tisdag 28 november 2017

Bildning är ingen garanti för någonting

Svenska Akademin skakas just nu i sina grundvalar, tillsammans med resten av samhället (utom möjligen med undantag för finanssektorn, där inga kvinnor än så länge trätt fram och vittnat om övergrepp) i kölvattnet av #Metoo. Det är bra att gamla värden utmanas och omvärderas; att makten aldrig tillåts verka under radarn och att mäktiga människor inte utan att det finns uppenbara skäl för det antas vara goda människor. Samtidigt finns det en risk att barnet kastas ut med badvattnet. Män som tar sig rätten att agera som den så kallade kulturprofilen ska givetvis kritiseras, och feodala institutioner som Svenska Akademin måste (liksom för övrigt finanssektorn) granskas ingående, men om kritiken blir oresonlig och spiller över på och påverkar synen på bildning är det djupt olyckligt. Att dra bildning som kunskapsmål och livsideal över samma kam som patriarkatet och avfärda hela paketet i en enda rörelse är djupt beklagligt och bygger på ett missförstånd. Bildning är inte och har aldrig varit en garanti för någonting. Allt handlar om hur man definierar begreppet och vilken makt som förknippas med bildningen.

Kommendanterna på nazisternas utrotningsläger sägs ha lyssnat på klassisk musik och läst finkulturella böcker; fast de åt även mat, bar kläder, sov och andades som alla andra. Bildning är ingenting i kraft av sig själv, den blir vad människor gör den till. Bildning kan vara en kanon, ett slags lista som ska prickas av; en tävling i vem som kan mest. Och tänker man så, eller om bildning, som i kulturprofilens fall, blir en väg till makt och ära, om det blir ett sätt att visa sig värdig, förknippas bildning med makt och det är makten och dess attribut som är problemet, inte bildningen. Allt som förknippas med makt riskerar att leda till just de problem som #Metoo avslöjar, det gäller bildning också, men det är inte BILDNINGEN som är problemet för bildning är som sagt ingen garanti för någonting.

För att barnet inte ska kastas ut med badvattnet är detta saker vi måste tala om. Jag söker efter ett bildningsbegrepp som handlar lika mycket om vetande som om att hantera fakta. Bildning är en kritiskt värderande kompetens mer än något annat, menar jag. Både den som reagerar på en komplex omvärlds obegripliga uttryck med förnekelse och känslomässig regression (populism) och den som står på en scen i en källare i Gamla Stan och reciterar Rilke för beundrade åhörare som känner sig privilegierade för att de får tillgång till den exklusiva klubben (elitism) är lika obildade, i den mening jag lägger i begreppet.

Bildning vill jag se som förmågan att använda kunskaperna praktiskt, till något eget. Bildning kan bara värderas utifrån konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Det är bildning, i praktiken. Handlingarna, utfallet. Förmågan att förändra världen. Svenska Akademin har makten att förändra, i alla fall om de kan hantera krisen som man nu går igenom. Tänk om man tog frågan på allvar och faktiskt försökte förändra innebörden i begreppet bildning. Alla kan upprepa det man läst, men bildning går utöver det bokliga, det bokstavliga och repeterbara. Bildning måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse för att det ska finnas någon mening med att tala om den. Bildning måste ha betydelse, praktiskt, här och nu. Bildning förlorar sin mening om det blir en kanon eller lista över tidigare uppnådda resultat. Bildning måste vara något som adderas, ständigt. Kunskap plus handling, i handling. Det är en definition på bildning som inte går att gömma sig bakom. En definition som tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Bildning har inget med gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar.

Det finns ingen garanti för att man blir klok av att läsa böcker eller kurser på universitetet. Och bara för att man har läst och för att man kan upprepa ord och tankar från gamla mästare betyder inte att man är intelligent eller att ens kunskaper leder till att samhället blir en bättre plats för fler att leva i, det blir smärtsamt tydligt i dessa dagar. Därför behövs ett tydligare fokus på handling och förändring. Om fokus i bildningsbegreppet ligger på innehåll och yta, på sådant som går att räkna, på gamla meriter, istället för på handlingar, praktik och konsekvenser och om bildning förknippas med makt, är det som att be om sexism och diskriminering. Bildning i den mening jag förfäktar är något som överskrider det andra utfört och handlar om att göra gott. Bildning är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Bildningen som jag vill se mer av är ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap.

Bildning handlar om att lära sig se och förstå världen som den är, inte som människor önskar att den vore. Och det är en viktig uppgift eftersom kultur har den paradoxala förmågan att kunna förneka sig själv. Kultur växer fram mellan människor och resten av världen och den påverkas av både fakta, känslor, drömmar och verkligheten så som den faktiskt är. Populism och faktaresistens skiljer sig på det sättet inte nämnvärt från elitism och snobbism. Det handlar om en komplex mix av känslor, önskningar och en kollektiv vilja att kontrollera det okontrollerbara. Populism och elitism och de negativa konsekvenserna av båda bottnar i djupt mänskliga egenskaper. Jag menar att man måste förstå det för att kunna komma till rätta med problemet, att det handlar om legitima egenskaper som får negativa konsekvenser om de accepteras. Bildning handlar om att lära sig möta olika typer av problem som uppstår mellan människor. Det moderna samhället är bra på att hantera det kända, det som går att veta något om. Det okända försöker man dock, mot bättre vetande eliminera, trots att det väcker starka känslor, leder till motsättningar och skapar problem. Bildning behövs för att lära sig hantera det okända, det vaga, komplexa och allt det som vekligheten består av fast man inte förstår det. Kulturens svarta materia, kanske man skulle kunna säga. Det oundvikliga går inte att tränga bort utan att det leder till problem, det kan och måste man lära sig hantera.

Kunskap om både det kända och det okända, menar jag är bildningens kännetecken. Bildning är en inställning till kunskapen, verkligheten och medmänniskorna som fungerar. Ett bildad reaktion på det okända är försiktig nyfikenhet, inte besatthet vid makt, fakta eller förnekelse. Fler behöver bli mer intresserade av kunskapens karaktär och vetandets gränser. Bildning handlar om psykologi, om förmågan att HANTERA insikter och härbärgera paradoxer, om insikt och förståelse för verkligheten så som den är och fungerar, inte som människor vill att den ska vara och fungera. Bildning är förmågan och insikten att förstå och hantera verkligheten i sin helhet, därför är den ingen garanti för någonting. Och först när den förmågan utvecklats och spritts i samhället kan man börja hoppas på att problemen försvinner. Det behövs inga ingående studier eller djupa kunskaper för att inse hur dåligt och riskabelt det är att försöka bygga samhället på känslor. Bildning handlar om förståelse för både människan och samhället och den paradoxala verkligheten, den är varken lösningen eller problemet och därför är det olyckligt att överge ambitionen bara för att bildning är svårt att hantera.

Inga kommentarer: