tisdag 4 juli 2017

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 2

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den andra. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.
Filosofen Michael Hauskeller jämför och analyserar de båda riktningarna på ett förtjänstfullt sätt i sin bok ­”Mythologies of transhumanism” (Palgrave Macmillan, 2016). Såväl transhumanismen som posthumanismen föds ur en besvikelse och olust över människan och hennes samtida tillstånd.
Det håller jag med om. Posthumanismen springer ur insikten om att humanismen inte längre tjänar mänskligheten och livet på jorden väl och förfäran över vad den hybris som humanismens (över)tro på människans förmåga riskerar leda till. För mig är posthumanismen en med ödmjuk humanism, just eftersom den insett hur beroende människan är av andra och annat än det rent mänskliga. Ur insikten om att människan är en multiplicitet, ett assemblage, en sammansättning av en lång rad olika saker och aspekter: Språk, minne, kropp, arv, glasögon, mobiltelefoner och så vidare; människan är inte människa i den mening vi vant oss att ta för given längre om vi endast är hänvisade till eller utlämnade till vår egen biologi (och inte ens den består enbart av mänskligt dna, den är beroende av att samspelet mellan bakterier och parasiter i tarmarna är balanserat och att det tillförs näring, energi och syre utifrån). Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet, så tänker jag och inom fältet posthumanism finner jag inspiration och uppslag att tänka vidare med.
En självklar föregångare är därför Friedrich Nietzsche och hans tänkande i det sena 1800-talet om den övermänniska som snart skulle födas och som han själv var ett ofullgånget exemplar av. Hos Nietzsche hittar vi inte bara fascinationen inför den nya tekniken utan också det förakt för religionen och konservativa ideologier som är genomgående hos såväl trans- som posthumanister. Trots detta lever varken trans- eller posthumanismens politiska program upp till Nietzsches idéer om radikalt annorlunda eftermänskliga livs­värderingar, som Hauskeller visar.
Som jag läser och förstår Nietzsches övermänniska handlar det inte om någon som är bättre eller står över, utan om alla människors inneboende förmåga att höja sig själv över det till synes givna och begränsande. Övermänniskan är den posthumanistiska människan, en människa som insett att hen är del av livet på jorden och beroende av annat och andra. Övermänniskan ser bortom och förbi humanismen, tar hjälp av befintliga verktyg, samverkar och höjer sig över sina egna kontingenta begränsningar. Övermänniskan ser inte till det givna; övermänniskan utmanar alla gränser och undersöker det som skulle kunna bli. Övermänniskan utnyttjar sin kreativitet och tänker bortom människan; ser människan både i sina givna sammanhang och i nya konstellationer. Övermänniskan är inte någon som är bättre än alla andra, är inte en härskare eller härskarras, utan du och jag och alla andra om vi bara vill och väljer att se oss själva på det sättet. Spinoza lär ha sagt att ingen vet var gränsen för det mänskliga eller vad en människa kan göra, går. Om det handlar tanken om övermänniskan, om den människa som skulle kunna bli, som behöver bli till för att rädda planeten från undergång.
I bägge riktningarna hittar vi snarare djupt mänskliga ideal som i förstärkt form överförts på den utopiska ­varelse som framtiden ska föda. Det är en bättre ­människa och inte något bortom det mänskliga som framstår som själva målet för verksamheten även om bruket av trans- och postprefixen vill ge sken av det. Närmast Nietzsches radikalt annorlunda existens ligger nog faktiskt posthumanisterna, som i stället för att vägra en kroppslig existensform vill förändra den i en experimentell­ anda som varken gör halt inför andra djur eller robotar.
Fast jag vänder mig mot detta att posthumanister vill förändra kroppen, det handlar snarare om att inse hur beroende den mänskliga kroppen är och dessutom under lång reda varit, av diverse proteser. Sokrates såg människans beroende av skriften som ett slags förfall som skulle påverka minnesförmågan menligt. Den utvecklingen har fortsatt och har närmast exploderat i och med smarta telefoner som hjälper människan att kommunicera, söka information och orientera sig till rummet och tillvaron. Glasögon och hörapparater har länge använts, och tåg, bilar och flygplan förändrade synen på vilka platser som är möjliga att besöka. Mänsklighetens historia handlar om ett växande beroende av olika typer av proteser, och posthumanismen är vetenskapen om denna process och dess förlängning in i framtiden. Jag anser därför, tvärtemot Sveneaus, att transhumanismen är den humanism som vill förändra människan, som upphöjer människans inneboende hybris till norm och dygd, vilket hotar att sluta i en ände med förskräckelse. Transhumanismen ser jag närmast som en antihumanism, som en allt annat än ödmjuk och närmast dödsföraktande förnekelse av och strävan bort från det mänskliga. Sveneaus menar dock ...
Att transhumanismens utopi är en mänsklig sådan blir mycket tydligt om man beaktar den vändning i rörelsen som ägt rum de sista fem åren eller så. Förgrundsgestalter som Nick Bostrom (han är ursprungligen svensk, en klart överrepresenterad grupp bland transhumanisterna) har gått över från att prisa till att varna för vad en super­intelligens kan komma att ta sig för med kvarvarande dödliga på vår jord. Och kändisar som Elon Musk och Stephen Hawking har följt i hans fotspår. Det vi bör frukta minst lika mycket som en klimatförändring är att AI-­forskarna lyckas ta fram en dator som inte bara kommer att slå oss i schack utan också försöker utplåna oss likt den berömda HAL i Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr” (1968).
Kubriks film är enormt intressant för alla som intresserar sig för samverkan mellan människor och maskiner. Det är två helt olika logiker som möts, maskinens linjärt programmatiska och människans dynamiskt organiska. Tänker på vad Wittgenstein lär ha sagt, att om tigrar kunde tala skulle vi inte förstå varandra eftersom språk alltid är situerat i en kropp och relaterar till dess erfarenheter och minnen. HAL i 2001 har fått order om att uppnå målet med resan, till varje pris, och datorn förstår inte människans sätt att tänka och därför krockar det när intelligenserna möts och ska samverkan. Återkommer ofta här på bloggen till tanken om att människor sällan vet sitt eget bästa, att många önskar sig saker de egentligen inte vill ha eller att man inte förmår se eller förstå konsekvenserna av ens handlingar på lite längre sikt. Människor bränner ut sig och skadar miljön i sin jakt på sådant man önskar sig men som man inte kan hantera. Överförs dessa tankar till maskiner som har ena helt annan uthållighet, styrka och kalkyleringskapacitet i kombination med avsaknad av empati är det långt ifrån säkert att vi får det vi vill ha, även om vi får det vi önskar oss. Hela tanken bygger på att maskinerna inte tar över, att de för evigt kommer att uppföra sig som altruistiska och lydiga slavar oavsett hur mycket medvetande de laddas med. Transhumanismen verkar i mina ögon vara mer intresserad av vad människor kan göra och av att försöka förverkliga sina drömmar för att visa hur duktiga de är än av att försöka förstå vad det innebär att leva som och vara människa. Frågan om hållbarhet verkar inte intressera dem, fast det håller kanske på att ändras ...
En i raden av transdystopister är professorn vid KTH, Olle Häggström, som i ”Here be dragons. Science technology and the future of humanity” (Oxford University Press, 2016) systematiskt väger möjligheter mot risker vad gäller fram­tidens teknologiutveckling och landar i slutsatsen att vi snabbt måste vidta åtgärder för att kunna förhindra att utvecklingen går överstyr inom områden som artificiell intelligens och syntetisk biologi. Särskilt varnar Häggström för de försök som nu pågår att få kontakt med intelligent liv på andra planeter, de skulle lätt kunna få oönskade konsekvenser om utomjordingarna faktiskt ser ut och framförallt tänker på samma sätt som de brukar göra på filmduken. Bokens poetiska titel syftar på de äldre kartor där man i utkanterna – i de hav och land man inte kände till – ritat sagodjur av det hotfullare slaget.
Jag kan också känna oro men tror inte på förbud mot kunskapssökande. Fast man måste kanske inte stötta den här typen av forskning aktivt på det sätt man gör? Kanske skulle man kunna omfördela forskningsmedel och styra över en del av det som nu läggs på teknologiutveckling till posthumanistisk forskning om det mänskligas gränser, begränsningar och möjligheter? Framtiden kommer oss inte till mötes och den ligger inte dold bakom horisonten, den bli till under tiden som vi är upptagna med annat. Sedan har vi att hantera resultatet. Vi närmar oss framtiden baklänges, skulle man kunna säga. Därför går det inte att uttala sig om den, eller styra utvecklingen. Det går bara att förbereda sig för ett brett spektrum av möjliga utfall. Utan ödmjukhet och öppenhet ingen hållbarhet.

Inga kommentarer: