Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 1

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den första. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Precis som transhumanismen springer också posthumanismen ur en olust över människan och hennes samtida tillstånd. Men om transhumanister är nördiga nyliberaler är posthumanister feministiska socialister.

Transhumanismen som den första understreckaren handlar om finner jag totalt ointressant, naiv och hybrisanstruken som den är. Bara tanken på att människan skulle kunna frigöras från sin kroppslighet, överföras som kod till en dator och därmed få evigt liv, är tossig på så väldigt många sätt. Återkommer till det. Jag ser även nedfrysningsexperimenen som lockar rika miljonärer att betala för att ett företag ska hålla deras kropp nedfrusen för att man i framtiden, när läkarvetenskapen antas ha utvecklats (helt i enlighet med myten om det eviga framsteget) så pass att kroppen ska kunna återuppväckas, fast till vaddå? Okej, jag kan förstå att man vill stilla sin nyfikenhet, men den som säger sig vilja leva för evigt har inte förstått eller bryr sig inte om vad livet, det mänskliga livet är och fungerar. Att vara människa är att ha en kropp som man upplever världen genom, att vara situerad i tid och rum, samt att leva ett begränsat liv, tillsammans med andra människor som man delar kultur och upplevelser med. Jag blir jag i min kropp, tillsammans med andra som lever och verkar på samma plats under samma tid som jag. Och den tanken bygger även posthumanismen, som jag intresserar mig för, på. Posthumanismen ser jag som en humanism, men en ny humanism för en ny tid.

I slutordet till sitt stilbildande och inflytelserika ­cyborgmanifest från 1985 skriver genusvetaren Donna Haraway att hon hellre vill bli en cyborg än en gud. Texten ”A manifesto for cyborgs. Science, technology, and socialist feminism in the 1980s” och några andra nyckeltexter från det sena 1900-talet, som litteraturvetaren Katherine Hayles bok ”How we became posthuman”, har givit upphov till posthumanismen: ett forskningsfält där man bejakar ett överskridande av mänskliga gränser och identiteter genom att foga samman kroppen med olika teknologier.

Håller inte riktigt med Sveneaus om att det skulle handla om bejakande av överskridanden, eller att posthumenismen nödvändigtvis är ett uttryck för en önskan om att foga samman kroppen med teknologier. Jag ser posthumnismen som ett forskningsfält där man undersöker hur en ny humanism för en ny tid skulle kunna formuleras, en mer inkluderande och hållbarhetsfrämjande humanism än den hybrishumanism som jag ser det transhumanistiska projektet som, eller den klassiska humanismen för den delen. Posthumanism handlar för mig om att tänka människan som en del av livet på jorden, mänskligheten som en companion spieces (vilket är titeln på en annan bok av Donna Haraway) som tillsammans med andra djur och växter tillsammans bebor och har att förvalta jorden. Posthumanismen handlar om att bryta med tanken på att människan är skapelsens krona, ett sätt att påpeka vikten av ödmjukhet inför livets bräcklighet och människans litenhet. Att vara människa i en stad, i vår moderna och digitaliserade samtid är något annat än att vara människa på landet på 1800-talet. Verktygen som behövs för att skapa en dräglig tillvaro är annorlunda, liksom kunskapen om universum och allt. Och även om människans genom inte förändrats under de senaste 10000 åren har kulturen gjort det, och att vara människa är att bli till i det dynamiska samspelet mellan arv och miljö. Människa är inget konstant eller givet begrepp, människan är föränderlig och kontextberoende; det behöver även humanismen, det vill säga berättelsen om det mänskliga, också vara. Om posthumanismen vill något menar jag att det är ett projekt som söker förståelse för det som skulle kunna bli, det är inte en politisk rörelse som söker förverkliga någon utopi, vilket jag uppfattar transhumanismen som.

Posthumanister är till skillnad från transhumanister (läs gårdagens Under strecket) oftast verksamma inom humanistiska vetenskaper och i den mån de ägnar sig åt att göra om sig själva till cyborger är det i form av politiskt provokativa konstprojekt. Det som ifrågasätts är inte som hos transhumanisterna den mänskliga kroppen som ­sådan, utan snarare att det skulle finnas några gränser för vad vi kan göra med denna kropp.

Posthumanismen utmanar föreställningarna om människan och söker efter alternativa definitioner av begreppet humanism. Posthumanismen undersöker människans och mänsklighetens gränser, olika sammansättningar som människan kan ingå i; det är en forskningstradition där relationer och olika typer av samverkan undersöks. Människan är inte en och odelbar för posthumanister, hen är flera. Människan består av mindre delar som hålls samman och fungerar som en, men hen är också del av större helheter. Allt handlar om var man drar gränsen, och det beror på och kan alltid diskuteras. Ingenting är givet för posthumanismen, allt blir till och kan förändras på ett eller annat sätt.

Posthumanismen ­bygger på teorier om kön och identitet som sociala konstruktioner och i stället för att avfärda köttet som ­något som människan måste befria sig ifrån är man mer intresserad av överskridande av gränserna mellan olika biologiska typer. Transhumanister vill bli maskinlika ­gudar medan posthumanister vill bli köttiga cyborger. Transhumanister ser naturen som något vi måste röra oss bortom medan posthumanister snarare vill befria själva naturen genom teknologin. Transhumanister är nördiga nyliberaler medan posthumanister är feministiska ­socialister. Så olika kan det bli när man tar fasta på olika delar av det humanistiska idéarvet i en strävan att överskrida det mänskliga.

Posthumanismen vill jag se som ett bildningsprojekt. Sokrates, brukar man säga, var den siste humanismen. Han var i alla fall, om jag inte är helt fel ute, en humanist som vägrade begagna skriftspråket. Han menade att det skulle förflacka den mänskliga förmågan att minnas om den egenskapen förlades utanför människokroppen. Och det var för väldans många år sedan han tänkte så. Vi som lever idag är lika honom på många sätt, samtidigt som vi är väldigt olika. Posthumanismen handlar om att förstå skillnaden och hur begreppet människa skulle kunna förändras. Detta är viktigt att ha i åminnelse, det handlar om synen på vad det innebär att vara människa och om var gränsen för det mänskliga går.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka denna fråga, förutsättningslöst. Forskningen handlar inte om att bejaka den teknologiska utvecklingen, om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring, inte som jag ser på saken. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion utan att på förhand definiera vad det skulle kunna vara. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför är den organisatoriskt placerad inom humaniora.