tisdag 12 september 2017

Bildning som nödvärn

I helgen publicerades i SvD en artikel om bildning som jag här använder som utgångspunkt för reflektion. Bildning är ett tema jag ofta återkommer till. Det är ett sätt att se på kunskap som jag strävar efter och vill värna eftersom det är behövs för att chansen att samhället ska bli mer långsiktigt hållbart. Samtidigt finns det så många missuppfattning och till och med illvilliga vanföreställningar om vad bildning är, där ute. Bildning är ingen lyx, den är liksom hållbarhet en livsnödvändighet. Bildning handlar om att sätta kunskaper i perspektiv och om att förstå sammanhangens betydelse. Kunskap är ingenting i sig själv och den är varken ond eller god; bildning handlar delvis om att läsa sig förstå det.
– Man tänker att bildning är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! säger kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Tillsammans med Per Svensson har han nu skrivit boken ”Bildningen på barrikaderna”.
På Adlibris, i informationen om boken, finns ett citat om bildning som rimmar med hur jag ser på saken: "Bildning är motstånd. Mot allt som begränsar människan och hindrar henne från att förverkliga sina möjligheter, det vill säga mot förtryck och fördumning." Bildning handlar om att förstå information och fakta i relation till olika sammanhang. Kunskap är ingenting i kraft av sig själv, alltid bara i relation till ett sammanhang och till annan kunskap. Fokus på fakta fördummar, för det är en svartvit syn på kunskap. Bildning handlar inte om att skapa kanon eller om att ansluta sig till en lära, bildning ger perspektiv och ingjuter liv i kunskapen. Bildning är varken en rigid form eller ett kvalitetssäkrat innehåll, den blir till och förändras, den är rörelse och ömsesidig utveckling. Bildning hämtar kraft och rörelse i mellanrum och saknar såväl centrum som hierarki. Bildning liknar en vågrörelse som rör sig genom människor och som förändrar deras perspektiv på sig själva, på varandra och samhället som växer fram mellan.
Få oljud får mig att fingra på nycklarna till vapenskåpet lika reflexmässigt som ordet ”bildning”. Inte nog med att begreppet är sladdrigt som en sönderregnad papperstidning; när det kommer fladdrande över middagsbordet kan man vara säker på att någon snart kommer att harkla sig, putta upp glasögonen längs näsryggen samt kungöra vilken kultur som ingår i bildningen och vilken som är lägre stående.
Missförstå mig inte, jag älskar bildning. Det gör vi väl alla? Men jag är tveksam till begreppets funktionalitet. Det uppträder så ofta som ett tillhygge som patricier slår i huvudet på plebejer.
Ja, så är det och det är olyckligt att det kommit att bli så. Den som sätter sig över någon annan är korkad; som sagt, bildning är MOTSTÅND; ett nödvärn, en barrikad mot elitism och självgodhet. Bildning är ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att veta något om; motsatsen till tvärsäkerhet. Att bildning kommit att uppfattas som något man skryter om eller slår i huvudet på oliktänkande, att det fungerat som verktyg för makt och inflytande, är något alla verkliga bildningsvurmare måste göra uppror mot. Det är inte bildning, det är ett fatalt missförstånd. Jag förfäktar i alla fall en annan syn på bildning och tar avstånd från allt vad elitism handlar om. Därför har jag med stort intresse läst och även skrivit om bildning med utgångspunkt i författarnas, som artikeln handlar om, texter.
När den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfeld skrev om ämnet här i Svenska Dagbladet (”13 missuppfattningar om bildning”och ”Tre ord som är motsatsen till bildning”) fick vi svart på vitt att ämnet engagerar, och allt sedan dess har det valsats runt i tryckpressarna. Bokförlaget Atlas gav under förra året ut antologin ”Bildning – då, nu, sen”, och i sommar kom Carl-Göran Ekerwalds ”Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd” på Karneval förlag. I dagarna släpps dessutom boken ”Bildningen på barrikaderna” på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld tillsammans med Per Svensson, kulturjournalist vid Sydsvenska Dagbladet.
Paradoxalt nog är bildning inget man ska läsa OM, bildning är något man ska ägna sig åt. Bildning är inget man söker och finner, bildad är något man man blir. Och färdig blir man aldrig, man blir bara mer bildad. Fast att det skrivs böcker om ämnet visar att det finns många där ute som brinner för bildningen och som liksom jag vill dra sitt strå till stacken. Bildningen står och faller med samhällets och breda lager av befolkningens stöd och intresse, den kräver gemensamma ansträngningar och är inte någon soloprestation.
En regnig eftermiddag dricker jag kaffe med Per Svensson och frågar honom varifrån intresset för bildning kommer. 
– Det kommer sig av att det finns så lite av den i dag. Vi saknar den. Det är därför vi är så intresserade av den. 
Jag saknar också bildningen. Faktum är att jag känner mig snuvad på den. Som student på 1990-talet fick jag smaka på den; dörren till bildningshögskolan höll på att stängas och jag fick uppleva hur det en gång var, sedan slog dörren igen och man började tala om bildning, istället för att ägna sig åt att utveckla den och åt att bilda sig. Bildning och New Public Management är som plus och minus på en magnet, det är två oförenliga aspekter av utbildning. Försöken att målstyra, kvalitetssäkra och standardisera lärande slår sönder grunden för bildningen och skapar ett kallt och instrumentellt, debattorienterat och faktafixerat akademiskt klimat, vilket är själva antitesen till bildning. Bildning är levande, motsägelsefull och fylld av paradoxer och liknar ett samtal som vindlar sig fram, som lever sitt eget liv och förändras i enlighet med en inneboende logik som man bara kan följa, aldrig fullt ut förstå eller kontrollera. Bildning är något man hänger sig åt och överlämnar sig till, inte något man säljer, köper eller effektiviserar.
Men om begreppet är så missförstått, ska vi verkligen klamra oss fast vid det? 
– Ja, det är absolut viktigt att hålla fast vid det, säger han och ger mig en sträng blick. 
– Det som skiljer människan från djuren är strävan efter att vidga världen och förändra sig själv. Det är för mig själva definitionen av mänsklighet: att vilja bli bildad. Om man ger upp bildningsbegreppet så ger man upp det som ytterst konstituerar oss som människor. Därför är det extremt viktigt, inte minst i dag. För med allt gott som finns att säga om samtiden så finns det också grupper som lever i underkastade villkor, som de upplever att de inte kan förändra. De sitter fast. Bildningen står för motsatsen, löftet att det finns en jättelik värld att upptäcka där ute – både fysisk och symbolisk. 
Singulariteten tänker jag på; den punkt i historien (men låt oss hoppas att vi aldrig når den) när datorerna och teknologin utvecklats så pass att den kan mäta sig med och till och med bli bättre än människan. Den utvecklingen handlar lika mycket om teknikens utveckling som om människans. Kunskap förväxlas allt oftare vid fakta, men i samma stund som den tanken slår rot är människan och det mänskliga hotad. Fakta man kvalitetssäkras, granskas med hjälp av logaritmer och faktaprocesser kan målstyras, och det är datorer redan idag bättre på än människor, vilket gör människor överflödiga på område efter område. Den utvecklingen accelererar när ekonomin blir en parameter och kraven på effektivitet växer. Därför är bildning motstånd, eller ett slags nödvärn. Bildning handlar om att försvara människan och det mänskliga mot den tekniska instrumentalitet som håller på att invadera samhället. Bildning är ett försvar för livet och allt som är LEVANDE. Fakta är död och stelnad kunskap och om det är vad man lär sig i skolan fostras man till att lägga sig platt inför tekniken och allt fler vågar allt mer sällan tänka själva och ta strid för det man tror på och drömmer om.
För Per Svensson är bildning inte något man har eller inte har. Det är en process, något man inte äger och något som aldrig blir färdigt. Som boktiteln antyder ser han också bildning som omstörtande snarare än konserverande. 
– Den har en oerhört radikal, subversiv potential. Det gör att jag är ganska okänslig för anklagelser om att vara elitistisk eller kulturkonservativ. Jag tycker att man gott kan vara lite krävande. För jämför man med statarbarnen i början av förra seklet, eller flickor i Afghanistan som törs gå till skolan fast de riskerar att få syra kastad i ansiktet, då har jag inte så stor förståelse för svenska andraringare som tycker det är jobbigt att de måste läsa en roman. 
Äntligen någon som säger det som måste sägas. Att det är svårt eller jobbigt att studera hör man allt mer idag. Studenterna vill ha hjälp: instuderingsfrågor, läsanvisningar, föreläsningsunderlag, gärna innan och betygskriterier. Sedan vill man ha individuell feedback och tydliga, personliga utlåtanden om hur just deras text kan förbättras. Dagens studenter vill veta EXAKT vad de ska kunna, och kan man som lärare inte motivera varför man ska läsa just den boken, komma till just det seminariet eller gå den utbildning studenterna sökt, är det lärarna som får kritik. Arbetarna som på 1800-talet bildade sig ryggade inte tillbaka för problem och umbäranden. Det är på deras axlar vi alla står idag. Det var de som byggde det samhälle vi idag tar för givet. Och flickorna i Afghanistan som riskerar livet för kunskapen. Bildning handlar om att förstå vad som krävs för att lära och utvecklas, om att lyssna på andras erfarenheter och om att ställa sig vid sidan av sig själv och jämföra det man har med hur det skulle kunna vara, i både negativ och positiv bemärkelse. Bildning är jobbigt, det är inte en räkmacka; men det är mödan värd, och det är bara krävande initialt. Ju längre man håller på och ju mer man lär sig desto lättare blir det.
Per Svensson ser samtidens egocentricitet som en av bildningens huvudfiender. I boken skriver han att det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.” Den tendensen, menar han, måste bekämpas.
Anammande av målstyrning och accepterandet av effektivitet och sparsamhet gör något med människan och kulturen, liksom med kunskapen och det påverkar tänkandet och utarmar samhällets möjlighet att nå långsiktig hållbarhet. Målet blir viktigare och viktigare i vårt resultatfixerade samhälle, och vägen betraktas allt mer som en trist, resursslukande transportsträcka som till varje pris måste minimeras. Bildning är vägen fram, inte ett mål. Så när bildningen utarmas växer ett omoget samhälle fram, som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Jag, jag, jag vill ha allt jag önskar nu, nu, nu. Helst gratis och utan ansträngning. Det är en konsekvens av logiken som styr allt fler av besluten som tas och som därmed påverkar synen på vad som är gott, önskvärt, klokt. Bestämdhet, tydlighet, fokusering, effektivisering och jaglojalitet främjas, på bekostnad av solidaritet och förståelse för komplexitet. Även nyfikenhet och öppenhet blir till problem och betraktas som hot mot den rådande ordningen, om inte bildningen värnas. Där målen måste nås till varje pris, till en så låg kostnad och så snabbt som möjligt, där finns inte plats för bildning.
Samma tanke ekar Thomas Steinfeld över en skramlig telefonförbindelse när jag når honom i Venedig, där han jobbar som kulturkorrespondent åt Süddeutsche Zeitung. Bildningen, berättar han, är ett sätt att skapa en nödvändig kritisk distans till samtiden och till det egna jaget. 
Genom klassisk litteratur? 
– Det handlar inte om att man ska läsa en massa klassiker bara för att man ska läsa klassiker. Över huvud taget inte. Men i ett samhälle måste det finnas gemensamma referenspunkter, som man kan samlas kring och samtala om, för att förstå varandra. Annars faller samhället isär. Dessutom finns det mycket kunskap i den litteratur vi kallar för klassiker, som hela tiden glöms bort. För att ta ett exempel: När du en gång verkligen har läst Flauberts ”Madame Bovary” så har du inga som helst illusioner kvar om den romantiska kärleken. Men ändå frodas dessa illusioner i vårt samhälle, med allt större kraft. I dag är det nästintill omöjligt att säga att kärlek är ett sätt att bedra sig själv och andra. Fastän det är så. 
Att inte bara läsa läroböcker är avgörande för utvecklingen av bildning. Det finns lika mycket vishet i dikter och romaner som i vetenskapliga texter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig och där bildning är kraften som håller rörelsen igång.
Det svenska bildningsbegreppet är unikt, menar Thomas Steinfeld, även om det ursprungligen kommer från tyskans Bildung. Längtan efter bildning har han däremot sett på många håll i världen, inte minst när han under några år i slutet av 80-talet undervisade i litteraturhistoria vid ett universitet i Montreal, i Quebec i Kanada. 
– Ingenstans har det varit lättare att undervisa i litteraturhistoria än där. De franskspråkiga kanadensarna utgjorde en liten minoritet i Nordamerika, och de franskspråkiga i Quebec var den gamla underklassen. Eller under underklassen, de lägsta som kunde finnas. Men när de började intressera sig för litteratur så var det på allvar. De ville upp i samhället, bildning var deras medel och både de själva och deras samhälle förändrades under den processen. Jag har inte varit med om något samhälle som tagit bildning på så stort allvar som Quebec under 80-talet. 
Idag möts facklig kamp och rop på solidaritet med misstänksamhet och när sopåkare går samman för att protestera mot sänkt lön och försämrade villkor möts de av hån. "De har för hög lön", säger man och jämför med sjuksköterskorna och andra grupper av anställda. Individuell löneförhandling är melodin för dagen. Var och en ska kämpa för sin egen lön och sin egna villkor, mot en arbetsgivare med makt och ekonomisk styrka. Majoriteten tror sig vara smartare och bättre än genomsnittet och drömmer om att bli en vinnare. Fast alla fakta i målet visar att det bara är de rika som blivit rikare på senare år. Det svenska ingenjörsundret skapades till dels av den långa vägens män. Arbetare som på sin fritid läste in högskolekurser, via korrespondens. Folkrörelserna byggde upp bibliotek och arbetade tillsammans för allas gemensamma bästa, och det sättet att tänka och agera, den mentaliteten gynnade Sverige. Idag handlar samhällsdebatten om vi och dom, om kostnader och snabb avkastning på insatt kapital. Skötsamhets- och strävsamhetsidealet och den kollektiva, gemenskapsfokuserade kampen gav resultat och ledde till exempellös (ekonomisk) framgång. Dagens dominerande och individorienterande mentalitet fungerar sådär, och bildning är dess antites. Bildning är motstånd, eller ett nödvärn mot söndring och den fördumning som vänder svaga grupper mot varandra och får det att framstå som att jag får det bättre om andra får det sämre.

Bildningsfientligheten är skadlig för alla, för bara på en stabil grund av kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonomi också, it goes without saying, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop, när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på personliga fördelar. Bildning är DELAD kunskap och den växer och blir mer värdefull ju mer den delas och sprids. Bildning är en angelägenhet för alla, låt ingen få dig att tro något annat! 
I Sverige 2017 lever onekligen intresset för bildning, men kanske är det, som Per Svensson säger, ett tecken på att själva bildningens avsaknad. Thomas Steinfeld har i alla fall noterat att tonen ofta är nedlåtande när man talar om bildning här och nu. Kanske har han också genomskådat min impuls att fingra på vapenskåpsnycklarna. 
– Bildning antas vara förgäves. Man tänker att det är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! Bildning är rörelse. Förändring. Bildning är ingen fritidssysselsättning, det är nödvärn, i en elementär mening, mot vanmakt och förtryck.
Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning för mig handlar om oändligt mycket mer än att jag skall få behålla mitt jobb. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället. Därför återkommer jag så ofta till denna fråga, och därför är jag så tacksam för det arbete som Svensson, Steinfeld och många andra enträget utför. Vi behöver alla bildningen mer än bildningen behöver oss.

Inga kommentarer: