fredag 19 maj 2017

Vem har utsatts för häxjakt egentligen?

Några korta tankar på språng, bara för att det känns så himla viktigt. Nu är jag så uppe i varv att får jag för mycket tid att förbereda mig blir det inget gjort alls. Skapar därför uppgifter för att inte tappa fokus. Klockan ett börjar föreläsningen och den handlar om kultur. Jag behöver bara några minuter att få ordning på rubrikerna och tagga till så är jag på banan. Ser verkligen fram emot att äntligen få tala om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, mitt eget forskningsämne, dessutom med utgångspunkt i mina egna böcker. Fast det var inte det jag skulle skriva om, det var dagens debattartikel i DN, där Sven Å Christianson och Göran Lambertz försvarar sig mot kritiken som än en gång riktas mot dem, samtidigt som de genom sitt sätt att skriva ger dem de kritiserar rätt i sin kritik.

Jag citerar artikeln i sin helhet men fokuserar på de delar som jag tycker visar hur de tänker och att de därmed stärker kritiken mot dem själva. Som försvar betraktat är artikeln synnerligen illa underbyggd och mycket märkligt formulerad.
Dagens Nyheter tar nu upp ytterligare ett par mordärenden där rättspsykologin har varit inblandad i utredningen. Det är dels mordet på 16-åriga Malin Lindström i Örnsköldsvik år 1996 (DN 13 maj), dels mordet på en 11-årig pojke i Hovsjö 2001 (DN 15 maj). Det tydliga syftet är att försöka fälla undertecknad Christianson. Men precis som i Quickärendet och i granskningen av Kevinutredningen har DN hamnat snett. 
I Quickärendet var felet enligt DN att rättspsykologin orsakade fällande domar, i Kevinfallet att förundersökningen lades ner utan dom. I Malinärendet bevisas felen i stället av att hovrätten underkände den utredning som åklagaren lade fram. I Hovsjöfallet har DN begärt att få ta del av förundersökningen med misstanke om att utredningen har gått snett just för att undertecknad Christianson varit rådgivare åt polisen. Att ge vetenskapligt grundade råd om hur psykologin verkar i en utredningsprocess är tydligen fel oavsett utgången. I varje fall om det är fel psykolog som har gett råden. Och även om råden vilar fast på internationellt vedertagen psykologisk forskning.
Att stå i direktkontakt, via hörsnäcka, med den som förhör ett barn som pressas till gränsen för sammanbrott kan knappats sägas handla om rådgivning. Ett dokumenterat (och därmed kontrollerbart) vetenskapligt uttalande, med utgångspunkt i ett material som går att granska, är en helt annan sak. Som jag förstår det är det inte som forskare, eller i alla fall inte i enlighet med vetenskapliga principer, som Christiansson agerat i Kevinfallet (och heller inte i Quickfallet). Och det är, återigen som jag uppfattat saken, detta som man kritiserar Christiansson för. Det är inte honom man är ute efter, utan sättet han utnyttjar vetenskapens renommé.
Rättspsykologins roll i en mordutredning kan vara att få den förhörde att våga närma sig ett berättande. I andra fall kan rollen vara att försöka skapa ett scenario som gör det möjligt att få fram detaljer som belyser vad som skett. I ytterligare några fall kan psykologins roll vara att ge instrument för att undersöka om ett erkännande kan vara falskt. Psykologisk forskning kan på så sätt ofta hjälpa polis och åklagare att komma framåt, och att kvalitetssäkra utredningen. Självfallet är det sedan de rättsliga instansernas sak att bedöma om bevisningen håller. 
I Malinärendet var undertecknad Christiansons roll att försöka hjälpa polisen att få den misstänkte att berätta om detaljer som man visste att han kände till. Han erkände inte men illustrerade hur mordet skulle ha gått till om det varit han som begått det. Tingsrätten övertygades av bland annat denna bevisning, medan hovrätten fann att den tilltalade hade blivit hjälpt för mycket på traven.
Alla som sett dokumentären vet hur mycket "hjälp" pojken fick, och om det var på inrådan av Christiansson man agerade som man gjorde är det rimligt att ifrågasätta hans vetenskapliga kompetens. Som forskare finner jag det djupt stötande att se hur vetenskapen utnyttjas för tvivelaktiga syften, och det är därför jag reagerar. Vetenskap handlar om kunskap, inte om spekulation eller lösa antaganden som inte går att kontrollera.
Men i det läge då berättelsen om tillvägagångssättet lämnades hade polisutredningen gått i stå och den misstänkte slutat prata. Den av undertecknad Christianson rekommenderade metoden blev ett sätt att få honom att öppna sig på nytt, vilket han också gjorde. Hans berättelse innehöll också vissa unika uppgifter i förhållande till bland annat tekniska fynd som tingsrätten fann tillräckligt övertygande. Att hovrätten inte ansåg att de tekniska fynden och berättelsen var tillräckliga som bevis ska naturligtvis accepteras. För att någon ska kunna fällas måste skulden vara ställd utom rimligt tvivel.
Pojkarna var FEM och SJU år gamla! Här låter det som Sven Å Christianson och Göran Lambertz talar om en vuxen misstänkt för ett brott. Fast alla vet ju att det handlar om löst grundade antaganden om att två pojkar möjligen kunde sitta inne på information om ett mord som polisen kände sig pressade att lösa.
Dagens Nyheter kan säkert plocka fram ett hundratal utredningar där undertecknad Christianson har varit verksam. Beroende på om det har blivit fällande eller friande dom kan sedan DN vinkla kritiken i en viss riktning. Den som är illvillig och önskar framställa ett ärende på sitt sätt kan nog kritisera alla psykologinsatser. Men vore det inte viktigare och hederligare att inrikta granskningen på att försöka förstå vilken roll rättspsykologin faktiskt har haft, än att vinkla den i syfte att kritisera en viss person?
Jag kan instämma i detta, men fallen med Quick och Kevin är inte vilka fall som helst. Här har det uppenbarligen handlat om grova rättsövergrepp, där ytterst tveksamma metoder har använts i båda fallen, med stöd och uppmuntran från Christiansson. Det finns ett stort allmänintresse i att granska dessa saker, och när vetenskapen misslyckas får allmänheten lita på grävande journalister.
Medierna har åstadkommit utomordentligt stor skada i Quickärendet, där man fått det att framstå som om Sture Bergwall blev oskyldigt dömd till åtta mord fastän bevisningen i samtliga fall räckte och blev över, och fastän ingen domstol som prövat bevisningen mot Bergwall funnit att den inte räckt. Åklagarna lade ned åtalen, men uppenbarligen utan att sätta sig in ordentligt i bevisningen. En statlig utredning – Bergwallkommissionen – bestämde sig för att göra sin granskning utifrån antagandet att Bergwall blev felaktigt dömd.
Är inte Bergwall friad från alla anklagelser? Vidhåller Lambertz hans skuld? Är det förenligt med svensk lag? Jag vet inte, men tror mig veta att han friats och att den som friats är att anse som oskyldig. Varför ta upp det fallet här och nu? Varför inte klädsamt erkänna att man hade fel och agerade utan stöd från vetenskap och beprövad erfarenhet?
Nu har Dagens Nyheter och SVT kastat sig över ärendet med 4-årige Kevins död. Man har hårdvinklat informationen om bevisläget och inriktat uppmärksamheten på förhören med de båda misstänkta pojkarna. Och några av dessa förhör kan absolut kritiseras, man måste vara utomordentligt varsam när man förhör små barn, dels genom att vara lyhörd för om barnet inte vill medverka, dels att undvika ledande och suggestiva frågor. Men det berättigar naturligtvis inte till slutsatsen att pojkarna utsattes för ett justitiemord när åklagaren till sist lade ner förundersökningen på den grunden att han ansåg att händelse-förloppet hade klarlagts då Kevin miste livet. 
En annan sak är att det kunde ha varit bra att föra en så kallad bevistalan i domstol, för att säkrare klargöra om misstankarna om hur Kevin dödades var riktiga. Men antagligen bedömde åklagaren att saken var så klar att detta inte behövdes. Och i så fall kanske det var riktigt och hänsynsfullt att inte utsätta pojkarna för den processen. 
Det är ett stort problem i Sverige i dag att medier i allt större utsträckning granskar rättsärenden på ett hårdvinklat sätt med den tydliga inriktningen att försöka komma åt vissa personer i rättsväsendet och där sakfrågorna lämnas därhän. Det första som offras i drevet är sanningen. Mediadrev utgör en kollektiv utövning av makt utanför rättssystemet, ett moderniserande av de processer som ägde rum under 1600-talets häxjakt. Är det genom ryktesspridning och sensationsrubriker i media som samlar så kallade ”klick” vi ska driva rättegångar i Sverige, ett slags folkdomstolar? Nej, det här visar varför vi har en rättsstat, skuld ska inte avgöras i drev.
Cynismen här i slutet känner inga gränser. Vad är ett människoliv värt egentligen och vems liv är viktigast? Två högt uppsatta statliga tjänstemän och företrädare för samhällsbärande myndigheter går ut i medierna för att försvara sin egen heder och likställer granskningen av dem med häxjakt!? Om det är några som drabbats av häxjakt är det de två pojkarna och Sture Bergwall. Den som företräder det allmänna MÅSTE acceptera att bli granskad, och det till och mer hårdare än andra. Det är detta som kännetecknar en rättsstat, inte att försöka till varje pris tvinga fram erkännanden eller med tvivelaktiga metode försöka locka fram bortträngda minnen.

Inga kommentarer: