tisdag 3 oktober 2017

Utan ödmjukhet och osäkerhet, ingen vetenskaplighet 1

Läser Helena Granströms artikel på Under Strecket och känner att luften blir lite lättare att andas, rummet känns inte riktigt lika trångt som förut. Akademin behöver öppnas upp och förväntningarna på forskare och forskning måste förändras och anpassas mer efter verkligheten. Idag är säkerhet, entydlighet och effektivitet. Anledningen till att det blivit så här är dels att det finns ett utbrett antagande i samhället och bland makthavare om att det finns ett enda rätt svar på alla frågor, dels att alla verksamheter kan (och bör) effektiviseras i oändlighet. Granström skriver inte om ekonomistyrning här, men väl om vetenskapliga rön om fysiska aspekter av verkligheten och om osäkerheten som finns överallt men som ofta förnekas. En lärorik artikel som jag kommer att arbeta mig igenom i ett ännu okänt antal bloggposter om kunskap och vetenskaplighet.
Det är ett faktum som alltför ofta glöms bort att fysiken aldrig på samma sätt som matematiken kan bevisa sina påståenden. Trots att fysikens teorier är formulerade på matematikens språk, är de två i detta avseende väsensskilda: medan matematiken otvetydigt kan avgöra sanningshalten hos sina egna utsagor, gäller den sanning fysikvetenskaperna söker verkligheten själv, vilket gör uppgiften avsevärt mer komplicerad.
Ett enormt viktigt, ontologiskt påpekande. Verkligheten må kunna beskrivas matematiskt, men den är något annat än matematiken. Vetenskapen undersöker verkligheten och matematiken har visat sig vara ett enormt kraftfullt verktyg, men det är och förblir ett VERKTYG. Om vetenskapen låser in sig i det självrefererande universum som matematiken utgör fastnar kunskapen i ett slags, för all kunskapsutveckling, förödande, akademisk filterbubbla. Verkligheten är som den är, och vetenskapen undersöker den. Vetenskapliga svar på människors frågor kan fungera olika bra, men att okritiskt betrakta dem för Sanningen är olyckligt. Det är står skillnad på att sitta inne med ett svar som fungerar och att resa anspråk på att ha tillgång till Sanningen, till verkligheten direkt. Att påpeka detta är att beskriva verkligheten som den är och fungerar, det är inte ett postmodernt, sanningsrelativistiskt försök att ifrågasätta naturvetenskapens landvinningar. Ingen har direkt tillgång till verkligheten, kunskap är alltid på ett eller annat sätt medierad, oavsett om resultaten beskrivs matematiskt eller som mer eller mindre väl argumenterade och underbyggda tolkningsförslag.
Ett antagande om världen omkring oss kan aldrig ledas i bevis enbart på logisk väg; det kan endast mätas mot observationer och experiment, och på så sätt antingen avfärdas eller göras alltmer troligt. Med vetenskapens hjälp ställer vi frågor till verkligheten, och använder svaren till att förbättra våra teorier – men på samma gång är det våra teorier som avgör vilka frågor vi ställer, och hur vi tolkar de svar vi får. Sanningen om verkligheten förblir gäckande, gränsen mellan modellen och det den föreställer aldrig helt och hållet klar.
Jag är kulturvetare och litar på fysikerna och andra som forskat om saker jag inte har eller kan forska om. Men jag är också forskare, och jag forskar om andra saker och aspekter av samma verklighet som naturvetarna. Jag ställer också frågor och tolkar svaren som forskningen resulterar i. Mina frågor rör andra aspekter av verkligheten och svaren som min forskning landar i är aldrig lika säkra som naturvetarnas svar, men mina metoder och kulturvetenskaperna är lika VETENSKAPLIGA som naturvetenskapen. Svaren är inte lika säkra, men de är så säkra som de kan bli. Det jag undersöker är vagt till sin natur och därför kan svaren aldrig bli säkra, för då handlar de inte om (kulturella aspekter av) verkligheten. Sanningen om kulturen är lika gäckande som sanningen om verkligheten, det är viktigt att påpeka detta och påminna sig om det, särskilt när en ny forsknings- och utbildningspolitik utformas. Om säkerhet och effektivitet sätts före kunskapens funktionalitet och om vetenskapens grundläggande premisser åsidosätts riskerar forskning och utbildning att leda till arrogans och falsk trygghet. Granström visar på vikten av ödmjukhet inför och förståelse för hur verkligheten verkligen fungerar, och pekar på faran att förväxla kartan med terrängen.
Om denna och andra utmaningar för det vetenskapliga sökandet handlar vetenskapsjournalisten Joanna Roses nyutkomna bok ”Kosmiskt pussel. Försöken att förstå universum” (Volante), en bok som riktar in sig just på de obesvarade frågor som väckts av den moderna fysikens och kosmologins teorier.
Jag är forskare, och som forskare FÖRSÖKER jag förstå kultur och (kulturella aspekter av) verkligheten. Forskning handlar om frågor som SÖKANDE efter svar, inte om att ha svar. Synen på forskare och forskning behöver förändras, menar jag. Forskare behöver vara mer ödmjuka och forskning måste handla mer om osäkerhet. Försöken att målstyra forskningen är förödande. Då blir resultatet inte kunskap, i alla fall inte fungerande kunskap om verkligheten som den är och faktiskt fungerar. Forskning väcker frågor och utmanar svar, den äger ingen kunskap. Kunskapen är allas, eller ingens, och den får sitt värde genom att användas, genom att omsättas i handling. Samhället är i tillblivelse, det är inte. För att bygga ett hållbart kunskapssamhälle behövs vetande som fungerar, och forskare har en viktig roll att fylla i arbetet, men när man säger att skolan, samhället och politiken ska vila på vetenskaplig grund ger man uttryck för en verklighetsfrämmande kunskapssyn. Vetenskapen tillhandahåller verktyg och är bra på att ställa frågor och undersöka olika aspekter av verkligheten, men några otvetydiga svar är svårt att finna; därför är ödmjukhet så viktigt, och osäkerhet är inte ett problem, tvärtom.

Återkommer inom kort med fler tankar om detta viktiga ämne, med utgångspunkt i Granströms lärda och kloka artikel om fysiken, matematiken och verkligheten.

Inga kommentarer: