fredag 28 april 2017

Populismens effekter drabbar oss alla, förr eller senare

Populismen ger oss allt vi vill ha, den lovar runt och ger sken av att det inte finns några begränsningar. Populismen bygger på tanken att ge allt åt åt alla, samtidigt som någon annan betalar. För populisterna är alla resurser oändliga och problemen är X (och här får läsaren själv fylla i valfri minoritet) fel. Utgår man bara från tanken att det är känslan som räknas, att medierna ljuger att alternativa fakta är lika giltiga som verkliga, det vill säga kontrollerbara, fakta, är allt möjligt. Därför angriper populisterna vetenskapen, de fria medierna och politiker som utgår från fakta. Kritik mot populistiska förslag uppfattas som motstånd och för många populister är anfall bästa försvar.

Populism är motsatsen till hållbarhet och främjar inte demokratin. Om detta skriver Björn Wiman skriver klokt i DN, och jag bidrar som vanligt med mina tankar. Populism är inte lösningen och den vägen fram leder in i en återvändsgränd.
Att vilja veta och förstå hur saker och ting hänger samman är grundläggande för människan – och centralt för den fria vetenskapen och dess roll i det moderna samhället.
Kunskapssamhället handlar om detta, om att skapa förutsättningar för människor att utveckla och använda sin nyfikenhet på verkligheten och varandra. Vetenskap handlar om att söka kunskap, om att lära sig förstå, söka plausibla förklaringar och utveckla verktyg att tänka med som behövs för att hantera tillvarons komplexitet. Jag öras över att den synen på vetenskap håller på att förändras. Kunskapen håller på att förlora sitt egenvärde och bara den kunskap som anses leda till nytta, i ordets snävaste ekonomiska mening, erkänns som vetenskaplig och värd att satsa på. Den utvecklingen spelar poplisterna i handen och när kunskap dessutom reduceras till fakta har dörren öppnats på vid gavel mot alternativa fakta, populism och känslostyrd politik. Själva grunden för det öppna och demokratiska samhället urholkas därmed, och det är djupt problematiskt, för om universiteten börjar ses som en kostnad och kunskapens värde bara handlar om pengar urholkas snart dess förtroende. Därifrån kan förfallet sedan gå snabbt.
De senaste veckorna har mycket uppmärksamhet riktats mot hur ett av Ungerns mest kända och respekterade universitet hotas med stängning efter en ny lag som den nationalkonservativa Fideszregeringen har drivit igenom. Central European University, CEU, är grundat och finansierat av den ungerskfödde finansmannen George Soros och har, som statsvetaren Sara Svensson konstaterade i DN (5/4), blivit ett vattenhål för fri forskning i den ungerska universitetsvärlden, eftersom det vågar ta upp kontroversiella ämnen som genus och nationalism. Attacken på CEU är därmed ett försök att utradera det som återstår av akademisk frihet, öppenhet och kritiskt tänkande i Ungern – den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller kallade nyligen regeringens angrepp mot universitetet för ”utan motstycke i efterkrigs-Europa”.
Kritiskt granskande vetenskaper sticker i ögonen på dem som är ute efter makt och som bara bryr sig om pengar. Genusvetenskap och forskning om extremism, humaniora i allmänhet kämpar i motvind även här hemma. Mönstret är det samma överallt, men särskilt i länder där demokratin faktiskt utmanas på allvar, i länder där demokratin är ny och bräcklig, blir effekterna mer drastiska. Och hotet från nationalisterna handlar alltid om att sparka neråt och om att ge sig på företrädarna för kunskapen. Tuffa kläder och hotfull retorik döljer inte det faktum att ideologin bygger på rädsla, okunskap och orimliga drömmar om ett förr när allt var bättre.
Någon isolerad företeelse är det dock inte. Kriget mot den fria vetenskapen är ett globalt fenomen. Tydligast ser man det förstås i Donald Trumps öppna förakt för den samlade forskningens slutsatser om klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, men den nya administrationens första budgetförslag tog sikte även på vetenskapen som helhet. De drakoniska nedskärningarna av anslagen till många vetenskapliga institutioner chockade till och med de som var beredda på det värsta.
Pengar och makt kan man skaffa sig på många olika sätt, och det enda som betyder något om det är ens mål är att man lyckas. Fiffel, falskspel, retorik och ett ständigt flöde av utspel och anklagelser, inte kunskap, inte fakta, inte reflektion och klokskap. Allt handlar om att vinna. Titta på Brexitkampanjens Nigel Farage, som avgick direkt efter att han med hjälp av tvivelaktiga utspel och ett högt uppdrivet känsloläge fått en majoritet av engelsmännen att rösta för ett utträde ur EU lämnade han partiet. Med hjälp av populism kan man driva igenom beslut, men aldrig förvalta ett land och ett samhälle på ett långsiktigt hållbart sätt.
Inget av detta sker av en slump – vare sig i Ungern eller USA. Fascismen och andra auktoritära rörelser har alltid avvisat förnuftet och förnekat den objektiva sanningen till förmån för storslagna myter. Det totalitära tänkandet föraktar vardagens små, grå sanningar och ger fantasier företräde framför objektiv journalistik och historisk vetenskap. I sin nya bok ”On tyranny” skriver den amerikanska historikern Timothy Snyder vackert om hur en människa som undersöker saker och ting också är en medborgare som skapar och bygger upp något. Det är vår förmåga att urskilja fakta som gör oss till individer och vår gemensamma tilltro till vedertagen kunskap som gör oss till ett samhälle. Den ledare som motarbetar den insikten är per definition en tyrann.
Ingen äger kunskapen, det är därför den är samhällsbyggande och motverkar tyranni och populism. Kunskapen för människor samman. Kunskap är sant demokratisk. Därför har den ett egenvärde, för att det utgör förutsättningen för allt annat. Kunskapen är dock ingen garanti, men det är i sig en viktig påminnelse om att det inte finns några garantier, inte för någonting. Med stöd i kunskap kan man bygga för framtiden och skapa ett fundament som resten kan vila stadigt på. Demokratin kan dock inte vara kunskapsstyrd, dess styrka är att alla, verkligen, alla kan bidra och göra sin röst hörd. Demokratin är som sagt inte det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Kunskapen utgör ett slags buffert mot känslorna som aldrig kan förbjudas, men som behöver tyglas, både på individ och gruppnivå. Kunskapen gör människan till människa och förmågan att tänka och värdera, kritiskt analysera och lägga upp planer som kan diskuteras har tagit oss hit där vi är. Hotet mot populismen finns där dock alltid under ytan. Kulturen är bara, likt jordens atmosfär, ett tunt lager fernissa. Kunskapen kan liknas vid ozonlagret kanske, som skyddar oss från solens skadliga strålar men som släpper igenom det livgivande ljuset. Det till synes obetydliga visar sig ofta vara det allra viktigaste.
Vetenskapen har alltid stått i en intressant relation till politiken. Men att politiska ledare i stora demokratier öppet och bokstavligt propagerar mot bättre vetande är ändå något nytt – som i Brexitkampanjen där etablerade politiker kunde uppmana till motstånd mot ”experter” eller i USA:s presidentval där den personliga ”känslan” kring ett sakförhållande värderades högre än evidensbaserad kunskap. I postfaktasamhällets groteska demagogi förvandlas sanningen till ett maktspråk som ”eliten” använder för att tysta ”folket”.
Viljan till makt är mer ursprunglig och rå än viljan att veta. Det ena måste balanseras mot det andra för att samhället ska bli hållbart. Därför återvänder jag till skillnaden mellan komplext och komplicerat, som är så lätt att ignorera eller glömma bort. Särskilt när läget är spänt eller känslan av kris är akut, när jakten på pengar är det enda som betyder något. Då är det som allt man lärt sig försvinner all världens väg, känslorna tar över och viljan till makt öppnar upp hela den vapenarsenal som det sättet att leva och verka förfogar över. Kunskapen krävs för att hantera komplexitet, för den typen av problem kan inte delas upp och lösas separat. I komplexa system påverkar allt och alla vartannat på sätt som inte går att räkna på, bara vara ödmjuk inför. I komplicerade system däremot kan man dela upp och skilja ut samt lösa problem separat. Där är delarna fristående. Kultur är liksom samhället komplexa helheter inte komplicerade, separata enskildheter. Jag som individ må vara komplicerad. Om jag bara behöver tänka på mig och mina likar kan jag blunda för komplexiteten och dess utmaningar. Problemet är att det är så lätt att blunda för just komplexitet, för likt kunskapen är det ingen som försvarar den. Kunskapen krävs både för att inse att samhället är komplext, och för att hantera komplexiteten. Saknas kunskapen eller om kunskapens egenvärde går förlorat eller ignoreras öppnar man upp för populism.
Kriget mot vetenskapen blir därför ett angrepp på det öppna samhällets kommunikationsmodell, och i förlängningen mot hela synen på sanningen – det vill säga mot vårt grundläggande mänskliga behov av att förstå oss själva och världen. Sanningen om sanningen är en gammal sanning. ”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria”, säger Jesus i Bibeln.
Kunskapen är befriande, är den fattiges vapen. Det som är sant fungerar oavsett vad den som har makten försöker göra gällande. Trump kan förneka klimatförändringar, men han kan aldrig ställa sig över sanningen. Verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Man kan komma långt på drömmar, men med stöd i sanningen kommer man hela vägen fram. Inget vet något om framtiden, det är därför som kunskapen har ett egenvärde. Eftersom ingen vet vilken kunskap vi kan komma att behöva i framtiden är all kunskap lika värdefull. Det är en viktig princip, en demokratifrämjande och samhällsbyggande princip, sedan får intresseorganisationen Svenskt Näringsliv säga vad de vill.
I sin nya bok om kunskap, ”Det finns inga häxor”, poängterar historikern Arne Jarrick att den fria forskningen alltid måste försvaras från ogenomtänkta och kortsiktiga politiska impulser: ”Forskningens frihet är lika med dess strävan att göra sig likgiltig inför alla möjliga önskesanningar som florerar i samhället. Om medborgarna ska kunna sätta sin lit till vetenskapen, får den inte misstänkas följa intressen: kommersiella, politiska eller andra.”

Arne Jarrick tar ett exempel från 1600- talet: Om den tidens forskare hade tvingats sysselsätta sig med sin samtids mest ”angelägna” frågor, hur länge hade det då dröjt innan Isaac Newton upptäckt den till synes ”onyttiga” gravitationskraften? På så sätt har vetenskapen mycket gemensamt med kulturlivet – båda fungerar bäst om de får fungera i full frihet, på en stabil plattform. Det politiska stöd de behöver är förtroendet att få verka i fred.
Grundforskningen bygger långsiktigt hållbara, flexibla och anpassningsbara samhällen, medan den tillämpade forskningen bevarar det rådande och stöttar nuvarande ekonomiskt kortsiktiga maktordningar. Tillämpad forskning handlar om att försöka styra det som inte går att styra, kontrollera det okontrollerbara. Ett slags "vetenskapligt" uttryck för populism, eller i alla fall för hybris. Ingen äger kunskapen. Kunskapen måste vara fri och människorna måste anpassa sig, inte tvärtom. Försöken att tänka och agera på sätt som strider mot verklighetens inneboende förutsättningar kommer förr eller senare att straffa sig. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller hur mycket makt man förfogar över, går det inte så går det inte, inte i det långa loppet.
Som svar på populisternas vetenskapsfientlighet syns nu ändå konturerna av en motrörelse. Protesterna mot stängningen av CEU har varit ljudliga, både i Ungern och i övriga Europa, och lördagens globala ”March for science” i städer över hela världen är ytterligare ett tecken på att motstånd börjar formeras. Initiativet kom från USA, men allt fler akademiker inser att de nu måste börja slåss för sin existens – kanske mer högljutt än hittills. Hoten mot vetenskapen riktas mot hela den vedertagna synen på mänsklig kunskap – och därmed mot vårt sätt att leva tillsammans.
Låt oss hoppas att fler och fler börjar vakna upp och förstå att det är allvar nu. Vi står inför ett vägskäl. Framtiden avgörs idag genom hur vi väljer att agera, den är inte förutbestämd och rullas upp inför våra ögon. Väljer vi att blunda, inte bryr oss eller tänker kortsiktigt och egoistiskt, får det konsekvenser, helt andra konsekvenser än om vi väjer att stå upp för och försvara demokratin, öppenheten, medmänskligheten och en långsiktigt hållbar politik. Det vi gör idag får konsekvenser för våra barns möjligheter i framtiden. Det finns ingen ångervecka, tiden kan inte vridas tillbaka. Det finns bara ett evigt nu, och där eller här, mellan då och sedan, öppnar sig möjligheter. Jag kanske låter som en pessimism ibland, men jag skriver och väjer att gå upp på morgonen för att jag tror på kunskapen, människan och framtiden. Ett annat samhälle är alltid möjligt, på gott och ont. Kunskap är ingen garanti för något, men en förutsättning för att lyckas.
Arrangörerna bakom ”March för science” påpekar att vetenskapliga framsteg genom historien har ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Det är sant. Man kan tillägga att vi i dag kan vara på väg mot en ny tid – där vetenskapen ifrågasätts för att den utmanar rådande lögner.
Kanske man inte ska driva detta med populism för långt, för det handlar om människor som i de flesta fall inte vet bättre och som tror att de gör det rätta. Rädsla, otrygghet och en allmän känsla av maktlöshet är i grund och botten vad som får populism att framstå som en lösning, kanske i vissa fall mot bättre vetande. För den som inte har något att förlora kanske populismen erbjuder den enda möjligheten att göra skillnad, och befinner man sig på botten och blir sparkad på kanske det inte kan bli värre. Det är och kommer alltid vara människor som gör saker mot andra människor, och makt är inget någon har, den växer fram mellan och kommer underifrån. Därför är just makt så viktigt att undersöka och förstå, liksom människor, både ensamma och i grupp, vilket båda är kunskap som humaniora sysslar med. Jag skrev kritiskt om marschen för vetenskap, för jag tycker man både kan och bör vara tydligare med att det är kunskapen man strider för; sanningen och öppenheten, transparensen och den kritiskt analytiska kompetensen som ingen äger men alla kan lära sig använda för att nå bättre vetande. Populismen är en lika oframkomlig väg som ekonomismen och alla andra ismer som inte bygger på kunskap. Det är kunskapen jag värnar och är lojal mot, och det är jag för att kunskapen inte har någon som för dess talan. Jag finner mening i sökandet efter kunskap, och kunskapen ger mitt liv mening.

Inga kommentarer: