måndag 15 maj 2017

Miljön och pengarna 2

Fortsätter reflektera om hållbarhet, med utgångspunkt i Alf Hornborgs artikel i DN om klimat, ekonomi och politik. Första delen handlade om pengar, här vill jag fokusera på vägar ut ur låsningarna som världens länder och dess befolkningar sitter fast i. Att uppmärksamma pengarnas roll handlar om att rikta fokus mot det som verkligen betyder något, mot problemets kärna. Jag vill se mer av samtal och mindre av debatt, just eftersom det inte finns en och en enda, bästa lösning på den typ av problem som mänskligheten står inför. Tillsammans har vi försatt oss i en prekär situation, och bara tillsammans kan problemen och låsningarna upplösas. Enkelt är det inte, men just därför viktigt att förstå grundproblemet och inte blanda samman orsak och verkan.
I skuggan av ekonomisk polarisering, förödande finanskriser och global uppvärmning är nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser inte trovärdig. Under flera decennier av globalisering har klyftorna, skuldbördorna och koldioxidutsläppen skenat. Själva grundvalarna för det moderna samhället – pengarna och de fossila bränslena – har alltmer framstått som bubblor på väg att brista.
Detta är frågor man måste kunna tala om utan att fastna i en förödande debatt om vem som har rätt eller fel. Det måste gå att kritisera kapitalismen utan att bli beskylld för att vara kommunist, och det måste gå att försvara kapitalismen utan att beskyllas för att vara cynisk nyliberalism. Alla system har sina, både problem och brister. Nyansering är viktigt. Det handlar inte om antingen eller, och det som ska göras måste göras gemensamt. Vi kommer nog aldrig att kunna bli helt överens om någon enda lösning, och eftersom ingen strategi är perfekt måste vägen fram bygga på samverkan som bygger på förståelse för och förmåga att hantera olikhet. Evidens är viktigt, men allt går inte att underbygga med evidens, vissa aspekter av tillvaron är vaga till sin natur, och det är frågor som inte går att avgöra en gån för alla.
Men hyllningarna till business as usual pågår med oförminskad styrka. Näringslivets tankesmedjor vill få oss att tro att fortsatta satsningar på teknik och marknad kommer att lösa alla problem. ”Ekomodernisterna” vid Breakthrough Institute rekommenderar geo-engineering för att få bukt med klimatförändringen. Detta är om möjligt ännu mindre trovärdigt än uppgörelsen i Paris 2015 om framtida ”negativa utsläpp” med hjälp av koldioxidinfångning och lagring (CCS). Liksom den danske statistikern Björn Lomborg i en Cambridge-volym 2001 hävdade att hela miljöproblematiken var en gigantisk illusion försökte nyligen Johan Norberg med boken ”Framsteg” övertyga oss att världen trots allt går mot ljusare tider.
Världens enda konstant är förändringen. Det blir inte bättre eller sämre, det blir annorlunda. Och vad som är bra eller dåligt kan ingen enskild avgöra, det är en fråga vars svar alltid ligger i framtiden. Vad som är bra eller dåligt är en fråga om perspektiv. Det kan vara mer eller mindre hållbart, men om det är bra eller dåligt beror på vem man frågar, när frågan ställs och alltid beroende på ett perspektiv. Bra och dåligt är värderingar. Hållbarhet går däremot att mäta. Och alla seriösa forskare är att dagens sätt att leva, i alla fall i västvärlden är ohållbart. Många tycker det är bra och den som lyckas och som är rik har ingen anledning att klaga. När kapitalismens försvarare säger att det är orimligt att införa flygskatter eller omfördela resurser för att jämna ut klyftorna och sakna ner omställningen av pengar i de ekonomiska systemen, är det sina känslor man ger uttryck för. Problemet är att både de som är för och de som är mot kan hitta evidens att stödja sig på, och därför utvecklas alla debatter om dessa frågor till destruktiv pajkastning.
Mot detta står väl underbyggda uppgifter från forskning som visar att om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot, att den ekonomiska tillväxten blir alltmer materialintensiv och nu närmar sig sina fysiska gränser, att den redan har överskridit fyra av nio ”planetära gränser” för vad som är hållbart (bland vilka hör klimatförändring och artutrotning) samt att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så kommer jordens befolkning om trettio år att behöva nästan tre gånger så mycket material som den förbrukar i dag. Enbart i Afrika beräknas befolkningen fyrdubblas (från en till fyra miljarder) inom 70 år.
Detta är fakta i målet. Det går att räkna på. Drömmar och förhoppningar om evig tillväxt och övertygelsen om att allt blir bättre är just det; drömmar, förhoppningar och övertygelser. Visst kan tron försätta berg, men det är omöjligt att överskrida naturlagarna. Tillväxt kräver energi, och energi är (än så länge och under överskådlig tid) en ändlig resurs. Lösningar utifrån och export av problem fungerar i teorin, men ytterst sällan i praktiken. Mänskligheten är bunden till jorden. Det är här problemen finns och det är här de måste lösas, av oss tillsammans.
Till dessa fysiska begränsningar kommer insikten, i finanskrisernas spår, att själva oljeutvinningen – och därmed merparten av produktion, transporter och världshandel – sist och slutligen vidmakthålls med lånade pengar, skapade av banker ur tomma intet, i en alltmer ofantlig och exponentiellt ökande skala. Självaste World Economic Forum angav härom året ett genomgripande finanssammanbrott som den mest oroande av alla globala risker. Som Andreas Cervenka har belyst i sin populära essäsamling ”Vad är pengar?”vilar vårt materiella välstånd ytterst på vår tilltro till pengarnas magi. Men som Kenneth Boulding sade, ”Den som tror på evig tillväxt är antingen en galning eller en ekonom.”
Pengar är en illusion. Så länge vi tror på dem fungerar det, men om kravet på ständigt ökande tillväxt leder till att allt fler LÅNAR allt mer, kommer bubblan förr eller senare att spricka. Ekonomin liknar allt mer ett pyramidspel och sådana lovar alltid mer än de kan hålla. Den som befinner sig i toppen av pyramiden är en vinnare och för hen ser framtiden ljus ut, men pyramidens illusion fungerar bara så länge flertalet ställer upp på arrangemanget, strävar på i basen och hoppas kunna nå ropen en dag. Fast så fungerar det inte. Det går som sagt att räkna på vad som skulle krävas av jorden i form av resurser för att alla ska ha det man har själv. Och vi som bor i väst, även den mest sparsamme och den som är fattig relativt sett lever över JORDENS tillgångar. Vad som leder till hållbarhet är svårt att uttala sig om, men alla vet vad som är ohållbart. Frågan är bara om vi val veta, för kunskapen finns där mitt framför ögonen på oss alla.
I detta planetära gungfly har bankchefernas löner mångdubblats medan en stigande andel av de rikare ländernas befolkning har upplevt nedläggningar, sjunkande reallöner och nedmonterade trygghetssystem. Pensionen har blivit ett hasardspel på finansmarknaden. För många svenskar är tandvård numera en lyx. Begreppet ”folkhem” tillhör ett avlägset förflutet. Det är inte förvånande att allt fler frågar sig gentemot vem deras valda politiker har sitt främsta ansvar.

I finanskrisernas, ojämlikhetens och klimatförändringens spår är det inte bara den nyliberala världsbilden som krackelerar, utan även den socialistiska visionen om ett rättvist globalt välfärdssamhälle. De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik. Samtidigt är vänsterns benägenhet att avfärda nationella identiteter som högerpopulistiska konstruktioner inte bara kulturvetenskapligt aningslös, den står också i motsättning mot förväntningen att de rika genom högre beskattning ska visa solidaritet med sina mindre lyckligt lottade landsmän.
Synen på kunskap tangeras här. Liksom en lång rad andra förgivettaganden som styr människors tänkande. Den som tror hen vet och att det går att uttala sig säkert om tillståndet i världen eller om ekonomin och framtiden är naiv. Faktum är att ingen vet, och att behovet av försiktighet därför är avgörande för att kunna nå ökad hållbarhet. Återkommer ofta i tanken till en seriestrip som publicerades i samband med ett av klimatmötena. Den avslutades med följande ord: "Tänk om vi skapade en bättre värld och ett mer hållbart samhälle, helt i onödan." Ja, tänk om vi gjorde det. Vad skulle vi förlora på att tänka och agera mer hållbart? Ingenting, hävdar jag. Blir det verkligen mer hållbart och bättre är ingen förlorare, men tror vi att vi vet och har koll är risken stor att alla förlorar.
Det är inte längre trovärdigt när vi i den välbärgade medelklassen i Nord säger oss vilja verka för ökad global jämlikhet och hållbarhet, eftersom just den ekonomiska logik som möjliggör vår egen levnadsstandard obönhörligt ökar klyftorna och miljöförslitningen. Vi som anser oss vilja göra världen bättre tillhör dess tyngsta börda, men måste – som forna tiders slavägare och feodalherrar – upprätthålla vår moraliska identitet. Det är lika naivt att föreställa sig att det svenska folkflertalets välstånd under det gångna seklet inte skulle ha förutsatt gränser mot människor med global genomsnittsinkomst, som det är att tro att välståndet skulle kunna ha alstrats utan världshandel. Det är löneskillnaderna mellan européer och asiater som gör att européer kan konsumera så stora mängder asiatisk arbetstid. Men vill vi verkligen reducera vår konsumtion till en bråkdel, för att leva på global genomsnittsnivå? Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier.
Här bränner det till på allvar. Ingen tänkande människa som verkligen vill förstå och vara med och bygga en bättre värld kan värja sig från dessa pregnanta ord. Det är bara att räkna på saken. Vad skulle det innebära om alla som arbetat för att du ska kunna köpa det du vill ha får samma lön som du? Den ekvationen visar med all önskvärd tydlighet på vilken bräcklig grund vårt moderna, västerländska samhälle vilar. Hotet kommer inte från flyktingarna, det kommer inifrån oss själva. Det är vår ovilja att se samband och vår oförmåga att dra objektiva slutsatser, vår önskan att debattera (för att försöka vinna och förgöra motståndaren) istället för att samtala för att öka förståelsen av både problemen och lösningarna, som försatt oss i detta läge där alla förändringar riskerar att bli till det sämre. Men är det hållbarhet vi vill ha och behöver har vi inget val än att ta frågan på allvar. Det finns inga enkla lösningar. Förstår vi det är halva jobbet klart, men det återstår fortfarande en hel del mentalt och fysiskt arbete innan vi kan böja hoppas på en vändning.
Det är förvisso inte klädsamt att vara pessimist. Att förneka undergångens tilltagande sannolikhet är kanske en mänsklig självbevarelsedrift. Dessvärre inträffar faktiskt större samhälleliga sammanbrott då och då genom historien. Vi skulle kunna lindra konsekvenserna av nästa sammanbrott om vi bättre förstod varför det äger rum.
Att sticka huvudet i sanden eller skjuta budbäraren, är inte hållbart. Väljer man att lyssna på debatörer som lovar dyrt och heligt att det går att få mer för mindre och att allt bara blir bättre, är det ett val man kan göra. Ingen kan hindra någon annan att tro och hoppas. Men Johan Norberg eller någon annan av förförelsekonstnärerna kommer inte att kunna ställas till svars om löftena om en ljusnande framtid inte infrias. Lika lite som företagsledarna med fantasilöner verkligen kan leva upp till ansvaret som de fått både lön och fallskärm för att ta. Problemen kvarstår och det är det stora flertalet som får betala priset för ignoransen och oförsiktigheten.
Att som den fängslade marxisten Antonio Gramsci bejaka ett ”intellektets pessimism” men en ”viljans optimism” kan i dag innebära att skåda bortom det gigantiska och destruktiva brädspel som vi kallar världshandel – och de märkliga spelpjäser som vi kallar pengar. Det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet. Spelet om pengarna tvingar oss att välja mellan Världen och Nationen. Men även om vi har en tendens att glömma bort det, är det sist och slutligen människor som skriver spelreglerna. Kanske kan vi med den insikten hitta en tredje väg.
Vi måste bort från dikotomin mellan antingen eller. En tredje väg är en samtalande väg som leder mellan och som inte har ett bestämt mål. Vi får inte det vi önskar oss, vi får det vi förtjänar. Samtal är inte en lösning, men lösningen kan bara skapas tillsammans och samtalet är ett bättre sätt att mötas och utbyta tankar och erfarenheter än debatten. Alla kan bli vinnare, men bara genom att arbeta tillsammans på att skapa ett verkligt hållbart samhälle där det råder balans mellan människor, djur och natur.

Inga kommentarer: