Marsch for science, eller kamp för kunskap?

Idag genomförs det manifestationer för vetenskapen på många håll i världen. Oerhört viktigt, tänker jag som lever i och med vetenskapen. Jag kan inte tänka mig ett viktigare arbete än att få betalt för att arbeta som forskare och lärare, att få arbeta med kunskap. Ett samhälle som inte vilar på en stabil grund av kunskap är snart inget samhälle, i alla fall inte i den mening vi vant oss vid att ta för given. Alternativa fakta, kunskapsresistens och relativisering av sanningen utgör allvarliga hot mot mot samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Men, och det är detta jag vill skriva om, en utbildnings- och forskningspolitik som inte sätter kunskapen i centrum och en kultur där kunskapen inte anses ha ett egenvärde är ett långt allvarligare hot. Eftersom ingen kan äga kunskapen är det bara när forskare, politiker och allmänheten är lojala med KUNSKAPEN som ett sant kunskapssamhälle kan växa fram. Så vad menar man med forskning, och vad är det man marscherar för idag?

Läser idag på Brännpunkt ett inlägg som jag instämmer i till fullo, men som ändå väcker en del frågor som jag här vill peka på. Idealbilden av vetenskapen och forskning är en sak, och vardagen i akademin en annan. Är det kunskap man marscherar för idag, eller är det vetenskapen? Det är inte självklart samma sak.

Framväxten av populism, kunskaps­resistens och alternativa fakta är ett hot mot vårt samhälle och oroande för hela den demokratiska processen, i synnerhet som vi i dag till och med ser politiker som bortser från välgrundade fakta. Den ökande misstron till vetenskap och kunskap bortser från att det goda liv vi lever i dag baseras på vetenskapliga landvinningar. Tänk bara hur en värld utan telekommunikation, bilar, tåg och flyg, penicillin och vaccin skulle vara. Allt detta som vi tar för givet har tillkommit under de senaste dryga 200 åren, som resultat av vetenskapens utveckling, ­genom forskarnas och uppfinnarnas insatser.

Det jag reagerar på här är att man börjar tala om hotet mot kunskapssamhället, det vill säga kulturella fenomen som populism, kunskapsresistens och spridandet av alternativa fakta. Och sedan talar man om tekniska landvinningar och naturvetenskap. Det jag reagerar på är att alternativa fakta, populism och spridning av villfarelser och desinformation inte rör dessa områden. Ingen tvivlar på att flyget inte fungerar och tar oss dit vi vill resa, och den som skulle försöka sprida en sådan "sanning" skulle skrattas ut. Ingen hävdar idag att jorden är platt. Inte ens på Avpixlat ifrågasätter man naturvetenskapliga resultat. Som humanist känner jag mig inte riktigt delaktig i den rörelse som formerar sig. Jag är också forskare och jag är obrottsligt lojal med KUNSKAPEN. Fast jag kämpar i motvind och har fått se mitt ämne etnologi monteras ner och lösas upp, och idag undervisar jag i företagsekonomi vid sidan av forskningen om kultur som inom kort resulterar i ännu en bok som inte räknas i dagens akademiska system.

Det finns faktaresistens inom vetenskapen också. Humaniora avfärdas ibland som vetenskap och humanvetenskaplig forskning förlöjligas inte sällan av företrädare för den riktiga vetenskapen, den som sysslar med SÄKER kunskap. Samtidigt kan en sådan som Paulo Macciarini verka inom vetenskapen, även långt efter att det borde stå klart för alla som värnar kunskapen att hans "forskning" bygger på alternativa fakta och fåfänga förhoppningar. Varför fick han fortsätta? Det är en fråga som bara kan besvaras med kunskap om psykologi och kultur, men det går inte att nå säker kunskap om den typen av fenomen. Allt går inte att nå SÄKER kunskap om, men vi är i lika stort behov den kunskapen vi kan få om dessa fenomen som vi är av naturvetenskaplig forskning. Särskilt om vi vill förstå och motarbeta framväxten och spridningen av alternativa fakta. Jag är därför kluven till dagens manifestation, för som humanist känner jag mig inte riktigt inkluderad.

För att manifestera vikten av vetenskap och vetenskaplig kunskap arrangeras i dag, på Jordens dag, en ”March for Science”. Marschen äger rum på runt 500 orter världen över, inklusive i de tre skandinaviska huvud­städerna. Syftet är inte att protestera mot specifika personer eller partier utan att vända sig mot vetenskapsfientliga tendenser i dagens samhälle.

Den kunskap om kultur som min forskning resulterar i räknas inte av alla som vetenskaplig. Och kritiken av humanvetenskaplig forskning är ibland allt annat än vetenskapligt grundad, vilket jag skrivit en hel del bloggposter om här på Flyktlinjer på senare tid, just för att jag oroas över och vill värna kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten och försöka förstå framväxten av alternativa fakta. Jag skulle vilja se en mars för kunskapen, och jag skulle vilja se en annan forskningspolitik som faktiskt sätter KUNSKAPEN i centrum, istället för diverse nyckeltal, samverkan eller kortsiktig ekonomisk vinning, vilket väl de flesta är överens om banade väg för Macciarini. Jag kan inte delta i en mars för en vetenskap vars huvudsakliga syfte är att värna samhällets ekonomiska intressen, för det innebär att skyddet mot allt det som marschen handlar och och är tänkt att värna urholkas. Det jag marscherar för är kunskapens egenvärde.

Vi står i dag inför stora globala utmaningar och behovet av vetenskapliga framsteg inom olika områden är stort. Det handlar om klimat­förändringarna och själva överlevnaden på vår planet. Det handlar om hur vi ska förse jordens befolkning med livsmedel och det allt större problemet med övervikt, i dag ett mer utbrett problem än undernäring. Det handlar om vår hälsa och behovet att bota och förhindra uppkomst och spridning av allvarliga sjukdomar, inte minst den tilltagande resistensen mot dagens antibiotika. Det handlar om vår tillgång till energi och behov av förnyelsebara energikällor som inte verkar menligt på klimatet. För att klara alla dessa problem behöver vi kunskap och effektiva verktyg. Vetenskapen arbetar för att ge oss dessa.

Kunskap om kultur och förståelse för kulturens inneboende logik och egenskaper är viktig kunskap, men den kunskapen är och kan inte vara säker. Det är det första man måste lära sig och acceptera om man vill studera och forska om kultur. Att påstå det är inte att sprida alternativa fakta, det är ett resultat av forskning, av humanvetenskaplig forskning. Om vi håller oss med en syn på kunskap som bygger på att all kunskap är och måste vara SÄKER kunskap kommer vi aldrig att kunna förstå eller motarbeta kunskapsresistensen som är ett kulturellt och psykologiskt fenomen. Den som tror på alternativa fakta tar aktivt och informerat avstånd från alla vetenskapliga resultat som inte känns riktiga och lyssnar mer på magkänslan än på intellektet. På vilka vetenskapliga grunder skär man ner på humaniora, och varför lever kritikerna av humaniora så sällan upp till sina egna vetenskapliga ideal när man riktar kritik mot humaniora? Varför debatterar man vetenskap, istället för att samtala om kunskap? Det är frågor jag försöker förstå, som forskare men på min fritid. För i rollen som forskare förväntas jag söka pengar fast chansen att få några är minimal, och jag förväntas skriva artiklar fast kunskapen jag söker inte passar för det rigida formatet. Varför måste alla forskare skriva en typ av artiklar som skapats för naturvetenskapliga kunskapsmål? På vilket sätt värnar man kunskapsutvecklingen i hela samhället då?

Vetenskapen söker också ge svar på en lång rad andra frågor av ekonomisk, social och kulturell betydelse, för samhällets och individens bästa. Den hjälper oss att stilla vår nyfikenhet genom att undersöka förutsättningarna för vår existens och tala om varifrån vi kommer och hur vår värld är beskaffad, från de allra minsta beståndsdelarna till upptäckten av nya galaxer.

Ja, det är viktigt och alla verkar hålla med om att humaniora är viktigt också. Men förutsättningarna för att bedriva humanvetenskaplig forskning, som skulle kunna ge oss kunskaper som behövs för att värna kunskapen och för att bekämpa faktaresistensen och framväxten av antidemokratiska rörelser, finns inte riktigt. De fina orden klingar falskt, och det oroar mig. Om inte ens ansvariga politiker och företrädare för vetenskapen förstår att all kunskap inte ser ut och fungerar på samma sätt, hur ska vi då kunna bekämpa faktaresistensen? Är det inte i själva verket att slags utslag av just faktaresistens att man tvingar alla forskare att skriva samma typ av artiklar, och att sedan ekonomistyra forskningen med hjälp av New Public Management? Jag har varit på kurser och fått lära mig skriva artiklar där det bara handlat om form. Där jag hört saker som: "Man kan skriva artiklar om nästan vad som helst, och man får dem publicerade om man följer manualen si och så". Det är detta man vill, att vi forskare ska producera mät- och jämförbara resultat, att vi ska konkurrera om nyckeltal. För konkurrens antas alltid driva kvalitet. Därför svämmar samhället över av artiklar och kunskapen späds ut på ett sätt som närmast liknar homeopatisk medicin. Är det detta man marscherar för idag; fler artiklar (som ytterst få läser), mer citeringar och ökad konkurrens om ekonomiska medel? Eller är det för kunskapen? Jag har inget svar, men frågan är viktig och ska vi verkliga kunna komma tillrätta med faktaresistensen måste vi tänka i nya banor. Mer av samma löser ingenting.

Vad är det då som gör att vetenskaplig kunskap är mer tillförlitlig än personliga åsikter, pseudovetenskap, folktro och allmänt tyckande?

Den avgörande skillnaden är att vetenskapligt grundade påståenden kan kontrolleras. Den vetenskapliga metoden bygger på att antagan­den systematiskt testas med hjälp av metoder som är anpassade till det problem som ska lösas. Vetenskapliga resultat måste kunna utstå kritisk granskning, och fors­karna måste vara beredda att redovisa grunderna för sina påståenden. Detta är ett mödosamt men spännande arbete som ofta förutsätter kreativitet och djärva idéer.

Kontrollen av vetenskaplighet i peer-reviewade artiklar utförs av två proffsgranskare och ett redaktionsråd. Det är ett ypperligt system för många typer av kunskap, men långt ifrån alla. Humanvetenskapliga forskningsresultat handlar inte alltid om att leda saker i bevis, utan mer om att ställa frågor och reflektera över det som skulle kunna bli. Jag forskar om förutsättningar för förändring, och det handlar om att visa på framtidens fundamentala öppenhet, vilket aldrig går att bevisa. Den kunskapen lämpar sig mer för böcker och bloggar, men det räknas inte, det till och med motarbetas. Ledningen (från Utbildningsdepartementet och neråt i systemet) pekar med hela handen och kräver artiklar, citeringar och forskningsanslag. Kunskapen antas man få på köpet, den betraktas närmast som en formalitet. Det är pengarna och nyckeltalen som räknas. Det kan jag naturligtvis aldrig acceptera. Ska jag som forskare marschera är det för KUNSKAPEN, och jag menar då verkligen all kunskap.

Kungl. Vetenskapsakademien i Sverige, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab och Norske Videnskaps-Akademi är oberoende organisationer, vars uppgift är att ­främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Akademierna består av fram­stående forskare med hög samlad kompetens inom hela vetenskapsområdet, från mate­matik och fysik, över kemi och livsvetenskaperna, till samhällsvetenskap och huma­niora. Fritt tänkande och fritt kunskaps­utbyte över ämnes- och nationsgränserna är grundläggande principer för oss. Det är i det sammanhanget viktigt att forskare fritt kan diskutera sina resultat inbördes och med det om­givande samhället, utan politisk mun­kavle. Därför utgör akademierna, tillsammans med universiteten, viktiga pelare för fritt tänkande och demokrati.

En kultur där kunskapen inte anses ha ett egenvärde är en kultur som står vidöppen för alternativa fakta, för där är det annat som anses viktigare: pengar, makt och inflytande. Därför är forskarens och forskningens frihet så oerhört viktig, och därför är dagens utveckling i riktning mot en akademi där man producerar nyckeltal enligt ekonomiska principer så farlig. Friheten finns inte när forskare springer mellan möten och bara fokuserar på produktion av det som räknas meriterande, vilket inte alltid och i vissa fall inte allt har med kunskap att göra eller leder till mer och fördjupad kunskap. Forskare dignar idag under en administrativ börda som gör att det inte finns tid att mötas i kritiska samtal. Det är ett direkt och allvarligt hot mot KUNSKAPEN och främjar närmast framväxten av alternativa fakta.

Politiker måste ofta fatta beslut som kräver insikt i komplicerade vetenskapliga sak­frågor. Akademierna förser därför politiker och beslutsfattare, både på nationell, europeisk och internationell nivå, med faktaunderlag inom en rad viktiga områden.

Kunskap är inte samma sak som FAKTA. När politikerna debatterar med varandra i Agenda eller Aktuellt är det artiklar man stödjer sig på, och eftersom forskningskvalitet mäts i antal (artiklar och citeringar), inte i kvalitet eller kunskapsvärde, reduceras forskare (och kunskapen också) till lydiga tjänstemän som tjänar makten. Det är en syn på forskning som inte är förenlig med frihet, öppenhet och kunskapsutbyte över gränser. Seminarierna där jag fostrades till forskare och där KUNSKAPEN stod i centrum, vilket för övrigt var de enda möten jag gick på i början av min karriär, existerar idag knappast. Idag möts forskare för att diskutera publiceringsstrategier och nyttiggörande av forskning och på seminarierna som hålls granskas artiklar med fokus på att bli publicerbara eller också vässar man forskningsansökningar för att öka sina chanser i den mördande konkurrensen.

Allmänheten har också rätt att ta del av forskningsresultat, inte bara för att få valuta för skattepengarna, utan också för att ges möjlighet att ta ställning i frågor som kräver vetenskaplig insikt. En viktig uppgift för våra akademier är därför att föra ut forsknings­resultat till allmänheten. Nya forskningsrön kan skapa rädsla och osäkerhet, vilket ibland har sin grund i brist på information. Det kan gälla miljöfrågor och global uppvärmning, men också frågor om till exempel genteknik, vaccinationer och kemikalier. Men vi vill inte bara räta ut frågetecken och klargöra risker, vi vill också berätta om vår fantastiska värld och all den nya kunskap som växer fram om hur universum utvecklats, hur livet uppkommit, och de andra stora gåtorna som mänskligheten grubblat över genom historien.

Fast den som liksom jag bloggar varje dag i akt och mening att värna bildning, sprida kunskap (om kultur) och främja framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle, gör det i motvind. Jag får bekräftelse av mina läsare, men möts med tystnad eller uppmanas ta bort kopplingen mellan bloggen och min anställning. Böckerna jag skriver publicerar jag open access på nätet och vem som helst som har tillgång till en dator och en uppkoppling kan läsa, ta del av mina tankar om kultur och engagera sig i det samtal som krävs för att kunskapen om kulturen ska kunna utvecklas och göra skillnad i samhället. Jag har valt att skriva som jag och sprida resultatet av min forskning på det sätt jag gör på grund av kunskapsmålet som forskningen bedrivs med. Och jag gör det trots att det inte gynnar min karriär. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin, och det är kunskapen jag är lojal mot.  

Vetenskapen vill berätta, och vetenskapen kan klargöra. Bara genom beslut baserade på vetenskaplig kunskap kan den positiva utvecklingen fortsätta. Vetenskapen måste höja sin röst när vetenskapliga fakta åsidosätts. Därför marscherar vi för vetenskapen i dag.

Fast vad menar vi med vetenskap, och vad är kunskap? Det måste vi först samtala om och försöka förstå, innan vi kan marschera för vetenskapen. Om det verkligen är kunskap vi vill ha räcker det dock inte att marschera, skriva manifest, hålla tal och dela ut priser. Forskning handlar om att oförtrutet söka KUNSKAP. Det är detta jag utbildats för, det är detta jag vill ägna så mycket av min vakna tid som möjligt åt och det är just för att kunskapens egenvärde idag är hotat från så många olika håll som jag oroas. Det är lätt att marschera och manifestera, men går man sedan hem och tittar på Vem är smartare än en femteklassare eller låter sig förströs av det jippobetonade Fråga Lund, är det närmast ett hån mot kunskapen.

Gärna en marsch för vetenskapen, men först vill jag se en forskningspolitik som verkligen sätter KUNSKAPEN i centrum. Ett kunskapssamhälle kan bara byggas underifrån, av många människor som verkligen bryr sig om och är intresserade av kunskap för kunskapens egen skull. Utan en levande kunskapskultur har vi snart ingen vetenskap att värna, där betraktas forskning snart som ett sätt att strula till sitt liv.