torsdag 26 januari 2017

Mikropolitik och segmenteringar 29

Flyktlinjer döpte jag bloggen till när jag startade projektet. Fast då var tiden inte mogen. Det gick ett år. Sedan gjorde jag ett nytt försök. Inte heller då tog det fart. Inom mig växte dock viljan att skriva och förmedla tankar om allt jag lärt mig genom åren. Tredje gången jag tog sats var jag mer förberedd, mer dedikerad. Då väntade jag bara på att jul och nyårshelgen skulle ta slut och vardagen infinna sig. Och sen bara körde jag. En text om dagen. På den vägen är det. Flyktlinjer är ett flöde, och jag följer med mer än styr. Jag har ingen aning vart projektet ska ta mig eller vad som händer med texterna jag publicerar. Kulturen är outgrundlig och oöverblickbar. Vill man förstå måste man acceptera detta sakernas tillstånd. Verkligheten är inte som vi människor vill att den ska vara, den är som den är.

Igår talade jag om hållbarhet, om sociala aspekter av hållbarhet, för studenter som läser ingenjörsprogrammet. Kursen Hållbar utveckling är ett obligatoriskt inslag i deras utbildning. Alla ser det inte som ett välkommet inslag. Det finns ett tydligt motstånd och det är lätt att skratta åt kulturvetaren som dyker upp och talar om komplexitet, ödmjukhet, etik, ansvar, demokrati, juridik, betydelsen av yttrandefrihet och vikten av fungerande medier som kan granska makten. Min forskning handlar om allt det där som alla tar för givet i vardagen, som inte syns och märks när det fungerar. Föreläsningarna handlar om självklarheter. Viktiga saker, det förstår de flesta, men känslan jag får när jag tittar på publiken är att ämnet inte riktigt angår en blivande ingenjör. Försöker bortse från det för att inte tappa fokus. Försöker få gruppen att förstå att det jag talar om är på allvar. Yttrandefrihet saknar man först när man inte har den. En kulturförnekande kultur är också en kultur. Och fångarnas dilemma är inte bara en tankelek, det är en beskrivning av demokratins, hållbarhetens och livets dilemma. Den mellanmänskliga tilliten är en gemensam resurs som alla gynnas av, men om man väljer misstänksamhet och ger efter för oron som alltid finns där, växer ett annat samhälle fram. Ett samhälle som är mindre hållbart. Ett samhälle där alternativa fakta är lika giltiga som verkliga fakta, där öppenheten, pressfriheten och yttrandefriheten kringskärs.

Förändring kan gå snabbt. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarnas SAMLADE engagemang och intresse. Händelserna i USA, skillnaden mellan Obamas och Trumps administration är stor och för en som vigt sitt liv till vetenskapen är känslan av overklighet påtaglig. Mänskliga rättigheter har på bara några dagar utmanats, ingångna avtal brutits upp. Muren ska byggas och kvinnors rätt över sina kroppar har kringskurits av männen med makt. Trump har startat krig mot medierna och satt munkavle på personalen som arbetar på statliga myndigheter. Mönstret från Tyskland på 1930-talet upprepar sig inte, men likheterna är slående, skrämmande och manar till eftertanke. Och här hemma närmar sig Moderaterna SD och legitimerar därmed populismen och faktaresistensen som SD är öppna och tydliga med. Fascism känns så mycket 1900-tal, men den finns mitt ibland oss och den kan när som helst kristalliseras och övergå från virtualitet till realitet. Den finns där, i mellanrummen, som en möjlighet. Det gör den alltid. Ser vi inte upp kan vårt samhälle på kort tid förvandlas från det vi är vana till och tar för givet, till något helt annat. Problemet är att hot och rädsla är en grogrund för en sådan utveckling. Ett öppet och hållbart, demokratiskt samhälle kan bara värnas genom engagemang för, eftersom det handlar om kvaliteter som aldrig kan tvingas fram. Att skriva om dessa saker är med andra ord en balansgång.

Flyktlinjer är möjligheter. Det som skulle kunna bli men som ingen styr över. Slumpvis förändring. Varken onda eller goda, bara möjligheter. Plötsligt är sammanhanget moget och förändringen ett faktum. Rätt som det är tar flödet en annan riktning och växer sig snabbt stark, starkare, starkast. Det kan gå väldigt snabbt, men förändringen går aldrig att kontrollera. Högern i Tyskland trodde att herr Hitler var en fjant, en parentes. Kampen mot kommunismen ansågs viktigare. Därför lierade man sig med Hitler. För Tysklands skull, mot allt det man inte gillade. För att värna sina egna ekonomiska privilegier. Nazismen betraktades som ovidkommande. Innan valet. Men strax efter valet, när det var för sent, förvandlades världen och den blev sig aldrig lik igen. Det manar till eftertanke. Få trodde för ett år sedan att Trump skulle bli president. Han var ju uppenbarligen en fjant, en rik lycksökare utan politisk vana. Kraften i folkets samlade frustration och alla olika önskningar som finns i kulturen underskattades av många, allt för många. Elden är aldrig att leka med. En liten gnista kan lätt sprida sig och en enda tändsticka är vad som behövs för att bränna ner en hel stad, om förutsättningarna är de "rätta". Därför är flyktlinjer den fjärde faran som Deleuze och Guattari listar.
But there is a fourth danger as well, and this is the one that interests us most, because it concerns the lines of flight themselves. We may well have presented these lines as a sort of mutation or creation drawn not only in the imagination but also in the very fabric of social reality; we may well have attributed to them the movement of the arrow and the speed of an absolute—but it would be oversimplifying to believe that the only risk they fear and confront is allowing themselves to be recaptured in the end, letting themselves be sealed in, tied up, reknotted, reterritorialized.
Faran ligger i att fokusera på enskildheter, på identifierbara flyktlinjer som Hitler, Trump eller SDs ledning. Det enskilda är aldrig det viktiga, utan sammanhanget. Det oväntat oväntade är just oväntat. Faran ligger i övertygelsen om att man med kunskap, verktyg och makt kan kontrollera framtiden. Det går aldrig. Flyktlinjer är aldrig ensamma och handlar inte om enskildheter. Flyktlinjer är ett begrepp, en tankefigur, ett analysredskap. En påminnelse om tillvarons bräcklighet och det faktum att ingenting kan tas för givet. Det man ser som värdefullt och viktigt måste värnas aktivt. Tron på att demokratin är en gryta man kan röra om i, lite på skoj, för att man vill förändring, är livsfarlig. Flyktlinjer går aldrig att kontrollera, de kan bara hindras eller förlösas. Allt som händer sedan är bortom kontroll. Demokratin är det minst dåliga styrelsesättet, men samtidigt det mest hållbara. Fast demokratin är inget i sig själv, den är också avhängig flyktlinjerna som finns överallt, möjligheterna och slumpen som uppstår i mellanrummen. Det blir inte som människor vill, det blir som det blir och vi får inte det samhälle vi önskar utan det vi förtjänar. Hotet mot allt man tar för givet kommer aldrig därifrån man tror, utan oftare från marginalen. En tanke bara. Vad händer i Ryssland, medan vi är fullt upptagna med att förfasa oss över Trumps stolleprov? Låt oss leka med tanken att Putin faktiskt påverkade utgången i valet. Hur som helst har han och det landet fått lite respit. Som sagt, flyktlinjer går aldrig att kontrollera. Framtiden är öppen, även om den skapas här och nu.
They themselves emanate a strange despair, like an odor of death and immolation, a state of war from which one returns broken: they have their own dangers distinct from the ones previously discussed.
Flyktlinjer är BÅDE konstruktiva möjligheter och destruktiva. Kulturen är både en fara och en förutsättning för positiv förändring. Därför upprepar jag och försöker på olika sätt förklara skillnaden mellan komplex och komplicerad. Tror vi att samhället är komplicerat kan vi lätt få för oss att det går att förutsäga och kontrollera framtiden. Samhället är dock en dynamisk tillblivelseprocess, ett flöde utan egen källa. En föränderlig uppsättning möjligheter som ingen kan kontrollera, bara möjligen påverka på marginalen. Flyktlinjer är en fara för att så få ser och förstår dess logik, eller avsaknad av logik. Därför är den faran mer lömsk, och alla farorna tillsammans manar till eftertänksamhet och ödmjukhet. På kort tid kan ALLT förändras. Ingen vet på förhand vad som ska hända eller vari faran ligger. Det är kulturvetenskapens budskap till samhället. Tyvärr avfärdas ibland den typen av kunskap som flum, som ovidkommande och onyttigt. Ingenjörer däremot, ses som samhällsnyttiga. Påminner dock om att det var naturvetare som skapade atombomben och ingenjörer som byggde Nazitysklands  utrotningsläger. Ingenting är ont eller gott i sig, det är sammanhanget som avgör, och det kan förändras på ett ögonblick. Flyktlinjernas organisation och omorganisering är ögonblicklig och momentan, den växer fram mellan och på insidan, och den sprider sig snabbt. Även mäktiga riken och stadsbildningar kan gå under på kort tid, om och när miljön är den rätta. Därför är kunskap om flyktlinjer allt annat än trivialt eller onyttig. Det handlar om demokratin, om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och allt annat vi som lever i Sverige här och nu har vant oss vid att ta för givet, men som kan förändras eller tas ifrån oss på ett ögonblick.
This is exactly what led Fitzgerald to say: "I had a feeling that I was standing at twilight on a deserted range, with an empty rifle in my hands and the targets down. No problem set—simply a silence with only the sound of my own breathing. ... My self-immolation was something sodden-dark."
Flyktlinjerna är en påminnelse om tillvarons fundamentala öppenhet, som lätt kan fylla en med uppgivenhet. Känslan av trötthet som försöken att förstå det som inte går att förstå är lätt att förstå, men det ursäktar inte ignoransen. Det räcker inte att veta hur saker och ting fungerar, det man tror på och behöver måste värnas aktivt. Medvetenhet om farorna är viktigt att ha med sig in i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Det är ohållbart att bara värna ekonomin, och det är ren galenskap att försöka vinna fördelar på andra länders bekostnad. Uppdrag Granskning igår handlade om länderna i EU som konkurrerar med varandra om att erbjuda medborgare i andra EU-länder skattefrihet, vilket är ett slags flyktlinje som på kort sikt kan vara positivt för det egna landet, men som på sikt är en lek med elden, en kollektiv jakt mot nollpunkten. Bara genom att lita på varandra och genom gemensamma ansträngningar kan hållbarhet på alla områden uppnås, men det aldrig ett mål. Likt mänskliga rättigheter, mångfald och jämställdhet är det en evig kamp. Talet om flyktlinjer som ett hot handlar om detta och är en påminnelse om att vi får det samhälle vi förtjänar, inte det vi öskar oss. Framtiden är öppen och den skapas här och nu. Det är inte vad Anna Kindberg Batra eller Donald Trump säger som är det avgörande, utan vad de och alla vi andra gör, hör och nu, imorgon och framöver.
Why is the line of flight a war one risks coming back from defeated, destroyed, after having destroyed everything one could? This, precisely, is the fourth danger: the line of flight crossing the wall, getting out of the black holes, but instead of connecting with other lines and each time augmenting its valence, turning to destruction, abolition pure and simple, the passion of abolition. Like Kleist's line of flight, and the strange war he wages; like suicide, double suicide, a way out that turns the line of flight into a line of death.
Fascismen är en flyktlinje, liksom alla andra möjligheter som finns där ute i mellanrummen och på marginalen. Vad händer i Ryssland medan vi är fullt upptagna med att skratta åt och förfasa oss över Trumps utspel på Twitter? Glöm inte att det fanns misstankar om att valet i USA manipulerats. Olika intressen hade sina unika skäl att vilja se Trump som president och öven om de inte samverkat blir effekten, den samlade effekten av många människors tankar och handlingar i vardagen en mäktig förändringskraft. Livet består av både hot och möjligheter och bär dessutom på frön till sin egen undergång. Livet och vardagen är det som händer medan vi är upptagna med annat. Därför är kunskapen om kultur, flyktlinjer och andra faror och möjligheter samt insikten om att verkligheten är fylld av ankharar som kännetecknas av både och, istället för antingen eller, viktig och hållbarhetsfrämjande. Ingen vet hur framtiden blir, för den skapas här och nu mellan dig och mig och alla andra och det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget.

Ödmjukhet, få mänskliga egenskaper är viktigare att odla än just ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och kulturens snabba och nyckfulla förändringsbenägenhet. Ödmjukhet inför kunskapens komplexitet och tillvarons bräcklighet. Arrogans och maktfullkomlighet är ett slags flyktlinjer. liksom att inleda förhandlingar med partier som inte värnar demokratin. Öppnas en möjlighet kan den snabbt förändra allt. Brexit, Trump som president eller Putin, Erdoğan eller någon/något annat som initialt betraktades som harmlöst eller med förstrött intresse från allmänheten. Under åtta år kämpade Obama för att värna demokratin och agerade inom dess ramar. Allt han talade om under valrörelsen kunde inte genomföras, men han lekte aldrig med elden utan värnade demokratin och hållbarheten. USA stod på ruinens brat efter åren med Bush. Och nu, på bara en knapp vecka har delar av det som tagit år att byggas upp utlånats med ett namnunderskrift. Trump styr inte USA, han leker med elden och riskerna är enorma. Jag är rädd på riktigt, men kämpar förtvivlat för att inte rädslan ska ta överhanden och gör vad jag kan för att sprida positiva, konstruktiva flyktlinjer där jag kan, när jag kan och så länge jag kan. Ingen vet dock vad som är vad förrän i efterhand, därför är flyktlinjer en av farorna.

Inga kommentarer: