Däremot har vår vardagserfarenhet börjat ändras. Det är inte längre vattenvågor som är vanligast eller viktigast. Det är de elektromagnetiska vågorna. De finns överallt: radio, telefon, mikrougn, men också ljus och värme. Alla transporterar energi, och det går med ljusets hastighet. Är vi på solen är det därför knappast någon mening med att slå på ”Bolibompa” förrän tio över sex, och på Pluto är allt två dygn försenat. Å andra sidan kan vågorna nå hur långt som helst. Så om några millennier kan man också i Andremodegalaxen se våra första tv-program.
Men vårt tänkande står hjälplöst inför fenomenet. Alla dessa vågor är i själva verket ingenting som rör sig i ingenting. De elektriska och magnetiska kraftfälten som korsas i vågorna innehåller bara fotoner, och fotoner har varken vikt, storlek eller exakt läge. Det är ren energi. Förstått?Det som säger sig förstå kvantmekaniken har ingenting förstått, sägs det. Jag är benägen att hålla med, och vill hävda att samma gäller kultur, om än på ett lite annat sätt. Kvantmekanikens värld och logik är skild från och fungerar helt annorlunda människornas värld och vardag. Det gör det svårt att överföra kunskap från den ena sfären till den andra. Med kulturen är det tvärtom, den lever alla mitt i, den är vad vattnet är för fiskarna. Men känner den utan och innan, ser och upplever den varje dag, men man förstår den inte; därtill är den allt för nära och ens tänkande är dessutom genomsyrat av den, vilket gör att det inte går att tänka om den, bara med den och i den. Och det kräver träning, dessutom ett slags träning som bara den som förstår att det finns en kunskapsbelöning i andra änden underkastar sig. Det tar tid att ställa in skärpan och lära sig se och förstå kulturen man lever i, och ännu svårare kanske att förstå kulturer som andra lever i och tar lika mycket föregivet som vi tar "vår" (vår inom parentes för ingen kultur är någons. Kultur både påverkar och påverkas av dem som lever i den). Förstår man vad man inte förstår kan man inleda det mödosamma arbetet med att förstå det man behöver förstå. Och de flesta inser att de inte förstår kvantmekanik.
Knappast, men med James Clerk Maxwells (1831–79) ekvationer kunde vi glasklart förstå sammanhangen. I en knagglig översättning till vardagsspråk säger ekvationerna att elektriska fält som varierar (vågrörelse) skapar magnetiska fält, som, om de varierar (vågrörelse), skapar elektriska fält. Fälten skapar varandra i en evig vågrörelse av oförstörbar energi.Så vill jag se på kultur också, den finns och förändras mellan människor i samverkan. Människorna skapar kulturen och kulturen skapar människorna, i en evig vågrörelse vars längd, höjd och intensitet anger ett slags kulturens grundackord. Kulturer med långa och inte så höga vågor som rör sig långsamt är stabila, medan kulturer där vågorna är korta och höga och rör sig upp ner snabbt är instabila. Inte bara människor påverkar kulturens vågrörelse och förändringshastighet, det gör även materia och vanor som stelnat till traditioner. I takt med samhällets digitalisering blir vågorna kortare, svängningstopparna vidare och intensiteten ökar. Förr skickades brev och överfördes tankar per telefon, idag sker allt i en och samma rörelse via sociala nätverk. En obetänkt Tweet och hela ens värld kan rasa samman på bara några minuter. På börsen säljs och köps en och samma aktie flera gånger på en sekund. När kulturen förändras snabbare än människorna, vars biologiska förutsättningar är de samma som för 10000 år sedan, får det konsekvenser. Jag undervisar till exempel i en högskolevärld som inte uppvisar särskilt mycket likheter med den högskolevärld jag själv var student i. Och nya traditioner har hunnit komma och gå flera gånger sedan jag var liten tills jag fick egna barn.
Vågor finns alltså överallt. Allt vi ser är ljusvågor och allt vi hör är ljudvågor. Vi värms av värmevågor och lyssnar på radiovågor från vår favoritstation. Egentligen är allt vi gillar vågrörelser: ljus, värme, storbandsjazz ...Kärlek är en våg att bäras på, en kraft som sätter hjärtat i rörelse och som påverkar ämnesomsättningen. Att bli arg, glad, ledsen eller besviken, är att påverkas av känslor som sätts igång och underhålls av energi. Energin finns inom oss, men även mellan. Det finns psykologiska känslovågor och kulturella, liksom det finns fysiska. Allt och alla hänger ihop och ingen enskild del av helheten är autonom. Därför är mellanrummen så viktiga; det inte tomrum utan mening, tvärtom. Det är i tomrummen mening uppstår och förändringens mekanismer hämtar kraft och mobiliserar energi.
Kanske är till och med tyngdlagen vågrörelser. Newton trodde att han visste allt om gravitationen när han fick ett äpple i huvudet, och hans ekvationer beskriver fortfarande exakt hur vår vardag fungerar. Einstein såg längre och uppfattade gravitationen som något så obegripligt som gropar i rumtiden, men han fick ändå inte ihop det riktigt. Just nu försöker vetenskapsmän mäta gravitationsvågor. Kanske är gravitonen tyngdlagens svar på elektromagnetismens mystiska foton. Vi vet faktiskt inte. Men har man hittat Higgsbosonen finner man nog också gravitonen så småningom.
Paradoxen är att vår allra vardagligaste kraft är så gåtfull att inte ens de största snillena har kunnat beskriva den restlöst. Men allt tyder på att det handlar om vågor.Den typen av frågor och antaganden är typiskt mänskliga och bygger på antagandet är att alla frågor har ett svar, att det går att avgöra en gång för alla vad som är rätt och vad som är fel. Ont, gott och neutralt, i förhållande till vad? Världen är ingen värdering, den är som den är och vi människor är utlämnade åt varandra för att försöka förstå.
Detta är stort nog i vår komplicerade vardag. Men ännu konstigare: varför rör sig konjunkturen i vågor, upp och ner? I en god värld skulle alla pilar peka stadigt uppåt, i en acceptabel värld skulle allt vara en horisontell linje, lika rak som Kronblom på soffan, och i en ond värld skulle allt bära utför från guldåldern till undergången. Men varför en vågrörelse, och till och med en ganska regelbunden vågrörelse med cirka fem år mellan topparna? En biljondels hertz. Ingen tror att ekonomin är en sorts kraft med viss våglängd, eller ett kraftfält av partiklar. Men alla är plågsamt medvetna om vågrörelsen som har kraft att ge oss sparken eller vräka oss från drömbostaden.
Deleuze talar om kroppen utan organ, om immanensplanet och om refrängen, vilket är olika ord för tomrummet mellan ytterligheterna. Kulturen kan uppfattas på det sättet, eller jag väljer att göra det. Kulturen är det som håller samman, inte det som hålls samman. Kulturen kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Kulturen ser ut att vara inget, men likt nollan i matematiken får den sitt värde relation till omgivningen. Ett slags gravitation håller helheten samman. Hålls den ihop allt för hård imploderar den och försvinner in i sig själv. Löses delarna upp och skingras för vinden finns ingen helhet att tala om, bara utspridd oordning, anarki; ett slags kulturens entropi. Någonstans mellan ytterligheterna finns förutsättningar för liv, och eftersom bland är svårt att upprätthålla i ett komplext system är det pendelrörelsen som garanterar hållbarhet. Inte för mycket av det ena eller andra, och lagom intensitet i svängningarna borgar för relativ jämvikt och hållbarhet.
De två konkurrande ekonomiska teorierna, Friedrich von Hayeks och John Maynard Keynes, tar båda vågrörelserna för givna och de förklarar dem ganska lika, men medan Hayek anser att vi får leva med dem precis som vi får leva med ebb och flod, anser Keynes att man med politiska medel kan bemästra vågorna. Så klart att det är Keynes som politikerna (av alla kulörer) älskar. Han lockar ju in politikerna i en ekonomisk kommandocentral där de kan skruva upp och skruva ner vågorna medan Hayek bara passivt står och ser på. På regeringskanslierna ägnar man sig alltså åt fine tuning. Lustigt nog är tuning det engelska ordet för att ställa in rätt våglängd på radion. Att Keynes teorier aldrig fungerar i praktiken visar något mer än att teorin är ofullkomlig: vågrörelsen är starkare än mänskliga påfund. Kanske är konjunkturen en naturlag som vi inte rår på – som alla andra vågor. I varje fall bär den både skapande och förödande energi.Mellan Hayeks cyniska uppgivenhet inför kulturen och Keyns grandiosa tro på socialt ingenjörsskap lever vi fortfarande våra liv. Och politikerna debatterar om vad som är bäst: Antingen styra och kontrollera, eller avreglera och släppa marknadskrafternas rörelseenergi fria. Jag tror på både och, inte antingen eller. Jag tror det är möjligt att som enskild likväl som nation och mänsklighet lära sig förstå och hantera komplexiteten som finns i mellanrummet mellan marknadens mäktiga motor och regleringens, riktande roll. Det går varken att kontrollera eller släppa krafterna fullkomligt fria. En hållbar kultur finns någonstans mellan, på en obestämbar plats i rummet. Inför den är vi alla lika hjälplösa, men vi kan lära oss förstå och leva med osäkerheten.
Nu har jag ingen aning om någon förstår; jag vet inte ens om jag själv fullt ut förstår. Kanske måste man läsa mellan raderna för att finna mening i texten. Passiv kan man hur som helt aldrig vara inför kulturen, inte om man vill förstå den. Efter en lång dag vid datorn upptagen med olika skrivprojekt avslutar jag härmed arbetsdagen med dessa tankar om mitt forskningsämne: kultur. Och återkommer imorgon med avslutningen på denna serie poster om kultur som våg(energi).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar