tisdag 16 maj 2017

Vad är drivkraften bakom?

Göran Rosenbergs krönika från Godmorgon, världen, fångar mitt intresse. Han ställer där just de frågor jag menar att fler borde ställa till sig själva och varandra; samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande frågor utan givna svar. Vad är drivkraften bakom verksamheter som skolan, forskningen och vården? I söndagens partiledardebatt handlade det mest om form (fast egentligen handlade det huvudsakligen om hur dåliga den andra sidans förslag var och inte så mycket om de egna förslagen). Dagspolitiken handlar dessutom aldrig om helheten. Varje fråga behandlas för sig. Skatteuttag är en fråga, det allmänas utgifter en annan. Därför kan man lova väljarna mindre skatt å ena sidan och mer skola och bättre vård, fler poliser och investeringar i infrastruktur å andra. Tid att stanna upp och tänka efter, tid för kritisk reflektion över hur allt och alla hänger samman och varför vi gör det vi gör, finns inte. Därför kan politikerna hålla på, missnöjet och grogrunden för populism växa, allt medan de redan gynnade vinner fördelar i den benhårda konkurrens (som sägs driva kvalitet i alla lägen) som gör den fattige fattigare och den rike rikare. I ett samhälle där lösningen av vissa anses vara fler låglönejobb kan man sannerligen undra vad frågan egentligen är och vad som är drivkraften bakom samhällsbyggandet?
För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.
Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.
Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.
När jag växte upp såg Sverige och världen helt annorlunda ut. Sedan, vid mitten av 1970-talet förändrades väldigt mycket. Guldmyntfoten övergavs och kapitalets rörelseenergi släpptes lös, hindren att ta lån försvann och företagen slutade bry sig om sina anställda och blev lojala enbart med aktieägarna. Mycket blev bättre och det går inte att vrida klockan tillbaka, men det borde kunna gå att sakta ner ekonomin (Jag har svårt att se det som mänsklig rättighet att både kunna köpa och sälja en aktie, som sägs vara en långsiktig investering, inom loppet av tiondelar av en sekund), och det borde kunna gå att premiera företag som tar hand om sina anställda och försvåra för anonyma ägare att ställa hänsynslösa, kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning på satsat kapital. Utan tid att tänka efter hotas samhällets långsiktiga hållbarhet, och nyckeln till kapitalismens framgång är ÅTERINVESTERING i verksamheten. Skillnaden mellan det samhälle jag växte upp i och dagens handlar delvis om drivkraften bakom. Som elev i skolan kände jag att lärarna och ledningen för skolan brydde sig om mig och investerade i min framtid. Jag fick behålla läroböckerna, som jag fortfarande har där hemma och som jag vårdar som minnen av den tid som flytt (trots att jag var skoltrött och inte förstod poängen med skolan). Kunskapen stod i centrum för verksamheten och det var tydligt att lärande var drivkraften. När SKF fyllde 75 år (tror jag det var) bjöd man hela personalen och deras familjer på rundtur i fabriken och sedan på en heldag på Liseberg (min far arbetade där under hela sitt yrkesliv). 1973 invigdes träningsanläggningen Kristinedal där personalen och de anställda gratis fick simma , styrketräna och spela tennis. Drivkraften bakom satsningarna och synen på personalen där och då och här idag var en helt annan.

Sedan hände något. Milton Friedmans teori om evig tillväxt slog igenom och företagsledningarna slutade se sina anställda som en tillgång och började istället betrakta dem som en kostnad, en börda. 68-generationen började köpa aktier och utnyttjade flitigt genvägen till lycka som en avreglerad finansmarknad innebar. Bostäder började betraktas som investeringsobjekt, skolan kommunaliserades och både den och vården konkurrensutsattes. För konkurrens driver kvalitet, överallt, hela tiden. Drivkraften bakom samhällsbygget och politiken förändrades. Framtidshorisonten minskade betänkligt, från ett framtidsperspektiv på 20, 30 eller 50 år till till nästa kvartalsrapport eller nästa val. Fokus i politiken kom att riktas från samhället och mer mot det egna partiets opinionssiffror. Uppdraget att förvalta samhället långsiktigt kom med tiden att kännas omodernt. Ord som valfrihet, tillväxt och kvalitet hördes allt tydligare. Fast för oss som varit med under hela förändringsprocessen och som ännu inte riktigt fattat vad som hände, ekar de vackra orden allt tommare och cynismen växer när löftena inte infrias. Politiska debatter reduceras till tom underhållning utan realpolitisk mening. Vad är drivkraften bakom? Rosenbergs fråga är berättigad.
Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik – det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.
Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.
Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.
"Det är känslan som räknas", säger Jimmie Åkesson. Jag kommer aldrig att kunna hålla med om det. Jag är forskare och sätter kunskapen i främsta rummet. Men i praktiken har han rätt. Det är ju så det ser ut. Politikerna bollar med siffror och väljer och vrakar bland tillgängliga källor och evidens och väjer ut det som passar och skapar en trovärdig bild av det Sverige de säger sig företräda, och samma strategi avvänds för att måla upp en mörk bild av motståndarnas Sverige. Och när illusionen oundvikligen konfronteras med verkligheten stänger man gränserna och skyller på indrivarna, som liksom anställda betraktas som en kostnad. Vem behöver låga löner? Är den den som vill ha ett jobb, eller den som anställer? Är det marknaden eller samhället som helhet? Vad är drivkraften bakom, och hur bygger man egentligen ett samhälle som är långsiktigt hållbart? Det är de verkligt viktiga frågorna som måste ställas och reflekteras över. Meningen med skolan kan inte vara ett erbjuda valfrihet, det måste vara att hjälpa den uppväxande generationen att verkligen kunna göra kloka val byggda på verklig kunskap och att lära sig välja det som är bra för dem och för samhället som alla ytterst är beroende av.
Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.
När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.
Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.
Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.
Skillnaden mellan komplex och komplicerad, som liksom kulturen allt oftare bortträngs visar sig här i dessa ord och iakttagelser, som det krävs perspektiv, kritisk analys och tid att tänka efter för att se och förstå. Det är förnekelsen av den skillnaden som gör det möjligt att bygga politiken på försök att förena det oförenliga. Politik handlar dock om att förvalta den komplexa helhet som samhället är, inte om att uppfylla befolkningens alla möjliga och omöjliga önskningar. Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och han ville verkligen, han brydde sig om Sverige. Han förvaltade landet. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Folkhemmet finns inte mer och det kommer inte tillbaka. Idag är samhället och förutsättningarna helt andra. Men frågan om vad som är drivkraften bakom är fortfarande möjlig att ställa. Den frågan är lika aktuell och rimlig, då som nu.
Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.
Skolan är grunden för allt annat. Det är där som synen på kunskap grundläggs, och det är där som forskningens resultat sprids och planteras som frön bland den uppväxande generationen som en dag ska ta över stafettpinnen och förvalta samhället så att vi som är medelålders idag kan dra oss tillbaka och njuta av ålderdomen. Samhället är en helhet och livet är väldigt mycket längre än ett kvartal. Pengarnas värde växlar över tid. Det går inte att leva på pengar. Om pengar är drivkraften är det inte hållbart. Pengar är ett verktyg som ska återinvesteras i verksamheterna och i samhället för att skapa mening och uppnå långsiktig hållbarhet. Vinstdrivna riskkapitalbolag kanske kan erbjuda valfrihet, men skolans uppdrag är LÅNGT större och VÄLDIGT mycket mer komplext än så. 
När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.
Deras samfällda idé är istället mer kontroll.
Hellre mer kontroll än mindre vinst.
Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.
Hur vet man att man kan lita på någon man aldrig träffat? Faktum är att det kan man aldrig VETA. Tillit fungerar inte så. Antingen litar man eller också inte, och det är ett beslut som kommer inifrån, inte utifrån och det kan aldrig tvingas fram. Det är jag som känner tillit och som beslutar mig för att lita på omgivningen, inte medmänniskorna eller omgivningen som förtjänar att litas på. Det är viktig och samhällsbyggande princip. Ruckar man på den är man ute på ett sluttande plan. Samhällen och kulturella sammanhang där tilliten saknas, bryts upp och försvagas inifrån. Hotet mot det Sverige vi lärt känna och kulturen som finns här kommer inifrån och handlar om olika uttryck för bristande tillit. Mer kontroll är inte svaret, det är snarare som att försöka släcka eld med bensin.

Kunskap är inget som går att planera för, det enda man kan göra är att arrangera för lärande. Kunskapen och lusten att lära kan bara lockas fram. Det är en ömtålig kraft, som kräver tid, tålamod och tillit. Plötsligt händer det, och ingen kan på förhand veta om, när eller var kunskapen uppstår, eller lusten att lära kickar in. Tillit, att det ordet dyker upp i skoldebatten ser jag som ett gott tecken. Men som sagt, om det bara blir ytterligare ett fint ord som används för att locka väljare, då är det inget värt. Som sagt, skolan behöver en radikal omorganisering.

Skolan är allas angelägenhet, inte ett särintresse bland andra. Skolan ska därför vara statlig. Det är enda sättet att skapa en plats där lusten att lära växer sig stark och kan underhållas. Lärare och forskare är yrken som kräver tillit för att lyckas. Lärande och kunskap kan inte piskas fram, bara lockas. Och om lärarna piskas att prestera något på förhand detaljbestämt, eller om lärare skall kontrollera och följa upp, då hamnar ansvaret för verksamheten på fel plats. Det är i klassrummet och forskningen som lärande och kunskap utvecklas, inte på ledningsnivå. Därför är new public management förkastligt, för det bygger på ett hierarkiskt top-down-tänkande. Lärande och kunskapsutveckling växer underifrån och mellan, genom tillit. New public management är motsatsen till detta och bygger på kontroll, konkurrens och mätbara resultat.
För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.
Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga. Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.
Jag väntar också på att den frågan ska ställas. Med tidsbrist och effektivitetskrav, ökad förändringshastighet kommer tunnelseende som ett brev på posten. För att se och förstå tillvarons nyanser, kunskapens och lärandets komplexitet samt kulturens oöverblickbarhet kräver både tid och uppmärksamhet. Tid som inte finns, och uppmärksamhet som betraktas som något jobbigt. "Varför ska du alltid krångla till allt?", eller "allt såg så enkelt ut, tills du började ställa kritiska frågor!" Just det, så är det och så fungerar det, livet, tillvaron och samhället. Vi kan försöka förneka, vilket underlättas om förändringshastigheten drivs upp, men konsekvenserna av det som är går aldrig att undkomma. Kulturlagarna är lika tvingande som naturlagarna.

Inga kommentarer: