Det var ett tag sedan jag skrev om tro och andlighet, eller egentligen om förmågan att förundras som jag ser som en bristvara i dagens strikt kontrollerade samhälle där målstyrning går att likna vid ett slags religion. Den 22 april ska jag tala i kyrkan, vilket är en ny upplevelse. Det är Josef Gustavsson, som driver projektet The Catacombic Machine som står bakom arrangemanget. Jag vet ännu inte exakt vad jag ska tala om, men det kommer på något sätt att handla om relationen mellan veta, tolka och tro, som jag berört tidigare här på bloggen och som jag ser som tre mänskliga egenskaper som alla tre behövs för att livet ska bli just humant och hållbart. Det nyvaknade intresset för ateism oroar mig, även om jag inte är troende, för det handlar mer om att fördöma människor som tror än om att reflektera över vad det faktiskt innebär att tro, och väldigt många som basunerar ut sin ateism gör det bara för att det ger dem möjlighet att fördöma Islam och lufta fördomar.
Det finns en hel massa kunskaper som mänskligheten samlat på sig genom historien och som självklart ska användas. Att förneka vetenskapen är korkat. Tro står bara i motsättning mot veta för den som är fundamentalist, vilket är en inställning som är lika utbredd bland troende som bland ateister. Tvärsäkerhet är en problematisk egenskap oavsett vad det handlar om. Fundamentalism går hand i hand med arrogans och hybris. Fundamentalister i alla läger förenas av att man kompenserar känslan av
tomhet och meningslöshet som bristen på användbara verktyg leder till
med tvärsäkerhet. Det handlar inte om antingen (tro/vetande) eller, utan
om både och, samt om balans mellan.
Det finns massor av saker i världen som det inte går att nå säker kunskap om, men som det går att bilda sig en god uppfattning om ändå, genom en tolkande ansats. Hermeneutik är en vetenskaplig metod att så så säker kunskap som möjligt om diffusa, anexakta fenomen. Hermeneutik handlar om det som ligger mellan vetande och tro. Jag ser det som tre kompetenser som behöver balanseras mot varandra för att samhället ska bli hållbart och livet ska fungera. Strävan måste alltid vara att förenkla och förtydliga så mycket som det bara går, men förenklar och förtydligar man för mycket handlar det om något annat än det man söker insikt om.
Att tro handlar om att hantera allt det som livet består av men som vetenskapen inte kan hantera eller saknar verktyg för. Tro handlar om livets gåtfullhet och och om det som ligger bortom horisonten. Tro handlar om förmågan att förundras. Kärlek, känslan av att vara det av något större som kan drabba en under en morgonpromenad i vårsolen när fåglarna sjunger, eller döden. Här saknar vetenskapen svar och lämnar därför människan i sticket. Människor har tankar och känslor och reagerar på sin omgivning. Det är en del av innebörden i att vara människa helt enkelt. Och det man inte förstår tvingas man ändå hantera. Tro vill jag se som en strävan efter att utveckla kompetens att hantera det som inte går att veta något om eller ana sig till. Tro handlar om det som ligger bortom både känsla och intellekt, om det som trotsar fantasin. Tro handla inte om att lyssna på någon som talar om hur det är, det är fundamentalism. Tro är en intellektuell och känslomässig verksamhet där fantasi och kreativitet är viktiga egenskaper. Tro är att skapa berättelser och förklaringar på det oförklarliga, som fungerar och står i samklang med det vi vet och det som går att ana. Alla tre benen behövs för att skapa harmoni i tillvaron.
Katakomber finns under katedralerna och är ett slags labyrintiska gångar som erbjöd de tidiga kristna skydd mot kejsaren i Rom som förföljde dem innan det romerska riket kristnades. Katedralen är tro som stelnat, eller ett slags skrytbygge som kompenserar för tomheten som uppstår när relevansen och användbarheten minskar, vilket den gör när tron inte får vara levande, när det handlar mer om vad som står i en speciell bok än om att faktiskt hantera det oförklarliga och det som inte går att veta något om. Katedralen är maktens byggnad och där försvaras den enda vägen, ibland till och med med vapen. Katakomben är ett slags fristad. Ett slags myller av tankar och förslag som bryts mot varandra och som hela tiden rör sig och förändras. Katakomberna är rhizomatiska och likt växters jordstammar är de en förutsättning för det som växer ovan jord. Det ena är en förutsättning för det andra. Liksom i en demokrati växer makten och kraften och livet och en hållbar framtid alltid underifrån. Förväxlar man det ena med det andra får man problem och tvingas gå i försvarsställning. Fundamentalisternas ursinniga försvar av den enda vägen misstas ofta för makt, men är i själva verket en försvarsmekanism. Det vetande eller den tro som måste FÖRSVARAS har förlorat sin relevans, det gäller lika för både kyrkan och akademin som båda bygger katedraler och som båda är beroende av livsluften som emanerar från katakombernas myllrande djup.
Det var inte detta jag tänkte skriva om, men jag lät tankarna vandra. Jobbar hemma idag och ska skriva en recension. Igår höll jag en av vårens viktigaste föreläsningar och jag befinner mig nu i ett kravlöst möjligheternas mellanrum. Utan kontroll och tidspress får tankarna leva sitt eget liv. Det behövs också, för utvecklingens skull. Tanken var egentligen att skriva om tro, som ett slags uppladdning till föreläsningen i april, med utgångspunkt i John Sjögrens recension av boken: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker, av Joel Halldorf och Partik Hagman. Tanken är fortfarande att jag ska göra det, men jag skjuter det framför mig och tar en promenad istället, innan frukost och innan dagens arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar