tisdag 20 juni 2017

Lyssnarens dilemma

Den som valt ett lyssnade förhållningssätt till världen, vetenskapen och medmänniskorna riskerar hela tiden att bli en förlorare, för debattens och tvärsäkerhetens företrädare drar sig aldrig för att använda anfall som bästa försvar. Den som vill vinna drar sig heller inte för att missförstå med flit. Den absoluta sanningens företrädare och den som försvarar sina mer eller mindre väl underbyggda ståndpunkter är stängd för alternativ. Debatten utser vinnare och den som vill vinna ser så klart inget värde i att lyssna eller samtala, för hen räcker det att ha tillräckligt på fötterna för att driva frågan. Sedan handlar allt om att få den andre på fall. Alla medel är tillåtna i debatten och för dem som bara bryr sig om att vinna. I samtalet råder helt andra regler. Där är det argumenten och helheten som räknas, liksom en ömsesidig vilja att förstå varandra och en lika ömsesidig beredvillighet att ändra uppfattning om ens argument inte visar sig hålla för en kritisk granskning.

När debattören möter lyssnaren är hen fullastad med fakta som stödjer den egna utgångspunkten, men hen har också med sig en hel uppsättning med vapen som kan användas lika mycket för att försvara sina egna ståndpunkter som för att bekämpa motståndaren på olika sätt. Debattören debatterar endast för att vinna, inte för att lära sig något och absolut inte för att utmana sina egna övertygelser.
Debatten stänger in, bestämmer och låser fast. Samtalet öppnar upp och ger perspektiv. I samtal vinner alla för dess syfte är att samtliga lär sig något av utbytet.

Lyssnaren som söker sig till samtal dras ofta in i debatter, vilket är helt okej. Den som vill lära samtalar för kunskapens skull, och märker kanske ofta inte att samtalet ändrat karaktär och blivit en debatt. Lyssnaren försöker förklara och bemöter invändningar och påståenden och är ibland så pass upptagen av att försöka förstå den andre att hen inte märker att samtalat förvandlats till en debatt där motståndaren tar alla chanser att få rätt och driver på tills utbytet av tankar slut, samtalet är över och vinnaren triumferande tar sig rätten att skriva historien. Lyssnaren må sitta inne med massor av kunskaper, men i en debattkultur lyssnar man bara på den som uttrycker sig tydligt, tvärsäkert och som kan peka på evidens. Ett säkert men felaktigt svar svar vinner därför oftare över en osäkert uttryckt klokhet. Frågor som syftar till fördjupning och som ställs för att ge perspektiv viftas undan som ovidkommande och får lyssnaren att framstå i dålig dager. "Vet du inte vad du talar om?!", skrattar åhörarna som mest av alt vill underhållas och slippa ta ansvar. Själva syftet med samtal är dock att lära sig, att skapa kunskap och fördjupa förståelse tillsammans. Det är därför det är så viktigt att lyssna. Det går inte att bygga en kunskapssamhälle genom debatter och bildning och vishet är omöjligt att nå utan samtal.

Lyssnaren vill förstå varför hen gick in i samtalet med felaktiga fakta eller en problematisk utgångspunkt och därför fortsätter lyssnaren lyssna när hen övertygats om att hen har fel, för att förstå bättre och för att lära sig mer. Debattören som möter sin kunskapsmässiga överman eller sätts på plats av motståndaren tystnar och hoppas att ingen hörde, byter ämne eller angriper den som ifrågasätter. Att lyssna, tänka efter eller ge den andre rätt är en dödssynd eller i alla fall ett tecken på svaghet i debatten. Därför är den ointellektuell och banar väg för arrogans och dumhet.

Man brukar säga att om man är den klokaste och mest kompetenta personen i ett sammanhang så bör man byta sammanhang, fast den sentensen gäller bara lyssnare och den som vill samtala. Debattörer söker sig till just de sammanhang där hen kan briljera och dominera. På sikt utarmas debattörens kunskaper och förmågor medan lyssnarens kunskapsmässiga bredd och djup, liksom förståelse ökar. Vidgas perspektivet och jämförs debattkulturer med samtalande kulturer blir konsekvensen den samma, men följderna blir mer problematiska. Debatten föder nya debatter som fjärmar medborgarna från kunskapen, medan samtalet sprider kunskap och förståelse samtidigt som den upplöser allt fler problem. Samtalet är därför vägen till öppenhet, hållbarhet och demokrati, medan debatten ger den starke rätt och den skrupelfrie fördelar.

För debattören betyder vägen mot målet, som handlar om att vinna, ingenting. Vinsten är allt. För lyssnaren är målet kunskap och vägen dit betyder allt. Jag skrev en obetänksam rad på Twitter, som jag, när jag insåg att jag inte kunde stå för innehållet längre, omgående plockade bort. Och jag hamnade i den där olyckliga tråden för att jag ville försöka förstå och förklara. Den ohederliga debattören Jan Sjunnesson, som inte ens deltog i utbytet som jag trodde var ett samtal men som visade sig vara en debatt, utnyttjade min obetänksamhet, tog en skärmdump och la omedelbart ut orden på sin hemsida, varifrån lögnen och förtalet om mig och vad jag står för fortfarande sprids. Jag har aldrig gett AFA mitt stöd, och i textraden tog jag tydligt avstånd från deras metoder. Däremot är jag antifascist, och det tänker jag aldrig be om ursäkt för eller ta avstånd från. Att jag skrivit 1000 bloggposter som visar att Sjunnessons bild av mig är falsk spelar ingen roll, hans ord väger tyngre. Lögnens väg är framgångsrik, om det inte är kunskap och förståelse man är ute efter. Vad får det för konsekvenser? För mig personligen gör det att jag lärt och lär mig massor om högerextremism och SD-anhängares metoder, men för samhällsklimatet, demokratin och den långsiktiga hållbarheten är det förödande. Den som tar debatten med ohederliga fundamentalister har ingenting att vinna på det och kan därför bara förlora.

Två samhällstyper utkristalliseras, liksom två personlighetstyper. Vad är hönan och vad är ägget? Blir man en lyssnare för att man vill samtala, lära och förstå, eller lär och samtalar man för att man är en lyssnare? Debattsamhället, växer det fram som en konsekvens eller är det en inneboende samhällsegenskap som människor anpassar sig till och lär sig utnyttja, eller växer det fram där kunskapen saknar egenvärde? Jag tror på kunskapen och är en varm anhängare av bildning, därför lyssnar och samtalar jag, även om det på kort sikt och i vissa sammanhang gör mig till en förlorare.

Inga kommentarer: