd. Ur kaos, av viljan att vara vid liv, skapas ordning. Det märks först genom ljuset, och skillnaden mellan himmel och jord. Bibelns skapelseberättelse är en berättelse om uppkomsten av en miljö, och människans livscykel, åstidens och klimatets växlingar, är ett slags rytm.
Chaos is not without its own directional components, which are its own ecstasies. We have seen elsewhere how all kinds of milieus, each defined by a component, slide in relation to one another, over one another.
Livet på jorden och jorden som sådan är ett slags helhet. Allt och alla; delarna som helheten utgör, påverkar varandra mer eller mindre och på olika sätt. Hur, var, när går inte att veta. Slupens roll kan och får aldrig underskattas. Evolutionen är en förändringsprocess, eller ett slags miljö, för att tala med Deleuze och Guattari. Evolutionen är ingenting i sig, den är ett föränderligt sammanhang där överflöd av föränderliga komponenter kastas ut och där de för tillfället bäst lämpade överlever och därför får ansvar för det fortsatta utkastandet. Det viktiga är inte miljön eller komponenterna utan det som händer mellan, inom ramen för helhetens möjligheter och begränsningar. Inom ramen för helheten uppstår ibland relationer som ökar båda parters chans till ökad överlevnad. Getingen och Orkidén är ett berömt exempel på a-parrallella block av tillblivelse. Getingen och Orkidén samarbetar inte, de utgör ömsesidigt varandras förutsättning för att fortsätta vara vid liv.

Livet består av parallella rytmer. Dagen avlöser natten som avlöser dagen. Man andas in och andas ut. Sover och är vaken. Äter och går på toaletten. Lyssnar och talar. Älskar och hatar, tränar och vilar, njuter och våndas. Årstiderna växlar, fåglarna flyttar fram och tillbaka. Ebb och flod. Ingenting är, allt förändras. Livet fortskrider i en komplex process av ömsesidiga tillblivelser.

Det gäller även forskningen. Paradigm utmanar och avlöser varandra. Genombrott och upptäckter på ett område påverkar förutsättningarna för kunskapsproduktion på andra. Kunskap är ingen linjär som rör sig från mindre mot mer; vetandet svänger mer eller mindre väl i takt med tillvaron som undersöks. Vetenskapen bevisar ingenting, den producerar svar som stämmer överens eller inte med hur det är, som fungerar mer eller mindre bra för att hantera tillvarons olika aspekter. Forskningsresultat kan ses som ett slags refränger som måste harmoniera med verserna som omger dem för att ljuv musik ska uppstå. Kunskapen är aldrig frikopplad från omgivningen, den står alltid i relation till världen som påverkas av den och människorna som använder insikterna.
Every milieu is vibratory, in other words, a block of space-time constituted by the periodic repetition of the component. Thus the living thing has an exterior milieu of materials, an interior milieu of composing elements and composed substances, an intermediary milieu of membranes and limits, and an annexed milieu of energy sources and actions-perceptions.
Delarnas roller varierar och påverkan är alltid dubbelriktad men ingenting är fristående från någonting annat. Allting rör sig fast hastigheterna varierar. Därav komplexiteten. Beroende på tillgången av energi, miljöns utformning och övriga delars interaktioner uppstår olika melodier. Jag talade en gång med en blind resenär på besök i min hemstad, hen sa att varje stad har sin tonart, sitt tempo och sin melodi; eller det är jag som tolkar det som hen sa på det sättet. Refräng är ett verktyg och jag använder det verktyget, på det sätt som jag förstår det. Jag hävdar inte att jag sitter inne med den rätta tolkningen av Deleuze och Guattari, och de säger själva att det inte finns någon rätt tolkning, alla försök som fungerar är bra och kan användas. Så vill jag se på kunskap. Kamper om vem som har rätt är förödande och handlar sällan om föreliggande fakta, mycket oftare handlar kampen om hur fakta ska tolkas. Debatten är en destruktiv kamp om makt och inflytande som har mycket lite med kunskap att göra.
Every milieu is coded, a code being defined by periodic repetition; but each code is in a perpetual state of transcoding or transduction. Transcoding or transduction is the manner in which one milieu serves as the basis for another, or conversely is established atop another milieu, dissipates in it or is constituted in it.
Olika refränger som upprepas på olika nivåer ger upphov till olika melodier som övergår i och påverkar varandra. Zooma in zooma ut. Det som låter som brus på en nivå blir en symfoni på en annan. Två kroppar som möts och hjärtan som slår i takt kan sätta igång processer som påverkar perception och kognition. Kärleken gör att man ser något annat än vad man gjorde i individen man kommit nära. Jag och du, före och efter; hela tiden händer något i mötet mellan. En relation är sig aldrig lik, den både förändrar och förändras. Alla relationer har dock komponenter, utspelar sig i en miljö och har sin unika rytm, sina verser och refränger och samspelet mellan.
The notion of the milieu is not unitary: not only does the living thing continually pass from one milieu to another, but the milieus pass into one another, they are essentially communicating.
Skillnaden mellan komplex och komplicerad är ett slags mantra jag upprepar. Den skillnaden är viktig. Orden är inte synonymer. Vad som är vad kan diskuteras, men SKILLNADEN är avgörande. Försöker man förstå och hantera ett komplext som om det vore komplicerat kommer det aldrig att leda till att problemet löses, eller ännu eller upplöses. Ett komplext problem kan aldrig delas upp i delproblem som löses var för sig, det måste göras större för att man ska se vari problemet består. Zooma ut, skaffa perspektiv, reflektera, relatera och våga försöka. Iaktta och utvärdera; upprepa, tills problemet inte längre är ett problem. Bara så kan komplexa problem hanteras. Med komplicerade problem är det helt annorlunda, de kan och bör delas upp i mindre problem som löses var för sig och sättas samman till en fungerande helhet. Komplexa miljöer är dynamiska och påverkas av miljöer i närheten. Jag vet inte säkert (har ingen forskning att luta mig mot), men närmar mig kultur som ett komplext problem. Anledningen till det är att kultur brukar betraktas som komplicerat, och lösningarna som bygger på den tanken (till exempel New Public Management) fungerar inte bara dåligt, de skapar nya problem.
The milieus are open to chaos, which threatens them with exhaustion or intrusion. Rhythm is the milieus' answer to chaos. What chaos and rhythm have in common is the in-between—between two milieus, rhythm-chaos or the chaosmos: "Between night and day, between that which is constructed and that which grows naturally, between mutations from the inorganic to the organic, from plant to animal, from animal to humankind, yet without this series constituting a progression ..."
Delarna i en helhet reagerar på miljön. Stressen som lärare och sjuksköterskor upplever och vittnar om kan ses som ett slags svar på rådande kaos i helheten man ingår, lever och verkar i. Och en stressad människa påverkar flera andra, vilka i sin tur påverkar miljön i ett slutet kretslopp inom ramen för helheten. En kultur där allt drivits till sin spets är ett system långt från jämvikt och det är känsligare för störningar än system nära jämvikt. Och i känsliga system blir människor känsligare, vilket påverkar systemet, som påverkar människorna. Komplexitet fungerar så.
In this in-between, chaos becomes rhythm, not inexorably, but it has a chance to. Chaos is not the opposite of rhythm, but the milieu of all milieus.
Ordning och kaos är inte motsatser; det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av det ena eller det andra. Hela tiden pågår ett spel mellan miljön och delarna. En miljö nära jämvikt kan hantera mer kaos och oordning inom och bland individerna. Och är individerna harmoniska kan de fungera och prestera även i miljöer präglade av kaos. Rytmen uppstår och förändras mellan, den går inte att kontrollera, bara påverka på marginalen.
There is rhythm whenever there is a transcoded passage from one milieu to another, a communication of milieus, coordination between heterogeneous space-times. Drying up, death, intrusion have rhythm. It is well known that rhythm is not meter or cadence, even irregular meter or cadence: there is nothing less rhythmic than a military march. The tom-tom is not 1 -2, the waltz is not 1, 2, 3, music is not binary or ternary, but rather forty-seven basic meters, as in Turkish music. Meter, whether regular or not, assumes a coded form whose unit of measure may vary, but in a noncommunicating milieu, whereas rhythm is the Unequal or the Incommensurable that is always undergoing transcoding.
Rytm och meter. Deleuze och Guattari hittar nya begreppspar överallt, som kan användas för att förstå skillnaden mellan olika typer av ordningar. Rytmen är dynamisk och levande, den uppstår mellan och består av både och inom ramen för en helhet. Meter är binär, linjär och handlar om an ringen eller. Samtalet är levande, ömsesidigt och dynamiskt utbyte av tanker mellan människor. Varje samtal har sin föränderliga rytm. Debatten är binär och dogmatisk, liksom musikens meter.
Meter is dogmatic, but rhythm is critical; it ties together critical moments, or ties itself together in passing from one milieu to another. It does not operate in a homogeneous space-time, but by heterogeneous blocks. It changes direction.
Kulturer har sina rytmer. Människor rör sig tillsammans på olika sätt i olika städer och sammanhang. New Public Management försöker införa en rigid ordning som visat sig fungera på en plats, inte bara i ett nytt sammanhang, utan i alla sammanhang. NPM är en totalisolerande, dogmatisk kraft som behöver balanseras upp och utmanas av kulturens mångfald av rytmer, annars förvandlas skolan, sjukhuset eller vad det nu är för sammanhang man försöker påtvinga en dogmatisk ordning och blir något annat. Organiseringen måste svänga i takt med sammanhanget som helhet betraktat. Ordning kan aldrig påtvingas delarna uppifrån eller utifrån, inte med mindre än att risken är överhängande att allt kollapsar.
Bachelard is right to say that "the link between truly active moments (rhythm) is always effected on a different plane from the one upon which the action is carried out." Rhythm is never on the same plane as that which has rhythm. Action occurs in a milieu, whereas rhythm is located between two milieus, or between two intermilieus, on the fence, between night and day, at dusk, twilight or Zwielicht, Haecceity.
Var gränsen mellan ett sammanhang, en miljö oh ett eller en annan, är svårt att uttala sig om. Därför är det så olyckligt att konstruera gränser mellan. När Afrika delades upp mellan Europas länder vid Berlinkonferensen i slutet av 1800-talet drog man linjer på en karta och skapade gränser som bröt upp  miljöer och skapade nya vars respektive rytmer fortfarande påverkar människorna som lever på respektive sida av gränsen. Som sagt, komplexitet går inte att hantera genom att dela upp helheten i mindre delar. Genom att lägga örat till marken kan man dock lära sig urskilja och förstå respektive sammanhangs unika rytm och skapa refränger som harmonierar med helgerna som på det sättet kan påverkas.
To change milieus, taking them as you find them: Such is rhythm. Landing, splashdown, takeoff.. . This easily avoids an aporia that threatened to introduce meter into rhythm, despite all the declarations of intent to the contrary: How can one proclaim the constituent inequality of rhythm while at the same time admitting implied vibrations, periodic repetitions of components?
Kultur kan bara förändras genom att lyssna till dess rytm, genom att känna in, samtala och försöka förstå varandra. Forskning visar, är aldrig en inledning som öppnar upp för ett samtal. Best practice må fungera där den skapades, men ingen kan på förhand veta hur den kommer att fungera där den införs med våld eller hot om repressalier. En refräng som inte harmonierar med melodin och versen kommer aldrig att kunna ge upphov till ljuv musik. Det spelar inget roll hur framgångsrik den varit i en annan låt. Alla sammanhang har sin unika miljö, delar och rytm.
A milieu does in fact exist by virtue of a periodic repetition, but one whose only effect is to produce a difference by which the milieu passes into another milieu. It is the difference that is rhythmic, not the repetition, which nevertheless produces it: productive repetition has nothing to do with reproductive meter. This is the "critical solution of the antinomy."
Det är skillnad som upprepas när kultur förändras från en harmoni till en annan och om skillnaden som upprepas inte harmonierar med miljön och delarna uppstår disharmoni, som påverkar både delarna, miljön och rytmen. Kultur är en komplex helhet, och musik fungerar som verktyg för att förstå.

Avlutar med att inget av det jag sagt ovan strider mot det vi vet, det vetenskapen visat. Jag hävdar inte att jag har rätt, att min tolkning är den enda rätta. Jag debatterar inte, jag slår an en stämgaffel till miljön jag står inför och lever i och lyssnar till tonen för att stämma mina vetenskapliga instrument i rätt tonart, för att undvika disharmoni och för att försöka finna en rytm som svänger i takt med människorna som lever i sammanhanget tillsammans med mig. Kulturvetenskap är en vetenskap som verkar på insidan och som rör sig i takt med sina studieobjekt.

En människoföraktande kultur

Jag ser med oro på hur det växer fram en allt mer människoföraktande kultur, tillsammans med allt kallare och mer instrumentellt samhälle. Inte så att man talar om människor med förakt, så är det inte och just det gör det så förrädiskt. Det jag ser och tänker på är att man talar allt mer om annat och allt mindre om människorna bakom alla siffror och system. Människans värde håller på att devalveras, så att säga med människans goda minne. Jag drabbas naturligtvis inte, tänker många; allt fler. Och eftersom jag klarar mig kan det ju inte vara fel på systemet, folk får väl skärpa till sig, tänker förfärande många. Sverige kan inte ta hand om alla flyktingar, säger några. Nordiska Motståndsrörelsen marscherar och delar ut dödsdomar till alla som bjuder motstånd och de man inte gillar kallar man landsförrädare. Moderaterna vill stoppa människor i nöd från att söka asyl i Sverige, och partikamraterna (eller i alla fall nätmobbaren Hanif Bali) jublar och skriker: Äntligen. Krona för krona antas länder och kunskapsnationer byggas av i dessa dagar och allt fler och alt mer intrikata tekniska system antas kunna rädda oss från den hotfulla mänskliga faktorn som ligger på lur och hotar tryggheten, min trygghet. Jaglojaliteten sprider sig; What's in it for me?

Allt ska gå snabbt och effektivt. Kvalitetstid ersätter vardaglig, socialt utvecklande samvaro. Studenter på högskolan läser strategiskt, det vill säga bara det som kommer på tentan eller gynnar den egna karriären. Luckor och mellanrum, marginaler och andhämtningspauser bevakas girigt av ekonomerna vars uppgift är att värna verksamhetens EKONOMISKA resultat. Människorna får anpassa sig, och över allt finns ett hot om att tekniska system tar över. Förr gick man till sina kollegor  och bad om hjälp eller ringde för att beställa resor, hotell och annat man behöver i vardagen och på arbetet. Idag får man i vissa fall inte tala med någon: Vi har (ständigt nya) system för det. Varför då? För kvalitetens skull. Sedan undrar vi varför det inte är tyst på biblioteken, varför studenters saknar förkunskaper eller väljer att utebli från allt som inte ger poäng.

Jag förfasar mig inte över utvecklingen. Jag söker mönster och vill förstå. Ett sätt att göra det på är att tala om strukturer. Fast gör man det kan man få höra att strukturer är hittepå. Det låter som elallergi, var det någon som sa på Twitter igår. Strukturer finns inte för de går inte att belägga vetenskapligt, sägs det. Fast jag hävdar att det handlar om hur man TOLKAR resultaten. Skillnaden mellan postmodernism och positivism är synen på tolkningen av resultaten och förståelsen av makt. Erkänner man bara sådant som går att belägga med statistik och accepterar man inte tanken på makt ser man inte strukturerna. Bryr man sig inte om människorna bakom blir siffrorna viktigare. Då kan man så klart inte förstå ett sådant koncept som struktur, då blir det en anekdotisk metafor eller poesi. Bara hårda data man förklara, sägs det. Okej då; igår svämmade flödet på FB över av kvinnor som vittnade om #metoo. En FÖRKROSSANDE majoritet av mina kvinnliga bekanta talade på det sättet om att de någon gång utsatts för sexuella trakasserier. Den som bara tror på hårda data svarar: Det är deras berättelser, det är anekdoter, det är inte vetenskap. Det är cynismen som talar. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har de att vinna på det? Så kan bara den tänka som inte bryr sig om människor, som bara ser det man vill se och som använder sin makt och sitt inflytande för att hävda tolkningsföreträde.

#metoo ser jag som Big data, och min analys av alla data är att vi lever i en människoföraktande kultur som lyssnar mer på män än på kvinnor. Kulturen normaliserar eller bagatelliserar övergrepp på kvinnor genom att betrakta övergreppen som enskilda isolerade händelser som måste förklaras var och en för sig. Det är samma strategi som stora företag använder när de till varje pris försöker undvika att drabbas av en grupptalan. Erkänner man strukturer blir det svårt att kontrollera kulturen och försvara rådande normer och maktordningar. Genom att vara tyst, genom att inte säga ifrån eller avstå får att diskutera saken; genom att inte vilja förstå fenomenet som sådant; genom att anse det vara viktigare att försvara själv; genom att skrika: Inte alla män; försvarar man strukturen samtidigt som man förnekar den. Och precis så komplex och motsägelsefull är vi människor. Talet om den mänskliga faktorn är ett utryck för människoförakt, menar jag. Varför inte försöka förstå oss själva och anpassa samhället efter människan, istället för att göra tvärtom? Varför inte? För att det kostar pengar? För att det är jobbigt? Vad är din ursäkt; vad är en giltig ursäkt? Hur ser vi på människan, det vill säga andra människor idag. Hur presidenten i USA ser på sig själv vet vi. Han bryr sig bara om sig själv, och vi ser hur det går när den tanken upphöjs till allmän lag. Vi får ett iskallt samhälle och en människoföraktande kultur.

Återvänder till #metoo, som inte var en nyhet. Jag blev inte förvånad av mängden vittnesbörd. I princip alla kvinnor jag kommit nära i mitt liv har vittnat om just detta. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte accepterades i den manliga normen som ung. Jag var inte tillräckligt tuff och hård. Fast jag har aldrig förstått varför man ska vara det, tuff och hård. Jag är alldeles för känslosam för det. Jag såg det länge som en svaghet att jag saknar förmågan att hata, men idag ser jag det som en styrka. Vid tidigt 1990-tal fann jag feminismen och det var som att komma hem. Där fanns det förklaringsmodeller och verktyg att förstå min uppväxt med hjälp av. Jag skrev min avhandling om maskulinitet för att jag ville förstå och sprida insikt om det faktum att den klassiska manligheten bär på fröet till sin egen undergång. Nedan följer en berättelse från min uppväxt. Jag delar den i solidaritet med alla kvinnor som vittnat om övergrepp från män, och jag gör det för att visa att jag skäms över att vara man. Även om jag forskat i ämnet i många år reser jag inga anspråk på att ha rätt. Jag kan inte bevisa att män är svin, och alla män hannar det bevisligen inte om. Jag vill bara samtala om en angelägen fråga. För det är viktigt, för alla! Det är så jag ser på kunskap också. Data kan aldrig diskuteras, men tolkningarna av dem. Lika lite som jag kan hävda att strukturer finns kan någon annan hävda att de inte existerar. Struktur är dock en giltig förklaring till ett fenomen som framstår som obegripligt utan den förklaringen.

Strukturer består av enskilda händelser som knyts samman och behandlas som en helhet eller ett kulturellt mönster. Vi män har alla sett och några har själva utsatt kvinnor för övergrepp. Kanske även jag, även om jag inte vill tro det. Fast det är inte upp till mig att avgöra. Livet är långt och fyllt av tvetydiga händelser och jag kan kan inte ärligt säga att jag aldrig hamnat i någon enda situation där mina handlingar inte kunnat uppfattas som i alla fall på gränsen. För några år sedan fanns en annan hashtag, #talaomdet, tror jag den hette. Där lyftes alla möjliga olika typer av händelser, just för att skapa utrymme för samtal om var gränsen går. Det är första steget till förändring, att tala om det man varit med om och att lyssna på varandra utan att känna sig hotad. Det är svårt i en människoföraktande kultur, och i en kultur där mannen är norm kommer kvinnors berättelser och vittnesbörd att betraktas som mindre värda. Vi ser det hela tiden. Vad hade offret för kläder på sig, frågar försvarsadvokaten som ett led i strävan efter att rädda sin manliga klients heder och ära. Kvinnans vandel anses inte viktig, inte i jakten på sanningen och rättvisan. Därför anses det vara okej att utsätta henne för kränkande frågor i rätten, för sanningens skull. Vems sanning? Jag är feminist för att jag tror på och vill vara med och värna ALLA människors lika värde. Och jag forskar om kultur och makt och hållbarhet för att jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle. För att bidra med det jag kan och för att jag så länge jag minns har tyckt att jämställdhet och jämlikhet är viktigt, viktigare än allt annat. Jag vill inte leva i ett människoföraktande samhälle, även om jag trots allt lyckats bra i det.

Avslutar med en berättelse från när jag var ung, från tonåren och ett svunnet 1970-tal. Det är bara en bland många händelser av samma karaktär som jag minns från mitt liv. Jag saxar texten som den är från det skönlitterära bokprojekt som ligger där hemma i byrålådan. Litterärt saknar den kvaliteter, men berättelsen berör mig än idag. Jag vill dela med mig för att jag tror på strukturer och för att jag står bakom alla kvinnor som kämpar för förändring, för att accepteras som lika värdefulla människor som jag och alla andra män. I kraft av mitt manliga kön har jag ett ansvar för att visa att jag tar avstånd från denna typ av händelser. Då kunde jag inte, men idag kan jag. Så här skrev jag och jag minns det som sagt än idag.

Tommy, min barndomskompis, hade precis blivit ihop med Ulrika som jag visste att han älskade och gjorde allt för. [Jag är tacksam för att jag och mina närmaste kompisar faktiskt talade om känslor med varandra, inte om erövringar. Ingen står utanför sammanhangen man ingår i. Hade jag vuxit upp med andra killar, i en annan miljö hade jag kunnat förakta kvinnor. Det vet jag. Alla män, alla människor, kan det. Ingen människa är en ö, vi är alla del av kulturen som vi både påverkar och påverkas av.] Vi var på väg till skoldans och var på förfest. Dit kom även killen vars namn jag förträngt, en som bytte tjejer varje vecka. Han var en av dem som alla, både killar och tjejer, såg upp till på skolan; en av dem som väl fanns och finns på alla skolor och som kan linda resten av flocken runt sitt finger, en vars gester alltid blir åtlydda, en som definierar kulturen och reglerar normen. Han var också en av dem som ansåg att jag skulle sättas på plats för att jag inte passade in, för att jag avvek från den manliga normen. Nu har det visat sig att han även var en av alla dem som det av någon outgrundlig anledning aldrig blir något av senare i livet, kanske för att man redan fått sina 15 minuter i ramljuset. Fast det visste jag ju inte då. Nu ville han som den något äldre killen, han som var alfahannen, mäta sin mandom med Tommy. Det visade sig att han också varit ihop med Ulrika (så klart). Orden och tillfället minns jag som det var igår. Det var mörkt ute. Vi satt och drack folköl på den gamla stationen. En bil körs fram och ställer sig och gasar på parkeringen. Runt bilen flockas tonårskillar som ser upp till ledaren. Det är han. Rutan på passagerarsidan vevas ner, och han, svinet, ropar till sig Tommy som lite avvaktande går bort till dem. Och säger överlägset:

– Hörde du blivit ihop med Ulrika.

– Ja, det blev ju så på festen hos Freddan i helgen. Vi vaknade bredvid varandra och på den vägen är det. Jag minns inte mycket av kvällen.

– Har ni knullat än?

– Nej, men …

– E du bög eller? Sätt på henne för helvete. Hon är djävligt bra i sängen. Och här ska du få ett gott råd. Först lägger du satsen på magen och sen ber du henne suga av kuken. Hon är suverän! Hon gör precis vad man vill. 

Det smärtade mig att se hur Tommys goda humör försvann. Det var hans älskade flickvän som omtalades på det sättet. Han däckade efter några timmar och vi fick släpa hem honom. Han och Ulrika var ihop i över ett år. Tror aldrig att han kom över henne riktigt. De älskade verkligen varandra och deras förhållande var av en helt annan karaktär än den där okänsliga idioten någonsin skulle kunna fatta. Fast tonårsförälskelser tar ju slut, det hör ju lite till sakens natur. Vi talade aldrig om den där händelsen, men jag vet att Tommy påverkades av den. Jag påverkades också av dem. Och idag är jag enormt tacksam för att jag där och då inte var en integrerad del av den manliga gemenskapen. Hade jag varit det hade jag kanske också sett upp till svinet och alla andra manliga svin jag stött på i olika sammanhang genom livet. Då var jag inte tacksam, jag var hela tiden hotad och ständigt bevakad. 

Och den där idioten förresten, hörde jag för några år sedan, tog livet av sig. Han kastade sig framför tåget. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vilket som var den första tanken som dök upp i huvudet på mig: ”Gott åt honom.” Det kom från hjärtat. Han föraktade mig och jag föraktade honom för hans okänslighet. I samma stund jag tänkte som jag gjorde fylldes jag av skam. Det är inte så jag ser på människor och det har jag aldrig gjort. Men å andra sidan, det enda jag minns av honom är alla hans gliringar, alla uttalade och dolda hot, alla föraktfulla kommentarer riktade mot mig som aldrig överhuvudtaget gjort honom något och alla de tjejer som han arrogant förbrukade. Varför ska jag tycka synd om honom? Varför ska jag ens ha dåligt samvete för att jag reagerade på dödsbudet som jag gjorde? Varför i helvete kan jag inte få känna som jag gör, när han så länge jag bodde i Förortsidyllen oprovocerat trakasserade och mobbade mig? Fast jag skäms. Jag vill inte vara som honom och sådana som han. Jag har högre tankar om mig själv och mina medmänniskor. Jag vill inte leva i ett samhälle byggt påg förakt och misstänksamhet.

Sensmoral och avslutande reflektion: Vi måste börja uppmärksamma helheten mycket mer, inte bara utvalda sekvenser och delar av kulturen som behandlas var för sig. Strukturer finns, om vi väljer att se enskildheter som del av en helhet, vilket jag menar att vi bör, för det är enda sättet att faktiskt komma till rätta med problemen. Svinet som tog livet av både drabbades och gynnades av kulturen. Även män är offer. Därför är det så viktigt att motarbeta alla tendenser till framväxt av en människoföraktande kultur. Vi måste börja samtala om viktiga frågor där det inte finns några enkla och givna svar. Att samtala är att handla, att göra, att bli till. Ett samtalande samhälle är ett samhälle där man lyssnar på varandra och där man vill och försöker förstå. 

måndag 16 oktober 2017

Bloggpost 3300

2011 började jag blogga på allvar. Vid tredje försöket föll bitarna på plats, projektet fick luft under vingarna och ett momentum byggdes upp. Jag hade en del gamla texter på USB-minnen och på hårdisken som under det första halvåret publicerades parallellt med nya texter. Det var en omtumlande tid i livet på väldigt många olika sätt. Visst hoppades jag att skrivlusten skulle hålla i sig, men mer än så kan man aldrig göra. Det finns aldrig några garantier för någonting. Detta blir bloggpost nummer 3300. Flyktlinjer har hittat sin form och jag gör som jag brukar, stannar upp lite för att reflektera över projektets status. Detta gång tänkte jag blicka tillbaka till den där första tiden, och återknyta kontakten med den första milstolpen, bloggpost 100 för att se hur bloggen står sig relation till tankarna jag hade då.
Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.
Med skrivande är det nu inte så mycket något man har inom sig som det är något man skapar i relation till världen man lever i. Flyktlinjer vill jag idag likna vid ett slags stämgaffel, eller om det är jag som är stämgaffeln och bloggen resonanslådan som ger upphov till ljud. Det är inte en radiokanal som sänder per frekvens. Jag har inget budskap som kablas ut. Flyktlinjer följer son egen logik och även om det är jag som driver projektet är jag lika mycket en resenär som jag är en skapare. Jag har idéer, passioner och återkommer till vissa teman oftare än andra, men det är lika mycket en upptäcktsfärd. Jag lever och reagerar, skriver, tänker och tar en dag i sänder. Det enda jag bestämt mig för är att skriva minst en text om dagen, alla dagar, utom på semestern. Oftast lyckas jag, men ibland fungerar det inte. Det får inte kännas som ett tvång, det är enormt viktigt för mig, för att hålla lusten och projektet igång. Fast jag har aldrig enbart skrivit av lust. Skrivande må vara tillfredställande, men det handlar aldrig enbart om lust och jag skriver absolut inte endast på inspiration, så jag det varit sedan starten.
En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.
Då visste jag inte. Idag, snart sju år senare, vet jag att det fortfarande bär. Hur länge till det kommer göra det har jag ingen aning om och det är inget jag tänker på heller. En dag i sänder lever jag mitt liv och så förhåller jag mig till skrivandet också. En ny text i taget och jag vet aldrig långt i förväg exakt vad jag ska skriva om. På morgonen vet jag, eller senast när jag öppnar datorn. Vissa dagar flyter det som en forsande fjällbäck, andra dagar går det trögare. Skrivandet är som livet, aldrig något man kan ta för givet, vilket för övrigt gäller läsarna. Att bli läst är en ynnest. Även om jag skriver främst för min egen skull vill jag så klart också nå ut, det ena ger det andra. Hade jag inte begåvats med läsare som återkommer hade jag troligen inte orkat, men det har jag och det gör jag, och så har det varit sedan starten. Det är jag ENORMT tacksam för!
Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?
Jag vet så klart inte om jag tillför något, men med ledning av reaktionerna på det jag skriver känns det som mina tankar tas emot med intresse. Jag vill dela med mig. Sedan jag började på högskolan 1991 har jag på statens bekostnad fått ynnesten att lära mig enormt mycket. Att blogga är ett sätt att betala tillbaka, att visa tacksamhet och försöka vara med och förändra samhället och synen på kunskap. Jag kommer inte att kunna förändra världen med Flyktlinjer, men jag känner att jag kan göra viss skillnad. Jag når verkligen ut, det märker jag. Texten om den genomadministrerade skolan som jag skrev i lördags har lästs (eller i alla fall klickats på) 1424 gånger hittills. Dem mest lästa posten har klickats på över 8000 gånger. Jag vet aldrig vad som kommer fungera, och det är en del av tjusningen. Texter jag själv tycker att jag lyckats med faller ibland platt medan andra som jag tvekat kring sprids och delas i rasande takt. Det gör skrivandet spännande. Kultur angår alla och mer kunskap om kulturens inneboende logik och om förutsättningarna för förändring av kulturen behövs, menar jag. Därför bloggar jag vidare.
Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!
Lätt att skriva så, men svårare att leva upp till det. Ambitionen är fortfarande den samma, men visst har det blivit en del politik. Jag är dock aldrig partipolitisk. Jag har och kommer aldrig att ansluta mig till en bestämd linje och är inte lojal med något parti. Det kritiska perspektivet riktas mot allt och alla som jag reagerar på. Jag försöker akta mig för att kritisera; den skillnaden är viktig. Att vara kritisk är ett perspektiv, medan kritik är en åsikt. Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen är jag dock både kritiskt till och kritiserar. Alla antidemokratiska strömningar, liksom rasism, sexism och hat samt hot, tar jag TYDLIGT avstånd från. Jag är för mångfald och alla människors lika värde. Demokratin måste värnas, för den är liksom kulturen ingenting i kraft av sig själv, den blir till i möten mellan människor, i vardagen, ofta medan man är upptagen med annat.
Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om långsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.
Då hade jag bara börjat nosa på frågan om hållbarhet. Idag har de tankarna utvecklats och jag har fått flera olika uppdrag som handlar om det. Jag driver en kurs och har varit på konferenser. Och så har jag skrivit två böcker i en serie om tre med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Tankarna har stötts och blötts, bland annat här på bloggen. De två böckerna, liksom den tredje som kommer nästa år, påbörjades här. Sedan jag har lagt till och dragit ifrån, läst och ändrat. Jobbat med språket och redigerat innehållet. Att skriva är för mig att tänka, och när jag läser det jag skriver lär jag mig förstå det jag läst bättre. Jag har aldrig varit en taktiker och det vägrar jag också bli. Jag har ingen strategi, jag tror på närvaron i stunden. Mitt liv är en enda lång förberedelse, för vad vet jag inte, men jag har aldrig kunnat planera. Detta gör att jag av vissa uppfattas som en slarver, men jag har aldrig missat en deadline och jag har genom Flyktlinjer visat att jag är plikttrogen och uthållig, om jag bara får gör saker och ting på mitt sätt.
Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!
Väntan har jag alltid varit dålig på, men jag kan vara uthållig. Det där andra positiva beskedet kom till slut, på arbetsårets allra sista dag. Jag tog emot det i badet på hotell Hilton i Philadelphia där jag var på konferens. Senare det året, i augusti, höll jag min docentföreläsning. Där peakade det på något sätt. Strax efter lades kulturvetarutbildningen ner och svensk högre utbildning kastades in i en omvandlingsperiod som den fortfarande befinner sig i. Jag är inte nöjd med utvecklingen, den orar mig för den verkar drivas av helt andra mål än de jag sökte mig till högskolan för. Paradoxalt nog har jag sedan jag blev docent fått mindre och mindre användning för min kompetens. Det är annat som premieras idag. Kunskap flyttas i rasande fart från individer med insikt, vana och kompetens, till system. Utbildning håller på att bli instrumentell och akademin håller på att avakademiseras. Visst sporrar det till skrivande, men det är samtidigt oerhört tragiskt. Ett resursslöseri av gigantiska mått!
En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.
Så tänker jag fortfarande. Titlar är personliga men kunskap, kompetens och utveckling är alltid kollektiv. Kritiska läsare kan jag inte säga att det dräller av här på bloggen. Jag får frågor om det ibland och tänker själv en hel del på saken. varför är det så förhållandevis få som kommenterar. Jag ser ju att jag blir läst, att mina tankar når ut och får mer uppskattning än jag riktigt kan hantera på sociala nätverk. Jag är mer van vid och bättre på att hantera kritik och invändningar, så länge det handlar om det jag skriver. Kritik mot mig som person kan jag inte riktigt hantera, därtill har jag allt för många dåliga minnen och erfarenheter av utsatthet och mobbing. Kritik mot det jag skriver tar jag dock tacksamt emot och försöker svara efter bästa förmåga. Det är så man utvecklas som tänkare, och jag är enormt tacksam för alla synpunkterna jag fått genom åren.
Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.
Tänk om jag visste då, i början av 2011, hur mycket olika saker som skulle hända. Att jag bara några veckor senare skulle ligga på Östra sjukhusets hjärtavdelning i en vecka för observation efter en misstänkt hjärtinfarkt. Tur man inte vet vad som kommer att hända. Ännu en påminnelse om hur viktigt det är att ta en dag i sänder och vara närvarande i nuet. Det som händer händer ändå, och planer har en tendens att förändras. Jag har genom livet allt mer stärkt i min övertygelse om hur viktigt det är att FÖRBEREDA sig på allt man kan förbereda sig på. Det är det enda man kan göra, vid sidan av att vara närvarande i nuet.
Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen. Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …
Så där tänker jag fortfarande. Vissa saker förändras, annat är konsistent över tid. Det enda man kan göra är att försöka lära sig förstå. Ingen äger kunskapen, den kan bara användas mer eller mindre klokt. Det blir viktigare och viktigare märker jag att ta till sig, utveckla och sprida den tanken. Vetande är aldrig absolut; kunskap handlar om sökande och man blir aldrig färdig. Det är som det ska. Förändring är kulturens enda konstant. En öppen förändring som aldrig går att styra mot mål.
Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!
New Public Management är en kunskapsvidrig organisationsprincip och ledningsideologi som under åren jag bloggat fått fäste och fult genomslag i den akademiska världen. Det är det mest sorgliga, och även om larmrapporterna duggar allt tätare och alla ser och vet vad som händer fortsätter processen. Kunskapen i samhället som helhet utarmas förfärande fort, vilket gör att processen accelererar och förfallet ökar. Det oroar och inspirerar till skrivande, men innebär också en kamp mot uppgivenheten.
Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!
Det mesta av det jag skrev där i början gäller än, vilket känns bra. Flyktlinjer är ett slags dagbok och när jag blickar tillbaka och bläddrar bland texterna känner jag en enorm stolthet över vad jag åstadkommit här. Skaran av läsare ökar fortfarande och tacksamheten över att jag kan och får fortsätta är lika stor nu som då. 3300 bloggposter har det blivit hittills. 4000 känns inte omöjligt, men jag lovar ingenting. Över 600 000 klick har det blivit sedan starten. Hinner det bli en miljon innan jag tröttnar eller tvingas sluta av någon anledning? Det står skrivet i stjärnorna. Det går så länge det går och jag tycker att jag kan känna mig nöjd med det som blivit gjort hittills också.

Nu ska jag föreläsa på engelska för en grupp nyantagna doktorander, om vetenskaplighet, vetenskapshistoria och förutsättningar för kunskapsutveckling. Även om jag är kritisk över mycket i akademin är jag oerhört tacksam för att jag får vara del av den.

söndag 15 oktober 2017

Det är frågorna som visar vad man kan, inte svaren

Som lärare på högskolan skulle jag vilja bedöma studenternas egenhändigt formulerade frågor, istället för deras svar på mina frågor. Tänk om jag kunde be dem formulera vilka frågor läsningen av litteraturen gav upphov till för att på det sättet och med ledning av deras egna tankar, dels om innehållet, dels om betydelsen och värdet av kunskapen, bedöma vad de kan och förstår. Med ett sådant upplägg skulle jag slippa svara på frågor av typen: Kommer det här på tentan? Kan du förklara vad du menar? Vad vill du ha egentligen? Jag vill inte ha något; jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad studenterna svarar, det viktiga för mig är att få möjlighet att lära mig mer och utvecklas som tänkare och detta vill jag göra TILLSAMMANS med studenterna eftersom jag är övertygad om att det ökar deras chanser att faktiskt lära sig mer och bättre. Chansen att den högre utbildning faktiskt främjar självständigt, kritiskt lärande ökar om studenterna formulerade frågorna de vill jobba med, istället för att passivt vänta på att jag ska ställa frågor som de kan svara på med utgångspunkt i innehållet i böckerna de läst. Dagens organisering av högre utbildning passiviserar studenterna och främjar utvecklingen av en köp-sälj-inställning till lärande. 

Vad är det för typ av frågor jag får i min roll som lärare på högskolan? Det kan vara allt möjligt: "Vilken sal ska vi vara i", är tyvärr en variant av den vanligaste frågan. "Missade jag något på föreläsningen igår", är en typ av fråga. Vad svarar man? Nej, jag gick igenom lite anekdoter, drog några vitsar och fördrev mest tid; så du missade inget. Så vill jag svara ibland, men det skulle innebära att jag drog på mig kritik. Min uppgift, har jag fått höra (det stod i en utvärdering en gång), är att hjälpa studenterna att få godkänt. Om studenterna fick formulera egna frågor istället för svara på mina frågor, som är svåra att omformulera i den omfattning som behövs för att få studenterna att läsa böckerna istället för att försöka få godkänt på tentan (kåren driver på för att gamla tentafrågor ska finnas tillgängligt så att studenterna ska kunna plugga strategiskt). Självständigheten skulle främjas på ett helt annat sätt. Jag skulle slippa svara på frågor som handlar om att jag ska tala om hur lite man måste göra för att få godkänt på tentan eller kursen, vilket är en fråga jag får varje år när det drar ihop sig till uppsats. "Hur få intervjuer måste man göra? Räcker det med fyra?" Eller: "Måste man verkligen läsa tio artiklar?".

Vilka frågor skulle jag vilja ställa till studenterna? Varför läser ni på högskolan, för kunskapen eller betygen? Hur tror ni att ovanstående frågor och inställningen till studier som frågorna speglar hjälper er att klara av att leva upp till arbetsgivarnas förväntningar på er som högskolestudenter? Varför kommer ni till seminariet om ni bara sitter tysta? Hur tänkte ni när ni mailade mig uppsatsen som jag ska läsa och kommentera inför handledningen, klockan nio på kvällen innan; när tänker ni att ska jag kunna läsa texten? Det typen av frågor snurrar alldeles för ofta i huvudet på mig, men det är inga frågor man kan eller får ställa, inte inom nuvarande högskolesystem. Jag ser med oro på utvecklingen, för ingen gynnas av att det är så här vi ser på utbildning. På sikt utarmas långsamt kunskapen i samhället, tyvärr går utvecklingen så pass långsamt att man märker det först i ett längre perspektiv. Förändringen är dessutom svår att belägga, och det finns alldeles för många och starka krafter som försvarar nuvarande läge för att det ska gå att samtala om dessa saker. Det blir därför alldeles för lätt till en förödande debatt där målet är att vinna genom att förgöra motståndaren. Jag vill inte förgöra något; jag bryr mig om både samhällets långsiktiga hållbarhet, demokratin, studenterna och kunskapen. Det av omsorg jag skriver detta, för att jag oroas över vart vi är på väg. Inte av nostalgiska skäl, för att jag tycker det var bättre förr.

Förmågan att formulera bra frågor är mycket mera avslöjande för vad man faktiskt kan än förmågan att svara på frågor. Det är lättare att reproducera och upprepa än att skapa något själv. Om uppgiften är att själv formulera frågor tvingas man på ett helt annat sätt att själv reflektera över vad som är viktigt i boken. Studenterna skulle tvingas motivera både för sig själva och för läraren varför det man väljer att fokusera på är viktigt. Ett sådant kunskapsmål går dock inte att formulera i förväg, det är helt och hållet upp till studenterna att själva ta ansvar för sitt eget lärande. Motorn i en frågedriven högre utbildning är studenterna, och lärarna fungerar som bränsle. I dagens högskola är lärarna både log, vagn och bränsle, och studenterna är resenärer som bekvämt färdas genom ett magiskt landskap som påfallande många inte verkar intressera sig särskilt mycket för; man är mest intresserad av när man är framme. Visst raljererar jag en del, men tankarna bygger på egen och andras erfarenheter. Jag vill vara tydlig med att jag inte klagar på studenterna, det är systemet och den rådande kunskapssynen jag kritiserar, det är den målstyrda och kvalitetssäkrade högskolan jag vänder mig mot. Jag blev lärare för att jag ville lära och utvecklas intellektuellt, och jag är ledsen för att arbetet som lektor idag innehåller allt mindre av sådana inslag. Om studenterna själva fick formulera frågor och tydligare uppmuntrades att ta ansvar för sina egna studier; om de inte sågs och såg sig själva som kunder utan mer som gymbesökare som söker hjälp av en personlig tränare, tror jag utvecklingen snabbt skulle kunna vända och landets arbetsmiljön för lektorer skulle förbättras dramatiskt. Det skulle innebära att fokus i verksamheten riktades mer mot kunskapen och innehållet, än mot formen och examen. Vägen skulle bli målet och utbildning skulle inte betraktas som en transportsträcka som man så snabbt som möjligt vill få avklarad.

En frågedriven och kunskapsfokuserad högskola skulle göra studenterna mycket bättre rustade för uppsatserna och examensarbetena, vilket i sin tur skulle öka chanserna dramatiskt att studenterna faktiskt vet vad de skriver om. Jag misstänker nämligen starkt att många av dagens studenter snarare följer lärarnas, anvisningarnas och böckernas instruktioner, än tänker själva och tar eget ansvar för resultaten man kommer fram till. Till exempel är man ofta mycket bättre på att opponera på andra än försvara det man själv skrivit. "Handledaren har sagt att man ska skriva så här", är inget försvar, det är möjligen en förklaring. "Det står i anvisningarna", är heller inte något försvar. Om jag funderar över tidfördelningen och innehållet i handledningarna jag genomför så talar jag under en oproportionerligt stor andel av tiden om hur man ska tolka anvisningarna, och på tok för lite om tankarna som faktiskt satts på pränt. Det är inte så mycket gnäll över dagens studenter som det är ett personligt uttryck för oro över vart Utbildningssverige är på väg.

Det är New Public Management jag är kritiskt till, inte något annat. Jag ser studenterna som offer och det är kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet som är i fara. Problemet är att ett sådant upplägg som jag här drar upp konturerna för är att det inte går att målstyra. Som jag ser det är det målstyrningen (och den kunskapssyn som gör den möjlig) som utgör hotet. Kunskap är en ömtålig kvalitet, inte hårda fakta. Bildning kan bara nåt genom eget hårt arbete och personligt intresse. Man kan svara hjälpligt på någon annans frågor och klara tentan även om man inte riktigt bryr sig, men man kan aldrig formulera en bra och intellektuellt stimulerande fråga om intresset för utbildningens faktiska innehåll saknas.

lördag 14 oktober 2017

Lena Anderssons postmodernism tar även jag avstånd från

Lusten att blogga lite mer väcktes av Lena Anderssons Kolumn i DN idag, där hon skapar en helt egen postmodernism som hon sedan pedagogiskt plockar isär och tar ära och redlighet av. Den postmodernismen tar jag också självklart avstånd från. Problemet är att Lena Anderssons postmodernism är ett hjärnspöke och bara för att hon inte är ensam om att anfäktas av det, är det lika fullt ett spöke hon ger sig på. Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också hittar hon på och det är lika illa vilket som, för hennes och andras korståg mot en postmodernism som inte existerar gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land.
Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak. 
Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi. 
Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött.
Här håller jag med Andersson. En råbiff är något annat än en rå biff, eller det är i alla fall så det brukat vara i Sverige. Fast råbiff är nu inte en namnskyddad maträtt, som falukorv eller champagne. Det står restaurangerna fritt att tillaga och namnge rätten precis som de vill, sedan får Lena Andersson tycka vad hon vill. På samma sätt både kan och får Lena Andersson hysa vilken åsikt hon vill om postmodernism. Fast hon kan inte hävda att hon har tolkningsföreträde, varken över råbiffens utseende eller postmodernismens innebörd.
Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen.
Nej, det är det inte. Det är ett exempel på Stockholmskögarnas kreativitet, ingenting annat. Postmodernism handlar om att undersöka sanningen om världen, om att kritiskt granska sanningsanspråk; inte om att hitta på eller relativisisera sådant som inte är relativt. Postmodernistisk vetenskap handlar om att undersöka tillvarons kontingenser, det vill säga undersöka sådant som är möjligt men inte nödvändigt. Det är möjligt att kalla den rätt som Andersson serverades för råbiff (även man man kan tycka att den borde benämnas rå biff), eftersom råbiff inte är en namnskyddad rätt är den kontingent och vill man vara säker på att man får det man tror att man beställer måste man fråga servitören hur man tillagar rätten på den restaurang där man beställer den på. Det är ingenting som jag har hittat på, det är så det fungerar i verkligheten. Därför har Andersson fel, hennes beskrivning av postmodernismen stämmer inte överens med hur postmodernism praktiseras.
Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger inte kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte.
Just ordet råbiff är illa valt. Falukorv är ett exempel som fungerar för ändamålet, för ordet falukorv speglar verkligheten på ett helt annat sätt än ordet råbiff som de facto kan betyda lite vad som helst. Och det är just detta som postmodernismen sysslar med, man undersöker ordens relation till verkligheten, och gör man det finner man att vissa ord faktiskt skapar världen, eller att det i alla fall fins en utbredd föreställning om att det är så. Varför försökte man annars kalla städare för hygientekniker. Ordet städare var belastat och gav yrket dålig status och genom att ändra benämningen tänkte man sig att statusen skulle ändras.

Maskulinitet är ett begrepp som genom historien betytt olika och ibland motsägelsefulla saker. det ordet har aldrig speglat något annat än människors föränderliga föreställningar om manlighet. Maskulinitet har aldrig varit en beskrivning av mannens biologi, det har alltid varit en beskrivning av attribut som med språkets hjälp fästs till män. Genusforskning, som är en postmodernistisk vetenskap, har undersökt ordens förändrade innebörd. Maskulinitet är något kontingent, något möjligt men aldrig nödvändigt. Det är en godtycklig beskrivning av en kulturell föreställning, vilket inte betyder att enskilda kan kalla det vad de vill. Alla ord är godtyckliga. En stol hade lika gärna kunnat heta korv, om alla bara kommit överens om att det var giltigt.

Postmodernismen undersöker strukturer, vilket är ett skällsord för liberaler och andra som tror på individens autonomi och som vill förklara allt med hänvisning till individualitet. Kanske är det därför vissa har så svårt att förstå postmodernismen? Ser man inte strukturer och förstår man inte att olika människa upplever kulturen och tillvaron olika förstår man nog inte hur ett ord kan betyda något annat än det gör för en själv. Handlar det om narcissism? När jag rör mig i det offentliga rummet upplever jag det annorlunda än mina färgade vänner upplever det, för jag får aldrig ropat neger efter mig eller att jag ska åka hem. Som man får jag inga hatmail sända till mig om jag uttalar mig offentligt, vilket väldigt många kvinnor får. Vems verklighet är den sanna, min eller deras? Lena Anderssons, eller någon annas? Sanningen är att verkligheten är som den är men den UPPFATTAS på olika sätt, och det är helt i sin ordning och inget hittepå. En som däremot hittar på är Lena Andersson.
Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas.
Som sagt detta stämmer inte. Det är skillnad på vad en enskild individ kan göra och vad som är möjligt att göra i ett kulturellt sammanhang. Godtyckligheten är inte individuell, den är kollektiv och strukturell.
Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, som då hette sofister. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas.
Visst går förändringarna långsamt, även om allt förändras evolutionärt. Självklart känner man igen sig, men varken sofisterna eller postmodernisterna har hävdat något annat, och det handlar inte om att förändra innebörder efter tycke och smak. Postmodernism handlar om att undersöka vad som är relativt och möjligt att förändra och vad som inte är det. Dygnet har 24 timmar och utsätts man för HIV-virus blir man sjuk. Palme är död och utanför mitt fönster lyser solen. Inget av detta är godtyckligt eller kontingent, men råbiffen som Andersson skriver om är det, liksom maskulinitet. Beställer man in en Falukorv vet man vad man får, men inte om man beställer in en råbiff. Så är det och det är bara att gilla läget. Det har ingenting med postmodernism att göra.
Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål.
Var finns beläggen för detta påstående? Det stämmer inte, det Andersson säger om postmodernismen på landets högskolor och universitet är hittepå. Vem är det som är postmodernist (i Lena Anderssons högst personliga tolkning av begreppet) egentligen? Visst finns det postmodernism på svenska högskolor, men verksamheten som bedrivs i namn av postmodernism är något helt annat än det Anderson skriver om. Vill hon kritisera postmodernisterna och samtidigt vara konsekvent i sitt försvar av sanningen måste hon hålla sig till fakta i målet, inte till ogrundade föreställningar.
Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant.
Ingen postmodernist, i alla fall ingen av förgrundsfigurerna (tomtar finns det gott om, överallt, inte bara inom postmodernismen. Positivismen som Andersson ansluter sig till går inte att kritisera med stöd i Paulo Macciarinis vedervärdiga "forskning") säger att "inget är sant", eller att sanningen (den vedertagna innebörden i ordet) inte finns. Det är förtal av en gren av vetenskapen som sysslar med saker Andersson och många med henne inte förstår.
Den stumhet i synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och sådant som kräver tolkning och livserfarenhet. Överförd på ämnen som grundar sig i argumentation, inlevelse och förståelse av sammanhang blir positivismen en fundamentalism. Och som sådan otjänlig.
Och, vad betyder det? Vem är det som kritiseras? Förstår inte. Gör hon sig här till talesperson för postmodernismen? Oavsett är det fel. Postmodernismen har aldrig kritiserat naturvetenskapen, bara undersökt dess resultat och metoder. Det är vad alla forskare sysslar med: UNDERSÖKER saker och ting. Det försvar av vissa typer av vetenskapliga resultat som Andersson och andra ägnar sig åt är ovetenskapliga försök till maktutövning, det vill säga försök att påverka allmänhetens syn på olika vetenskapsgrenar. Ingen vetenskap är bättre än någon annan, det går i alla fall aldrig att avgöra detta på förhand. Att med stöd i svepande formuleringar skapa ut ett helt fält är oärligt och djupt problematiskt, ett slags alternativa fakta som snarare underminerar vetenskapen än stärker den.
Denna kvasiempiristiska men i grunden upplösta världsåskådning smyger sig in överallt, och det är inte alltid enkelt att urskilja dess tankemässiga ursprung. Ett exempel var när Svenska Dagbladets språkspalt förra veckan (7/10) skrev att en ny europeisk dialekt av engelskan kommer att uppstå med Brexit. Denna euro english (med gemener) kan äntligen få blomstra i Europa nu när man snart ”slipper den språkkonservativa bromsklossen Storbritannien”. 
Ett exempel på euro english var att européer ofta anger härstamning i pågående form: I am coming from. (Europé var i detta fall att inte ha engelska som modersmål). Enligt bromsklossen, britter som behärskar engelska, är detta fel, men språkforskaren menade att ”det borde vara okej att säga så”. Den mätbara empirin här är att folk säger så. Mätdata är allt vi får luta oss mot. Alltså är det sant i betydelsen rätt.
Har det gått Andersson förbi att Svenska Akademin inte är språkpoliser och att Svenska Akademins Ordlista inte är lagen om det svenska språket? Språkforskare följer språket  och beskriver det med stöd i tillgängliga data, de bestämmer inte hur det heter eller vad man får säga.
Självklart är det okej att säga: I am coming from Sweden (ungefär: ”jag kom nyss från Sverige”), om det är det man menar. Menar man i stället ”jag härstammar från Sverige” finns klara fördelar med att inte använda pågående form och goda skäl att kalla meningen felaktig. I am coming from speglar helt enkelt ett annat fenomen än I come from.
Självklart är det viktigt att människor förstår varandra, att språket fungerar. Men så länge det fungerar kan man faktisk säga vad som helst, så länge man inte är ensam. Andersson kan tycka vad hon vill, men mot språkets föränderlighet är hon maktlös, oavsett hur rätt hon anser sig ha och hur mycket det ligger i hennes åsikt. Jag tror det är här hon går vilse, hon förstår inte att kulturer och språk förändras och att orden och verkligheten speglar varandra. Hon tänker sig att allt är som det alltid varit och att språket är en spegling av tingens gudomliga ordning. Fast alla som studerat språk och kultur vet att det inte stämmer, att förändring är tillvarons enda konstant och att alla ord i grunden är godtyckliga även om orden inte är det i praktiken. Postmodernismen undersöker innebörderna som Andersson försöker bestämma och försöker förstå vad som är kontingent och vad som inte är det. Postmodernismen handlar inte om propaganda, utan om vetenskapliga undersökningar av leva verklighet, människors vardagliga praktiker och kollektiva upplevelser och föreställningar.
I de inföddas engelska har denna eleganta distinktion för länge sedan uppstått, och det inom ett konsekvent, nyanserat och finkalibrerat språkligt ekosystem där allt hänger ihop som en struktur. Att försöka lära sig hur detta ekosystem fungerar, och mäta sin egen engelska mot det, verkar onekligen klokare än att göra dygd av sina språkbrister. Att kalla dem som känner språkets nyanser för bromskloss är en akt av låtsasjämlikhet lika desperat som oförskämd.
Har det gått Andersson förbi att det finns Brittisk engelska, Amerikansk engelska och Australiensisk engelska. Varför skulle det inte kunna finnas en Europeisk engelska? För att Andersson tycker att allt var bättre förr och att så som det var när hon var ung ska det alltid förbli? Jag är heller inte nöjd med alla nyordningar och många saker förändras enligt mig i helt fel riktning, men det vore mig främmande att skylla på någon annan för att allt inte är och ser ut som jag önskar. Jag försöker som kulturforskare förstå förutsättningarna för förändring och undersöker vad som går att förändra och vad som är svårt eller omöjligt att förändra. Min forskning hannar om det som skulle kunna bli, men det är aldrig jag som bestämmer vad eller hur. Jag kan uttrycka åsikter och driva opinion, men det gör jag som privatperson, inte som forskare.
Tanken att det torftiga jag säger på engelska är rätt bara för att ingen kan visa inför vilken gudomlig språkdomstol det är fel, innebär inte att det är bra. Och varför nöja sig med halvmesyrer när man kan sträva mot fulländning.
Exakt, Andersson, även här är vi överens: Varför välja att kritisera en vanföreställning av postmodernismen när det finns verkliga postmodernister att samtala med och forskningsresultat att granska kritiskt? Varför inte vara konsekvent i synen på sanning och hålla sig till den uppfattning man säger sig företräda? Varför hitta på saker som sedan kritiseras? Varför göra precis det man kritiserar andra för?

Att framställa postmodernister som illvilliga intrigmakare och företrädare för alternativa fakta är ett uttryck för just den postmodernism som Lena Andersson säger sig ta avstånd från, men som hon i praktiken ansluter sig till. Jag förstår inte vad som hänt med den Andersson jag hörde första gången i ett sommarprogram för många år sedan, där hon dekonstruerade berättelsen om Jesus på ett lysande sätt. Jag saknar henne, men antar att även jag förändras med åren, liksom språket, kulturen och kunskapen.

En skola administrerad till döds?

Lärande och kunskapsutveckling är en angelägenhet för lärare och elever/studenter. Lärande är en komplex process som inte går att styra externt, bara påverka internt. Ytterst är lärande en individuell och mellanmänsklig verksamhet. Tyvärr är det inte så som ansvariga politiker ser på skolan idag. Av någon outgrundlig anledning har man fått för sig att lärande är något som kan detaljstyras och att kunskap är ett mätbart resultat som kan produceras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin och jämföras mellan skolor som konkurrerar. Styrning kräver ledning, regler, administration och kontroll och eftersom dygnet bara har 24 timmar, en arbetsvecka består av 40 timmar och en arbetsdag av åtta, kommer rådande kunskapssyn oundvikligen att hämma lärandet och kunskapsutvecklingen. En genomadministrerad och strikt kontrollerad skola är och kan aldrig bli en kunskapsskola med mindre än att man förändrar innebörden i begreppet kunskap. Fast om det är så politikerna tänker vill jag gärna veta det, för det innebär att jag nog vill byta jobb. Jag vill arbeta med kunskap i ordets klassiska mening och värjer mig från dagens ekonomistiska och bildningsföraktande mening. Och det är jag som det verkar inte ensam om. Igår publicerades ännu en nedslående artikel om arbetsförhållandena i skolan och de krympande förutsättningarna för kunskapsutveckling och lärande.
Kraven på dokumentation i skolan stjäl tid från lärarna som skulle ha gått till att planera, kvalitetssäkra och utveckla undervisningen, menar Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande på Lärar­förbundet. 
– Lärare ägnar mer tid åt att dokumentera sina elevers behov än att sätta in stöd för de elever som behöver det. Det är förödande för eleverna men också för lärarna, säger hon. 
Undersökningen baseras på 1642 intervjuer som gjorts i Lärarförbundets medlemspanel mellan 15-27 september. 59 procent av de svarande upplever att de administrativa uppgifterna, såsom föräldramejl, ledighetsansökningar och att hitta vikarier, ökat kraftigt under de senaste fem åren. Ytterligare 27 procent svarar att dessa uppgifter ökat något.
Jag återkommer ofta till tanken på och insikten om att jag idag undervisar på en högskola som är väsensskild från den jag själv var student i. Några tusenåriga traditioner existerar inte och arvet efter Humboldt började man rensa ut i samband med att jag påbörjade mina studier 1991, vilket först inte märktes särskilt tydligt, men som efterhand accelererade och fick fullt genomslag några år efter att jag disputerat och börjat arbeta som lektor. Och sedan jag blev docent har förändringstakten ökat. Idag är jag i princip en kraftigt överkvalificerad gymnasielärare som ytterst sällan har någon nytta av min utbildning och erfarenhet, vilket är helt i sin ordning enligt Hellmark Knutsson.

Jag arbetar inte så mycket med undervisning som med dokumentation, kontroll och planering av kurser. Friheten som fanns tidigare att utforma kurserna efter kunskapsmål och lärarkompetens, det vill säga fokusera på kunskapen och kvaliteten i LÄRANDET är idag helt borta. Linjeorganisationen pekar med hela handen och tvingar lärarna att effektuera besluten. Genomströmningskravet får inte påverka kvaliteten sägs det, men ingen kan förklara hur det ska gå till. Självklart påverkar det eftersom högskolans ekonomi är beroende av att studenterna klarar sina tentor och tar ut sin examen. Det är en gigantisk elefant som rumsterar runt i akademin och stör den ro som krävs för att prestera på toppen av den intellektuella förmågan. Tid att tänka möjligheterna att mötas i högre seminarier finns inte och vill man förkovra sig, det vill säga läsa böcker om ämnen som inte går att koppla till en kurs eller ett projekt, får man göra det på fritiden. Det är med sorg och bedrövelse jag tvingas se på när akademin avakademiseras och tiden för lärande och kunskapsutveckling krymper.
I en debattartikel på DN Debatt skriver Johanna Jaara Åstrand att regeringen svikit sitt löfte om att administrationsbördan på lärarna skulle minska. Hon är förundrad över att den politiska medvetenheten om lärarnas administrativa arbetsbörda och arbetsbelastning är hög, men att inte tillräckligt görs. 
– Politiska partier alla kulörer har ju adresserat att man vill minska arbetsbelastningen och låta lärare vara lärare. Trots att regeringen faktiskt har tagit bort en del av de krav på till exempel individuella utvecklingsplaner för varje elev och inrapportering av kontrolluppgifter är det många kommuner som har kvar det kravet eller som har infört egna krav, säger Johanna Jaara Åstrand.
Så länge politikerna envisas med att försöka kontrollera och styra skolan och universitetet kommer den administrativa bördan aldrig att minska. Enda sättet att minska den är att överlåta lärandet till lärarna, att lita på lektorerna och placera KUNSKAPEN i centrum. Ansvaret för kunskapsutvecklingen måste förläggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna. Vill politikerna påverka utbildningens kvalitet går det inte att piska lärarna att producera mer och bättre resultat. Det finns inga genvägar till kunskap och utveckling. Dagens elever är morgondagens studenter, och samhället står och faller med den uppväxande generationens KUNSKAPER. I kampen mot alternativa fakta och försvaret för demokratin räcker det inte att man kan visa upp betyg och examina; det enda som betyder något är vad medborgarna i landet faktiskt kan. Vi vet att kunskaperna sjunker i vårt land, men att öka styrningen och kontrollerna kommer inte att leda till några förbättringar, det kommer bara att innebära mera administration och mindre tid för lärande och kunskapsutveckling.
I många fall har de system som införts för att underlätta rapporteringen varit så komplicerade och många att de snarare ökat arbetsbelastningen, menar hon.
Jag kan bara instämma. Jag är en forskarutbildad lärare som sökte mig till akademin för kunskapen, men det finns idag allt mindre tid för det eftersom jag ständigt måste lära mig hantera nya och ofta undermåliga system för administration av saker som jag tidigare skötte exemplariskt eftersom det är en hederssak för alla verkliga lärare att hålla koll på elevernas/studenterna lärande. Det är ju det, vid sidan av kunskapen, som är lärares kompetens. Att ersätta den kompetensen med tidskrävande tekniska lösningar förvandlar läraryrket till ett serviceyrke. Så kan man aldrig höja läraryrkets status.
– Vi ser också att upphandlingsavtal med diverse datasystem som är tänkta att underlätta, effektivisera och frigöra tid för lärare har blivit en orimlig situation där skolledare får ägna enorm tid för att mata in uppgifter i olika system som sällan är kompatibla med varandra, vilket bara tar tid från lärarjobbet, säger Johanna Jaara Åstrand. 
Är det inte viktigt att elevers resultat dokumenteras så att insatser kan göras i ett tidigt skede? 
– Självklart. Dokumentation är en del av läraryrket och lärare har alltid dokumenterat och kommer alltid att fortsätta göra det, men det måste vara proportionerligt till när, hur och varför man gör det.
Jag har slutat dokumentera. Jag hinner helt enkelt inte. Dokumentationen av arbetet och studenternas insatser som jag tidigare utförde underkändes. Idag dokumenterar jag bara det som systemen kräver. Det antas gynna kvaliteten i verksamheten, men innebär i praktiken att jag förlorar kontakten med studenterna ännu mer. Det gör mig ledsen och bedrövad att inte få och kunna vara en riktig lärare, men trots att jag är docent har inte inte makten och inflytandet att göra något annat än att följa reglerna.
Det här hysteriska insamlandet av uppgifter som inte får effekt i budgetprioritering, stärkt elevhälsa och fler specialpedagoger blir ju kontraproduktivt. Då känner man ju inte att det spelar någon roll, säger hon och fortsätter: 
– Vi vet hur viktigt det är att få utveckla, planera och anpassa undervisningen och jobba med elevernas behov, men tiden för att göra det har minskat radikalt. Nu läggs tid på att dokumentera de behov man har identifierat, där blir det väldigt väldigt fel, säger Johanna Jaara Åstrand.
Det är inte konstigt att eleverna och studenterna agerar som kunder. Hela utbildningssystemet bygger ju på den synen på kunskap. Lärarna betraktas ju som utövare av tjänster vilka upphandlats i konkurrens. Minskad tid för lärande kan ALDRIG kompenseras med tekniska system eller mer och tydligare styrning. Lärande tar den tid det tar, och vägen till kunskap är aldrig rak.
I debattartikeln listar hon fem punkter på hur lärartid kan frigöras från det admisntrativa oket. Bland annat föreslår Lärarförbundet att lärarna ska få mer inflytande över läroplanerna och att elevhälsan måste säkras. De nationella proven bör bli färre och mindre omfattande och regeringen måste börja lita på att lärarna kan utföra jobbet utan obligatorium.
Sjunkande kunskaper i ett land måste tas på största allvar, och om lärare inte kan eller får vara lärare kommer problemen att förvärras. Ansvariga politiker måste inse att om elevernas och studenternas kunskaper minskar är det helt fel väg att gå att bestraffa lärarna eller agera överförmyndare. Politikerna måste tala med och lyssna på eleverna och studenterna. Bara de kan svara på varför kunskaperna minskar, och bara de kan göra något åt saken. Att stressa den med fler prov är inte vägen fram. Kunskapen måste placeras i centrum och uppvärderas i samhället som helhet. Skolans problem är inte ett skolproblem, utan ett samhällsproblem.
– Att lita på lärarna borde ju vara den grundläggande inställningen. För gör man det kan man ju lita på att vi, med gedigna universitetsutbildningar, använder den kompetensen för att på bästa sätt ansvara för att eleverna får det de behöver. I det yrkesansvaret innefattar också att signalera och vara tydliga med när vi behöver politiska beslut. Nu kommer direktiv vi inte frågat efter, säger Johanna Jaara Åstrand. 
Lita på lärarna, och avskaffa alla KRAV på administration. Det är enkelt och det kostar inte ett öre. Ge lärarna tid att utvecklas tillsammans med elverna och studenterna och avskaffa köp-sälj-tänket och den kunskapsvidriga kund-utförare-modellen. Överge New Public Management och ge lärarna och eleverna/studenterna en ärlig chans att lyckas. Alla skulle tjäna på dessa enkla åtgärder.
Hur stort ansvar för detta har den sittande regeringen? 
– Den sittande regeringen har ju huvudansvaret idag. Men vi menar att alla politiska partier har ansvar för att de beslut som rör skolan blir blockverksridande så att vi inom lärarkåren vet att de beslut som fattas är stabila, långsiktiga och välavvägda och motsvarar det vi efterfrågar, säger hon.
Ansvaret för skolan och utbildningssystemet i en demokrati som vill fortsätta vara och utveckla demokratin är allas, inte nuvarande eller någon tidigare regering. Alla samhällen får den kunskap de förtjänar och det spelar ingen roll hur mycket man vill att det vore annorlunda. En kunskapsnation kan aldrig växa fram mellan människor som bryr sig mer om pengar än om kunskap och bildning.

fredag 13 oktober 2017

Kampen om kontroll över bilden av framtiden

Viljan att veta vad som ska hända är stor och stark, därför utgör den ett inte obetydligt inslag i kulturen. (Synen på) framtiden är en intressant och viktig fråga. Få saker verkar locka så många som att få möjlighet att tala om för andra hur det är och hur det ska bli. Att få förtroendet att uttala sig om framtiden är prestigefyllt, och att få vara med och bestämma i vilken riktning mänskligheten ska utvecklas är eftertraktat. Självklart handlar det om makt och inflytande. Makt är viktigare än pengar eftersom makt leder till både ära, inflytande och pengar. Har man makt klarar man sig alltid. Igår meddelades till exempel att Paulo Macciarini frias från alla brottsmisstankar. Även om han fuskade i sin forskning och människor dog som en följd av hans oetiska experimenterande gick det tydligen inte att fälla honom. Preskriptionstiden hade gått ut för vissa av åtalspunkterna, delvis beroende på att ledningen för KI länge mörkade problemen för att själva undgå kritik. Maktens gemenskap är fylld av allianser och alla skyddar varandra eftersom man har hållhakar på varandra. Tänker på pojkarna vars ålder skrivits upp och som därför omgående internerades och sändes till Afghanistan, i något fall utan att ens få säga hejdå till sin mamma. Fick de sin sak lika noggrant prövad som Macciarini? Fanns det verkligen ingen skugga av tvivel om deras ålder och deras asylskäl? Tänkte inte skriva något om Macciarini, men jag antar att det var oundvikligt. Han och hans forskning personifierade löften om pengar och en bättre framtid. han visste detta och utnyttjade likt skräddarna i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder människors fåfänga och godtrogenhet för att få makt, ära och pengar. Längtan efter att få vara del av hans aura, att få associeras med honom och hans löften om framtiden var så pass stark att ledningen för Karolinska frångick regler och slussade honom snabbt och utan närmare kontroll fram till en maktposition i organisationen. Och man lät honom hållas även långt efter att frågetecknen börjat hopa sig. Man gjorde allt vad som stod i sin makt för att undgå kritik och riskera att fråntas makt. Till exempel valde man att anklaga visselblåsarna. Först när alla vägar stängts och det var uppenbart att han inte kunde vara kvar kröp man till korset. Ändå sitter flera av möjliggörarna kvar och har fortfarande makt och utövar inflytande över forskningen.

Jag är för en överseende syn på rättvisa och tycker man ska fria hellre än fälla om det finns tveksamheter. Jag förstår också att medicinska framsteg kräver att läkare tar risker och rör sig i gränslandet. Får man inte testa även galna idéer kommer man aldrig kunna bryta ny mark och nå banbrytande kunskap. Problemet med Macciarini var att han med allas goda minne kunde casha in framgången och äran långt innan det fanns några belägg för att det verkligen fanns fog för att lyssna och lita på honom. Forskningsledare och företrädare för vetenskapen ska inte agera riskkapitalister och göra strategiska avväganden. Forskning handlar om kunskap och bedrivs på allmänhetens och mänsklighetens uppdrag.

Framtiden går inte att kontrollera. Ändå är den tanken, den drömmen, så enormt stark. Människan har i alla tider närt begär efter att veta vad som ska hända. Förr lyssnade man andäktigt på orakel eller medicinmän, spådamer, astrologer och så vidare. Idag är det forskarna som tilldelats rollen och ansvaret att uttala sig om framtiden. Verklig vetenskap handlar följaktligen om att göra prediktioner, det vill säga tala om framtiden som om den var ett slags formalitet. Den synen på kunskap och forskning vänder jag mig mot. Jag kan aldrig acceptera att vetenskap används på det sättet. Framtiden existerar inte förrän den är nutid, innan dess är den mer eller mindre öppen och det måste den också vara för att man inte ska riskera att drabbas av nya Macciarinis i framtiden. Idag lever vi i vetenskapens tidsålder och därför lyssnar man inte bara på vem som helst, man lyssnar på den som antas veta mest. Fast vad är det man vet något om egentligen, undrar jag. Framtiden existerar som sagt inte. Alla uttalanden om framtiden är antaganden eller åsikter. Ingen vet något om framtiden, i alla fall inte i detalj eller på lite längre sikt. Det har nu aldrig någonsin spelat någon roll. Viljan att veta är stor och stark och den känslan, liksom andra känslor, övertrumfar förfärande enkelt intellektet, på samma sätt som önskan och drömmen om att Macciarini satt inne med lösningen på mänsklighetens problem fick kloka och högt utbildade människor att bete sig (minst sagt) oaktsamt. Det är inte någon mänsklig faktor vi talar om här, utan människans essens. Vi kan drömma och tro vad vi vill, men problemen som beskrivits här är inga undantag som går att lösa enkelt med någon ny rutin, regel eller fler och mer rigida system för kontroll.

När viljan att veta vad som ska hända kickar in finns inget som kan stoppa kraften i känslan. Det spelar ingen roll att vi lever i vetenskapens tidsålder; människans hjärna är fantastiskt intressant och intellektet är väl utvecklat, men det är känslorna som styr. Och när framtiden kommer på tal samtidigt som frågan är viktig och önskan att veta är stark, används intellektet inte för kritisk analys av vad som sägs utan för att finna sätt att få det att framstå som logiskt att lyssna på den som säger sig veta vad som ska hända. Kan man bara visa evidens och peka på övertygande data om det som hänt, om det man vet om det som är här och nu, kommer man att bli lyssnad på och få makt och inflytande över beslut som rör allas vår gemensamma framtid. Det som oroar mig är att den som fått möjligheten och makten att uttala sig med auktoritet om framtiden kommer ingen annan åt, åtminstone inte utan att själv kunna hänvisa till lika mycket och lika vederhäftig, men fortfarande lika alternativ evidens, vilket är svårt eftersom verkligheten är mångtydig och oöverblickbar. Evidens kan inte uppfinnas och alla tolkningar är inte lika giltiga. Makt är en faktor som måste räknas med, just eftersom människan inte är så rationell som människor tror. Framtiden är en allt annat än trivial fråga, den handlar om makt och detta måste vi göra oss medvetna om ifall vi ska kunna bygga ett mer hållbart samhälle än dagens.

Har man en gång kommit att betraktas som en auktoritet på framtiden kommer man likt oraklen under antiken att konsulteras varje gång behovet av kunskap om framtiden pockar på allmänhetens uppmärksamhet. Det spelar ingen roll att utsagorna inte alltid faller ut som man lovat, för få minns vad man sa och likt oraklens utsagor är det sällan uttalanden om framtiden uttrycks exakt och på sätt som går att kontrollera i efterhand. Inte ens Macciarini kunde ställas till svars, han och ledningen friades trots att man i efterhand kan visa att de agerade huvudlöst. Detta manar till eftertanke och reflektion, eller borde i alla fall göra det.

Om framtiden istället betraktades som en öppen fråga skulle det bli svårare att tillskansa sig makt på det sätt som idag är möjligt. Om framtiden betraktades mer öppet skulle alla tankar på målsäkring behöva tonas ner och det som händer här och nu, allas ansvar för tillvaron och varandra skulle accentueras tydligare och uppvärderas mer. Framtiden är inte, den liksom nuet blir till. Och det blir till dels som majoriteten vill och önskar, men för att visionerna om framtiden ska kunna vägleda mänskligheten in i en ny guldålder präglad av medmänsklighet, solidaritet och hållbarhet, krävs att fler får tänka och drömma om framtiden. Fantasi och kreativitet har tagit oss dit vi är och det är egenskaper som stämmer bättre överens med det vi vet om framtiden, nämligen att det oväntat oväntade är regel snarare än undantag.

Det är omöjligt att kontrollera framtiden. Därför är det bättre och förenat med färre risker att tillsammans samtala om olika framtidsdrömmar och vad som krävs för att förverkliga dem, än att låta ett fåtal maktfullkomliga experter debattera frågan ovanför medborgarnas huvuden. Om detta blir vad vi lär oss av Maciariniskandalen skulle något gott kunna komma ur den, men jag är tyvärr skeptisk. Därtill är begäret efter säker kunskap om framtiden allt för starkt och intellektet (med rätta) allt för ambivalent.

torsdag 12 oktober 2017

En skola där man ser, lyssnar, lär och lever

Det skrivs så mycket klokt om skolan idag, och ändå händer inget; eller det kanske är just därför det skrivs så mycket av så många som verkligen bryr sig och förstår vad som behövs för att skolan faktiskt ska kunna fungera på det sätt och för det ändamål som den en gång var tänkt. Ramlade till exempel över denna artikel från e-kuriren i flödet.
Historien luktar tjära. Innan man får syn på den gamla gränden, huset eller båten sticker det i näsan, och historien blir ännu mer levande. Inte för att bilder och texter inte kan tala, utan för att vi minns bättre, upplever mer och når ytterligare insikter, ju fler sinnen som aktiveras.
Sant. Kunskap är inte bara text och innehåll som processas och läggs på minnet för att senare visas upp för kontrollerande lärare som avgör vilket betyg man ska få. Kunskap är så mycket mer än sorterande av information och fakta man minns. Kunskap är inte bara teori utan också kroppslighet och praktik. Kropp och tanke är en enhet, lukter, ljud, bilder och taktila upplevelser. Form och innehåll. Det går att fortsätta i det oändliga, men det går även att fånga samma tanke på en enda mening: Både och, inte antingen eller.
På så sätt är tjärlukten en del av bildningen. Som det står i Per Svenssons och Thomas Steinfelds nya bok ”Bildningen på barrikaden – ett manifest”, kan bildning anta många skepnader, men alla har någonting med historiskt medvetande att göra.
Bildning är inte en eller ett, den är flera; en mångfald eller multiplicitet. Bildning handlar om historia och medvetenhet men även om framtid och fantasi. Vad är möjligt och önskvärt? Vilka faror och hinder går att identifiera och parera för, och hur ser det oväntat oväntade ut? Förmågan att föreställa sig olika saker och scenarios är viktigt för utvecklingen av bildning, men också att inte låsa fast sig vid en eller ett enda, den eller det bästa. Bildning handlar om att öppna upp sitt sinne för motsättningar och mångfald, paradoxer och flyktlinjer.
Ta Vasaskeppet. Visst måste man läsa om bygget, bärgningen och tidsandan för att ha en chans att förstå. Men aha-upplevelsen kommer först när man står bredvid båten, ser hantverket och nås av den välkända lukten. 
Samma sak med Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, utsikten från Eiffeltornet och Egyptens pyramider. Kanske kan man säga att polletten trillar ner. Eller att historiens vingslag gör att man känner sig som en del av någonting större.
Först kommer fakta, sedan kunskap och långt senare bildning. Jag är benägen att hålla med Elin Wägner om att bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Hur kontrollerar och bedömer man något sådant? Hur ser den ledningsstrategi ut som styr intellektuell utveckling i den riktningen? Det går inte, och bör därför inte ingå i skolans uppdrag. Kunskap är något annat än det som kommer på tentan.
Nu skriver Svensson och Steinfeld ingenting om tjära eller specifika kulturminnen. Det är min tolkning av deras resonemang, där den största behållningen av boken är hur komplext begreppet bildning är, eftersom det inte finns några ramar eller exakta kriterier. Bildning är snarare när bit läggs till bit och det skapas en förståelse utanför jaget och nuet, i en kedja som aldrig blir färdig.
Bildning är inget man blir färdig med; det är en rörelse, förändring och kunskap omsatt i handling. Man kan bygga samhällen på olika sätt och med utgångspunkt i skilda epistemologier, men utan en gemensam uppfattning om kunskap går det inte. Tror det är där det brister idag, tycker mig se förfärande många tecken på att kunskapen tas för given och att bildning anses förlegat. Resultatfokuseringen och målfixeringen, kvalitetssäkringen och den allt tydligare betoningen på ledarskap, visar att ansvariga inte kan eller förstår vad kunskap lär och hur bildning fungerar. Skolan betraktas som en transportsträcka eller ett antal hinder som ska passeras så fort som möjligt så att man kan ta sig ut på en arbetsmarknad där antalet jobb minskar stadigt och där arbetsgivarna säger att de letar efter kompetens när de i själva verket letar efter någon som liknar dem själva, någon de känner igen och litar på.
En del kallar det för kulturarv. Andra historia. I själva verket är det en del av mänskligheten. 
För det som skiljer människan från djuren är att vi har en kultur. Vi kan skapa konst, arkitektur och berättelser som överlever oss själva. Som Moseböckerna, grottmålningarna och Taj Mahal.
Estetik och antropologi, eller flum som obildade naturvetare och ingenjörer kallar det. Mjuka frågor som inte är så viktiga. fast även om man tänker sig att mattematiken är det språk som verkligheten är skriven på, att matematiken är verkligheten (vilket låter misstänkt likt postmodernismens ontologiska syn på språket eller diskursen) har den en historia. Siffrorna är arabiska och olika sätt att räkna har olika upphovsmän. Allting har en historia, ett nu och en framtid. Ingen aspekt av verkligheten är given, allt förändras i ljuset av allt annat. Kunskap är inte eviga fakta, kunskapen förändras och är rörlig; den följer med och både påverkas av och påverkar kulturen. Ömsesidiga tillblivelser, liksom i en verklig kunskapsskola där kommunikationen inte är envägs och styrd av frekvens, utan dubbelriktad och ger upphov till resonans. Förståelse för kunskapens mångfald, ju mer desto bättre; istället för best practice och raka vägen mot mål, tänk om det var det som var skolans uppdrag.
Ju mer man tar del av, desto större blir världen. Det kan vara genom läsning och undervisning. Men lika gärna genom samtal, analyser och upplevelser, vilket den svenska arbetarrörelsen tidigt insåg och skrev ”bröd och bildning” på parollerna.
Inte bara för att bildning ger kunskaper som ofta höjer den egna produktiviteten. Utan för att ett visst mått av bildning är grundläggande för att förstå sin egen situation i samhället och ha mod nog att förändra den, och för att den som nekas bildning hålls borta från en stor del av vad det är, eller kan vara, att vara människa.
Vem bestämmer över vad som är bra och viktig kunskap, vad som är vetbart? För vems skull och varför går man i skolan? För samhällets skull eller individens? Mitt svar är: För demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Skolan är allas och ingens. Skolan skapar förutsättningar för förändring, men den kan aldrig styra förändringen i en speciell riktning; då är det ingen skola längre, då är det en indoktrineringsanstalt. Därför är mångfald, frihet och kreativitet så viktigt. Makten växer fram mellan människor, och skolan har ett uppdrag att skapa medvetenhet om detta för att eleverna som sedan blir studenter, arbetstagare och medborgare inte ska tro att makten kommer uppifrån och att en diktator aldrig kan vara lösningen på något enda samhällsproblem.
Tyvärr har den insikten i mångt och mycket gått förlorad. Både inom arbetarrörelsen och i den svenska skolan. 
De som drabbas hårdast är som vanligt inte eleverna som har ett stort socioekonomiskt kapital med sig hemifrån, utan de som inte har det, eftersom bildningsbegreppet bär på ett löfte till alla som fötts utan en reserverad plats i livets förstaklasskupé, för att låna ett citat från boken. Att bilda sig är att sträva efter att bli något annat och större än det man är eller tror sig vara.
Friskolereformen och möjligheten att välja skola har i praktiken inneburit att människor valt bort skolor med dåligt rykte. Kvar blir de som varken kan, orkar eller förstår varför vad eller varför man ska välja, vilket skillnad det kan göra. Som vanligt, liksom i alla system klarar sig det redan gynnade bäst. Så var det när skolan var statlig och så är det än mer idag när alla måste vara mycket mer om sig och kring sig för att optimera sina chanser och där möjligheterna att börja om minimerats. Vi har fått en oresonlig skola där det är helt upp till en själv och ens föräldrar hur det ska gå. Väl inne i systemet är det svårt att lyfta sig själv och påverka utgången. Valfrihet låter bra, men hur fungerar det i praktiken, i dagens svenska skola?
Trots det går eleverna som bäst behöver bildning och utbildning ofta i de sämsta skolorna, vilket dels skapar en negativ spiral, dels är ett svek och ett resursslöseri. Jag har sällan blivit lika förbannad som när jag hörde att lärare på en del skolor med låga resultat hade inställningen att det "bara är bruksbarn” alternativt ”invandrarbarn”.
Av samma anledning avskyr jag hur Skolverkets SALSA-verktyg, där betygen sätts i relation till elevernas bakgrund, missbrukas. Inte för att hemförhållanden är irrelevanta, utan för att de aldrig får användas som ursäkt för dåliga resultat, vilket en kommunpolitiker gjorde när hen förklarade för mig att den aktuella kommunen lyckades hyggligt med tanke på förutsättningarna, trots att betygen i flera skolor var katastrofala.
I det uttalandet ligger att man underförstått inte kan förvänta sig mer av just de här eleverna. Därmed har man också sagt att var och en ska bli vid sin läst, vilket är raka motsatsen till att inte fråga vilka eleverna är i dag, utan vilka de kan och vill vara i morgon.
Detta låter misstänkt likt något jag läste i gårdagens Svenska Dagbladet, i en Understreckare om kulturen i de amerikanska sydstaterna:
Så här beskrev konfederationens president Jefferson Davies ­slaveriet mer än ett decennium efter inbördeskrigets slut (i ”The rise and fall of the Confederate government”, 1881):

”Slavarnas servila instinkter innebar att de förnöjsamt fann sig i sin lott, och deras tålmodiga slit välsignade den jord de brukade med omätliga rikedomar. Deras starka band till husbonden och hembygden innebar att de tjänade troget /.../ Aldrig tidigare har arbete och kapital stått i ett mer harmoniskt beroende av varandra. Men Frestaren kom, likt ormen i Edens Lustgård, och lockade dem med det magiska ordet ’frihet’.”
Hur ser vi på varandra egentligen, och hur ser vi på de andra? På vilket sätt gynnas invandrarna, samhällets integration och den kollektiva förmågan att hantera mångfald av kommunaliseringen och friskolereformen, skolpengen och New Public Management, som allt sammantaget har lett till att skolan ekonomiserats och blivit resultatsstyrd. Ser man ner på den som inte lyckas känner man sig kanske mäktig, men man krymper som människa. Men när den starke hjälper den svage växer båda och tillsammans kan man bygga ett hållbart samhälle med plats för mångfald, i ordets allra vidaste bemärkelse.
Jämför det med ingångsvärdet att även om många av våra elever kommer från studieovana hem anser vi inte att det betyder att de är mindre begåvade. Däremot vet vi att de i snitt har lägre betyg och frågan är vad vi bör göra för att de ska få samma chanser som andra att nå sin fulla potential.
Jag tror på en skola där man ställer krav och där man får misslyckas utan att hålas och kastas ut. Jag tror på en skola där man sätter kunskapen och individens lärande i centrum, inte elever, lärare eller pedagogik. Kunskap växer liksom kultur mellan människor, och ofta både där och när man minst anar det. Sänker man kraven visar man inte respekt för utsatta människor, tvärtom visar man dem förakt. Ni kan inte bättre och är inte värda mer. Det är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet och är bara lönsamt på mycket kost sikt, i det långa loppet växer kostnaderna enormt. En likvärdig skola handlar om att ge alla vad just de behöver för att lyckas på egen hand, inte om att ge alla samma förutsättningar. Åt alla efter behov och från alla efter förmåga är en tanke som visat sig problematisk i ekonomiska sammanhang, men i skolan och intellektuella sammanhang fungerar det bättre. Den som redan har bör få mindre och den som saknar bör få mer hjälp och bättre förutsättningar. Kraven måste dock vara de samma för alla. Det ska vara lätt att komma in, men svårt att ta sig ut.
Så tänker man på Michaela Community School, en av Storbritanniens striktaste skolor, som ligger i en fattig stadsdel i nordvästra London. Den grundandes för ett par år sedan med målet att skapa den skola som behövs för att på allvar ge de mest utsatta eleverna en chans att göra en klassresa (Smedjan, 2/10).
Eleverna i de mest utsatta områdena har mest att vinna på att det ställs höga krav och ges goda förutsättningar, för dessa elever kan på egen hand göra störst skillnad avseende vart de tar vägen sedan. Genom att bygga bra skolor, anställa duktiga lärare och ge eleverna i utsatta områden en ärlig chans att verkligen visa vad de går för kan kriminaliteten, skadegörelsen och bidragsberoendet minska och folkhälsan öka; det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Fast det krävs att kunskapen verkligen placeras i centrum och att kraven verkligen är höga. Det går bevisligen, men bara om man verkligen tror på det och satsar. Nyckeln till framgång är synen på människan, på individens förmåga. Kan och får man så vill man, brukar man säga och mycket talar för att det faktiskt fungerar på det sättet.
Orsaken var att grundaren, och många lärare med henne, upplevde en frustration när skolor i utsatta områden bortförklarade elevernas låga resultat och dåliga uppförande med att de har det tufft hemma och andra saker som är utanför elevernas kontroll. Motdraget var att starta en skola med disciplin, kunskap och höga förväntningar i fokus, med tydliga regler, där inga ursäkter godtas. Där lärarna varje dag äter lunch med eleverna och leder samtal om utvalda ämnen, som litteratur eller geologi, så att barnen och ungdomarna får öva på att konversera, samtidigt som de lär sig bordsskick, breddar sin vokabulär och utvecklar sitt kulturella kapital.
Får man inte känna på vad det innebär att misslyckas i skolan kommer man aldrig att lyckas i livet. En skola där alla klarar målen på första försöket är en skola där LÄGSTA godtagbara standard blir till norm, vilket gör att kunskapsnivån i samhället sjunker över tid. Ribban för godkänt måste flyttas högre upp än så, för allas skull. Det är en cyniskt lismande, populistisk inställning till den enskilde eleven att skapa ett utbildningssystem där alla klarar sig, för det invaggar eleverna i en falsk tro att livet och samhället fungerar på det sättet. Alla vet att det inte är så det fungerar, att det är okej att underprestera eller överlåta ansvar på någon annan. Om enskilda föräldrar väljer att curla sina barn är det deras ansvar, men om vi bygger ett utbildningssystem på den ideologin kommer vi att få problem. Det är en missriktad omsorg att ha som mål att alla ska klara sig. Verklig omsorg om varje elev kan bara utgå från höga krav som tvingar alla att verkligen kämpa, annars får vi en skola som allt för lätt uppfattas som en trist och föga utmanande transportsträcka.
Så jobbar en skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar.
Det verkligt tragiska är att politikerna hårdnackat vägrar erkänna att de lever i en drömvärld. Och här ser jag en viktig anledning till att lärarutbildningen inte är en särdeles attraktiv utbildning, för vem vill ta studielån och utbilda sig till ett otacksamt låglönearbete utan frihet? Vem med verkligt intresse för kunskap och lärande vill acceptera att reducera både sig själv och sina kunskaper till ett slags servitör som serverar bra mat till bortskämda, kräsna kunder som alltid har rätt? Läraryrket, så som det ser ut idag, är ett omöjligt uppdrag som ansvariga inte visar någon som helst förståelse för. Genom att skylla misslyckandet på lärarna som får bära hundhuvudet spottar man på en av ett hållbart samhälles viktigaste yrkeskårer. Och att sedan ha mage att kräva att fler ska söka sig till läraryrket är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen.

Viktigt att påpeka att felet med dagens skola inte är elevernas/studenternas, och heller inte lärarnas. Felet finns i synen på kunskap och skolans uppdrag och de omöjliga krav som ställs på lärarna. Felet ligger i synen på både individen och kunskapen. Lärande handlar om att utmana och utmanas, och därför måste man få misslyckas, annars utvecklas man inte.