lördag 7 oktober 2017

Utan ödmjukhet och osäkerhet, ingen vetenskaplighet 4

detta blir den sista reflektionen över frågan om vetenskaplighet och vilka egenskaper som forskare behöver för att forskningen ska bli kunskapsutvecklande och hållbarhetsfrämjande, med utgångspunkt i Helena Granströms artikel på Under Strecket, där hon tar sin utgångspunkt i en nyutkommen bok skriven av vetenskapsjournalisten Joanna Roses: ”Kosmiskt pussel. Försöken att förstå universum” (Volante), där fokus riktas mot de obesvarade frågor som den moderna fysikens teorier om universum och verkligheten väcker.
Utöver grundläggande frågeställningar kring veten­skapens möjligheter erbjuder Roses bok en både tillgänglig och ytterst kunnig genomgång av de mest centrala problemen och resultaten inom fysiken idag.
Olika vetenskaper kommunicerar med allmänheten på olika sätt. En stod och tydlig skillnad mellan naturvetenskap och kulturvetenskap är att naturvetenskapen talar mer om det man vet än om det man inte vet. Kulturvetenskapen handlar mer om att identifiera problem och peka på behov av kunskap. Kunskapsmålet inom kulturvetenskapen är annorlunda än inom naturvetenskapen, delvis beroende på att kulturvetare undersöker människors vardag och det som på ett ytligt plan är känt, medan naturvetenskapen avslöjar kunskaper om verklighetens dolda sidor. Vid en hastig och oreflekterad jämförelse mellan vetenskaperna kan man få uppfattningen att naturvetenskapen levererar säker kunskap, medan kulturvetare inte riktigt verkar veta eller vara överens. Det ligger i sakens natur att det blir så och är i sig oproblematiskt, men om det påverkar värderingen av forskningen och synen på forskarna, om kulturvetenskap uppfattas som flum och naturvetenskap som en mönstervetenskap, får vi problem, för det betyder att vi hellre vill få svar på våra frågor än kunskap om hur det faktiskt är.

Roses bok är viktig på det sättet att hon inte bara för fram allt man vet inom naturvetenskapen; hon fokuserar på problemen och utmaningarna, brotten, motsägelserna inom vetenskapen och allt som naturvetenskapen INTE vet. Bilden behöver balanseras för att man ska kunna utarbeta en forskningspolitik som leder till att samhällets långsiktiga behov av relevant och viktig kunskap på livets alla områden ska kunna tillgodoses. Ingen tjänar på destruktiva debatter om vems kunskap som är mest vetenskaplig, för vetenskap handlar om att söka svar som fungerar och svaren kan aldrig vara säkrare än fenomenen som studeras. Kultur är vagt till sin natur och därför kommer även kunskapen att vara otydlig. Och, vilket visas i boken, det gäller för många fysiska fenomen också.
Mörk materia och mörk energi, svarta hål, Higgspartikeln, multiversumhypotesen och den antropiska principen passerar revy, liksom försöken att foga samman fysikens två mest framgångsrika, men inbördes oförenliga, teorier, kvantmekanik och allmän relativitetsteori, till en enda, all­omfattande teori. En sorts standardexposé över den moderna fysikens olösta mysterier, kanske, men som sådan ovanligt väl framställd; delar av den i korthet, andra något mer fylligt.

Bland annat ges läsaren en grundlig introduktion till universums mörka materia och sökandet efter den. Astronomiska observationer visar att galaxer och andra objekt i rymden rör sig på ett sätt som antyder att de innehåller långt mycket mer massa än den som reflekterar eller ­avger ljus, och därmed är synlig för oss. Än så länge är identiteten hos denna materia okänd, och de teoretiska spekulationerna kring den är många: kanske består den av en ny typ av neutrinos utöver de redan kända, så kallade sterila neutriner? Kanske består den av den förutsagda men ännu inte observerade partikeltypen axioner, eller så är dess partiklar i själva verket de supersymmetriska partners till våra kända partiklar som många teoretiska fysiker eftertraktar så hett?
Kultur kanske man skulle kunna betrakta som ett slags samhällets motsvarighet till universums mörka materia. Kultur uppstår och den både påverkar och påverkas i mellanrummen, och där kan man studera dess skiftande uttryck och konsekvenser, men den finns också inne i huvudet på människor och dit når ingen. Delvis är kulturens individuella aspekter dolda även för individerna som lever i och med kulturen. Kultur är ett gäckande fenomen, ett komplext och ofta motsägelsefullt studieobjekt flöt av paradoxer. Kulturvetarna brottas lika mycket med detta problem som naturvetarna gör med sina, fast kulturvetarna gör det inför publik och riskerar att förlöjligas. Naturvetarna håller sina okunskaper och problem för sig själva och debatterar bakom lyckta dörrar. Skillnaden mellan naturvetenskap och kulturvetenskap är att majoriteten av naturvetenskapens studieobjekt åtminstone hypotetiskt går att studera medan kulturen är lika oåtkomlig för kulturvetaren som insidan i ett svart hål är för naturvetarna. Kulturens och tillvarons virtualitet, för att tala med Deleuze, existerar inte (ännu), men påverkar ändå och är en integrerad del av helhetens realitet. Människors medvetna och omedvetna drömmar och antaganden påverkar förutsättningarna för utvecklingen, därför är kulturen mycket mer öppen och hopplöst mycket svårare (och ofta omöjlig) att räkna på. Det betyder inte att kulturvetare är mindre vetenskapliga än naturvetare, bara att man studerar olika saker.
Det finns förstås en liten möjlighet att närvaron av denna främmande materia, vars effekter vi tycker oss observera men som vi inte kan se direkt, i själva verket bara är skenbar; en konsekvens av att de rätta teoretiska redskapen för att beskriva gravitationen på alla relevanta skalor ännu fattas oss. Detsamma skulle kunna gälla den mörka energin, den inneboende anti-gravitationella kraft som dyker upp som en konstant i Einsteins ekvationer, och som tycks vara det som driver universums expansion till att större hastigheter. På samma sätt som existensen av en matematisk singularitet, ett formlernas sammanbrott i oändlighet, i det inre av ett svart hål kanske säger mindre om de svarta hålens faktiska beskaffenhet än om räckvidden hos våra teorier, måste vi alltid vara ödmjuka inför det faktum att såväl vårt sätt att formulera frågor som att tolka deras svar kan vara präglat av otillräcklig kunskap.
Enormt viktigt att aldrig glömma detta helt avgörande påpekande. Forskare är lika mycket människor som alla andra, och vetenskapens teorier och instrument är VERKTYG. Ingen har direkt tillgång till ren kunskap, allt vetande är förmedlad. Kunskapen kan aldrig någonsin bli bättre än verktygen och teorierna som används i sökandet efter svar och insikter. Därför, återigen, är det så väldigt viktigt att inskärpa betydelsen av ödmjukhet och att inte glömma att det är osäkerheten som driver vetenskapen framåt, inte tvärsäkerheten. Ju säkrare man är desto större är risken att man blir arrogant, och arrogans leder till högmod och högmod, brukar man säga, går före fall.

Det oväntat oväntade talar man sällan om, just eftersom säkerhet har blir ett slags ideal i både samhället och vetenskapen. Osäkerheten har bortträngts från det kollektiva medvetandet. Kontroll är möjligt, har man fått oss att tro. Även inom akademin jobbar vi med kontroll och målsäkring. Fast tänker man rätt på saken vet alla att det är en omöjlig ekvation. Men ingen vågar emellertid bita den hand som föder en. Vetandet kontrolleras av makten, som går före rätten. Händer knyts i fickan och det muttras i korridorer och klagas bakom stängda dörrar i akademin. Utåt spelar dock "alla" med och levererar det som levereras ska och kontrollerar det som kontrolleras kan. Fast alla vet att det är fåfängt, om inte kontraproduktivt. Slumpens roll i vardagen och vetenskapen förnekas eftersom den förknippas med bristande kontroll, svaghet, flum. Inträffar det oväntat oväntade står man följaktligen ensam och ses som misslyckad och sitter där med Svarte Petter. Så upprätthålls bilden av att världen, livet och samhället är logiskt, linjärt och möjligt att förstå och kontrollera.

Men så, plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Utan förvarning skjuts Sveriges stadsminister på öppen gata. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta, en fredagskväll i mitten av terminen -- efter en lång och intensiv arbetsperiod, när lugnet och ron, friheten, äntligen öppnar upp sig -- börjar hjärtat rusa, okontrollerat, och det går inte över, är inte bara några dubbelslag. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat. Plötsligt händer det som inte går att förbereda sig på, och när det händer står man fullkomligt handfallen, både som samhälle och som individ. Dags att acceptera det, att det är så världen och livet faktiskt fungerar. Hög tid att anpassa forskningen och utbildningssystemet efter världens inneboende logik, istället för efter hur man önskar att det skulle vara. Människans förmåga är stor och fantastisk, men i förhållande till verklighetens oöverblickbarhet står den sig slätt. Plötsligt händer det oväntat oväntade, det är det enda vi kan veta. Roses förstår detta och visar i sin bok att det är så verkligheten ser ut och fungerar.
Vi vet ofantligt mycket mer idag än för hundra år sedan, men kanske är den moderna fysikens mest avgörande insikt, insikten om hur lite vi vet.
Tänk om den insikten mer och tydligare präglade vardagen i akademin som idag istället är en hopplös plats att vara på, på många sätt. Den kultur som växt fram i akademin föraktar osäkerhet och underblåser säkerhet och prestige, och striderna om prestige blir därigenom än mer infekterade. Där är det inte bara bra och eftersträvansvärt att ha prestige och vara säker, där är det ofta enda vägen fram. Bara den som har prestige kan räkna med att bli lyssnad på och tagen på allvar. Prestige ger makt, och makt och kunskap är olika sidor av samma sak. Paradoxalt nog gör detta att man ofta tenderar att i akademin, som ska vara kunskapens högborg, lägga större vikt vid det yttre, vid utmärkelser och insignier, än vid kunskapen och innehåll. Person går före don, skulle man kunna säga. Allt för ofta för att det ska kännas riktigt bra. Tjänster tillsätts och ansvar fördelas lite för ofta efter andra principer än reell kompetens och visad duglighet, vilket så klart är svårt att avgöra helt objektivt. Den som jagar prestige och som ser det som viktigast, hen kommer att gå över lik för att skaffa sig och hålla eftertraktade positioner. Oftast fungerar det inte så, men ibland tvingas man till sidan när någon som vill upp och fram, som vill ha makt och inflytande, armbågar sig förbi. Tänk om vetenskapen bejakade ödmjukhet och fokuserade på att lära sig hantera osäkerhet istället för att bara erkänna säkerhet och objektivitet. Jag tror kunskapsutvecklingen skulle gynnas av det, för det är förfärande lite vi människor vet egentligen om verkligheten.
Den materia som vi ­består av, och som våra teorier beskriver, utgör mindre än fem procent av universums sammanlagda stoff. Vad resten är, och hur det ska kunna fogas in i teoribygget – om detta är vi ännu okunniga. Fysikens slut har annonserats många gånger, bland annat av Steven Hawking som i ett anförande år 1980 förkunnade att olösta fundamentala problem snart skulle vara en bristvara inom fysiken. Han fick förstås fel, precis som fysikern Albert Michelson som 1894 deklarerade samma sak, strax innan kvantmekanik och relativitetsteori ställde hela fysikvetenskapen på huvudet, med utgångspunkt bland annat i hans egna experiment.
I tider av osäkerhet känns det tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet. Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap. Viljan att veta vinner därför över nyfikenheten. Den som säger sig ha rätt får makt över den som säger sig veta, för kunskap handlar alltid mer om tvivel än om säkerhet. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Den gemensamma nämnaren är att sådana beslut tagits i tider av osäkerhet. Paradoxalt nog är det när bildningen behövs som mest som den har svårast att vinna gehör, för bildning handlar om att förmågan att hantera komplexitet. Människan fungerar nu inte så, och andra behov är starkare. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning. Bildning är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor. Det behövs mer av samtal och mindre av debatt. Möten mellan forskare från olika discipliner där målet är ökad ömsesidig förståelse för varandra och för kunskapen som förenar forskare från alla ämnen. Ingen vinner på polarisering och vetenskapskrig. Utmaningarna vi alla står inför är långt viktigare än individuella meningsskiljaktigheter och stoder om pengar och prestige. Den vetenskap som har alla svar har nått vägs ände, det är frågorna och okunskapen som driver utvecklingen.
Joanna Roses bok visar att problemen är minst lika många – och minst lika djupgående – som någonsin ­tidigare. Om de slutligen kommer att kunna ges en lösning vet vi inte, inte heller om vad det är vi i så fall faktiskt vunnit kännedom: om världen i sig, eller om världen så som vi erfar den?
Vad är viktigt, egentligen, på riktigt? Ställer den fråga utan att ha något egentligt svar. För att den typen av frågor, frågor som saknar tydliga svar, frågor som inte går att besvara en gång för alla, fortfarande är lika viktiga att ställa idag. Fast sådana frågor allt oftare och mer ihärdigt bortträngs från det allmänna vetandet. Varför? Det är också en fråga utan tydligt svar. Det är så och insikt om detta sakernas tillstånd kan alla som har ögon att se med och öron att höra med skaffa sig enkelt. Det krävs inte forskning för att förstå ATT det är så, men för att förstå VARFÖR, och vilka konsekvenser rådande kulturella normaltillstånd leder till krävs forskarkompetens. Inte bara forskare kan nämligen forska, på samma sätt som alla forskare inte kan forska. Det finns överhuvudtaget inga garantier, för något, det är egentligen det jag vill säga.

Att vara människa handlar om att leva med och om att försöka hantera frågor, komplexa frågor utan givna svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, att hitta svar som fungerar för stunden. Lika viktigt är det att överge svaren när nya och bättre svar skapas. Att vara människa handlar om att vara i rörelse, tillsammans, i okänd terräng. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Men lika mycket om att fortsätta vara ödmjuk inför världens och livets komplexitet. Därför är det viktigt att ställa frågan: Vad är viktigt, egentligen? Vad betyder något, på riktigt?

Inga kommentarer: