lördag 15 april 2017

Sanningen, säkerhet, livet och paradoxerna

Ironin med samhället, kulturen och människan är att den korta och dyrbara tid som livet är fylls av sökande efter sanning och säkerhet. Tillvaron är fylld av paradoxer. Tillit är ett kapital som är svårt att få eller skaffa sig, men det kan upplösas i intet på ett ögonblick. Viljan att veta säkert är lika stark som önskan att vara vid liv, med det ENDA vi vet säkert är att vi alla ska dö. Är det verkligen sanningen vi vill ha, om vi tänker efter? Det finns ju massor av sanningar som förnekas eller som i alla fall de flesta väljer att bortse från, som dödens oundviklighet, till exempel. Andra sanningar bortses från. Dygnet har 24 timmar. En arbetsvecka består av 40 timmar. Och för att nå balans och hållbarhet i livet och tillvaron behöver man i genomsnitt sova åtta timmar, och många verkar vara överens om att det är vettigt att jobba lika mycket som man ägnar sig åt en meningsfull fritid. Ändå pressar sig den som har ett jobb till det yttersta, och innehållet i arbetsvardagen pressas också till gränsen för det möjliga. Mer ska produceras snabbare och billigare, med bibehållen eller helst bättre kvalitet. Varför då? Det skulle jag vilja veta, och jag skulle vilja veta säkert; om det är bra, för vem är det i så fall bra, och är det bra på lite längre sikt? Hur länge kan vi fortsätta på den inslagna vägen?

Är det säkert att vi verkligen vill veta säkert? Vet vi människor verkligen vårt eget bästa? Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna bloggpost, men jag kände ett sug efter att skriva. Jag ville tänka, inte om något särskilt, bara få möjlighet att ordna tankarna. Och det är många tankar som snurrar i huvudet, på just temat säkerhet och sanning å ena sidan, och livets fundamentala osäkerhet och tillvarons paradoxer å andra. Jag vill veta så mycket som möjligt och så säkert det bara går, men jag vill inte falla i fällan att låta sökandet efter säkerhet leda till att jag fastnar där, i ett förlamande tillstånd av osäkerhet inför säkerheten i det som hålls för sant. Är det verkligen si eller så, eller finns det ett bättre svar? Vem ska jag lita på, och kan jag lita på att jag litar på rätt person? Hur kan jag veta det, säkert?

Det är påsk nu. En religiös högtid som alla (utom handlarna) girigt hänger sig åt. Några dagars andhämtning från arbetslivets krav. Samtidigt som det debatteras vilt i sociala medier om den förkastliga religionen och behovet av frihet från religion, med utgångspunkt i en vida spridd ateistisk övertygelse. Idag är det många som är så övertygade om ateismens överlägsenhet och riktighet att den antar formen av en religion. När alla religioner avskaffats finns det bara en tro kvar: Ateismen. Fast den ger människan inga svar på frågor om allt som ligger bortom vetandets gräns. Ateismen, liksom positivismen vägrar befatta sig med det som inte går att veta säkert, det betraktas som flum och fördöms. Fast man vet, med stöd i studier som uppfyller positivistens stränga krav på vetenskaplig stringens, att livet är fyllt av paradoxer, att livet oundvikligen leder till döden och att det inte går att nå säker kunskap om alla aspekter av livet och tillvaron.

Att veta är en sak. Att acceptera alla insikter är en helt annan sak. Vad som är vad och hur man kan hantera livet och verkligheten så som den/det är och fungerar är ett slags kunskap och kompetens som  samhället och mänskligheten idag mer än någonsin är i skriande behov av. Vi måste sluta debattera om vem som har rätt, och börja samtala om det som verkligen betyder något i livet. Sanningen är ett hedersamt och ambitiöst mål, men den verkligt viktiga och avgörande frågan är om människan kan hantera det målet eller om det är för stort, om vi gapar över för mycket. Lite eftertänksamhet och reflektion. Det tänker i alla fall jag ägna ledigheten åt.

Inga kommentarer: