måndag 10 juli 2017

Intelligens 2

SvD kör en artikelserie om intelligens i sommar. Tar mig an den i bitar. Tänker med snarare än om det jag läser. Det är sommar nu. Lediga dagar utan krav. Semester innebär en tillvaro utan strukturer. Skönt, men också lite stressande. Behöver slippa kraven, samtidigt som allt för mycket frihet hämmar mig och mitt tänkande. I år är jag inte alls lika trött som jag varit andra år vid den här tiden. Jag har blivit bättre på att inte jaga upp mig över sådant som ligger bortom min kontroll. Jag får mer gjort i vardagen, med bättre resultat, samtidigt som jag inte tröttar ut mig. Det är bra, det är jag glad över. Varje dag är en dag av lärdom, om man bara kan lära sig se det så. Visst klagar jag en del, men det är mitt sätt att hantera frustrationen. Här leds inget i bevis. Hur bevisar man att något föränderligt är just föränderligt, när det finns de som konfronterar en med fakta som pekar på motsatsen. Fakta som stämmer, men som tagits ut ur sitt sammanhang. Redan de gamla grekerna insåg att livet är fyllt av paradoxer. Vill man och skaffar mig sig kontroll över samtalsklimatet och tar sig rätten till tolkningsföreträde går det att bevisa att Apollo aldrig kommer att springa förbi den där sköldpaddan, eller var det en pil han jagades av? Paradoxen bygger på fakta och vid varje givet ögonblick, i varje utsnitt av verklighetens flöde taget för sig har sköldpaddan eller vad/vem det nu är som tävlar flyttat sig. Så länge man bara diskuterar hårda fakta går det nästan alltid att ro i land ett resonemang, så läge man endast är intresserad av att få rätt går det att fixa så det blir så. Fast verkligheten fungerar inte så. Den är för stor, för komplex och allomfattande för att tas in och förstås objektivt. Vill man verkligen förstå krävs vishet. Om det är synonymt med intelligens vet jag inte, men ju mer jag tänker på och forskar om kulturen desto säkrare blir jag på att det aldrig går att uttala sig tvärsäkert om någonting, för det är att göra våld på verkligheten.

Tappar tråden. Låter det stå. Det är semester nu och jag skriver inte för att förmedla kunskap, jag skriver för att tänka och för att bli bättre på att försöka förstå. Livet är fyllt av paradoxer. Jag stressas av friheten och avsaknaden av strukturer. Jag mår bäst när jag får finna min egen väg i ett färdigt system som fungerar hyfsat, det måste inte vara perfekt. Där kan jag hitta ro, i relativ frihet och lagom med struktur kommer jag till min rätt. Jag tror det är precis samma med intelligens och vishet. Jag säger inte att jag är intelligent, det är inte upp till mig att avgöra. Dumheten som sprider sig i nätets filterbubblor oroar mig. Jag tror alla äger förmågan till intelligens. Det handlar bara om att lära sig locka fram den, och idealiseringen av tvärsäkerhet, strävan efter kontroll och försöken att detaljstyra kulturella processer, tendensen att vara lyssna på fakta som stödjer ens tes och endast tala med dem som håller med, är en väg som leder bort från intelligens och vishet.
Efter att ha glatt oss över den så kallade Flynnkurvans stegring, alltså iakttagelsen att vi över lång tid har blivit intelligentare, i genomsnitt, verkar kurvan i dag vara på väg neråt. En del forskare, som Gerald Crabtree vid Stanforduniversitetet, menar rentav att vi genetiskt håller på att tappa intelligens som art. Enligt honom peakade vi redan som jägare och samlare. Enligt andra är det den nya teknologin som passiviserar och fördummar oss.
Jakten på trygghet, tydliga och korrekta svar. Rädslan för ansvar och strävan efter ha ryggen fri. Förnekande av människans avsaknad av perfektion, försöken att eliminera misstag och idealiseringen av maskinen som säkert och effektivt uppnår alla uppsatta mål, är ett allvarligt hot mot såväl livet på jorden som mänskligheten. Vad som är orsaken eller när förfallet påbörjades är vanligt att peka på, det är heller inte det viktiga. Många vill veta säker, vad, om, hur och när. Annars tänker man inte samtala om saken. "Bevisa att du har rätt annars lyssnar jag inte" ... hur många gånger har jag inte bemötts med dessa ord, med den oresonliga inställningen. Jag har tappar räkningen. Det är norm idag, även i akademin som förfärande snabbt håller på att avintellekualiseras, När någons kompetens ska bedömas använder man i allt mindre utsträckning människans inneboende bedömningskompetens, man använder förment objektiva bibliometriska data för att räkna fram ett värde som kan ställas mot andra värden. Förment objektivitet antas vara bättre än subjektiv bedömning. Samtal ersätt med debatt, och vinnaren skriver historien. Det låter sig göras. Kulturen är kontingent; möjlig med sällan nödvändig. Det skrämmer mig. Det instrumentella, iskalla och känslobefriade (och därför omänskliga) täkandet är förförande elegant och framgångsrikt, men det bär på frön till undergången och är därför motsatsen till intelligent. Den som är bäst på att gräva sin egen och alla andras grav må vara just bäst och framgångstik, men med mänskliga mått mätt kan det knappast sägas vara klokt eller bra, vilket är hela poängen med att leva.
Jag kan naturligtvis inte avgöra vad som stämmer, men mitt övergripande intryck är att vi blir allt dummare som individer i takt med att samhället och den bärande tekniken blir intelligentare. Men jag tror inte att det måste vara så.
Jag tror heller inte att det måste vara så. Ett annat samhälle, ett klokare och mer intelligensfrämjande samhälle är möjligt. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och gör vad som krävs. Dumheten har dock tyvärr en tendens att segra, för dumheten tar bara hänsyn till det dumheten anser behöver tas hänsyn till. Allt annat anses vara överflödigt och ta fokus från det "viktiga": att vinna debatten med fakta som talar för det man redan "vet" är sant. Den nya tekniken och sociala nätverk där man kan låsa in sig bakom murar för att möta och utbyta sanningar med likasinnade fördummar, för det är i mötet med oliktänkande och när man konfronteras med verklighetens komplexitet och kulturens paradoxer, det vill säga när man möter motstånd som man behöver och får möjlighet att utveckla intelligens. Om fler oftare och mer söker sig till likasinnade och sådana som håller med kommer fler att få svårare att förstå och möta olikhet. Dumheten segrar om vi inte lär oss se faran och utvecklar verktyg för att hantera och mota den i grund. Intelligens är ingen lösning, men utan intelligens blir det svårt att finna vägar fram mot eventuella lösningar. Därför detta eviga tjat om samtal, och ständiga kamp mot debatten. Samtalet främjar klokskap som behovs för att finna lösningar på komplexa problem, medan debatten banar väg för dumhetens vurm för enkla lösaningar.
För att kunna prata om intelligens måste vi först ringa in vad vi syftar på. Problemlösning, orienteringsförmåga, associationsförmåga – och krävs kanske kunskaper för att intelligensen ska kunna utvecklas till fullo?
Vad menar vi när vi säger ...? Bara genom att samtal, öppenhet, ärlighet och en ömsesidig vilja att förstå kan man komma sanningen på spåren. Det är när jag lyssnar på dig och du lyssnar på mig som vår gemensamma förståelse ökar, inte när du övertygar mig om att du har rätt. Konsensus är överskattat, det är olikheter och skilda perspektiv vi måste lära oss hantera. Och för att klara av det krävs intelligens och förståelse för komplexitet, inte mer och exaktare fakta om detaljer.
Är förresten intelligens möjlig utan viss kreativ förmåga? Jo, jag har träffat klart intelligenta personer som inte tycks ha någon direkt begåvning, deras intelligens går liksom på tomgång – så upplever jag till exempel IQ-föreningen Mensas inställning till intelligens – och jag har faktiskt träffat rätt framstående konstnärer som inte verkat så där enormt intelligenta.
Kreativitet är en samhällsbärande egenskap. Jag tror inte man behöver vara kreativ för att vara intelligent, men jag tror det är omöjligt att vara intelligent i avsaknad av förståelse för vad kreativitet är och hur viktig egenskapen är för samhällets långsiktiga hållbarhet. Tvärsäkerhet är motsatsen till kreativitet. Tvärsäkerhet är fakta i kombination med överlägsenhet och avsaknad av lyhördhet. Intelligens kräver frihet, öppenhet, ödmjukhet och förståelse för komplextet. Intelligens är motsatsen till tvärsäkerhet. Intelligens går inte att beskriva och fånga i en kristallklar och logiskt konsistens definition, för då beskriver man något annat än det man vill veta något om. Och oförmågan att förstå skillnaden är dumheten personifierad. Det är lätt att vara säker men hopplöst svårt att vara intelligent.
Men, åter igen, detta beror ju också på vad man menar med intelligens. Det finns en känslans, såväl som en erfarenhetens, en rumslig och en kreativ intelligens, förutom den vanligaste som mäts med IQ-tester. Och det finns även, skulle jag vilja understryka, en kollektiv intelligens, som den James Surowiecki skildrar i ”The wisdom of crowds”, och som gör att en grupp människor sammantaget kan vara bättre på att exempelvis uppskatta vikten på en elefant än var och en för sig. Även om alla har fel stämmer genomsnittet.
Den intelligensen gör vi idag allt för att eliminera, för den erkänns inte som intelligens. Den klassas av de tvärsäkra som uttryck för flum, för den går inte att använda för att göra förutsägelser med, och man kan varken fånga eller styra den. Likafullt existerar den och den går att använda, fast inte på det sätt som idag hålls som det bästa. Gruppens vishet går på tvärs mot drömmen om det ensamma geniet som så många ser sig som och försöker övertyga andra om att de är. Egoismen och narcissismen lägger krokben för intelligensen. Om jag inte kan ta åt mig äran eller ensam får sola mig i glansen av massans beröm är det många som hellre ägnar sig åt annat. Det är så dumheten vinner. Många äro kallade med få är utvalda. Tillsammans når man dock alltid längre och blir klokare.
Kollektiv intelligens förstärks troligen av de tekniska hjälpmedlen, men ju mer som flyttas över och anförtros till dem desto mindre krävs av den enskilde. Den som bor i ett välfungerande samhälle har mindre krav på sig att lösa problem än den som är utsatt – säkert blir den som tvingas till daglig problemlösning i en dysfunktionell stat i någon mening intelligentare än konsumenten i välfärdssamhället. Men ett välfungerande samhälle är sammantaget intelligentare än ett dysfunktionellt, även om varje enskild individ i det dysfunktionella samhället skulle vara intelligentare än i det välfungerande.
Olika förutsättningar kräver olika färdigheter. Den som uppfann hjulet var säkerligen ett geni – men de som använder det behöver ju inte vara dummare. Läser man om antikens Aten, renässansens Florens eller upplysningens 1700-tal är det slående hur få de var, och hur mycket de fick gjort, av högsta tänkbara kvalitet på alla plan, samt att alla våra största genier verkat i epoker då det funnits flera andra som verkat samtidigt.
Det som fungerar borde vi sträva mer efter, än att få våra drömmar uppfyllda. Ju fler som tänker samma och håller med desto dummare blir vi ihop. Tillsammans når man alltid längre, och kan ta klokare beslut än på egen hand, oavsett hur klok man är. Vi är alltid intelligentare än jag, även om jag heter Einstein. Och bara när vi gör saker tillsammans, lyssnar på varandra och försöker förstå dels varandras olikheter, dels verklighetens komplexitet, kan vi börja hoppas på en bättre framtid för alla.

Inga kommentarer: