måndag 15 maj 2017

Miljön och pengarna 1

Det finns så mycket jag vill skriva om, och så lite tid att göra det på. Försöker leva i nuet och tänk mer på vad jag gör än det som inte blir gjort. Alf Hornborg (professor i humanekologi vid Lunds universitet) skrev för någon vecka sedan en klok och intressant artikel i DN om klimat, ekonomi och politik.
En gång för många år sedan, när jag som vanligt föreläste om de skriande orättvisorna i världen, räckte en man i publiken upp handen och fällde en kommentar som jag inte hade väntat mig. Jag hade med hjälp av nattliga satellitbilder och handelsstatistik visat att de lysande ansamlingarna av teknisk infrastruktur i USA, Europa och Japan var resultat av ojämna flöden av fysiska resurser, som inte syns om man som ekonomerna fokuserar enbart på flöden av pengar. Jag menade att det var de globala skillnaderna i pris på arbetstid, mark, energi och material som gjorde tillväxt möjlig i de rikare delarna av världssamhället. Världsmarknadens och pengarnas logik belönar en accelererande resursförbrukning med ständigt mera resurser att förbruka. Givetvis var mitt budskap att vi borde genomskåda pengarnas förmåga att osynliggöra exploateringen och därmed på något sätt verka för större global rättvisa.
Pengar liknar på många sätt en drog. Pengar gör saker med oss och påverkar människors sätt att tänka och agera. Det skylls på allehanda saker när problem dyker upp, men väldigt ofta är det pengar som orsakar problemen. Eller, rättare sagt, det är begäret efter mer pengar, snabbare, som är problemet. Jag håller med Hornborg om att vi borde tala mycket mer om pengar som en kraft i sig själv. En potentiellt destruktiv kraft som kräver vaksamhet och försiktighet för att inte bli människan och livet på jorden övermäktig. Fast för att komma dit krävs kunskap i sakernas tillstånd, och för att nå kunskap krävs tålamod och en ärlig vilja att sätta sig in i frågan.
Men mannen i publiken sade överraskande: ”Jag håller med dig om att det är så världen ser ut, men jag drar annorlunda slutsatser. Min slutsats är att jag är glad att jag föddes i Sverige.”

Hans kommentar framstod då för mig som hårresande, och jag har ofta nämnt händelsen som ett exempel på hur en och samma världsbild kan ge upphov till diametralt olika moraliska och politiska slutsatser. Jag såg den som en ytterlighetsposition som lätt kunde avfärdas och inte riktigt behövde tas på allvar. I dag har vi anledning att begrunda den med mycket större allvar.
Det är lätt att falla i fällan och betrakta denna typ av uttalanden som utslag av dumhet, och jag gör det ofta själv, jag vet. Fast det handlar inte om dumhet, utan snarare om ovilja att förstå problemet utifrån ett vidare perspektiv. Idag söker man svar, och så fort man fått ett svar som fungerar slår man sig till ro med det. Ofta är det svar som stämmer, men sällan handlar det om svar som verkligen tar problemet på allvar och fångar hela dess vidd. Politikernas jakt på väljare och makt gör det lockande att krydda de kortsiktiga löftena med hårt vinklade fakta och exempel tagna ur sitt sammanhang. Och eftersom politiker idag aldrig har tid att ens dra efter andan för att tänka efter i debatten försvinner helhetsperspektivet ur sikte. Medierna eldar på med artiklar, avslöjanden och kritiska frågor som ställer människor mot väggen. Alla försvarar sig och hoppas att ekonomin snart ska visa bättre siffror, vilka man kan ta åt sig äran av. Det blir så när pengar ses som ett neutralt mått på individuell och samhällelig lycka och välgång, när det i själva verket är en potentiell aktör i eget namn.
Efter det amerikanska presidentvalet i höstas konstaterade den franske filosofen Bruno Latour i Le Monde att globaliseringens tid är förbi. Brexit och Trump visade att folkflertalet i just de länder som en gång lanserade den fria världsmarknaden nu ville dra sig ur den och återupprätta Nationen. Enligt Latour är utopin om Världen och utopin om Nationen lika verklighetsfrånvända. Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring. Enligt Latour skulle situationen inte ha varit mycket bättre om Clinton hade segrat. Men något tredje alternativ till Nationen eller Världen lyckas han inte föreslå.
Latour förstår verkan av pengar och hans tankar om aktörskap är intressanta och viktiga. Så länge vi saknar ett språk för att tala om icke-mänskliga aktörer tror jag det kommer att vara fortsatt svårt att förstå vad som händer och hur det skulle kunna vara och bli annorlunda. Inte bara människor agerar, eftersom agens uppstår mellan kan man lika gärna tala om pengar som ett slags aktör i eget namn. Hornborgs bild av världen, den han talade om på föreläsningen, visar effekterna av de klyftor som gör att de rikaste rika blir rikare. Det är skillnaden mellan som skapar dynamik i ekonomin. Om alla har det exakt lika bra eller dåligt och om skillnaderna är små eller obefintliga tappar ekonomin kraft och tillväxten utarmas. Någonstans mellan dagens extrema skillnader mellan fattiga och rika, och drömmen om proletariatets diktatur finns ett balanserat läge där risken är liten att allt går över styr. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Det finns alltid ett tredje alternativ, fast så länge debatten anses vara det enda sättet att avgöra frågor som rör samhället är det svårt att se skogen för alla träd. Latour är inte en forskare som ger svar. Han skapar verktyg att tänka med för att se och förstå. Och det är heller inte forskares uppgift att tala om vad som är bäst. Politiker vill gärna se det så, men det handlar mer om att man vill ha ryggen fri. Den där tredje vägen är det upp till folket att finna. 
Är vi därmed tillbaka vid 1914, som markerade nationalismens våldsamma återkomst efter decennier av frihandel och globalisering? I trettio års tid skakades världen av kampen för nationella och etniska identiteter som tycktes erbjuda mera gemenskap och kollektiv substans än nischer på världsmarknaden. Måste vi ännu en gång välja mellan Nationen och Världen? Den som tror att valet är enkelt och självklart har inte förstått problematiken.
Skillnaden mellan ett komplext tillstånd och ett komplicerat är en variant på den klassiska (men lika fullt falska) motsättningen mellan form och innehåll. Verkligheten är som den är, liksom människans intellektuella förmåga. Det är i mötet mellan som problemen uppstår, men det är inte verkligheten eller kulturen som är problemet utan tankarna om världen och tänkandet som sådant. Tänkande är liksom pengar ett slags aktör i eget namn. För att förstå ekonomi, kultur och tänkande är det inte mer kunskap eller information som behövs, utan bättre metoder och mer utvecklad förmåga att hantera intellektet. Det är inte mer fakta eller information som behövs, utan en annan förståelse för komplexitet och bättre insikt om att inga livsavgörande val handlar om antingen eller, allt handlar om mer eller mindre av både och. Först när många människor inser hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta kan vi börja hoppas. Det är ödmjukhet som saknas, inför pengarnas makt och tillvarons oöverblickbarhet. Inte bättre kunskap, säkrare svar och mer information. Vi vet tillräckligt redan, det som saknas är förmåga att se och kompetens att hantera kunskapen.
Globalisering ställs mot nationalism. Hillary Clinton representerade den socialliberala konsensus som likställer globalisering med global solidaritet. Hennes meningsfränder är i förkrossande majoritet bland politiker, journalister och akademiker. Carl Bildt skrev i Washington Post att Trumps valseger innebar ”Västerlandets slut”. Ett liknande tonläge återkommer bland flertalet politiker och opinionsbildare som har fått utrymme i medierna efter valet. I sin iver att ta avstånd från lågutbildade ”högerpopulister” har med några få undantag (däribland Göran Greider) även vänsteropinionen anslutit sig till liberalernas moraliserande försvar av frihandel. Tvärt emot vad all kritisk samhällsvetenskap har sagt under det senaste halvseklet har Västerlandets förhärskande världsbild plötsligt blivit oantastlig.
Pengar och jakten på profit. Ekonomiseringen av samhället. Kalla det vad man vill. Alla påverkas av den, över hela jorden. Hur fantastisk den än är. Hur mycket gott penningen än fört med sig och kan sägas vara orsak till. Och det är onekligen mycket. Hur mycket gott ekonomiseringen än kan tillskrivas och ta åt sig äran för, kvarstår fakta. Pengar och ekonomisering har en baksida, också. Jakten på profit höll på att föröda den Mexikanska Golfen för några år sedan. Och det som sker i profitens namn i åldringsvården här hemma är inte vackert. VD-löner och absurda bonusar, utbetalda även för usla insatser, allt detta är svårt att placera på ekonomismens pluskonto. Pengar är dock inte goda eller onda. Pengar är heller inget i sig. Pengar är en urkraft och dess värde bestäms och förändras relationellt. Förstår vi inte det kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Förstår vi inte att det inte handlar om ifall vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ska hantera ekonomin och samhället och om det är möjligt att leva ett gott liv tillsammans.

Genom att tänka på pengar som en kraft öppnas upp möjligheter för andra typer av samtal än dem vi ser idag, som handlar om ekonomin ska regleras eller inte, om politiken ska styra eller marknaden. Den typen av resonemang är allt för enkelt och polariserat. Livet och verkligheten går inte att reducera till antingen eller, och det finns ingen enda väg. Tänker man så riskerar man att förr eller senare börja förakta sina meningsmotståndare som upplevs oresonliga när de försvarar en motsatt ståndpunkt. Debatten gör det med oss, reducerar allt till antingen eller. För eller mot! Ond -- god, bra dålig. Verkligheten är oändligt mycket mer komplex än så. Därför är det bättre att tänka på kulturen som ett flöde, en komplex och föränderlig helhet bestående av komponenter och krafter som samverkar och gemensamt ger upphov till konsekvenser. Det finns inga enkla lösningar, allt kommer förr eller senare att vara upp till oss som lever och verkar här och nu. Den enda vägen leder alltid fel.
Men denna tilltro till världshandeln är påfallande aningslös. Det är numera välkänt att globaliseringen alstrar en ökande ojämlikhet såväl mellan som inom länder, en tilltagande finansiell instabilitet och sårbarhet och djupt oroande miljö- och klimatförändringar. Sedan 2015 äger 1 procent av världens befolkning mer än övriga 99 procent. Den exponentiellt ökande globala skuldbördan fördubblades mellan 2000 och 2012. Och att växthuseffekt, havsförsurning och artutrotning är minst sagt alarmerande torde inte ha undgått någon. Därmed verkligen inte sagt att Donald Trump skulle kunna lindra dessa problem, men det utbredda tvivlet på att världen är på rätt väg bör inte avfärdas som okunnighet.
Idag hungras det allt mer efter pengar. Kanske för att hungern efter tillfredsställelse, i ett överflödssamhälle är större och starkare än hungern efter något specifikt. Därigenom blir själva hungern, eller pengarna som är medlet vilket garanterar tillfredsställelsen, överordnat. Hungern efter pengar leder till att ett odefinierbart behov, efter något växer. För ju mer pengar man har, desto mer kan man efterfråga eller hungra efter. Hungerhorisonten vidgas helt enkelt. Konsekvenserna av sådan hunger kan bli förödande om den sprider sig i samhället, eller om det (hemska tanke) blir själva syftet med samhället. Pengar är obehagliga på det sättet.

Hungern efter pengar får den obehagliga konsekvensen att den driver in en kil mellan människan och världen. Suget efter mer pengar blir ett självändamål. Och när begäret efter en allt högre ökningstakt växer sig starkare blir utvecklingen exponentiell. Så till den milda grad är vi som lever idag och hela samhället uppslukade av denna hunger att vi hungrar efter mer hunger efter pengar. Vad vi ska ha pengarna till är det ingen som har tid att fundera på eller tänka kring. Pengar kan därför liknas vid ett slags kulturens svarta hål, som slukar allt i sin väg. Den hungern måste brytas, för allas skull. Kanske framförallt för de som lyckats samla på sig mycket pengar. För de riskerar att berövas sin medkänsla, vilket är en fundamental del av innebörden i all att vara människa. En lyxjakt kanske man kan ha nytta av, men tre? Bo kan man bara gör på ett ställe. Och det går inte att äta pengar. Pengar kan inte köpa lycka, kärlek eller kunskap. Hungern efter pengar är ett gissel lika allvarlig som någonsin digerdöden.

Det går att bryta mönstret, men det är svårt och det kräver möda och andra mål. Kanske skulle man kunna använda tankar om hunger för att förstå vad som går att göra istället. Kanske. För om målet är att stilla hungern, då är pengar förödande att hungra efter. Hungern efter kärlek är inte alls lika problematisk, och med mer kärlek mellan fler, kan man hamna i en positiv spiral. Samma gäller för kunskapshunger, som även om den aldrig mättas leder till ökad insikt och fördjupad förståelse. Det går att leva ett gott liv även om man inte får sin kunskapshunger stillad. För mig är det just det som gör livet värt att leva, som ger det mening. Detta att aldrig bli fullärd. Sökandet efter kunskap och förståelse har lett mig till insikten om faran med pengar, till exempel. Och den har gett mig insikt om sambanden mellan vissa födoämnen och klimatet. Lite mer fair trade, ett minskat köttätande och ett ansvarsfullt fiske. Det skulle göra stor skillnad, för många människor på jorden. Ett mer hållbart samhälle är möjligt.

Återkommer med fler tankar, men nu måste jag kommentera uppsatser.

Inga kommentarer: