fredag 25 augusti 2017

Skolan är INTE som vilken marknad som helst

Pengar är en på många sätt fantastisk uppfinning. Tveklöst en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar, vid sidan av den romerska rätten, Humboldtuniversitetet, demokrati och välfärdssamhället. Pengar spelar en enorm betydelse och pengarna är här för att stanna, allt talar för det. Att försöka tänka bort pengar eller införa alternativ är dömt att misslyckas. Vill man förändra samhället är det nya ekonomiska teorier som behövs, teorier som ger oss en bättre förståelse, både för pengarnas enorma kraft och dess karaktär av ett slags tveeggat svärd. Pengar förändrar inte bara samhället, naturen och människorna, utan även tänkandet. Vi har tagit fan i båten och kan vi inte ro honom i land är vi dömda till undergång. Att bara släppa marknadskrafterna lösa och sedan hoppas på det bästa är som att öppna Pandoras box. Som sagt, pengar är inget vi kan välja att ha eller låta bli. Pengarna finns där, och det är upp till oss att hantera kraften i dem genom att tygla den och genom att bestämma var i samhället det är lämpligt att släppa lös marknadskrafterna och var man bör använda sig av andra styr- och regleringsprinciper.

Är det LÄMPLIGT att överlämna vården och skolan till marknaden? Bara för att det fungerar i andra sektorer betyder inte att det gör det överallt. Vården och skolan bygger liksom pengar (eller egentligen jakten på profit) på begär, men två helt andra typer av begär. Begäret efter vård ser till exempel helt annorlunda ut när man är frisk och när man är sjuk, och vi vet att människor konsekvent tenderar att överskatta sin intellektuella förmåga. Och begäret efter kunskap tenderar att växa ju mer man lär sig, vilket gör att om skolan slarvar eller misslyckas initialt i utbildningsprocessen, i skolans tidiga år, påverkar det både förståelsen för och efterfrågan på utbildning längre fram och i samhället som helhet. Givet dessa insikter om hur människor och (ekonomiska) marknader fungerar, är det LÄMPLIGT och KLOKT att släppa in marknadskrafterna i vården och skolan? Är det sättet att organisera utbildning och hälsofrämjande det bästa sättet att förvalta allmänna medel? Väldigt mycket talar för att det INTE bär det, att friskolereformen håller på att rasera grunden för kunskapssamhället och därigenom hela fundamentet för välfärdssamhället.

Marknadens logik är en annan än välfärdens, även om de båda sakerna hänger ihop. Genom att marknaden skapar tillväxt finns det pengar att satsa på välfärd. Men utan balans mellan krafterna kan samhället aldrig bli hållbart. BALANS är nyckeln till framgång på livets och samhällets alla områden. Marknaden är en plats där den ekonomiska kraften härjar fritt, utan hänsyn till människor, natur eller hållbarhet. Ekonomin saknar känslor. Den bara är och verkar. Därför behövs det frizoner, tid för återhämtning och reflektion. Ju snabbade ekonomins hjul snurrar, desto mer trygghet behöver människorna för att inte, likt flugorna som flockas runt eldslågan, ska brinna upp. Släpps marknadskrafterna lösa överallt, vilket är just vad som håller på att hända, kommer det att få omvälvande konsekvenser för allt och alla.

Inom vården har man levt länge med fenomenet stafettläkare, vilket är ett för personaluthyrningsföretagen väldigt lönsamt, men för samhället enormt dyrt, sätt att hantera brist på personal. När medborgarna kräver skattesänkningar för att man vill ha mer pengar att realisera sina drömmar för går det ut bland annat över vården (men även underhållet av till exempel infrastruktur och andra behov som vi idag vet finns där, men som blir akuta först i framtiden) som tvingas "spara" på allt som går att spara på. Och när man sparat på allt annat återstår bara den fast anställda personalen. Behovet av vård styr man dock inte över, så när behovet ökar måste man snabbt kunna kalla in läkare och annan personal, annars dör patienterna. Marknadens lösning på detta är den utifrån ett snävt ekonomiskt perspektiv briljanta innovationen stafettläkare. Marknaden tar som sagt inga andra hänsyn än ekonomiska. Eftersom behovet av vård aldrig går att bortse från förvandlas marknaden förfärande lätt till en gökunge, och mycket riktigt visar det sig att kostnaderna skenar. Det som är bra för marknadens aktörer är inte NÖDVÄNDIGTVIS bra för medborgarna, även om tillväxt har visat sig vara bra. Att ställa det ena mot det andra är olyckligt, men lika olyckligt är det att utan eftertanke blanda två sinsemellan helt olika logiker och behov. Pengar är som sagt en mäktig aktör med enorm förändringspotential, och frågan lämpar sig synnerligen illa för en polariserad debatt om för eller mot.

I kölvattnet av den växande bristen på lärare börjar nu samma fenomen dyka upp i skolans värld. Marknaden vilar aldrig och dess kreativitet är enorm. Med tanke på hur bra det fungerat för personaluthyrningsföretagen, rent ekonomiskt sett, inom vården var det bara en tidsfråga innan affärsmodellen skulle implementeras på utbildningsmarknaden. Detta gör mig Mattias Carlgren uppmärksam på, i en artikel publicerad på Sveriges Radios hemsida. Han skriver,
Det är stor brist på behöriga lärare i landets skolor. Något som lett till att nya bemanningsföretag nu försöker slå sig in på marknaden genom att konkurrera med kompetens.
Klart det är brist på lärare (poliser, sjuksköterskor och andra personalgrupper som bekostas av det allmänna) när deras lön betalas av skattemedel, vilket i sig är en bristvara i alla samhällen som dels saknar förståelse (eller intresse för frågan) för att det inte går att få mer genom att betala mindre, dels prioriterar pengarna i plånboken framför långsiktiga behov av kunskap, trygghet och vård. Och marknadens livsluft är just brist och klyftor mellan behov och tillgång. När skolan väl öppnats upp för marknadskrafterna går det inte att hindra uppkomsten av oönskade effekter, det skulle man tänkt på lite tidigare. Det är inte marknadens fel att det råder brist på lärare eller att tjänsten staffettlärare uppstår, det är vårt fel, som medborgare vilka i demokratisk ordning förändrat förutsättningarna att bedriva undervisning på KUNSKAPENS villkor. Det är vi och ingen annan som får leva med konsekvenserna av våra beslut.
Att ta hjälp av bemanningsföretag för att förmedla vikarier har blivit allt vanligare i landets kommuner. I Stockholm har kostnaderna fördubblats under de senaste tre åren.
Ändå kan skolorna inte vara säkra på att de får in någon. På Alviksskolan i Stockholm börjar tävlingen om vikarier tidigt på morgonen. 
– Mellan halv sju och halv åtta, eller gärna före halv sju för klockan åtta är oftast alla vikarierna slut på de upphandlade bemanningsföretagen, säger Jennie Forsberg, som är administrativ chef på skolan. 
Särskilt svårt är det att få tag på lärare i ämnena naturvetenskap, matematik, hemkunskap och språk.
Tillgång och efterfrågan reglerar priset, det talar man om i grundkursen i Nationalekonomi. När det uppstår brist går det att tjäna mer. Det är så en marknad fungerar, och tycker man inte om effekterna får man välja vad som är viktigast: En skola som fungerar som det är tänkt och som tillgodoser samhällets långsiktiga behov av kunskap, eller mer pengar i plånboken? Svårare än så är det inte. Visst kan vi hoppas på att den där Lafferkurvan fungerar på det sätt som Skattebetalarnas förening hävdar, men jag tillåter mig tvivla på den saken. I mina öron låter det som hittepå att man kan få mer genom att betala mindre, och ingen har mig veterligen lyckats visa att ekvationen fungerar i praktiken. Löften om sänkta skatter och ökade offentliga utgifter är politisk RETORIK och fromma förhoppningar som det går att vinna val på, men samhällets långsiktiga förvaltning är något helt annat. Och hur som, detta är inte en nationalekonomisk bloggpost, det är ett underlag till ett kunskapsteoretiskt underlag till samtal om skolan och kunskapssamhället. Där hör inte stafettlärare hemma!
I våras var man tvungna att gå utanför avtalen när man behövde hitta en behörig spansklärare och inget upphandlat bolag kunde leverera tjänsten. Man fick då vända sig till ett dyrare bolag och kostnaden landade på 400 kronor i timmen. Jennie Forsberg menar att vikariebristen inom de här ämnena är påtaglig. 
– Ja, det är ju klart och särskilt om det är en behörig du behöver, då finns det inte alls.
Det är nu nya bemanningsföretag som försöker slå sig in på skolmarknaden genom att konkurrera med utbildade lärare. 
Ett är Zest bemanning som sedan i våras annonserar efter lärare och som lovar löner på 50.000 kronor och privata sjukförsäkringar.
Om vi nu tycker att lärare är värda 50000 kronor i lön, varför inte erbjuda lärarna som är anställda i SKOLAN den lönen? Varför ta omvägen om bemanningsföretagen, som dessutom ska göra vinst på sin verksamhet och som därför debiterar skolan LÅNGT med än 50000 kronor. Som sagt, vi kan drömma och önska oss vad vi vill, och vi kan välja att lita mer på förnuftet och väl beprövad erfarenhet än på en teori som skrivits på en servett efter ett restaurangbesök. Allt är möjligt och i ett demokratiskt samhälle är det helt i sin ordning att ta korkade beslut byggda på omöjliga drömmar. Men, och det är ett viktigt men, vi får leva med konsekvenserna av våra beslut.
Företagets VD, Outi Luiro säger att man vill försöka locka tillbaka de som valt att lämna läraryrket på grund av dåliga villkor. 
Men en sådan lösning riskerar samtidigt att skapa ett A- och ett B-lag på skolorna varnar Lärarnas riksförbund för som också menar att kontinuiteten i skolverksamheten hotas.
Outi Luiro håller med om att vikarier i längden kan vara ett problem för kontinuiteten i kontakten med eleverna. 
Samtidigt motsätter hon sig bilden av att man skulle försöka tjäna pengar på den utsatta situationen i skolan idag. 
– Vi vill tvärtom hjälpa skolan. Kommunerna har själva möjligheten att försöka rekrytera tillbaka de som lämnat skolans värld men de verkar ju inte tagit den bollen, säger Outi Luiro.
Att skylla problemen i skolan på marknaden eller bemanningsföretagen är att förneka verkligheten och sticka huvudet i sanden. Jag är ingen motståndare till vinst, tror inte på planekonomi och tycker som alla andra att det är onödigt att ta ut för mycket i skatt. Balans, återigen BALANS. Jag är för kunskap och inser att marknaden bör hållas på armlängds avstånd från skolan. Att tillåta företag ta ut vinst ur välfärden är lika klokt som att kissa i byxorna för att bli varm när man fryser. Att släppa in marknadskrafterna i skolan är som att öppna dörrar och fönster för att få in luft och skapa tvärdrag samtidigt som man håller på att sortera frimärken eller bygger korthus. Pengar och profit är en fantastisk lösning på en hel massa olika områden, men inte överallt och på ALLA problem.

Inga kommentarer: