torsdag 20 april 2017

Lusten att lära och viljan att veta

Ett samhälle vars medborgare slutat vara nyfikna, ett folk som söker mer förströelse och snabba svar än kunskap, är på väg ut för ett sluttande plan. Utan en inneboende lust att lära och en djupt känd vilja att verkligen veta, finns ingen möjlighet att nå hållbarhet. Både individer och samhällen klarar sig länge utan dessa egenskaper. Kunskap är ett slags kapital som tar lång tid att bygga upp och när det väl finns där kan man leva länge på det, både som individ och som samhälle. Fast när kapitalet väl börjar tunnas ut kan allt förändras snabbt. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men jag oroas över att se allt mindre av den där hjärtans lusten att lära, och det där inre drivet efter kunskap som viljan att verkligen veta innebär. Jag oroas över att kunskapen verkar ha förlorat sitt egenvärde. Allt mer och allt tydligare handlar tillvaron för allt fler om att prestera mätbara resultat, och resten av tiden ägnas åt förströelse; kanske för att orka prestera mer, snabbare. En ond cirkel som är svår att bryta.

Kombinationen av ökande krav på prestation och den ständiga bristen på tid att tänka efter samt svårigheten att återhämta som allt fler vittnar om, leder till längtan efter förströelse. Kunskap kräver något av en, liksom utvecklingen av styrka och kondition. Belöningen kommer sedan, och då gäller det att det finns tid, tålamod, tillit och ork nog att kämpa på. Där är vi inte, och det tror jag bottnar i en bristande förståelse för kunskapens egenvärde och den minskade lust att lära som detta innebär. Här menar jag att den verkliga grunden för framväxten av postsanningens tid och problemen med alternativa fakta står att finna. Vi upprörs och säger att det är ett problem, men är engagemanget för sanningen äkta, eller handlar det bara om att plocka poänger och visa att man tillhör den rätta sidan. Den eviga debatten om postmodernism handlar inte så mycket om kunskap som den handlar om makt och inflytande. Och föraktet för bildning sprider sig när målet med forskningen är Sanningen, när det handlar mer om att söka och få pengar, samt hur många publikationer och citeringar man kan samla på sig under sin karriär. Tomheten firar triumfer, inte bara på börsen utan på allt fler ställen i samhället. I och med införandet av New Public Management i akademin har skiten träffat fläkten, som de säger i USA.

Läser på SVT om den nya boktrenden där universitetet har blivit en tacksam miljö för skräckskildringar. Det säger något även om det inte är ett bevis som går att använda som utgångspunkt för kritik. Det är inte så kunskap fungerar, kunskap är ett underlag för reflektion, inte ett vapen att vinna debatter med.
Vår tids litterära skildringar av universitet präglas av pessimism. Möjligtvis är de dystra tendenser vi ser i de svenska, samtida skildringarna av bildningens tempel ett tecken på en större diskussion. Den om bildningens relevans. Det tror författaren Martin Engberg, aktuell med boken En enastående karriär, som utspelar sig på Humanisten i Göteborg.

– Det finns ju en uppluckring av expertsamhället. Det har påverkat vår syn på bildning, och vad den har för betydelse i samhället, säger han. 
Hans nya roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som misslyckas, svimmar och gör bort sig totalt på disputationen och därefter iscensätter en intrikat hämnd på sin forna handledare.

– Jag har försökt skriva skräckromaner förut, men det här är första gången flera har sagt att det är en skräckskildring. Främst akademiker har påtalat det skräckartade i berättelsen, säger Martin Engberg och skrattar.
Jag skräms tomheten som växer fram på insidan av akademins ståtliga fasader. Löftet om kunskapens makt som lockar studenter till högskolan ekar tomt när Svenskt Näringsliv tillåts kritisera svensk forskning och högre utbildning för att kunskapen inte anpassas efter näringslivets behov. Visst lär sig studenterna och arbetet handlar absolut till största delen om kunskap, annars hade jag lämnat akademin för länge sedan, men det är ett faktum att dagens högskola framförallt producerar mätbara resultat i form av helårsprestationer, examina och genomströmning. Högskolor konkurrerar med varandra om ekonomiskt lukrativa avtal av olika slag. Tänker på studentpengar, forskningsanslag, samverkansavtal och så vidare. Kunskapens värde mäts i hur mycket man over-head man kan pressa ut ur systemet. Utbildning är inte längre en investering, utan en kostnad som allt snabbare ska förränta sig.
Idén med romanen var att undersöka det spel som finns runt ett kulturellt kapital.

– Jag tror vi tänker oss att ett universitet är en plats där den som har den största talangen är den som får jobben och forskningspengarna. Men i själva verket så spelar det väldigt stor roll hur man är, vilka kontakter man har, hur man kommer överens med sina kollegor, om man klär sig på rätt sätt, om man pratar på rätt sätt. Vem man är kompis med, kanske vem man ligger med.

– Alla de här sociala delarna har väldigt stor betydelse, och det står i kontrast till en bild som vi har av universitetet som en meritokrati där vi tävlar på jämlika villkor, säger han.
Så här har det inte alltid varit, och inget säger att utvecklingen måste fortsätta. Ett annat universitet, en annan akademi och en annan syn på kunskap är möjlig. Allt handlar om hur vi värderar kunskap, inte på pappret utan i praktiken och på riktigt. Verklig lust att lära och en äkta vilja att veta (till skillnad från jakt på en examen, betygshets och strävan efter att vinna debatten), går inte att fejka. Antingen finns den där eller också inte. Vi får inte den högskola och det utbildningssystem vi önskar oss, vi får vad vi förtjänar. Ett svep över litteraturhistoriens rika utbud ger vid handen att universitet och bildningen inte alltid förenats med skräck. Det fanns en tid när kunskap och bildning faktiskt hade ett egenvärde.
Universitetet är litterärt sett en känd skådeplats för klassresor. I Evelyn Waughs En förlorad värld, Donna Tartts Den hemliga historien, John Williams Stoner och Elena Ferrantes väninnetetralogi öppnar kunskap nya världar för arbetarklassen. Och Dostojevskijs Raskolnikov må vara en av litteraturhistoriens mest ångesthärjade figurer, men han slutar aldrig vara stolt över att han en gång har varit student.
Läsning av skönlitteratur förknippas allt mer med förströelse och böcker som bjuder motstånd eller handlar om annat än mord och spänning väljs allt lättare och allt oftare bort eller byts mot TV-serier. Detta är nu inget jag förfasas över, det finns inget skadligt i förströelsen i sig. Det jag oroas över är skälet till att man väljer det enkla, lättillgängliga och ytliga framför det lite mer krävande men i längden mer belönande. Klokhet och bildning förlöjligas idag, och författare som Camilla Läckberg är stolt över att vara rik och känd. När författande blir bara ännu ett sätt att tjäna pengar är det ett tecken på att kunskapen och bildningen tappat sin betydelse, och det skrämmer mig. Deckare utgör inte hotet, liksom postmodernisterna är det bara budbäraren som indikerar att något har hänt. Problemet med postsanning löses inte genom att läsa böcker eller satsa på källkritik i skolan. Det finns inga quick fix, och inget blir bättre av att lärarna åläggs ännu ett uppdrag och tidskrävande ansvarsområde. Förändringen kommer underifrån, inifrån och mellan människor.
I vår tid försöker arbetarrörelsen omdefiniera sig själv och letar efter en ny ”berättelse”. Samtidigt har Socialdemokraterna kritiserats för att ha tappat sitt intresse för bildning. De senaste hundra åren har universitetet demokratiserats, men frågan är hur tillgängligt det egentligen är, om bildningen som politisk nödvändighet är ifrågasatt.
Bildning är inte en etikett, en gimmick eller marknadsföringsknep. Bildning är inte form och yta, utan innehåll och verkligt engagemang. Ett samhälles grad av bildning handlar om kunskapens värde, i sig själv. Bildning växer där många söker kunskap, vill lära och finner det lustfyllt att anstränga sig. Efter jul söker sig många till gymmet, men det är bara de som börjar träna för att må bättre och för att det känns skönt efteråt som stannar kvar. De som gymmar för att bli smala eller för att lyckas bättre på datingmarknaden kommer att få svårt med motivationen. Det går att ge sken av mycket, men bara under en tid. Verklig träningslust och äkta vilja att lära sig saker för kunskapens egen skull går inte att fejka.

Varför har vi universitet egentligen? Om vi inte samtalar mer om det kommer ingen verklig förändring att komma till stånd. Det är inte viljan som räknas, utan vad vi faktiskt gör. Och det är när jag studerar kulturen som växer fram mellan människor i vardagen som oron växer. Vad gör vi, och hur mycket betyder kunskapen egentligen? Detta är inte ett debattinlägg, inte en partsinlaga där jag leder saker i bevis, utan en reflektion. Jag hoppas att jag har fel, men jag ser få tecken på det i min vardag, när jag läser tidningar och följer med i samhällsdebatten. Vi behöver SAMTALA om dessa saker, det är därför jag skriver. Varför anser vi att man ska läsa på högskolan, för att få ett jobb, eller för att vi faktiskt menar att kunskapen har ett egenvärde? Det är en samvetsfråga.
En kandidatexamen i humaniora behöver inte betyda någonting, det är inte något exklusivt och inte heller en garant för jobb, och i det ljuset blir bildning lite utav en extravagans, något att unna sig om omständigheterna tillåter det. För hundra år sedan startade arbetarrörelsen sitt eget bildningsförbund. I januari stod det klart att ABF i Göteborg lägger ned sin föreläsningsverksamhet på grund av knapp ekonomi.
När jag nåddes av beskedet att ABF i Göteborg skulle lägga ner sin verksamhet var det som något dog inom mig. Restaurang Trappan har varit en plats där bildningen varit i centrum på riktigt och kunskapens egenvärde har manifesterats under vecka efter vecka. Nu har den platsen och dess möjligheter till samtal försvunnit, av EKONOMISKA skäl. Kunskapens värde har devalverats och bildning betyder inget om den inte kan omsättas i pengar. Och i samma stund som perspektivet skiftar och utbildning och forskning inte längre ses som en investering utan som en utgift som så snabbt som möjligt ska betala sig har pengarna blivit viktigare än kunskapen. Det är ingen slump att USA har valt en företagsledare till president, och att kunskapen och kulturen var det första man gav sig på. När tillväxten anses viktigare att värna än lusten att lära och viljan att veta har vi trätt in i postsanningen era, vare sig vi vill det eller ej. Postmodernismens företrädare sökte kunskap för kunskapens egen skull, inte för att tjäna pengar, vinna debatter eller för att relativism är enklare än Sanningen. Postmodernismen är ett bildningsprojekt och den lever vidare med stöd i den kraften. Det fyller mig med hopp, trots allt. Allt är inte nattsvart. Positiva tecken på att kunskapen fortfarande har ett egenvärde finns, det gäller bara att lära sig se dem. 
Men samtidigt som bildningens roll i samhället tycks vara under förhandling pågår en parallell motrörelse. Göran Everdahl har gett ut Bildningsakuten, Bildningspodden gör succé, Atlas gav i höstas ut en antologi med titeln Bildning. Bildning är temat för nästa års bokmässa i Göteborg.
Fast just bokmässan är ett dåligt exempel. Där erbjuds plats och ges utrymme och legitimitet för Nya Tider som underblåser utvecklingen i riktning mot postsanning och som sprider alternativa fakta, gör faktaresistens till en dygd och hotar demokratin. Om bokmässan verkligen satte kunskapen och bildningen före ekonomin skulle Nya Tider aldrig fått tillträde till Svenska Mässan. Och kanske får det som konsekvens att seriösa bokförlag drar sig ur, vilket kan leda till att hela projektet imploderar under tyngden av sin egen ekonomiska kraft.
Universitetstrenden i litteraturen kan i skenet av detta ses som en sönderfallande symbol för vår tids längtan efter fasta värden. Och kanske befinner vi oss vid någon typ av brytpunkt. Efter både intern och extern kritik beslutade Socialdemokraterna på sin senaste kongress att ta fram ett nytt kulturpolitiskt program till 2018, där fokus bland annat ska ligga på folkbildning.

– Jag tror att det kan ha blivit något slags backlash efter tider av mycket trams och relativism. Att det finns en hunger efter stabilitet, en valuta som är oföränderlig. När det är så mycket annat som förändras snabbt i samhället är bildning är något som står sig över årtusenden, säger Therese Bohman.
Låt oss hoppas. När det är som mörkas brukar vändningen vara nära. Även om jag inte tror att på återupprättelse av fasta världen är rätt väg att gå, det låter mer som en längtan tillbaka till ett förr som i ljuset av dagens problem ser ut att vara lösningen, när det enda vi kan göra är att blicka framåt. Kunskapens egenvärde behöver återtas. Bara så kan alternativa fakta bekämpas, genom lärda samtal där kunskapen står i fokus och som drivs av verklig lust att lära och en ärlig, kollektiv vilja att faktiskt veta. 

Inga kommentarer: