fredag 17 februari 2017

Bloggpost 3000

Detta blir den 3000de bloggposten. Min vana trogen stannar jag därför upp och reflekterar över vad det är jag sysslar med här egentligen. Liksom med så mycket annat i mitt liv hade jag aldrig kunnat skriva 3000 bloggposter om det var målet. Det är resan fram som fångar mitt intresse, processen och det som händer mellan. Jag skriver inte bloggposter så mycket som jag upptäcker dem och lägger ännu en till raden, och så en till och ännu en. Nu har det blivit 3000. När jag närmade mig post nummer 1000 gick jag i flera dagar och funderade över vad jag skulle skriva. Det kändes stort, ja nästan magiskt, delvis eftersom mina husfilosofer Deleuze och Guattari skrivit boken Tusen platåer, men också för att jag ännu en gång bevisat för mig själv att jag visserligen har svårt att koncentrera mig och hålla tråden, men att jag faktiskt får gjort massor och är uthållig om jag bara får göra det jag gör på mitt sätt och på mina premisser. Här kan och får jag vara den akademiker som akademin inte förstår eller anser sig ha bruk för och som ibland föraktas. På Flyktlinjer är KUNSKAPEN i centrum. Inte kunskapen om något utan kunskapen som sådan. Här skriver jag för att tänka och tänker jag för att skriva. Jag vill förstå, både mig själv och det som händer, liksom de sociala sammanhang jag befinner mig, kulturen, världen, livet, allt.

Så länge jag minns har jag förundrats och inte riktigt förstått. Länge uppfattade jag det (med "benägen" hjälp från omgivningen) som ett problem. Alldeles för länge lät jag andra definiera mig och accepterade rollen som underordnad. En glad och tacksam amatör som fick vara med och som nöjde sig med det lilla. Fast när man lyste ut medel för docentmeritering på högskolan där jag arbetar och jag till min glädje fick pengar för att ro projektet i land och skriva en bra anhållan började jag fundera i lite andra banor. Varför skulle jag acceptera andras missuppfattningar om vem jag är? Varför skulle jag bara vara tacksam för att jag fick vad med? Sedan när jag utnämnts till docent bestämde jag mig för att sträcka på ryggen och inte acceptera att bli trampad på. Inte så att det kändes som en revansch, för det ser jag som en destruktiv drivkraft. Hela livet efter högstadiet har varit en enda lång revansch, men jag insåg tidigt att mobbare är ynkliga människor som man gör bäst i att inte lägga någon energi på, de kommer förr eller senare att straffa ut sig själva. Sedan jag blev docent har jag gått min egen väg och i möjligaste mån ägnat mig åt det jag tror på, på det sätt jag vet fungerar och med fokus på kunskap, kvalitet och utveckling.

Alla bloggposter blir inte lika bra, det vet jag och vill ibland be om ursäkt. Fast jag har lärt mig att jag aldrig kan veta vad som kommer att fungera och uppskattas. Ibland skäms jag när jag trycker på publicera, men hinner knappt göra det förrän texten nått över 100 läsare. Andra gånger känner jag mig nöjd och trycker stolt på publicera och väntar på en reaktion som uteblir. Och min strategi har hela tiden varit att inte recensera texterna jag skriver, utan hela tiden tänka att nästa post ska bli bättre. Det är också ett av mina pedagogiska tips till studenterna. Fastna inte. Skriv, tänk och publicera. Det jag jag gjort sedan jag var student. Tidigt i akademin upptäckte jag att de som är bra på att snacka och som dominerar seminarierummet, de som skryter och klagar på andra, är oftast de som inte blir klara. På min första kurs på högskolan satt jag bredvid en kille som verkade kunna allt och som hade en hög svansföring, och jag kände mig som en lallande fåne när jag inte förstod eller hängde med. Fast sedan, när det drog ihop sig till B-uppsats insåg jag att han inte kunde leva upp till sina egna förväntningar. Han blev aldrig klar. Det blev jag, och på den vägen är det. Alla kan alltid bli bättre, det är ett slags livsfilosofi som jag tror på och fortfarande finner inspirerande. Jag är som sagt inte intresserad av att nå några mål. När jag går iland med livet vill jag göra det på topp. Liksom Håkan Hellström vill jag tro att det bästa har inte hänt än. Den känslan kan jag vila och finna tröst och tillförsikt i. De som strävar efter att och som bara är lyckliga när de uppnått mål verkar aldrig vara riktigt lyckliga och nöjda med tillvaron. Likt knarkare söker de ständigt nya kickar. Jag tror på kraften i och finner ro i nuet.

Detta är lärdomar som livet gett mig, och åren i akademin, alla kurser, texter och forskningsprojekt jag jobbat med har egentligen bara bekräftat det jag lärt mig på andra sätt. Kultur fungerar på det sättet, inser jag mer och mer. Kultur kan aldrig fångas eller styras. Evidensen som jag lutar mig mot finns överallt. När den som läser känner igen sig och när resultaten av analyserna fungerar är det så närma sanningen om kultur man kan komma. Därför känns bloggen som det viktigaste vetenskapliga verktyget för mig, vid sidan av böckerna då, men både böckerna, artiklarna och mina föreläsningar relaterar alla på ett eller annat sätt till Flyktlinjer. Tacksamheten över att bli läst och den uppskattning jag får och känner på olika sätt är enorm, för det akademiska systemet ser bloggande närmast som en belastning, som slöseri med tid och resurser. Jag har ingen aning om hur mycket pengar samhället investerat i min utbildning och hur mycket det kostat skattebetalarna att låta mig bli docent, men det handlar om väldigt mycket pengar. Och om jag nu finner att bloggandet gör mig till en bättre forskare och lärare, och om jag tidvis känt att om jag inte kunnat blogga hade jag sagt upp mig och gjort något annat, kan jag inte för mitt liv begripa att det inte uppskattas mer av systemet. Mina texter kan vem som helst ta del av, gratis. Att blogga är mitt sätt att visa tacksamhet och betala tillbaka för att jag fick en andra chans i utbildningssystemet så när knäckte mig under mitt första försök. Hur kan spridande av kunskap INTE uppskattas av en samhällsinstitution som säger sig värna vetenskapen och kunskapsutvecklingen? Det är bara en av alla sakerna som går över mitt förstånd. Och det är en av anledningarna till att jag allt mer misstänker att utbildning inte handlar om kunskap i Sverige idag, utan om PENGAR och PRESTIGE.

Samhället och demokratin står inför en gigantisk förtroendekris. Föreställningen om att vetenskapen BEVISAR saker sprider sig snabbt, trots att ingen kan bevisa att så är fallet. Och när problemen hopar sig är det följaktligen mer av samma som försatt oss i krisen som förs fram som lösningen. Därför är det bara texter som referee-granskats som får spridas i namn av vetenskap. Alla andra texter  betraktas med misstänksamhet, vilket är som att lämna öppet mål för sådana som Paulo Macciarini, som genom att lova både prestige och pengar seglar fram på den akademiska vågen, uppburen av förväntningar som ingen människa någonsin kan leva upp till. Och skolresultaten sjunker. På högskolan lär sig studenterna upprepa kunskapen som de får via vederbörligen kontrollerade och av systemet godkända texter. När jag som lärare på högskolan försöker främja självständigheten som betonas starkt i kursmålen genom att med milt tvång försöka få dem att tänka själva och inte bara flytta information är det som att försöka hålla kvar en katt som vill iväg. Det är smärtsamt att se försöken att slippa tänka själv, inte för att man inte kan utan för att skolsystemet som man godkänts av premierar respekt och följande, upprepning av godkänt vetande och som är mer intresserad av betyg och form än av innehåll och kunskap. Det räcker inte att tala om behovet av kritiskt tänkande. Om svaret på frågan: Hur vet man att en text är vetenskaplig? är att den är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, är vi alla illa ute. Ser vi inte upp och tänker vi inte om kommer Donald Trump att visa vägen för fler ledare, vilket skrämmer mig.

Det finns som sagt många anledningar att blogga, både för mig personligen och för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag tror inte Flyktlinjer kan förändra världen, men det är mitt sätt att bidra till arbetet med att skapa ett hållbart samhälle där kunskapen står i centrum.

Inga kommentarer: