tisdag 21 mars 2017

Meritokratiska utmaningar 1

Lars Strannegård (rektor för Handelshögskolan i Stockholm) har skrivit en Understreckare som fångar mitt intresse, om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.
En bärande idé i byggandet av moderna demokratier har varit att samhällsklass och ekonomi inte ska stoppa individers möjligheter att utvecklas och ta plats var som helst i samhället. Denna politiska ambition, med jämlikhet som ideologisk rot, är djupt planterad i det svenska politiska landskapet och spänner brett över partigränser. Ambitionen vilar på idén om att den som har huvudet på skaft och en stark ambition inte ska stoppas av strukturella hinder. Skicklighet och duglighet ska kunna ge individer tillgång till de arenor som ­fungerar som språngbrädor vidare i livet. 
Det är relativt enkelt att komma överens om principer, till exempel om att den som har bäst kunskaper och förmågor ska få tjänsterna som utlyses. Sedan, när det visar sig att jag inte var bäst och att någon annan ska få jobbet är det svårare. Eller när den vi känner, tror är bäst och har förordat för tjänsten rankas lägre av de sakkunniga. Särskilt jobbigt blir det att nekas en tjänst om man har pengar och makt. De flesta överskattar dessutom sin förmåga. Det är med andra ord som upplagt för att försöka hitta genvägar eller möjligheter att kringgå principerna för att rätta verkligheten efter kartan. Känslan övertrumfar här som i så många andra sammanhang intellektet. Både på individ- och samhällsnivå. Principen om att den bäste ska leda och ha ansvar är bra, så länge det är jag som anses bäst eller det är min politiska kandidat som fått makten. När viljan är stark är det lätt att få för sig att ledaren också är bäst, för annars tvingas man acceptera att systemet man lever i inte är det bästa. I efterhand hittas det på förklaringar som visar att allt är som det ska. Det är skillnad på borde vara, och är. Hur det borde vara råder det konsensus om. Hur det faktiskt är råder det delade meningar om.
Kunskap ger inte automatiskt makt, men högre utbildning är en av de viktigaste faktorerna för att individer senare i livet ska inta maktpositioner. Människor med makt beslutar om vilken typ av ­gemenskap som skapas, och det är i utformandet av urvalsprinciper som vi bestämmer ett samhälles dna. Sociologer har dock visat att ett av de säkraste sätten att ta plats i makteliter är att vara född in i dem, och i Sverige är det företrädesvis svenskfödda, medelålders män med akademisk utbildning som återfinns i maktsfärer. Sådana fakta vittnar om att samhällskroppen haltar och att urvalsmekanismerna till maktpositioner är alltför strömlinje­formade. 
Kvotering är ett sätt att tvinga fram en förändring av urvalsmekanismer som inte är genuint meritokratiska. Det är inte optimalt, men ibland är det enda sättet att förändra ett korrupt system som sägs vara meritokratiskt men som inte är det. Rekryteringen till höga poster i näringslivet, till exempel, sägs vara meritokratisk men det är bara män som väljs ... Kunskap och makt är två sidor av samma sak och kultur är komplext. Därför kan ett system som sägs bygga uteslutande på kompetens men som uppenbarligen gynnar företrädare för en smal och homogen grupp (män) försvaras. En typ av kvotering fördöms alltså för att ge företräde till en annan. När privilegierna som gruppen vita, heterosexuella medelklassmän länge kunnat ta för givna hotas mobiliseras mäktiga krafter och det läggs ner energi för att argumentera för att bristen på mångfald handlar om kompetens och inget annat. Hela arrangemanget och männens anseende står på spel och därför mobiliseras starka krafter för att försvara rådande ordning. Meritokratin blir i det fallet snarast ett hinder för utvecklingen av jämställdhet. Varför är det ingen som ställer den självklara frågan: Vad är det för typ av kompetens ni letar efter egentligen?
Urvalet av dem som utövar inflytande och får ­tillgång till fler resurser än andra har varierat över tid och plats, men det finns åtminstone fyra urvalsmekanismer som alltjämt existerar sida vid sida. Den första, den aristokratiska, det vill säga urval baserad på börd, etnicitet eller kast, önskar många skulle ha passerat sitt bästföredatum. Dock räcker det att titta på representation av efternamn eller etnicitet på maktpositioner i samhället för att inse att så knappast är fallet. En andra urvalsmekanism är den plutokratiska, där makt tilldelas dem som har materiella resurser i form av pengar och egendom. Resursstarka individer, såsom de som äger företag eller fastigheter, utövar reellt inflytande över ­anställda eller hyresgäster. En tredje urvalsmekanism är den demokratiska, att människor helt ­enkelt väljer beslutsfattare. Urvalsprincipen är enkel och kvantitativ: den som får flest röster får mest makt. Den fjärde urvalsprincipen är den meritokratiska, som är baserad på prestationer, förmåga och arbetsinsats. I ett meritokratiskt system är det den som uppvisat goda resultat och som varit ihärdig som belönas med resurser och inflytande.
Det ligger i sakens natur att alla vill kunna hävda att de fått sin position på meritokratisk grund, för de övriga tre urvalsprinciperna handlar uppenbarligen om annat och dess grund för makt är inte särskilt smickrande. Problemet är att makt och kunskap hänger intimt ihop och den som har tillräckligt med makt kan använda den för att påverka oddsen att bli en vinnare och får sedan skriva historien och själv berätta varför hen är bäst. Donald Trump är bäst på allt, så länge som bara han får uttala sig. Därför ifrågasätter han allt och alla som som inte lojalt stöttar honom och underblåser hans självbild.

För att ett system ska bli sant meritokratiskt krävs att man först skapar kriterier för vilka kunskaper och egenskaper som behövs för tjänsten, och sedan behövs transparens. Öppenhet är även här en central princip för systemets hållbarhet. För att ett system verkligen ska bli meritokratiskt krävs att frågan om vad kompetens faktiskt är inte slarvas över. Hur ska begreppet definieras? Det är den avgörande frågan. Och det slarvas alldeles för mycket med just den frågan. Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i politiken, förvaltningen, skolan och akademin. Om man utgår från en problematisk definition byggs problemen in i systemet. En definition av begreppet kompetens som bygger på betyg, till exempel, utgår från att alla är ärliga och sätter kunskapen i centrum. Fast det vet vi är inte fallet. Om betygen är den enda som betyder något, det enda som räknas kan man lika gärna få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Betyg är inte meritokratiskt eftersom det är ett indirekt system för bedömning av kompetens. En intygar en annans kompetens och ingen vill avslöjas som fuskare.

Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta. Dessutom, vad är det för meriter det handlar om egentligen när det är ansökningar om medel som konkurrerar, är det kompetensen att skriva bra ansökningar eller kompetensen att faktiskt forska?

Den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetens som gynnas, på bekostnad av forskarkompetens.

Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av rådande definition av begreppet kompetens, bör ställas oftare om vi verkligen vill bygga ett sant meritokratiskt samhälle. Idag premieras definitioner som bygger på sådant som går att mäta, väga, jämföra och konkurrera om. Det är ett system som antas driva kvalitet och som sägs bygga på meritokratiska principer. Fast man bortser från att det handlar om fördelning av resurser, det vill säga makt. Den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Lärare som ger höga betyg i ett system där betygen är allt kommer aldrig att kritiseras av det, alla är nöjda och eftersom lärarens lön inte sällan i praktiken bygger på vilka betyg som eleverna får är det långt ifrån självklart att systemet är meritokratiskt. Att erkänna det är emellertid smärtsamt och skulle leda till omfattande, omvälvande konsekvenser. Friskolekoncernernas vinster skulle hotas, liksom tillväxten.

Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Vad är det som premieras? Mer av samma, tyvärr. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. För det är så meriteringssystemet är uppbyggt. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon har kanske förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med? Som sagt, för att systemen för meritering ska bli sant meritokratiska krävs ingående samtal om definitionen av begreppet kompetens. Det måste vara ett levande och transparent samtal och inget kan tillåtas vara skrivet i sten.

Det finns mer att säga om detta brännande aktuella ämne. Återkommer. Har bara lite uppsatser att kommentera.

Inga kommentarer: