Foucault undersöker inte diskurser direkt, utan indirekt. Utgångspunkten är att vi har att göra med ett komplext och abstrakt maskineri vars delar kan studeras var för sig, men det är inte där kunskapen finns; i delarna, den finns på en obestämbar plats i helheten. Tvärsäkerhet och bevis hör inte hemma i forskning om diskurser. Här läggs fram förslag till förståelse, förslag som kräver reflektion och analys för att bli användbar kunskap. Förståelse för förändring, menar jag att det handlar om. Jag säger inte att det är så, bara att det är så jag tänker på och använder Foucaults tankar om diskurs. Jag har gjort som han säger själv att man ska göra: tagit det som fungerar, och lämnat det andra därhän. Här handlar det om ännu en mekanism som reglerar diskursen.
"Diskurssamfunden" fungerar delvis annorlunda. Deras funktion är att bevara eller producera diskurser, men endast för att låta dem cirkulera inom ett slutet område där de distribueras enligt strikta regler och utan att innehavarna berövas något av denna distribution. Ett arkaiskt exempel är de grupper av rapsoder som hade kunskap om dikter att recitera -- och möjligen variera och transformera: trots att denna kunskap hade en i grund och botten rituell recitation som mål, skyddades, försvarades och besvarades den inom en bestämd grupp med hjälp av de oftast mycket komplicerade minnesövningar som en sådan kunskap kräver; lärlingskapet öppnade på en och samma gång dörrarna till en grupp och till en hemlighet som recitationen manifesterade men inte avslöjade; talandets och lyssnandets roller var inte utbytbara sinsemellan.Kulturen är fylld av samfund, av sammanslutningar som är mer eller mindre stängda för den som inte upptagits i gemenskapen. Sammanslutningar som hålls samman av (det kollektiva hemlighållandet av) metoderna att nå de kunskaper man gärna delar med sig av. Tänker på magikersällskap som inom den slutna gruppen delar hemligheten om hur man skapar trolleritrixen, och som trollar offentligt. Samfunden garanterar kvaliteten i utförandet och bevarar kunskapens exklusivitet. Först måste man visa sig värdig att upptas i samfundet, och sedan får man tillgång till samfundets kunskaper och kan dra nytta av ryktet och anseendet. Inom vetenskapen finns gott om sådana samfund. Kanske kan KI sägas vara ett sådant samfund? Kunskapen som produceras inom samfundet delar man frikostigt med sig av, men hur det går till när kunskapen produceras hålls "hemligt" i alla fall för allmänheten. Det handlar om tillit, om att skapa ett rykte om samfundets värde för att alla som upptagits i det tillsammans ska kunna dra nytta av det och slippa bygga upp det på egen hand i konkurrens med andra, vilket lätt utvecklas till ett förödande allas krig mot alla. Genom att försvara samfundets rykte garanterar man sitt eget anseende, och för den som söker hjälp räcker det att hitta samfundet. Det är både ett sätt att skapa och sprida kunskap.
Numera finns det naturligtvis knappast några sådana "diskurssamfund" kvar, med detta tvetydiga spel mellan hemlighet och avslöjande. Men man ska inte bedra sig: även inom den ordning som gäller den sanna diskursen, inom den publicerade och från all ritual befriade diskursens ordning, verkar ännu vissa former för tillsägelse av hemligheter och av icke-utbytbarhet. Det skulle mycket väl kunna vara så att skrivakten, såsom den i dag institutionaliseras av boken, utgivningssystemen och författarrollen, äger rum i ett "diskurssamfund" som må vara diffust men som utan tvivel är tvingande.Jag tänker närmast på systemet med internationella, högrankade, peer-review granskade vetenskapliga tidskrifter. Det är transparent, men där finns ändå en tydlig hierarki. Forskaren, granskarna, tidskriften, citeringarna och finansieringen av hela verksamheten, samt betydelsen som publiceringen tillmäts, det faktum att det är ett system för både produktion och spridande av kunskap talar sitt tydliga språk. Även om innehållet är exakt det samma tillmäts en artikel publicerad i en ansedd tidskrift större värde än innehållet i artikeln som diskurssamfundet inte står bakom. Handlade det bara om kunskapen och innehållets kvalitet betydde publiceringskanalen ingenting, men det är inte så det ser ut. Det spelar enormt stor roll VAR man publicerar sig och VEM som skriver. Det kan förstås i termer av ett slags samfund.
Författarens särart (han står ständigt och av egen kraft i motsats till aktiviteten hos alla andra talande eller skrivande subjekt), den intransitiva karaktär han ger sin diskurs, den avgörande särställning som han sedan länge givit "skriften", den påstådda bristen på symmetri mellan "skapandet" och alla andra användningar av det lingvistiska systemet -- så formulerat visar allt detta på existensen av ett speciellt "diskurssamfund" (samtidigt som det dessutom tycks föra tillbaka till praktikernas spel). Men det finns många andra som fungerar på helt andra sätt och där andra undantag och avslöjanden styr. Tänk bara på tekniska eller vetenskapliga hemligheter, på hur den medicinska diskursen sprids och cirkulerar eller på dem som har gjort den ekonomiska eller politiska diskursen till sin.Det handlar inte om vad som sägs, hur väl det fungerar, om uttalandet hänger ihop logiskt eller om det som sägs stämmer överens med verkligheten. Det krävs mer för att uttalanden ska nå spridning och få genomslag. Detta något går att undersöka med verktyg hämtade från Michel Foucaults verktygslåda. Vad är det som gör att vissa människor eller typer av uttalanden vinner gehör och andra inte? Varför samlar en talare eller skribent miljoner åhörare och läsare, och en annan ingen? Alla, både den som talar och den som lyssnar, vill väldigt gärna tro att det endast har med innehållet att göra. Fast det finns gott om exempel på motsatsen. Många kvinnor vet vi uttalar kloka ord i olika sammanhang som möts med tystnad, innan en man säger samma sak och hyllas som en hjälte. Läkare får ofta uttala sig om saker som ligger långt utanför deras kompetensområde, för att de är läkare. Och den som har professors titel blir inte sällan tillfrågad om saker hen inte undersökt, utan att det som sägs granskas. Hur och varför det är på detta, för människan inte särskilt smickrande sätt, är svårt att uttala sig om, men att det döljs eller bortförklaras är lätt att förstå med grundläggande kunskaper om psykologi. Och diskursens ordning kan leva vidare och påverka vem som får tala, vad som kan sägas och hur resultatet tas emot. Diskursen är inte en bevisad sanning, utan ett perspektiv att tänka med kring hur sanningar skapas och kunskap blir till.
Vid första anblicken verkar det som om en "lära" (religiös, politisk, filosofisk) är raka motsatsen till ett "diskurssamfund". Inom ett samfund tycktes antalet talande individer vara begränsat även om det inte var bestämt, och det var mellan dessa individer diskursen kunde cirkulera och överföras.Samfundet är ett avgränsat sammanhang med tydliga gränser, inom vilket man kan göra karriär. Samfundets anseende och exklusivitet i kombination med individens position inom samfundet avgör vems ord som får mest genomslag.
En lära, däremot, har en tendens att spridas; och det är genom att individerna, som kan vara hur många som helst, gör en och samma diskursmängd till allmän egendom som de kan definiera sin ömsesidiga tillhörighet.Läran handlar om innehållet, om bevakningen av det. Men här är rörelsen den motsatta i förhållande till samfunden. I ett samfund är det metoderna och individerna som står i fokus och och kunskapen som sprids. Läran handlar om vem som kan resa anspråk på att se och förstå kunskapen och där är det metoden eller tolkningen, perspektivet som sprids. Båda handlar dock mer om kontroll och ordning än om innehåll, funktion och kongruens. Vem är i båda fallen viktigare än vad.
Utåt sett krävs endast att samma sanningar erkänns och att en mer eller mindre flexibel regel om anpassning till de godkända diskurserna accepteras. Vore detta hela sanningen om lärorna skulle de inte skilja sig speciellt mycket från de vetenskapliga disciplinerna. Den diskursiva kontrollen skulle endast drabba utsagans form eller dess innehåll, inte det talande subjektet. Men att tillhöra en lära är något som sätter både yttrandet och det talande subjektet fråga, det ena genom det andra.Poängen med diskursanalysen är att öka förståelsen för kunskapens karaktär. Diskursen disciplinerar både människor, ting och möjligheten att uttala sig. Kunskap är inget i sig själv, den uppstår i och måste alltid relateras till sammanhanget. Foucault pekar på det som spelar roll för både produktion och spridning av kunskap, liksom sådana som spelar roll för vem som kan och får ägna sig åt kunskapsproduktion. Orden, tingen och kunskapen ordnas diskursivt och det är helheten som bestämmer vad som uppfattas som som vad. Kunskap är liksom så mycket annat ett relativt begrepp, utan egen mening. Kunskap handlar lika mycket om vad som sägs som om vem som talar och hur det sägs. Det ena går inte att skilja från det andra.
Det talande subjektet ifrågasätts genom och med utgångspunkt i yttrandet, något som bevisas av de uteslutningsprocedurer eller förkastelsemekanismer som sätts i spel när ett subjekt har formulerat ett eller flera yttranden som inte kan assimileras. Kätteri och ortodoxi är inte ett resultat av fanatiska överdrifter av lärans mekanismer -- de tillhör mekanismernas grundvalar.Diskursens ordnande verkan ligger bortom individernas kontroll. Diskursen kontrollerar, men den kan inte kontrolleras. Förstår man det och agerar med utgångspunkt i den insikten accepterar man att människan inte är i centrum och att helheten betyder minst lika mycket som delarna den består av. Poststrukturalismen söker svar på andra ställen än annan vetenskap, men svaren måste naturligtvis granskas lika rigoröst för att fungera och borda till ökad förståelse för verklighetens oöverblickbara komplexitet. Foucault lägger fram förslag till förståelse, han leder inget i bevis.
Omvänt ifrågasätter läran yttrandena med utgångspunkt i de talande subjekten i den mån som läran alltid gäller som tecken på, manifestation av och instrument för en redan existerande tillhörighet -- som tillhörighet till en klass, till en social eller rasmässig status, till en nationalitet eller intressegrupp, till en strid, en revolt, ett motstånd eller att accepterande. En lära förbinder individerna med vissa typer av yttranden och förbjuder därmed alla andra. Men å andra sidan använder den sig av en viss typ av yttranden för att förbinda individerna sinsemellan och därigenom särskilja dem från alla andra. Läran verkställer en dubbel underkastelse: de talande subjekten underställs diskursen och diskursen underställs, så förutsätts det åtminstone, gruppen av talande individer.Som sagt, det handlar om komplexa helheter och dess verkan och effekter. Kunskap är inget i sig, uttalanden måste sorteras, granskas, sättas i relation till andra uttalanden och godkännas för att kunna passera som kunskap. Livet och samhället är fyllt av ord, ting och tankar. Men utan språk, regler, gränser och makt att upprätthålla kontinuitet blir orden och tankarna bara brus, inte kunskap. Ingen kommer undan diskursen, och diskursen undkommer heller inte. Diskursen är inget i sig, den uppstår mellan och kan bara studeras med ledning av dess effekter, dess verkan och utifrån vad den gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar