söndag 26 mars 2017

Lätt att gå vilse i källkritiken

Här i veckan skrev Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet), Christina Moberg (professor i organisk kemi vid KTH), Christer Sturmark (författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke) och Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet) en gemensam debattartikel om betydelsen av källkritik. Frågan är minst sagt angelägen och viktig och därför gör det mig bedrövad att läsa vad författarna, som säger sig värna kunskapen och som alla utom Sturmark är vetenskapligt meriterade och innehar prestigefulla poster i akademin, skriver. Omgående kom dock två klargörande repliker. Jag drar mitt strå till stacken, till det kritiska samtal om källkritik som vårt samhälle så väl behöver. Med utgångspunkt i de tre texterna ska jag försöka säga något klokt, det är målet och ambitionen. Som vanligt är det upp till läsaren att avgöra om jag lyckas. Börjar med Danielsson, Moberg, Sturmark och Wikforss debattartikel. 
Vi drabbas nu dagligen av ett flöde av hårt vinklade historier och påhittade ”nyheter” i sociala medier och så kallade ”alternativa” medier. Och faktaresistensen breder ut sig. USA har med Donald Trump fått en president som inte bryr sig om huruvida det han säger är sant och kallar massmedier för ”det amerikanska folkets fiende”.

Vi ser liknande tendenser i Sverige. Nyligen försökte Sverigedemokraterna sprida desinformation om klimatfrågan genom att, kanske, medvetet misstolka en rapport från Kungliga Vetenskapsakademien.

Det är lätt att beklaga sig, men det är inte bara populistiska rörelser som drabbats av farsoten. Också resten av det offentliga samhället har anfrätts av samma sjuka. Polariseringen är ett faktum, även i Sverige. Frågan är vad vi kan göra.
Jag håller så klart med. Det som händer i världen och här hemma, i relation till kunskapen, är allvarligt och görs inget åt saken, om det inte ens uppfattas som ett problem, är vi alla illa ute. Problembeskrivningen har jag inga som helst problem med, det är det som följer, deras sätt att se på lösningen, som är problematiskt.
För att hantera situationen krävs två typer av insatser: Vaccinera och korrigera. Dessvärre fungerar inte någon av dessa särskilt bra i dag. Forskning visar
Just det sättet att uttrycka sig är djupt olyckligt i ett sammanhang som detta. Vad är det för forskning man hänvisar till? Inte så att jag misstror dem, men skriver man om betydelsen av källkritik kan man tycka att debattörerna ansträngde sig för att skriva korrekt.
att det kan vara mycket svårt att korrigera en felaktig uppfattning, särskilt om det är en uppfattning som är central för individens känsla av grupptillhörighet. Det finns till och med en risk för bakslag. Om man konfronteras med evidens mot uppfattningen klamrar man sig fast vid den ännu mer.
Dålig faktakontroll är i detta perspektiv direkt skadlig. Det räcker inte att stämpla en uppgift som falsk utan man måste också förklara varför och reda ut hur det verkligen förhåller sig. [...] 
Faktakoll är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är det att aldrig förhålla sig okritisk till något som man lutar sig mot. Blind tillit till auktoriteter har inget med källkritik att göra. Även forskare kan ha fel, även professorer kan gå vilse i den snårskog som kunskapen och källkritiken utgör. Har man en agenda är det svårt att vara objektiv, och det har debattörerna; en agenda, som leder dem vilse. Det är inte första gången som just detta gäng, eller delar av gänget i alla fall, går till storms mot saker och företeelser de inte tycker om. Pedagogik och postmodernism är som röda skynken för debattörerna och det sätter deras vanligtvis skarpa intellekt ur spel och leder dem ut på ett sluttande plan som riskerar att ifrågasätta även annat de uttalar sig om. De skriver:
Under flera decennier har den svenska skolan präglats av en skepsis mot traditionell kunskapsförmedling. Inom ramen för teorin om ”konstruktivistiskt inspirerad inlärning” har värdet av faktakunskap ifrågasatts. Man uppmuntrar visserligen eleverna att tänka själva men kritiskt tänkande utan kunskap blir inget annat än tyckande. Det krävs en bas av solid kunskap för att kunna vässa tänkandet och värdera ett arguments rimlighet.
En bas av solid kunskap är det, mig veterligen, få som ifrågasätter. Vad lutar sig debattörerna mot när de uttalar sig på detta svepande sätt om en hel yrkeskår? Antingen är det viktigt med källor, och då gäller det i konsekvensens namn alla uttalanden, eller också är det inte så viktigt. Vem är man i citatet? Alla lärare? Ett fåtal? Vilka? Menar debattörerna att de står över lärarna och i kraft av sina positioner och meriter självklart har rätt? Ska man lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs? Jag har många gånger kritiserat pedagogiken, men aldrig svepande. Jag fokuserar på det jag anser problematiskt och reflekterar kritisk kring just det. Fenomen och företeelser, tankar och praktiker kan och ska granskas kritiskt, men ska man avfärda en hel yrkeskår ställer det mycket stora krav på just sådan solid kunskap som efterlyses av debattörerna, men som man väljer att undanhålla läsarna. Oklart varför, eller menar man faktiskt att deras röst står över andras röster, att de har direktkontakt med kunskapen? Oavsett hur man tänker kvarstår fakta att debattörerna misslyckas med att leva upp till sin egen idealbild och kunskapssyn.
I skolvärlden uppfattas ofta ”kritiskt tänkande” som enbart synonymt med ”förmåga till källkritik”. Men kritiskt tänkande är så mycket mer; det innebär också insikter om våra kognitiva begränsningar och falluckor, liksom förståelsen för vetenskaplig metod och vad som utgör rationella och rimliga argument.
"I skolvärlden uppfattas ofta", enligt vem och med utgångspunkt i vilken evidens? Obegripligt att några av landets mest meriterade och ansedda professorer som säger sig värna kunskap och solida fakta, uttrycker sig så svepande och utan att anföra evidens för sina påståenden. Underlaget man lutar sig mot är ett konkret exempel, som man sedan bygger hela sin argumentation på, vilket inte har något med en vetenskaplig metod att skaffa.
Ser man till hur dessa idéer tillämpas vid betygsättning blir man verkligt orolig. I ett dokument från Skolverket (nationellt prov i religion årskurs 9 år 2012/13) anges hur en elevs källkritik bör betygsättas vid nationella prov.

Den elev som väljer två polariserade och ”subjektiva” källor får betyg A. Den elev som väljer Nationalencyklopedin med motiveringen att den granskats av experter och är mest sanningsenlig får ett C. Synen på källkritik framstår med all tydlighet: Det handlar om att ta in olika perspektiv, inte om vad som är sant. A-eleven väljer bort NE, sägs det, eftersom den är neutral (och inte en förstahandskälla) och väljer de två subjektiva källorna för att ”få en så allsidig bild som möjligt”. Eleven vill skildra två olika sidor och poängterar vikten av att ”tänka själv”.
Hur når man sanningen om vad ett medlemskap i ett sekteristiskt innebär för medlemmarna? Är det ens möjligt? Det borde vara den första frågan man ställer sig. Kunskap om upplevelser är till sin natur subjektiv, så är det sådan kunskap som efterlyses (forskning handlar alltid om vad man söker svar på) kan ett självständigt kritiskt resonemang kring innehållet i två subjektiva källor mycket väl ge bättre kunskap än att okritiskt ta till sig den fakta som presenteras i NE. Det finns ett allvarligt missförstånd i samhället om att källkritik handlar om vilken källa som rent objektivt är den bästa, vilket är helt felaktigt. Källkritik handlar om att aldrig lita blint på någon källa, om att alltid ställa olika källor mot varandra, om att undersöka saker och ting med ett öppet och kritiskt sinnelag. Källkritik handlar om att utveckla kompetens och beredskap för att ändra uppfattning. Jag håller inte med om debattörernas syn på källkritik.
Målet med källkritik är inte att få en allsidig bild av hur människor uppfattar världen utan att närma sig sanningen. Att söka sanning handlar i sin tur inte om att vara rättvis utan om att försöka förstå hur världen är beskaffad. Den som vill tänka själv är inte hjälpt av två opålitliga källor. Den som använder sig av expertgranskade källor, och motiverar varför, ska få ett A. Inte den som söker sig till subjektiva ytterligheter. Om den ena källan är seriös klimatvetenskap, och den andra klimatskeptisk pseudovetenskap, så når man inte sanningen genom att söka en position mitt emellan dem. Att något är en förstahandskälla har inte heller ett värde i sig – källan måste vara tillförlitlig.
Här visar debattörerna upp sin syn på kunskap, och det är ett statiskt kunskapsbegrepp som är riktigt inom naturvetenskapen där man studerar fysiken som går att nå objektiv kunskap om. Kultur och sociala fenomen fungerar inte som kvarkar eller något annat som går att räkna på. Om frågan gäller människors upplevelse av något är den syn på kunskap som debattörerna gjort sig en karriär på helt enkelt inte tillämplig. Det är uppenbart att man här befinner sig långt utanför sina respektive expertområden och att man uttalar sig om saker man inte har koll på. Resonemanget bygger med andra ord på grundlösa antaganden. Jämförelsen med exemplet man kritiserar och frågan om klimatförändringarna är djupt orättvis, för det handlar om väsensskilda fenomen. Klimatförändrinrar går att nå objektiv kunskap om, men upplevelsen av att leva i en separatistiskt sekt är subjektiv, vilket gör att kunskapen om upplevelsen aldrig kan vara objektiv.
Det nationella provets sätt att se på källkritik samspelar dessvärre med en alltför vanlig medielogik: Den falska balansen. Ett exempel är ”Studio 1”:s debatt om mässlingsvaccin nyligen, då man bjöd in en forskare och en vaccinskeptiker. Detta är möjligen god underhållning men det spär på faktaresistensen. Det ger intryck av att det bara handlar om olika perspektiv och att alla perspektiv är lika giltiga.
Jag håller helt med om detta. Medierna brister dagligen och stundligen i sitt granskande uppdrag, men att jämföra detta med skolvärlden är orättvist och saknar som sagt grund, det är ett spekulativt och misstänkliggörande antagande som hotar att undergräva förtroendet för skolan och även i förlängningen för kunskapen som debattörerna säger sig värna. De är som sagt ute på ett djupt problematiskt sluttande plan. Och de motsäger dessutom sig själva.
För att råda bot på det rådande debattklimatet finns skäl att dra lärdom av hur vetenskapliga diskussioner förs när de är som bäst. En vinst över en motpart blir meningslös om den inte grundar sig i en god argumentation och faktiskt leder närmare vad som kan betraktas som rätt eller sant. Om motparten presterar ett dåligt argument är det närmast en plikt att korrigera och förbättra argumentationen och sedan ge sig i kast med att bemöta det nya argumentet. Man förväntar sig också att motparten skall agera på samma sätt.
Även detta håller jag med debattörerna om, i sak. Och just därför är det OBEGRIPLIGT att man väljer att debattera om skolan på det sätt man gör här i artikeln i DN. Utan den goda argumentationen faller kritiken platt till marken, och att professorer vid några av landets mest prestigefulla vetenskapliga institutioner lånar sina namn och titlar och sätter sina anseenden på spel, i en så pass tafflig artikel som denna är djupt beklagligt och kontraproduktivt. Jag förstår inte vad de vill uppnå.
I den offentliga och politiska debatten har det väl aldrig gått till riktigt på det sättet, men vad vi nu ser är en utveckling som fjärmar sig alltmer från det man kan betrakta som ett ideal. Man delar upp i termer av god eller ond, smart eller naiv, stark eller svag, där ändamålet, den kortsiktiga vinsten över motståndaren, går före allt annat.

Om utvecklingen inte vänder riskerar vi alla, oavsett övertygelse eller politisk färg, att bli till faktaresistenta populister.
Hur utveckligen ska kunna vändas framgår inte av debattartikeln som slår in öppna dörrar och påpekar det uppenbara. Det finns ett ord för det man gör här, som debattörerna ofta använder i andra sammanhang: pseudovetenskap. Utan att själv använda sig av källkritik och korrekt referenshantering kan man aldrig ro sin argumentation i land. Flera reagerar också, med rätta på debattörerna som omgående möttes av två kloka repliker som tvärtemot debattörerna lyckas leva upp till det källkritiska ideal som pekas på i debattartikeln. Först är är Björn Kindenberg (lärare i Stockholms stad och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet) som svarar på följande sätt i sin replik:

Inga kommentarer: